Rutiner vid dödsbud?

[Pepson2]

@Petruska Men är det inte rimligt att mänsklig omtanke är en del av arbetsrutinen vid dödsfall av den här typen när det inte är en gammal människa? Jag tycker att det borde ingå i polisens rutiner i såna här fall att antingen själva ta upp frågan eller ta dit någon som kan stå för omtanken om de anhöriga. Min erfarenhet av det nätverk som finns vid kriser och olyckor är att detta är det normala förfaringssättet. Det enda jag kan tänka mig har hänt i TS fall är att hon har uppträtt väldigt samlat och att man bedömt det som att hon inte behövde hjälp (även om detta kanske låter cyniskt).

Här funderar jag över hur gammal du tycker att den avlidna ska vara för att mänsklig omtanke inte ska ingå i arbetsrutinen? Enligt min erfarenhet är varje sorg unik och inte beroende av åldern på den som rycks ifrån en...

Polisen kan ju, i det aktuella fallet, ha utgått från att den avlidnes föräldrar, som båda befann sig på platsen, skulle hjälpa och stödja varandra.

Men om man vill ha den hjälpen att ha polis där tycker jag att man ska få det. Vissa personer kanske inte är i skick att berätta för den övriga familjen pga chock eller liknande. Jag tycker alla i familjen ska kunna få samma chans att få det berättat av en lugn polis istället för en mamma (eller liknande) med otrolig sorg och chock.

När jag varit med om liknande situationer har dödsbudet lämnats till mig av:
1. Min mor, i stark chock
2. En bekant till familjen
3. Vårdpersonal
4. Mig själv, jag fick själv inse att personen hade dött.

Jag har inte bett om hjälp vid dessa tillfällen, bara erbjudits professionell hjälp vid tillfälle 2.

 

[Petruska]

Alltså, det är klart att jag vet att det är väldigt plågsamt att berätta om dödsfallet för sin övriga familj, men jag kan verkligen inte se annat än att det är så jobbigt livet (och döden) är ibland.

 

[mino]

@mino Jag är mycket tveksam, faktiskt. Jag har viss erfarenhet av situationen, och jag kan verkligen inte se att jag kan eller vill ha polisen så nära mig i så svåra stunder av så privat karaktär. Jag ser inte svår sorg och sorgrelaterad chock som något för samhället att ta hand om åt mig, utan som oundvikliga delar av livet. För mig känns det som att en närvarande polis eller annan yrkesutövare, skulle störa mitt privatliv å det grövsta.

Det här med att förmedla dödsbudet håller jag med om att man bör sköta på egen hand. Jag kanske misstolkade dig, jag trodde du menade att det var i sin ordning att de gjorde något alls av de mänskliga bitarna i situationen, tex inte stöttade TS mer utan bara lät henne åka hem utan att ha erbjudit någon form av praktiskt stöd i stunden (tex skjutsat henne hem eller gett henne numret till ett kriscenter eller nåt).

 

[mino]

Här funderar jag över hur gammal du tycker att den avlidna ska vara för att mänsklig omtanke inte ska ingå i arbetsrutinen? Enligt min erfarenhet är varje sorg unik och inte beroende av åldern på den som rycks ifrån en...

Ja, det var slarvigt uttryckt av mig. Jag tänker nog framför allt på oväntade dödsfall. Om en riktigt gammal människa dör så kan det förstås vara jättesorgligt men förmodligen sällan lika chockartat som när ens barn dör.

 

[Texaz]

Tja, jag tror att ett barns bortgång är det absolut värsta som kan hända, och inte minst när det sker plötsligt och helt oväntat.... Fick aldrig ens frågan om det fanns någon som kunde vara hos mig, det ordnade prästen och behandlaren när jag kollapsat i chock.
Hade inte sonen funnits vet jag inte om jag levt idag
Nu handlade han precis rätt, men HAN (lillebror) borde INTE ha varit den som tog kontroll över situationen.

I andra fall jag hört om har präst direkt kontaktats, och funnits med tills någon kom som kunde finnas med.
Pappan och jag är ju separerade sen 7 år, och bor inte nära varandra.

