Pratar du med andras barn? Lång luddig tråd :)

Madde_padde

Trådstartare
Eskilstuna djurpark förra helgen och Astrid Lindgrens värld den här och mina pojkar 3 och 6 år har varit till sig av lycka!

Har under dessa dagar funderat på andra vuxnas beteende, utan för den nu saken bedöma vad som är rätt eller fel, bara att
Vi skiljer oss mot många andra.

Vår stora sjunger, klappar händerna och är gärna med överallt. Igår efter en läskig och spännande teater börjar han prata med de vuxna och ett barn bakom oss påväg ut om de också tyckte de var spännande, men fick inget svar. På affären når han inte chipsen han önskade och ber en man bredvid att hjälpa honom men han ignorerar. Nu börjar vi komma dit att den stora blir mer och mer tillbakadragen, absolut inte så de är ett problem egentligen men tycker det är synd då jag gillar hans attityd. För honom spelar det ingen roll vem du är eller hur du ser ut du är en människa som är precis lika betydelsefull som någon annan.

På badhuset för ett par veckor sen frågar den lilla de andra barnen i omklädningsrummet vad de är för något de äter, en somalisk (?) familj och mamman där snappar direkt upp frågan och ropar till sig 3 åringen, kom här de är såna här (typ små chipspåsar men med någon riskakeliknande i) och ger honom en egen påse. Upplever ofta att personer från annan kultur egentligen hade passat barnen bättre de är mer som vi :)

Ibland frågar andra bekanta barn om de får komma hem och rida 6 åringens ponny, föräldrarna tystar barnen Och tycker de är ofint att fråga. Medans jag, och han, självklart tycker att man får komma och rida. Är man så duktig och modig att man laddar upp och frågar förtjänar man att komma och hälsa på också

Lång och luddigt tråd men mest nyfiken, hur gör du?
 
Jag fick alltid hora att jag inte "betedde mig som en Svensk" ... jag har alltid pratat med alla, tagit kontakt och SJALVKLART svarat pa fragor och direkt kontakt fran andra.
Formodligen darfor jag trivs sa bra har i USA, har ar det sjalvklart att svara ... inte alltid sa involverat och tidskravande, men jag svarar. Ar det barn svarar jag absolut sa gott jag kan och har jag inte tid sager jag det.
 
Jag pratar med alla, speciellt barn. Vi var iväg till High chaparall igår, varav två av mina barn tog varsin flotte eftersom det vad tomt på barn. Såna man drar över med hjälp av rep. Då det kom en liten kille springandes så sa jag till mina barn att de fick dela flotte. Denna kille började då gå runt vattnet då han tolkade det som om vi skulle lämna den där. Jag ropar till honom att stanna så kan jag dra tillbaka den till honom istället. Jag fick ett stort tack, och det slutade med att detta barn hade dragtävling med mina barn om vem som kunde dra över sin flotte fortast.

Ett annat exempel är när vi var iväg till badhuset, och en liten tjej undrade om jag kunde hjälpa henne med hennes volangtröja. Hon berättade att det var första gången hon var själv på tjejernas omklädningsrum och tyckte det var svårt. Jag hjälpte henne med tröjan, och jag hörde sen hur hon berättade för sin pappa att hon fick hjälp.

Men ja det skiljer sig åt ute i samhället. Vi stod i kön för att åka ångbåt på High Chaparall, dvs 5 personer och en barnvagn. En grupp på 2 vuxna och ett barn upplevde tydligen att de inte hade tid att vänta för de tryckte sig förbi hela min grupp för att hamna först i kön. Samma sak gjorde de sen på ångbåten när de skulle av. Det fanns gott om plats på ångbåten och ingen stress alls varken för att gå på eller av.

Tror dock mer på att det beror på hur man är som person,eftersom pappan i ovannämnda familj även "rättade" ett butiksbiträde när hon skrattade åt att hon själv inte kunde uttala en glass.
 
Självklart pratar jag med barn! Det är ju jättekul.

Men medan vissa föräldrar uppskattar det (som den stackars pappan på flygplatsen som tacksamt lämnade förklaringen om hur flygplansmotorer funkar) finns det även föräldrar som blir tydligt besvärade och önskar att man inte gjorde det.
 
Vårt stora barn hade en period för ett tag sen där han sa hej till alla. Ofta mer än ett hej om han inte fick svar 🙈
Jag blev förvånad över hur många det är som bara stirrar tillbaka och inte säger något.

Tycker det är så ofint att inte möta upp ett barn i deras kommunikation med andra 🙁
Tog upp det med mannen vid ett par tillfällen det hade ett hänt.

Förra veckan när jag satt på akuten var det ett litet barn i väntrummet som satt och busade med mig. Härmade, gjorde rörelser med händerna, sjöng baby haj, sträckte ut tungan osv. Jag busade tillbaka. Mamman var först förlägen och sa åt barnet att sluta men när hon märkte att jag hakade på tyckte hon det var ganska kul också.
 
