Rutiner vid dödsbud?

[Texaz]

Frågan ställs främst till er som arbetar inom t ex vård eller polis, men även andras erfarenheter är av intresse.

Har börjat fundera över om det överhuvudtaget finns några rutiner, någon handlingsplan när någon avlider?? OM det finns, följs den då alltid?

Orsaken är att såväl omgivning som jag själv börjat fundera efter att min son hastigt dog för snart tre veckor sen
Exet ringde mig på jobbet och bad mig komma till sonens lägenhet då han hittats livlös, och ambulans var på plats. Jag har bara ca 3 km från jobbet dit och åkte i ilfart.
Så fort jag kom innanför dörren möttes jag av en polis som bara skakade på huvudet och sa, "tyvärr"....
Bröt såklart ihop fullständigt, lugnade mig efter en stund och fick sitta hos sonen. Pratade med både polis och ambulanspersonal, samt ringde några samtal. Fick sen rådet att åka hem och berätta för yngsta sonen innan han fick reda på det från annat håll.

DÄR känns det som att första missen gjordes! Jag, ensamstående mamma som precis fått se min döda son, får ensam köra de 1,5 milen hem och ensam ge sonen beskedet att hans bror är död.
Sen då?? Inget alls, ingen hör av sig, utan jag får ensam föra fram dödsbudet till övriga anhöriga, en fruktansvärd uppgift!

Nu bröt jag ju ihop totalt på kvällen och fick åka in akut, där fick jag träffa präst samt sonens behandlare på soc, jag hörde dem prata om att det var helt otroligt att de inte sett till att jag hade någon hos mig, min yngsta son fick alltså den uppgiften...

Därefter har jag inte hört av myndigheterna, jo förresten, en delgivningsman från KF kom på "besök" 10 dagar efter dödsfallet och sökte min son...

Är det så skyddsnätet ser ut? Lämnar man människor helt utan stöd efter traumatiska dödsbud?

Eller är det bara en miss i arbetet i just mitt fall?

Finns det några rutiner alls hos polis och vård vid liknande händelser?

 

[Enya]

Ja det är så det ser ut.

För min del ringde läkare/sköterska/någon vårdpersonal (jag minns inte vem hon var, bara vad hon sa) och gav dödsbudet och frågade om jag ville att hon skulle ringa någon. Jag bad henne ringa hans mamma, för jag orkade inte med att ha henne skrikande i luren kände jag, men jag ringde min mamma och syskon och två syskon till min man, sedan orkade inte jag mer så jag struntade i det helt enkelt.

Något mer skedde inte.

Det finns liksom inget automatiskt stöd, man måste söka upp det själv om man känner att man behöver.

 

[Pepson2]

Ja, så har det sett ut när det drabbat mig. Om man vill ha stöd får man söka det/ ordna det själv.

 

[Texaz]

Har dock hört andra (grannkommunen) som fick hem en krisgrupp, nu var det visserligen en olycka, men "bara" en som omkom....

Jag tycker att det är bedrövligt att det inte finns bättre skydd!!! Jag menar, jag är en rätt stark person, men de som INTE är det??

Hittade den här sidan om hur det BÖR vara http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=5069, känns inte som att det ens är i närheten av rätt, med tanke på hur det egentligen ÄR!

 

[Pepson2]

Sorg är en normal känslomässig reaktion på en förlust av något slag som i stort sett alla människor drabbas av någon gång i livet. Sorg kan bland annat uppkomma efter dödsfall, trauma, separation, förlust av arbete, sjukdom eller besvikelse när något som man förväntar sig ska hända inte blir av. Att vara drabbad av sorg är ingen sjukdom och tillståndet ska inte medikaliseras. En sorgereaktion kan dock innebära påtaglig funktionsnedsättning och orsaka sjukdomsliknande symtom som kan påverka både arbete och privatliv på ett dramatiskt sätt.

Eftersom sorg anses som en normal reaktion förutsätts att människor har förmåga att hantera den på eget sätt.

 

[Texaz]

Citat:

Föräldrar och syskon som förlorat ett barn/syskon bör alltid erbjudas professionellt stöd. Detta gäller även om barnet dör i vuxen ålder.