Det var först omgivningen (allra först behandlaren och prästen) som tyckte att de hade agerat ytterst märkligt

 

[Lager]

Jag skulle inte uppskatta att en myndighetsperson beslutar hur dödsbud ska spridas i en familj, eller finns med för att (i praktiken) definiera hur en sorgereaktion och sorgebearbetning "bör" se ut. Sådant är kontextbundet, kulturellt och individuellt.

De tre dödsfall av människor som stod mig nära har meddelats mig av släktingar - alla på ett värdigt sätt. Att en person utifrån skulle ringa har inte varit aktuellt, inte heller att involveras i några yttre stödinsatser. Finns det behov av samtalsstöd så erbjuder kyrkan och sjukvården sådant.

Fruktansvärt med din son TS. Jag vill absolut inte minimera din sorg. Jag bara kommenterar trådstarten angående rutinerna kring dödsbud.

 

[Gnist]

Jag kan tycka att den/de som lämnar dödsbudet i af kan fråga om man har någon nära som kan komma eller om den som mottager beskedet vill ha kontakt med präst etc.

Det hade för mig varit ytterst märkligt om någon oombedd bara dök upp liksom, så personligen skulle jag inte gilla att ha en vilt främmande människa som bara dök upp och "störde" i min sorg, men för många upplevs det inte så och är vad de behöver.

 

[Petruska]

Jag kanske misstolkade dig, jag trodde du menade att det var i sin ordning att de gjorde något alls av de mänskliga bitarna i situationen, tex inte stöttade TS mer utan bara lät henne åka hem utan att ha erbjudit någon form av praktiskt stöd i stunden (tex skjutsat henne hem eller gett henne numret till ett kriscenter eller nåt).

Jag lutar nog åt att det är rimligt att polisen gör mycket lite/inget åt de "mänskliga bitarna" i situationen, ja. Rent praktiskt kan jag dock se en poäng i att man får skjuts/taxi hem om man inte är hemma redan.

Kriscenter/kristerapi tillhör de saker jag har minst förtroende för i världen, och jag ser alltså inte dödsfall - ens oväntade och i förtid - som något som på något självklart sätt motiverar att man får sjukvård/experthjälp, om man inte reagerar på sätt som mycket tydligt visar att man behöver det. Att falla ihop i en gråtande hög, räknar jag inte det. Det är väl en normal reaktion, inte ett tecken på vårdbehov.

Hela tanken med att man ska ha så mycket stöd av samhället, antyder för mig ett lite underligt sätt att se på döden och andra livskriser.

 

[Hippocampus]

Vanligtvis är inte ett sånt ärende ett POSOM-ärende. Det kan se olika ut i olika kommuner men generellt går POSOM in vid en katastrof eller större olycka, dvs där många är inblandade och skadade eller avlidna, dvs vid ex tsunamin eller en större bilolycka/bussolycka med mycket människor i. POSOM består oftast av folk från kommun, polis och kyrkan.
Sen är det ju så att man alltid kan ringa POSOM för råd, men det blir inget ärende. I sådana fall som TS fall kommer POSOM i min kommun hänvisa till lokal präst eller psykakuten.

När jag var med i POSOM-grupp så har vi ex blivit inblandade när 2 ungdomar körde ihjäl sig framför 10-20 stycken klasskamrater och föräldrar en sen sommarkväll. Däremot vid självmord blev vi bara rådgivande att söka hjälp hos företagshälsovård för företagets anställda.
Ibland ringer det någon polis och pratar att de ska framföra dödsbud men oftast har de då tagit med sig en präst alt kontaktat den lokala prästen och vi gör inget annat.

Så en POSOM-grupp används till 99.9% i större olyckor och katastrofer.

 

[Lejonelle]

@Marty Varför då? För mig är det en rätt underlig tanke att polis skulle vara med vid ett så personligt och privat och känsligt tillfälle.

Jag har även svårt att förstå vad som är fel med hur man hanterade TS situation.

Vid kris och katastrof handlar "samhällets" (sjukvårdens, polisens, kyrkans m fl) insatser om att försöka motverka psykologiskt trauma. Det som har hänt är illa nog och leder till sår i själen. Det kan inget bemötande ändra på. Men man ska ge psykologisk första hjälpen så att skadan inte blir ännu värre. Precis som vid all annan första hjälpen handlar det om att identifiera och avhjälpa ett "livsfarligt läge" (personer med stor sårbarhet som riskerar att skada sig själv och andra), att lindra chock som kan ge posttraumatisk stress eller kanske ännu allvarligare saker som hjärtinfarkt eller stroke. Man ska säkerställa att personen antingen klarar sig själv eller får hjälp av någon annan.