Sjukt intressant :D
Jag är den som folk säger "hatar barn". För mig är folk folk och jag tycker inte automatiskt om någon för den är ung eller gammal.

Jag skulle aldrig låta ett hej eller en fråga hänga i luften. Hälsar barnet hälsar jag tillbaka. Ber barnet om hjälp så hjälper jag. Ställer barnet en fråga får barnet ett svar. Vissa är roliga och vissa är jobbiga. Det spelar ingen roll. Jag avfärdar ingen.

Hur j-vla svårt kan det vara att uppföra sig?
 
Tycker alla brukar svara min tjattriga 4 åring. Särkilt äldre människor verkar gärna vilja ge sig in i längre samtal med barn, tänker att de oftast har bättre tid än stressade arbetande medelålders människor. Väldigt tacksamt när man står i kassakön/packar i matvarubutiken 🙏

Brukar svara barn mer eller mindre engagerat, är en sådan där stressad arbetande småbarnsförälder som blir dragen åt alla håll och kanter så ibland hinner man helt enkelt inte stanna av eller t.o.m. uppmärksamma att någon tilltalar en 🙈
 
Mitt barn älskar att prata med alla och de flesta brukar svara :)
Jag svarar också om något barn pratar med mig.

Till exempel var vi på akuten för någon vecka sedan och en man var där som hade skadat sin hand, han pratade direkt med min son och frågade vad han gjort och berättade vad han själv hade gjort osv. Jag tyckte det var fint.
 
Jag känner inte igen mig alls i det du beskriver, tycker folk är generellt trevliga och pratglada. Alla ler och pratar med vår bebis och det har alltid varit samma sak med mina syskonbarn. Särskilt min systerson har alltid pratat med alla och folk är så rara och goa och tar sig tid att prata med honom.

Så känner inte alls igen mig den här negativa beskrivningen :).
 
Jag svarar både vuxna och barn om det är någon som börjar prata med mig förutsatt att jag fattar att det är mig dom pratar med, dock är jag nog rätt kortfattad överlag, skulle nog mycket till för att jag skulle stanna upp och stå och prata om jag tex var och handlade eller går en promenad. Det kan kanske uppfattas som ointresserat eller så, och det är väl det jag är också. Oavsett om det är ett barn eller vuxen.
 
Känner inte heller igen mig i det du beskriver.

Min 4-åring är en sån som pratar med alla. Får nya kompisar var och varannan dag (och deras föräldrar får höra vår livshistoria 🙄😅), vi vet numera vad varenda person som bor mellan hemmet och förskolan heter, och att gå och handla med henne är lite av ett socialt experiment :p

Jag har aldrig varit med om att hon blivit avfärdad eller ignorerad. Snarare imponerad över hur mycket folk orkar prata med henne 😅 och då brukar jag ändå vara väldigt uppmärksam och avleda henne när det börjar bli för mycket. Mest eftersom jag själv tröttnar rätt fort på att prata med barn som henne :p (men skulle aldrig ignorera dem för det)
 
Min dotter är 15 månader och har börjat flina upp sig mot allt och alla, och jag låter dom som vill snacka och busa med henne göra det, om det är läge. Som en gång på vårdcentralen var det en ung kvinna som lekte lite tittut med dottern medan vi satt i väntrummet. Hon frågade om det var okej först.

Märker jag att folk tittar på dottern och ler så brukar jag be dottern vinka :)

Hon är ännu så liten att hon inte ”besvärar” andra med frågor. Men sen jag själv blev mamma har jag blivit bättre på att bemöta andras barn också. Men jag håller med om att det tillhör normalt hyfs att svara när någon pratar med en!
 
Jag svarar alla som tilltalar mig (förutsatt att jag märker det, men möter jag någon brukar jag vara uppmärksam på om de säger något). Är ganska ofta som någon (oftast ett barn) kommenterar hundarna och frågar något om dem. Tror dock att många tror att de stör vilket de inte gör, vi möter såpass få här att det inte gör något om vi stannar en stund.

Hejar på nästintill alla jag möter här (är vissa som aldrig hejar tillbaka eller visar något tecken på att ens se att jag går där, de hejar jag inte på), men försöker se glad/ trevlig ut mot framför allt barn. Vill ju att de också får för vana att hälsa och vara trevliga mot folk.

Har dock märkt att de som inte svarar alls är de som är typ 30-60 utan barn. Finns självklart sådana som hejar också men hälsar de inte/ svarar inte så stämmer de in på den beskrivningen.
 
Självklart svarar jag barn om dom frågar eller ber om hjälp. Men, jag tycker inte om att "bli fast" med andras barn utan föredrar att den vuxna de har med sig tar över igen då.
Jag tycker det kan vara rätt jobbigt om andra barn än mina egna blir för närgångna.
 
Jag jobbar med barn och kommunikation och i kassan på Ica så är jag också på väg hem efter en arbetsdag av just engagemang i och kommunikation med andras barn. Jag är alltid vänlig men jag håller interaktioner korta och engagerar mig inte mer än vad normalt hyfs förespråkar.
 