Undrar just vilket stöd det handlar om?? Visst skulle jag kunna hantera om mina föräldrar dog, även om det vore jobbigt, men när ens barn dör!! Då rämnar ju marken! Att då dessutom få ta hand om övriga anhöriga känns oerhört tungt...

 

[Kilauea]

Stöd till anhöriga vid svår sjukdom och dödsfall är oftast obefintligt.
Man måste ha lite go i sig och leta rätt på det själv, tyvärr *vet också av erfarenhet*
Som du säger, tänk om man inte har orken att göra det. Då går man nog lätt under som anhörig, tyvärr.

 

[Texaz]

Fortsatt citat:

Akut behandling

• Dödsbeskedet: Ta reda på så mycket som möjligt om personen och det som hänt för att kunna ge adekvat information. I det akuta skedet är det viktigt att vara närvarande. När dödsbeskedet lämnas måste tid avsättas så att den anhörige inte lämnas ensam. Överväg hur beskedet ska lämnas. Det är värdefullt att lämna svåra besked ansikte mot ansikte, när personen har sällskap, men samtidigt skyndsamt så att informationen inte kommer via internet eller annan obehörig. Stanna kvar till dess att andra anhöriga och viktiga närstående underrättats och kommit till undsättning. Lyssna!

Och ja, jag är skitförbannad, rent ut sagt! Det min yngsta son fick uppleva vid mitt sammanbrott borde inget barn behöva utsättas för!!!

 

[Pepson2]

Förlåt att jag säger det här... Ilska kan vara en naturlig del av sorgeprocessen...

 

[Lejonelle]

Frågan ställs främst till er som arbetar inom t ex vård eller polis, men även andras erfarenheter är av intresse.

De allra flesta som avlider i vårt land gör det på sjukhus. Där finns det (förhoppningsvis) ganska tydliga och bra rutiner hur personalen ska agera. Ofta är det polisen som åker hem till närmast anhörig med budet. Men det kan också ges av personalen på sjukhuset. Det sistnämnda kanske är vanligast speciellt efter sjukdom då dödsfallet inte är oväntat. Man ska inte få ett dödsbud på telefon tycker jag men i praktiken går det ofta till så.

På en del orter samarbetar kyrka och polis så att vi stannar kvar när polisen måste åka. Eller vi kan ringas in från sjukhuset att åka ut. Eller möta upp på sjukhuset när den anhörige kommer dit. Eller finnas med en anhörig när den åker för att överlämna budet till andra anhöriga.

Det är förfärligt hur du togs omhand, eller rättare sagt inte togs omhand. Undrar också om ditt ex (Leos pappa?) och hur han fick beskedet och hur han togs omhand? Han ringde dig men vad hände sen?

Jag vet inte riktigt vem man ska anmäla bristen på omvårdnad till. Men någon form av anmälan tror jag vore bra att göra om du orkar. Ett förslag är att du gör en skrivelse till kommunens POSOM-grupp. Där finns förhoppningsvis representanter för alla organ och din skrivelse ska hamna i den organisation som borde ha sett till att det fungerade.

 

[Texaz]

Han var nog i lägenheten när han ringde mig (har inte orkat fråga än..)antar att ambulans/polis kontaktat honom. Vi åkte nog därifrån ungefär samtidigt, TROR att han stannade tills de hämtat kroppen (jag mötte dem i dörren)...
Dock fick även han åka hem själv, kontakta de anhöriga på den sidan av släkten. Polisen ansåg att det var ok att vi skulle kontakta de andra barnen via telefon, dock sa sonens behandlare DIREKT att jag skulle ta det när han kom hem, INTE säga något på telefon. Är glad idag för att jag inte hann nå honom på tel innan jag pratade med henne...

Ja jag vill ju se till att det inte blir så här fel i andra fall, skulle kunna vara otroligt förödande! POSOM var en bra idé. Var ju de som ryckte in när våra bekanta i grannkommunen miste sin dotter.

 

[Miaa]

Måste säga till Ts att jag beklagar din förlust .
Har inga ord till tröst ,det ni fått gå igenom ska man inte behöva gå igenom . Det gör så fruktansvärt ont i mig .
Kram Mia

 

[Marty]

När min sambo fick reda på att hans bror hittats död har jag för mig att det gick till så att polisen kom hem till hans mor och berättade att han påträffats död. Mamman ringde dit resterande av närmsta familjen (far+syskon gånger 3) och poliserna stannade tills alla var på plats. I det fallet verkar det ju ha gått till lite bättre än när du fick din sons dödsbesked. Jag tycker att polisen borde ha en rutin som säger att de måste erbjuda sig att åtminstone vara med när man berättar för närmsta familjen, dvs föräldrar och syskon.

 

[Petruska]

@Marty Varför då? För mig är det en rätt underlig tanke att polis skulle vara med vid ett så personligt och privat och känsligt tillfälle.

Jag har även svårt att förstå vad som är fel med hur man hanterade TS situation. De liknande situationer jag har haft kontakt med har varit ungefär så. Jag förstår inte riktigt vad som borde vara annorlunda. Livet är så där svårt, tänker jag.

Professionellt stöd, har jag inte tänkt mig är något som ska till just precis när personen har dött, utan något lite senare.

 

[nexxa]

Det borde ju finnas risker för de som får sådana besked över telefon som du fick och kör i ilfart..man tänker inte klart. Tänk om fler olyckor uppstår? Kanske det inte finns resurser, men vore ju toppen om polis/vård dylikt kunde åka och uppsöka personen och berätta det öga mot öga och sedan föra personen till den bortgångne?
Kanske total naiv tanka av mig..

 

[Pepson2]

Jag tror inte att den som får ett sånt besked känner att den vill/ har tid att vänta på att transporteras till platsen av någon... Har man möjlighet sätter man sig nog i bilen.

 

[mino]

@Petruska Men är det inte rimligt att mänsklig omtanke är en del av arbetsrutinen vid dödsfall av den här typen när det inte är en gammal människa? Jag tycker att det borde ingå i polisens rutiner i såna här fall att antingen själva ta upp frågan eller ta dit någon som kan stå för omtanken om de anhöriga. Min erfarenhet av det nätverk som finns vid kriser och olyckor är att detta är det normala förfaringssättet. Det enda jag kan tänka mig har hänt i TS fall är att hon har uppträtt väldigt samlat och att man bedömt det som att hon inte behövde hjälp (även om detta kanske låter cyniskt).

 

[Petruska]

@mino Jag är mycket tveksam, faktiskt. Jag har viss erfarenhet av situationen, och jag kan verkligen inte se att jag kan eller vill ha polisen så nära mig i så svåra stunder av så privat karaktär. Jag ser inte svår sorg och sorgrelaterad chock som något för samhället att ta hand om åt mig, utan som oundvikliga delar av livet. För mig känns det som att en närvarande polis eller annan yrkesutövare, skulle störa mitt privatliv å det grövsta.

 

[Marty]

@Marty Varför då? För mig är det en rätt underlig tanke att polis skulle vara med vid ett så personligt och privat och känsligt tillfälle.

Jag har även svårt att förstå vad som är fel med hur man hanterade TS situation. De liknande situationer jag har haft kontakt med har varit ungefär så. Jag förstår inte riktigt vad som borde vara annorlunda. Livet är så där svårt, tänker jag.

Professionellt stöd, har jag inte tänkt mig är något som ska till just precis när personen har dött, utan något lite senare.

Men om man vill ha den hjälpen att ha polis där tycker jag att man ska få det. Vissa personer kanske inte är i skick att berätta för den övriga familjen pga chock eller liknande. Jag tycker alla i familjen ska kunna få samma chans att få det berättat av en lugn polis istället för en mamma (eller liknande) med otrolig sorg och chock.

 

[Petruska]

@Marty För att polisen ska kunna veta att man vill ha hen där, måste man ju säga det till hen. Som minimum, tänker jag mig.

Jag förstår helt ärligt inte problemet med att få en familjekatastrof berättad för sig av en familjemedlem i chock och sorg. Chock och sorg är ju den normala reaktionen i sammanhanget. Just chock och sorg, är ju vad man då har att dela i sin familj.