Oengagerad karl=jag häxa

[Bison]

Jag måste ha missat detta, är det vad vi diskuterar - uttalat att någon lagt sylt i soffan och missat toarullen?

Jag tolkade det som diskussionen gäller ilska och hur man uttrycker den, inte vad en blir arg över.

Jag blir irriterad över att en överenskommelse inte hålls, vi bestämmer att vi ska göra något och andra parten struntar i det. Värre blir det sedan om parten inte inser att det är något problem, utan kör "va, det kan vi väl göra sedan?"-attityden.

Det har varit uppe som exempel tidigare i tråden.
Du vet ju hur buke är, diskussionerna drar åt olika håll.

 

[Bison]

Flera gånger har det skrivits här om att tjejer inte får bli arga, som att det är orsaken till att vissa av oss inte blir arga i onödan (som jag ser det) och inte höjer rösten bara för att man blir arg. Det är möjligt att det är så i en del fall men det känns så konstigt att folk verkar se just det som anledningen till att alla vi inte är såna. I mitt fall har sånt ingenting alls med att göra att jag är tjej. Det här är nog snarare en mix mellan personlighet och obehagliga upplevelser där jag insett att dessa höjda röster/miner etc inte gett mig ett skit varken i hur jag tagit till mig saker de höjda rösterna försökt få mig att göra eller hur relationerna blivit av att man försökt höja röster för att få igenom sin vilja. Det känns väldigt olustigt att gång på gång läsa då att detta är kopplat till kön. Mitt syskon är en man och är likadan, vår pappa var likadan. Han blev arg 2 gånger under vår uppväxt (jävlar i havet, då var han vansinnig för då hade man verkligen gjort bort sig!).

Idag har jag även lärt mig att jag mår betydligt bättre om jag sparar energin jag kunde lagt på ilska till saker som gör mig glad och jag är mycket tacksam över att min partner kan slappna av och be mig på ett trevligt sätt att snygga till efter mig när jag rör till saker. Ännu mer nu när jag läser att folk blir arga över såna saker och verkar tycka att det är konstigt att vissa av oss inte blir det. Hade det inte varit så hade vi nog inte levt ihop idag. Vissa dagar är jag naturligtvis lättare att reta upp än andra (hormoner osv kan ju t.ex stöka till det) precis som min partner kan vara lite grinig, vilket jag redan innan en direkt ilska uppstår försöker vara tydlig med att idag är en skitdag, jag är lättretad. Även min partner har lärt sig att säga till innan vilket sparar energi för oss alla. Då försöker vi underlätta lite för varandra och jag behöver inte bli trött av att vi är sura på varandra. Win win!

Samma här. Har inte ett dugg att göra med att jag är kvinna.
Som ung var jag en skrikmaskin av rang, blev arg och vrålade på folk över skitsaker.
Jag har helt enkelt lugnat mig med åren och trivs bättre såhär.

 

[TinyWiny]

Ja, om barnet struntar i det trots att jag pratat om det, bett hen lägga väskan på lämplig plats så blir jag till sist arg och säger till barnet lite mer på skarpen. Det är inte ok att strunta i det jag ber om när det är en så enkel sak som att lägga väskan på en lämplig plats.

Och det blir bättre av det? För mig låter det som att man är ute efter att skrämma till lydnad och det är inget jag är med på alls. Jag försökte motivera till att jobba mot gemensamma mål på ett trevligt och positivt sätt istället för att få min önskan igenom genom att bli arg.

 

[Lingon]

Och det blir bättre av det? För mig låter det som att man är ute efter att skrämma till lydnad och det är inget jag är med på alls. Jag försökte motivera till att jobba mot gemensamma mål på ett trevligt och positivt sätt istället för att få min önskan igenom genom att bli arg.

Nä, det handlar mer om att verkligen förmedla att jag faktiskt menar allvar. Det är inget fult att bli arg. Barnet blir arg på mig också när jag gör nåt hen inte gillar. Det får hen bli.

 

[Amha]

Ja, om barnet struntar i det trots att jag pratat om det, bett hen lägga väskan på lämplig plats så blir jag till sist arg och säger till barnet lite mer på skarpen. Det är inte ok att strunta i det jag ber om när det är en så enkel sak som att lägga väskan på en lämplig plats.

En av lösningarna på såna problem kan hos mig vara lappar på strategiska platser som påminner och/eller att barnen får en egen krok på en plats barnet hjälper till att välja ut. Med vissa individer kan det hjälpa att man väljer en ascool krok som gör att det lockar mer att hänga upp saker på. T.ex att den drar till sig blicken och att det då kommer en "just det! Hänga upp väskan!". Men som sagt. Det är en lösning som skulle kunna komma hos mig.

 

[TinyWiny]

Nä, det handlar mer om att verkligen förmedla att jag faktiskt menar allvar. Det är inget fult att bli arg. Barnet blir arg på mig också när jag gör nåt hen inte gillar. Det får hen bli.

Nej det är inte fult att bli arg men jag tycker det vore hemskt om jag hade behövt bli arg för att någon skulle förstå att jag menar allvar!

 

[Lovisaleonora]

Nej det är inte fult att bli arg men jag tycker det vore hemskt om jag hade behövt bli arg för att någon skulle förstå att jag menar allvar!

Det är klart att det är frustrerande, men många människor fungerar inte så. Upptäcker jag i arbetslivet. Jag måste bli arg på vissa för att de ska förstå att det är allvar. Och då instruerar jag, påminner, uppdaterar och ungefär gång 10 - efter att tillbudet hänt - DÅ blir jag arg och får gehör.

Tråkigt.

 

[TinyWiny]

Det är klart att det är frustrerande, men många människor fungerar inte så. Upptäcker jag i arbetslivet. Jag måste bli arg på vissa för att de ska förstå att det är allvar. Och då instruerar jag, påminner, uppdaterar och ungefär gång 10 - efter att tillbudet hänt - DÅ blir jag arg och får gehör.

Tråkigt.

Ja i arbetslivet väljer man ju knappast de man har omkring sig och det är illa nog att man måste bli arg i de lägena men hemma?! Det är ju än sorgligare tycker jag.

 

[Mabuse]

Nu är jag inte med alls? Prova något annat och då bli arg? Ska man bli arg för att få andra att göra som man vill? Varför inte sätta sig ner och diskutera det hela istället? Det går med alla över tre år och under tre år gamla barn brukar man ha överseende med ändå.

Jag löste sådana problem med bra förvaring. Jag är precis som @Bison en "var sak på sin plats" människa och ska andra (nu tänker jag barn, en vuxen utan ordningssinne har jag insett att jag inte orkar leva med) kunna leva med en får man då också se till att bra förvaring finns så att det är enklast att lägga var sak på sin plats.

Sedan får man också fundera över vem som äger problemet. Är det jag som behöver ha ordning omkring mig eller är det slarvern som släpper allt där hen står? Jag kunde störa mig på att väskor hamnade på vår hallmöbel innan de följde med upp till barnens rum men jag ansåg att problemet var mitt, inte deras.

Så den som vill ha det städat är alltid den som äger problemet?

Det är ju alltid enklast att slarva. Ibland är man för lat för att göra rätt, helt enkelt. Jag skulle bli mer irriterad om min man varje gång satte sig ner för ett långt samtal. Vad finns det att diskutera? Jag vet och han vet att det är trevligare om det inte är kaos hemma.

Jag har nog helt enkelt inte det oändliga tålamod som du verkar ha. Att säga till mig själv ”Jag äger problemet” varje gång jag retar mig på någon annan. Så kan man ju tänka med allt - vi hade inbrott och cyklar blev stulna. Man kan ju se det som att ”vi äger problemet”, för det var ju inte tjuven som hade problem med det, bara vi.

 

[Mabuse]

Ja i arbetslivet väljer man ju knappast de man har omkring sig och det är illa nog att man måste bli arg i de lägena men hemma?! Det är ju än sorgligare tycker jag.

”Måste bli arg”? Alltså, det är ju inte så att jag står där och tänker ”ojoj, det verkar som att jag behöver bli arg här! Det är bara att hugga i, kom igen, bli arg nu!”.

Vems känslor fungerar så? Att man först tänker ”oj, dags för den här känslan, nu måste jag tvinga fram den!” innan man blir glad eller ledsen eller arg? Det är ingen ansträngning, eller något beslut först, känslan kommer av sig själv.

 

[Mabuse]

Och det blir bättre av det? För mig låter det som att man är ute efter att skrämma till lydnad och det är inget jag är med på alls. Jag försökte motivera till att jobba mot gemensamma mål på ett trevligt och positivt sätt istället för att få min önskan igenom genom att bli arg.

Nej, det är inte att skrämma. Du utgår från att det är läskigt och hotfullt om någon blir arg. Det är ju just så det inte är i en familj där ilska är en normal känsla, inte konstigare än att man ibland blir ledsen eller glad eller förväntansfull eller överraskad eller vilken annan känsla som helst. Ilska är inte är skrämmande känsla då, den är inte okontrollerad eller farlig eller nånting. Det är bara en reaktion.

Det är ungefär som att fråga varför man blir ledsen när man slår sig, vad blir bättre av det? Anledningen till att man blir ledsen är inte att man tänker ”Åh, jag slog mig! Nu ska jag bli ledsen, så blir det bättre!”. Känslan är helt enkelt en reaktion på händelsen. Inte något som man bestämmer sig för att ha efter en analys.

 

[hastflicka]

Lever man tillsammans så får man ju anpassa sig lite till varandra. Det är inte ett jätteproblem.

Sen är ju människor olika. En del är saktmodiga och blir aldrig arga oavsett vad som händer. Andra är hetlevrade och har kort stubin. Jag skulle aldrig kunna leva med en saktmodig typ (jag blir vansinnig på att det aldrig blir några reaktioner på nånting, att inget är viktigt. ”Ja, ja, vad gör det.” skulle väl reaktionen bli när något händer.), och en saktmodig typ skulle nog aldrig kunna leva med mig (”Orka bli ledsen eller arg för det här”) Så då gör vi ju inte det.

Att vara logisk och inte skrika pa medmanniskor har ingenting med att vara saktmodig att gora. Jag har en intesiv och "pa" personlighet, sa langt fran saktmodig man kan komma. Som tonaring blev jag absolut rosenrasande sa jag bara maste skrika och gorma, men larde mig (tack och lov innan jag blev vuxen) att det som regel bara var jag som madde riktigt daligt av att bli sa arg. Ingen annan reagerade lika starkt som mig och det satt inte i lika langa hos andra.

Jag vande mig helt enkelt av med att bli sa arg direkt, tursamt nog innan jag hade barn. Det ar helt enkelt inte vart den kanslostormen och jag mar sa mycket battre, och har dessutom mycket storre mojligheter att fa som jag vill utav foretag och myndigheter nar saker har gatt fel.
Jag ser dock till att "reda ut" saker med vanner och familj. Jag fragar rakt ut om nagot jag som hant och forvantar mig ett rakt svar.

 

[sjoberga]

Nej, det är inte att skrämma. Du utgår från att det är läskigt och hotfullt om någon blir arg. Det är ju just så det inte är i en familj där ilska är en normal känsla, inte konstigare än att man ibland blir ledsen eller glad eller förväntansfull eller överraskad eller vilken annan känsla som helst. Ilska är inte är skrämmande känsla då, den är inte okontrollerad eller farlig eller nånting. Det är bara en reaktion.

Det är ungefär som att fråga varför man blir ledsen när man slår sig, vad blir bättre av det? Anledningen till att man blir ledsen är inte att man tänker ”Åh, jag slog mig! Nu ska jag bli ledsen, så blir det bättre!”. Känslan är helt enkelt en reaktion på händelsen. Inte något som man bestämmer sig för att ha efter en analys.

Fast hur känslan ilska kopplar till höjd röst är väldigt individuellt tänker jag. Och hur ofta den uppstår.

 

[Mabuse]

Att vara logisk och inte skrika pa medmanniskor har ingenting med att vara saktmodig att gora. Jag har en intesiv och "pa" personlighet, sa langt fran saktmodig man kan komma. Som tonaring blev jag absolut rosenrasande sa jag bara maste skrika och gorma, men larde mig (tack och lov innan jag blev vuxen) att det som regel bara var jag som madde riktigt daligt av att bli sa arg. Ingen annan reagerade lika starkt som mig och det satt inte i lika langa hos andra.

Jag vande mig helt enkelt av med att bli sa arg direkt, tursamt nog innan jag hade barn. Det ar helt enkelt inte vart den kanslostormen och jag mar sa mycket battre, och har dessutom mycket storre mojligheter att fa som jag vill utav foretag och myndigheter nar saker har gatt fel.
Jag ser dock till att "reda ut" saker med vanner och familj. Jag fragar rakt ut om nagot jag som hant och forvantar mig ett rakt svar.

Folk är ju olika. Jag mår inte dåligt av att bli arg, och inte min man heller. Det är inte ett problem. Man blir arg, och sen går det över. No biggie, liksom.

Det handlar ju inte om att bli rosenrasande och att skrika och gorma. Utan man blir arg, höjer rösten lite, och efter tio minuter på sin höjd är det ok igen. Oftast ännu mindre. Det sitter definitivt inte i - efter en halvtimme har man glömt att det hände öht.

Jag förstår inte riktigt varför man ska göra så stor grej av att bli arg? Som att det alltid skulle vara enorma vredesutbrott som omgivningen och/eller man själv mår dåligt över lång tid efteråt. Det är snarare som att det fräser till, och sen är det över.

 

[Mabuse]

Fast hur känslan ilska kopplar till höjd röst är väldigt individuellt tänker jag. Och hur ofta den uppstår.

Det är det säkert. Förhoppningsvis känner man ju varandra så bra i en familj att man vet hur den kopplingen ser ut för de andra i familjen.

 

[nightcrawler]

Folk är ju olika. Jag mår inte dåligt av att bli arg, och inte min man heller. Det är inte ett problem. Man blir arg, och sen går det över. No biggie, liksom.

Det handlar ju inte om att bli rosenrasande och att skrika och gorma. Utan man blir arg, höjer rösten lite, och efter tio minuter på sin höjd är det ok igen. Oftast ännu mindre. Det sitter definitivt inte i - efter en halvtimme har man glömt att det hände öht.

Jag förstår inte riktigt varför man ska göra så stor grej av att bli arg? Som att det alltid skulle vara enorma vredesutbrott som omgivningen och/eller man själv mår dåligt över lång tid efteråt. Det är snarare som att det fräser till, och sen är det över.

Jag mår mycket bättre om jag höjer rösten och blir arg. Annars ligger det bara och gror inom mej och det mår jag verkligen inte bra av. Får jag bli arg så kan jag släppa det sen och så är det bra med det. Får jag inte det så kommer det att explodera i ett vredesutbrott till slut och då mår jag inte bra. Jag har ett sjuhelvetes temperament och det funkar inte att dämma upp känslor. Min mamma var likadan. Pappa blir sällan arg. Det är snarare så att man blir arg på honom för att han inte blir arg och säger ifrån.

 

[MJLee]

Det tråden visar är att olika människor reagerar olika på känslor, jag tycker inte att något är rätt eller fel eller att någons reaktioner ska ha företräde. Däremot skulle jag nog säga att reaktionerna oftast är kultur, dvs familj relaterade. Kommer man från en familj där tex höjda röster, kort stubin och liknande präglas man av det så reaktionerna som som vuxna är liknande.

Andra växer upp i en miljö där känslor uttrycks mer lågmält och höjda röster skrämmer och gör att man låser sig ännu mer, ofta blir passiv, inte argumenterar tillbaka utan håller det sig inom sig tills det blir en explosion och personen tom avslutar förhållandet (ja jag har sett det) och där partnern är helt oförstående.