Brukar prata med dom flesta om det mesta ^^ tror mina barn kommer bli likadana, vi märker tendenser på vår äldsta iaf. Mycket varför nu för tiden. Mini fick vara med på slutet av ett videomöte för inte så länge sedan. Ena kollegan, -"What a little chatterbox you got there" 😁 så nu är det ett av smeknamnen, kärt barn å så ju ☺️😍

Är väl nån vuxen som ignorerat kontakt försök från mini, men inte hela världen, mini hoppar glatt vidare till nästa spännande upptåg. Men kan hålla med om att det är tråkigt att inte svara egentligen oavsett om det är ett barn lr en vuxen.

Andras barn pratar jag glatt med om dom tar kontakt, har naturligt nog mer barn vana nu så känns mindre konstigt än förr. Jag kunde bli lätt stressad av barn innan, visste inte helt hur man skulle agera, brukade prata med dom som om dom var små vuxna, funkade bra. Gör nästan så nu med ändå, tror dom förstår och får med sig mer än vad vi tror.
 
Den här tråden väcker känslor hos mig!

När jag var liten (6-8?)hittade jag en fin äggkopp i en affär, den ville jag köpa till min pappa som fyllde år.
Mamma gav mig en peng, och jag ställde mig i kön, för att handla alldeles själv! Jag var stolt och förväntansfull i kön. Mamma stod kanske 15 meter bort.

När det blev min tur, blev jag helt enkelt totalt ignorerad. Personen i kassan tog kunden bakom mig, som i sin tur bara stövlade in framför mig. Jag minns hur liten och osedd jag kände mig. Självklart tog det inte många sekunder innan mamma redde upp situationen, men för mig var det för sent.
Jag har en NPF och jag har än idag, 30 år senare, svårt för att handla ensam. Det är knäppt hur mycket en sån grej kan förstöra.

Alltså ser jag till att ALLTID möta barn som interagerar med mig, trots att jag själv helst undviker människor.
Att inte bli sedd är en sån hemsk känsla, det vill jag inte att nån ska behöva vara med om.
 
Eskilstuna djurpark förra helgen och Astrid Lindgrens värld den här och mina pojkar 3 och 6 år har varit till sig av lycka!

Har under dessa dagar funderat på andra vuxnas beteende, utan för den nu saken bedöma vad som är rätt eller fel, bara att
Vi skiljer oss mot många andra.

Vår stora sjunger, klappar händerna och är gärna med överallt. Igår efter en läskig och spännande teater börjar han prata med de vuxna och ett barn bakom oss påväg ut om de också tyckte de var spännande, men fick inget svar. På affären når han inte chipsen han önskade och ber en man bredvid att hjälpa honom men han ignorerar. Nu börjar vi komma dit att den stora blir mer och mer tillbakadragen, absolut inte så de är ett problem egentligen men tycker det är synd då jag gillar hans attityd. För honom spelar det ingen roll vem du är eller hur du ser ut du är en människa som är precis lika betydelsefull som någon annan.

På badhuset för ett par veckor sen frågar den lilla de andra barnen i omklädningsrummet vad de är för något de äter, en somalisk (?) familj och mamman där snappar direkt upp frågan och ropar till sig 3 åringen, kom här de är såna här (typ små chipspåsar men med någon riskakeliknande i) och ger honom en egen påse. Upplever ofta att personer från annan kultur egentligen hade passat barnen bättre de är mer som vi :)

Ibland frågar andra bekanta barn om de får komma hem och rida 6 åringens ponny, föräldrarna tystar barnen Och tycker de är ofint att fråga. Medans jag, och han, självklart tycker att man får komma och rida. Är man så duktig och modig att man laddar upp och frågar förtjänar man att komma och hälsa på också

Lång och luddigt tråd men mest nyfiken, hur gör du?
I de situationer du beskriver med dina egna barn hade jag absolut svarat dem, eller hjälpt att ta ner från hyllan. Tveklöst.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort. Nu började...
2 3
Svar
46
· Visningar
8 903
Senast: Fraegd
·
Hästmänniskan Detta är väl ett så kallat "ilandsproblem" och många kommer noga tycka jag är lite löjlig nu.... För ett tag sen när jag, min syster...
2
Svar
30
· Visningar
4 257
Senast: Mia_R
·
Småbarn Nu är jag faktiskt jätteledsen, sitter här och gråter för mig själv. I dag pratade personalen om att de upplever att det är något som...
2
Svar
39
· Visningar
3 252
Senast: elmelts
·
Övr. Barn Ångestnivån stiger här i mammahjärtat när 6-åringen visar mer och mer stress-symtom Hur kan man lösa umgänge/boende med båda...
26 27 28
Svar
553
· Visningar
38 340
Senast: Bellami4
·

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Födda 2022
  • Dressyrsnack 17
  • Vad är rätt

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp