Oengagerad karl=jag häxa

[Shaggy]

Jag är konflikträdd och jag är rädd för att folk ska vara arga på mej och tycka illa om mej. Därför föredrar jag folk som får ett utbrott och säger vad dom känner och så är det bra sen. Annars tror jag att dom går och är arga och i värsta fall tycker illa om mej. Samtidigt som jag skiter i vad andra tycker och tänker om mej. Men är det människor jag har en relation till så får dom inte tycka illa om mej. Jag håller mycket inom mej vilket är katastrof för mitt mående men privat så kan jag åtminstone släppa på ilskan. Jag har lov att bli arg. Önskar att jag inte vore så konflikträdd men det har blivit bättre

Jag är också konflikträdd men jobbar hårt på att våga ta konflikter och att våga visa om jag är arg (inte rasande för det tillför ytterst sällan något).

 

[sjoberga]

När jag läser i den här tråden förstår jag svenskars rädsla för konflikter. Det är inte ovanligt att man läser inlägg här där folk säger att de är konflikträdda på en nivå som är skrämmande. Ofta backar de för saker som inte ens kan bli en konflikt.
Det jag ser här är uttryck för att jämställa arg med rasande. Det finns många grå nyanser som kan kallas arg mellan lågmält resonabel och rasande.

Jag ser inte samma saker.

Jag tycker att frånvaron av att känna och agera impulsivt på ilska frekvent i vardagen har exakt noll med konflikträdsla att göra.

Men det känns som att det bildats två polariserade läger, där det ena av det andra och tvärtom, beskrivs som konflikträdda och saktmodiga respektive hotfulla och rasande. När det just existerar alla dessa nyanser i nivåer och typer av reaktioner.

Jag tycker att höjd röst är något man tar till när man behöver akut och omedelbar uppmärksamhet. Det verktyget vill jag inte slarva bort på att använda det ofta, när det inte heller är effektivt. Det verktyget använder jag alltså inte till att signalera ilska, utan framförallt för att undvika farliga händelser. Jag känner väldigt svag koppling mellan ilska och att vilja höja rösten.

Dessutom är jag ljudkänslig, så jag föredrar omgivningar där andra också har respekt för ljudnivåer.

 

[starcraft]

När jag läser i den här tråden förstår jag svenskars rädsla för konflikter. Det är inte ovanligt att man läser inlägg här där folk säger att de är konflikträdda på en nivå som är skrämmande. Ofta backar de för saker som inte ens kan bli en konflikt.
Det jag ser här är uttryck för att jämställa arg med rasande. Det finns många grå nyanser som kan kallas arg mellan lågmält resonabel och rasande.

Fast konflikträdsla har noll och inget med hur man uttrycker ilska/är arg. Jag skulle inte kalla mig konflikträdd, men är också en av dem som tycker att höjda röster, gormande och skällande är obehagligt (för att inte nämna smällande i dörrar, kastande av saker eller andra mer våldsamma utbrott). Det hindrar mig inte att ta konflikten när det behövs. Jag är också en sån som i min ungdom fullkomligt exploderade när jag blev arg, men jag mår inte bra av att reagera på det sättet utan mår bättre med det lugnare sättet jag reagerar på idag. Det innebär verkligen inte att jag trycker ner några känslor, att ilska är förbjudet osv som skrivs i den här tråden. Det är bara olika sätt att reagera på. Jag tror inget är bättre än det andra, men det gäller att omge sig med människor som trivs med mitt sätt och jag med deras. För mig är det förödande att bo med någon som ska gorma och skälla för spilld sylt, bortglömd väska eller som i ts fall om bristande intresse för något byggprojekt. Om andra trivs med det är det bra, men för mig är det absolut en dealbreaker.

(Med höjda röster är för mig mer än att höja rösten/ändra tonen ett snäpp för att betona, det har jag inga problem med om personen fortfarande kan föra ett vettigt samtal)

 

[Shaggy]

@sjoberga @starcraft varför måste man skrika, gorma och skälla för att man är arg? Då har vi kommit långt på gråskalan mellan lågmält irriterad och rasande. Man kan vara extremt konstruktiv i normalt tonläge även när man är arg. Jag förstår inte denna skräck för känslan ifråga.

 

[Luff]

Nä, de första 100 ggr väskan står i vägen blir man ju inte arg, men när man 100 gånger vänligt bett väskans ägare att ställa väskan på en bättre plats och väskan fortfarande hamnar mitt i vägen. Då blir iaf jag lite lätt irritera då kan det hjälpa att visa att man blir arg. Personen har uppenbarlien inte förstått hur mycket det stör när väskan läggs mitt i vägen varje dag. Då får man ju prova nåt annat.

Ahh, kompisen som skrek åt en dåvarande pojkvän;
-Jag tänder inte på att snubbla på hockeytrunkar, jag tänder på lukten av AJAX!

 

[starcraft]

@sjoberga @starcraft varför måste man skrika, gorma och skälla för att man är arg? Då har vi kommit långt på gråskalan mellan lågmält irriterad och rasande. Man kan vara extremt konstruktiv i normalt tonläge även när man är arg. Jag förstår inte denna skräck för känslan ifråga.

Fast jag skriver ju precis att jag kan vara arg utan att gorma, skälla och skrika? Men det finns ju flera i tråden som hävdar om de inte får göra det och de som inte gör det undertrycker sina känslor.. Jag tror att vi är överens egentligen, men jag tolkade dig som att de som tyckte att starkare uttryck av ilska är obehagliga är konflikträdda och det stämmer inte alls enligt mig och har inget med varandra att göra. Det är inte heller något jag kan läsa ut i inläggen i tråden utan snarare att en del inte vill ha den typen av konflikter i sitt hem.

 

[sjoberga]

@sjoberga @starcraft varför måste man skrika, gorma och skälla för att man är arg? Då har vi kommit långt på gråskalan mellan lågmält irriterad och rasande. Man kan vara extremt konstruktiv i normalt tonläge även när man är arg. Jag förstår inte denna skräck för känslan ifråga.

Skräck för känslan? Det har jag aldrig uttryckt. Jag förstår för egen del bara inte den starka kopplingen mellan höjd röst och att ha känslan av att vara arg. För mig kopplar det inte på det viset.

Och blir väldigt sällan arg eller känner ilska över små, vardagliga saker och därmed än mindre behov av att uttrycka det. Det är inte så mitt psyke hanterar det helt enkelt.

 

[sjoberga]

Om jag slår mig på tummen vare sig skriker jag eller känner "fan-jävlar-helvete-vad-ont-det-gör".

Jag känner smärtan och tänker, "nu måste jag kolla om det behövs plåster och hitta ett annat sätt att slå i nästa spik." typ.

Jag vet att det kan vara provocerande för vissa att vara så enkelspårigt framåtblickande och lösningsorienterad - men det handlar inte om att undertrycka känslor - det handlar om att just jag fungerar på det sättet. På gott och ont.

 

[Sel]

Jag hanterar djur mer än jag gör människor i vardagen och det är självklart för mig att inte höja rösten och börja gorma och skrika om jag blir arg eller frustrerad, vad skulle det göra för nytta? Antar att det överförs på det mänskliga umgänget också.
Jag har i arbetssituationer varit med om mycket gormande och skrikande men det enda som händer då är att jag arbetar vidare eller går undan - jag har aldrig upplevt en vuxen situation där någonting blivit bättre av att endera parten höjt rösten i ilska, förutom att det möjligtvis känts bättre för personen i fråga just då.

Blir överhuvudtaget inte arg särskilt ofta, men det är klart det händer.

 

[TinyWiny]

Så den som vill ha det städat är alltid den som äger problemet?

Det är ju alltid enklast att slarva. Ibland är man för lat för att göra rätt, helt enkelt. Jag skulle bli mer irriterad om min man varje gång satte sig ner för ett långt samtal. Vad finns det att diskutera? Jag vet och han vet att det är trevligare om det inte är kaos hemma.

Jag har nog helt enkelt inte det oändliga tålamod som du verkar ha. Att säga till mig själv ”Jag äger problemet” varje gång jag retar mig på någon annan. Så kan man ju tänka med allt - vi hade inbrott och cyklar blev stulna. Man kan ju se det som att ”vi äger problemet”, för det var ju inte tjuven som hade problem med det, bara vi.

Nu var det en specifik situation. Väskor hamnade på hallmöbeln och följde med barnet upp när hen gick upp. Jag störde mig på att väskor hamnade där men det var en kortare tidsperiod innan hen gick upp. Jag ägde därmed problemet eftersom det handlade om en kort stund. Hade det däremot handlat om att barnen inte hade hjälpt till att städa eller annat man gör gemensamt i ett hem hade det varit en helt annan sak. Att jämföra med en cykelstöld eller att sätta sig och diskutera något varje gång blir löjligt. Det blir inte kaos för att en väska ligger på fel ställe under en kortare tidsperiod.

Har man inte tålamod nog att kunna acceptera att någon går på toa och tar sig något att äta innan väskan försvinner från en hallmöbel, ja då har man verkligen problem.

 

[monster1]

Jag vände mig emot det positiva i att skälla (för en relation vilken den nu än må vara). Inte av att känna känslan ilska/vara arg. Däremot tror jag inte att det är särskilt hälsosamt att vara arg ofta/mycket, det lär ju påverka inte minst blodtrycket. Jag är inte det minsta konflikträdd, däremot är det svårt att reda ut konflikter om den ena eller båda parterna är arga. Ilska kopplar oftast direkt till reptilhjärnan och inte direkt till den analytiska delen av hjärnan där man kan lyfta sig själv ur situationen och se situationen ur den andras perspektiv. Känslor sänder signaler till oss men de bör inte styra oss helt och hållet.

 

[monster1]

Nä, det handlar mer om att verkligen förmedla att jag faktiskt menar allvar. Det är inget fult att bli arg. Barnet blir arg på mig också när jag gör nåt hen inte gillar. Det får hen bli.

Rent inlärningsmässigt så lär sig barnet (andra) bättre av att göra rätt sak tillräckligt många gånger än av bestraffning (obehaget av att du blir arg). Istället för att man jobbar med att barnet ska göra rätt för att slippa att du blir arg kan man jobba med att barnet får mycket beröm när det gör rätt. När man forskat på inlärning har man sett att det fungerar bättre. Andra kopplingar som jag läst om är att barn som blir bestraffade bara blir bättre på att gömma de fel de gör, ljuga, smyga etc. Att man sedan blir arg när man snubblar över en väska är ju sådant som händer, men man kan inte lyfta fram det som något uppbyggligt eller ett verktyg för fostran, Ja, eller det är klart man kan, men det är inte vad forskning inom psykologi säger. Ilska är som sagt hjärnans och kroppens sätt att aktivera ett skydd (fight) således givet att det inte är det mest pedagogiska av våra system.

 

[Migo]

Jag hanterar djur mer än jag gör människor i vardagen och det är självklart för mig att inte höja rösten och börja gorma och skrika om jag blir arg eller frustrerad, vad skulle det göra för nytta? Antar att det överförs på det mänskliga umgänget också.
Jag har i arbetssituationer varit med om mycket gormande och skrikande men det enda som händer då är att jag arbetar vidare eller går undan - jag har aldrig upplevt en vuxen situation där någonting blivit bättre av att endera parten höjt rösten i ilska, förutom att det möjligtvis känts bättre för personen i fråga just då.

Blir överhuvudtaget inte arg särskilt ofta, men det är klart det händer.

Precis så. Jag höjer rösten när jag behöver för att avleda. Information förmedlas i samtalston, utan att avbryta partnern och försöka förstå varandras ståndpunkter.

Mina hundar vet att när jag höjer rösten så är det på allvar, det är en del i träningssystemet för vallningen. Om jag skulle gapa inomhus skulle de försöka sjunka genom golvet.

 

[hastflicka]

Jag har helt enkelt inte tid eller energi for att ta spilld sylt eller trasiga grejor sa personligt att jag blir arg eller ens irriterad. Min familj talar jag om vilka verktyg och rengoringsmedel som lattast far bort flacken och ser hur vi kan losa den trasiga grejen.

Kommer jag i konflikt med nagon sa sager jag vad jag tycker och gor mitt basta for att reda ut det i mesta man sa att alla parter kanske inte blir nojda men accepterar vad det nu ar. Tycker jag att nagon inte uppfor sig ordentligt mot mig, eller ar rent "taskig" ... sager jag det och fragar vad det beror pa? Har jag sagt nagot sarskilt eller ar det bara att de inte gillar mig i storsta allmanhet? Och det ar okay att inte gilla mig eller nagon som jag gillar ... men det ar inte okay att hoja rosten och skrika at mig, eller standigt bemota mig med irritation.

 

[Sel]

Precis så. Jag höjer rösten när jag behöver för att avleda. Information förmedlas i samtalston, utan att avbryta partnern och försöka förstå varandras ståndpunkter.

Mina hundar vet att när jag höjer rösten så är det på allvar, det är en del i träningssystemet för vallningen. Om jag skulle gapa inomhus skulle de försöka sjunka genom golvet.

Precis.
Jag tror för övrigt verkligen inte att det undgår någon att jag är arg när jag är arg, även om jag inte höjer rösten.

Och jösses ja, terriern skulle gå i bitar här i huset.. och shiban skulle ge mig sitt fetaste fuck you någonsin förmodligen.

Och KL.
Sedan tycker jag inte att det är obehagligt per se bara för att någon höjer rösten men i min värld är det helt klart ett steg upp på en eskaleringstrappa och jag förstår helt klart Att folk tycker att det är obehagligt.