Det viktigaste imo är att i ett sådant förhållande man först och främst kommunicerar - ja det är en kliché - och båda parterna förstår varför den andra reagerar som den gör. Om ens partner upplever det som jobbigt och skrämmande när man höjer rösten då måste man respektera det och finna andra vägar att uttrycka sig. Den mer tystlåtna partnern måste kunna signalera att hen blir arg/upprörd och lära sig att det är viktigt att markera det. Jag tror mycket på kompromisser. Tex att när den mer känslomässigt utåtagerande personer blir arg så visar hen att hen blir arg och upprörd genom att skrika det och sedan gå därifrån och få utlopp för det i ett annat rum. När den tystlåtna parterna blir arg/upprörd säger hen till och går sedan sin väg.

För att knyta an till TS så har jag en vän som är i liknande situation. Hen är en sån som drar igång projekt är otroligt energisk och vill genomföra projekt och är mer öppet känslosam. Partnern är en tystlåten person som är av typen, ja, det låter bra, utan att ha någon riktig åsikt. De har gjort så att hen säger till sin partner jag tycker att vi ska göra a, b, c. Partnern säger att ja, det låter bra (om hen tycker det). Vännen planerar hela projektet, efter sin åsikt och lägger sedan fram ett färdigt förslag och säger, låter det här bra, så partnern får säga vad hen tycker. Är de överens, bra! Vännen beställer, fixar, planerar. Sedan när allt är färdigt tar partnern ofta på sig att göra merparten av arbetet. Det fungerar för dem. Att 'tvinga' någon att medverka i planeringen som hen egentligen är ointresserad av, fungerar mycket sällan.

 

[hastflicka]

<snip>
För att knyta an till TS så har jag en vän som är i liknande situation. Hen är en sån som drar igång projekt är otroligt energisk och vill genomföra projekt och är mer öppet känslosam. Partnern är en tystlåten person som är av typen, ja, det låter bra, utan att ha någon riktig åsikt. De har gjort så att hen säger till sin partner jag tycker att vi ska göra a, b, c. Partnern säger att ja, det låter bra (om hen tycker det). Vännen planerar hela projektet, efter sin åsikt och lägger sedan fram ett färdigt förslag och säger, låter det här bra, så partnern får säga vad hen tycker. Är de överens, bra! Vännen beställer, fixar, planerar. Sedan när allt är färdigt tar partnern ofta på sig att göra merparten av arbetet. Det fungerar för dem. Att 'tvinga' någon att medverka i planeringen som hen egentligen är ointresserad av, fungerar mycket sällan.

Ungefar sa gar manga projet till har hemma ocksa. Vill jag ha nagot gjort som ar tamligen ointeressant for Maken sa gor jag sa ... Ar det nagot han tycker ar viktigt och vill ha gjort, men jag inte riktigt bryr mig i, skoter han hela biten.

 

[Shaggy]

När jag läser i den här tråden förstår jag svenskars rädsla för konflikter. Det är inte ovanligt att man läser inlägg här där folk säger att de är konflikträdda på en nivå som är skrämmande. Ofta backar de för saker som inte ens kan bli en konflikt.
Det jag ser här är uttryck för att jämställa arg med rasande. Det finns många grå nyanser som kan kallas arg mellan lågmält resonabel och rasande.

 

[nightcrawler]

När jag läser i den här tråden förstår jag svenskars rädsla för konflikter. Det är inte ovanligt att man läser inlägg här där folk säger att de är konflikträdda på en nivå som är skrämmande. Ofta backar de för saker som inte ens kan bli en konflikt.
Det jag ser här är uttryck för att jämställa arg med rasande. Det finns många grå nyanser som kan kallas arg mellan lågmält resonabel och rasande.

Jag är konflikträdd och jag är rädd för att folk ska vara arga på mej och tycka illa om mej. Därför föredrar jag folk som får ett utbrott och säger vad dom känner och så är det bra sen. Annars tror jag att dom går och är arga och i värsta fall tycker illa om mej. Samtidigt som jag skiter i vad andra tycker och tänker om mej. Men är det människor jag har en relation till så får dom inte tycka illa om mej. Jag håller mycket inom mej vilket är katastrof för mitt mående men privat så kan jag åtminstone släppa på ilskan. Jag har lov att bli arg. Önskar att jag inte vore så konflikträdd men det har blivit bättre