 

[hastflicka]

<snip>
Mina hundar vet att när jag höjer rösten så är det på allvar, det är en del i träningssystemet för vallningen. Om jag skulle gapa inomhus skulle de försöka sjunka genom golvet.

Mallen nastan klattrar pa mig om jag hojer rosten och han inte forstar och gar nastan under av angest for att jag inte ska vara arg ... Min hast ar lika dan Han blir ocksa jatte angslig om jag hojer rosten och later arg eller irriterad.

 

[Mabuse]

Nu var det en specifik situation. Väskor hamnade på hallmöbeln och följde med barnet upp när hen gick upp. Jag störde mig på att väskor hamnade där men det var en kortare tidsperiod innan hen gick upp. Jag ägde därmed problemet eftersom det handlade om en kort stund. Hade det däremot handlat om att barnen inte hade hjälpt till att städa eller annat man gör gemensamt i ett hem hade det varit en helt annan sak. Att jämföra med en cykelstöld eller att sätta sig och diskutera något varje gång blir löjligt. Det blir inte kaos för att en väska ligger på fel ställe under en kortare tidsperiod.

Har man inte tålamod nog att kunna acceptera att någon går på toa och tar sig något att äta innan väskan försvinner från en hallmöbel, ja då har man verkligen problem.

Men det var ju inte en sån situation jag beskrev? Du beskriver en helt annan situation och säger att ”jag blir minsann inte arg” - nej? Det är ju ingen som sagt att de blivit arga för det du beskriver.

Jag hänger nog inte riktigt med på vad du menar, helt enkelt. Det är väl jättebra att ni har det bra hemma hos er, men vad har det att göra med hur människor i helt andra situationer och familjer gör?

 

[Mabuse]

Mallen nastan klattrar pa mig om jag hojer rosten och han inte forstar och gar nastan under av angest for att jag inte ska vara arg ... Min hast ar lika dan Han blir ocksa jatte angslig om jag hojer rosten och later arg eller irriterad.

Poängen är ju just att om man blir kontrollerat arg, så kan man förstås också kontrollera hur man uttrycker ilska, och göra det på olika sätt anpassat till situation. Jag blir för det första aldrig arg på hästar på samma sätt som på människor, men det vet väl alla som håller på med hästar att man inte ska skrika eller bli arg på en häst?

Jag tycker det är lite märkligt hur många i tråden liksom slår sig för bröstet och säger att de minsann aldrig blir arga eller höjer rösten, som att det skulle vara bättre?

 

[hastflicka]

Poängen är ju just att om man blir kontrollerat arg, så kan man förstås också kontrollera hur man uttrycker ilska, och göra det på olika sätt anpassat till situation. Jag blir för det första aldrig arg på hästar på samma sätt som på människor, men det vet väl alla som håller på med hästar att man inte ska skrika eller bli arg på en häst?

Jag tycker det är lite märkligt hur många i tråden liksom slår sig för bröstet och säger att de minsann aldrig blir arga eller höjer rösten, som att det skulle vara bättre?

Jag tycker kanske att om man kan beharska sig infor sin hast eller hund borde man kunna beharska sig infor sin familj och vanner ocksa.
Da jag inte gillar att nagon hojer rosten och/eller skriker pa mig sa ar det ju bra att vi inte kanner varandra JAG tycker att det ar battre att inte hoja rosten mot andra manniskor, sedan far ju du tycka vad du vill.

 

[sjoberga]

Poängen är ju just att om man blir kontrollerat arg, så kan man förstås också kontrollera hur man uttrycker ilska, och göra det på olika sätt anpassat till situation. Jag blir för det första aldrig arg på hästar på samma sätt som på människor, men det vet väl alla som håller på med hästar att man inte ska skrika eller bli arg på en häst?

Jag tycker det är lite märkligt hur många i tråden liksom slår sig för bröstet och säger att de minsann aldrig blir arga eller höjer rösten, som att det skulle vara bättre?

Om man inte kopplar ihop arg med reflexen att höja rösten blir det så naturligt. Bättre? Ja, för mig är en miljö där vardagliga oenigheter och motgångar inte resulterar frekvent i ilska och höjda röster, bättre. För mig. Det andra läget skulle resultera i behov av stor förändring.

För någon som ständigt skulle behöva undertrycka en vilja att uttrycka sin ilska för att uppnå det, skulle det vara sämre och förmodligen lika ohållbart.

Jag tänker mer att det är en personlig egenskap, medfödd och miljöbetingad, inte en ”förmåga”.

Det skulle förmodligen vara lika knepigt och destruktivt för dig att lära dig undertrycka ilska genom terapi, som för mig att lära mig att man ska bli arg och höja rösten över saker som inte triggar sådana känslor eller uttryck naturligt.