Det är alltså inte snällhet det är fråga om. Utan om att rädda liv och hälsa.

 

[Petruska]

Nej, naturligtvis är det inte fråga om snällhet, @Lejonelle. Varför skulle det vara det?

Det jag pratar om handlar snarare om faran i att patologisera fullständigt rimliga tillstånd, såsom sorg. Samt om det faktum att en del studier visar att kristerapi gör mer skada än nytta på lång sikt. Plus det som @Lager skrev om. Att proaktiv inblandning från polis/präst/annans sida i någons sorg, faktiskt riskerar att definiera vad som är rätt och fel sorgereaktioner och sorgemönster.

Själv har jag och en av mina vänkretsar tex "fått godkänt" för vårt sätt att gemensamt hantera sorg av en präst en gång. Det var inte vi som bad om hjälp. Det var han som kollade om han han tyckte att vi behövde hjälp, och sedan kom fram till, enligt sin bedömning, att vi inte behövde det. Jag tycker att det bara är ett mycket litet snäpp bättre än om han hade bestämt att vi behövde hans hjälp.

Om man känner att man vill ha hjälp, finns det ju instanser att vända sig till - både vården, kyrkan och privata terapeuter tex - men jag tycker inte att de bör anmäla sin närvaro opåkallat vid så trots allt normala händelser som för tidiga dödsfall.

Jag förstår att andra tycker annorlunda, men det är vad jag tycker. Jag tycker att man ska lita på människors läkande och relaterande förmåga.

 

[Migo]

Jag är helt enig med Petruska.

 

[mino]

Jag lutar nog åt att det är rimligt att polisen gör mycket lite/inget åt de "mänskliga bitarna" i situationen, ja. Rent praktiskt kan jag dock se en poäng i att man får skjuts/taxi hem om man inte är hemma redan.

Kriscenter/kristerapi tillhör de saker jag har minst förtroende för i världen, och jag ser alltså inte dödsfall - ens oväntade och i förtid - som något som på något självklart sätt motiverar att man får sjukvård/experthjälp, om man inte reagerar på sätt som mycket tydligt visar att man behöver det. Att falla ihop i en gråtande hög, räknar jag inte det. Det är väl en normal reaktion, inte ett tecken på vårdbehov.

Hela tanken med att man ska ha så mycket stöd av samhället, antyder för mig ett lite underligt sätt att se på döden och andra livskriser.

Det förvånar mig verkligen att du resonerar så, jag tänker nog tvärtom. En förälder som just fått ett dödsbud för sitt barn och suttit vid hens döda kropp, herregud! Är det något tillfälle då man behöver medmänsklighet och verkligen SKA erbjudas stöd av samhället så är det vid allvarliga kriser av den typen. Det är säkert även ekonomiskt försvarbart, om det nu är den synvinkeln som skulle skava. Sen ska hjälpen självklart inte pressas på en, men att man erbjuds omsorg just då tror jag kan vara avgörande för hur man minns situationen. De gånger jag har varit med om någon form av kris av mycket mildare slag än ett förlorat barn så har jag upplevt att man har visat omsorg. Förstår inte varför det inte skulle kunna inkludera även polisen (räddningstjänsten är betydligt mer noga på den punkten, tex).

 

[athena_arabians]

Håller med flera i tråden samtidigt som jag inte håller med flera. Vad jag däremot tycker är viktigt är att man ser till att en person som fått ett dödsbesked inte sätter sig i en bil odyl. I kris är man INTE en bra bilförare, det kan jag garantera! Min mamma var vittne till en bilolycka som var nära att sluta med ett dödsfall (MC vs bil). Polis och brandkår på plats lät henne inte köra hem utan hjälpte till att få hem bilen (hände precis utanför byn). Nu har mina mamma alltid haft lätt för att hetsa upp sig men jag tycker det var helt rätt, hon hade varit livsfarlig bakom ratten då.

Jag åkte iväg med bilen någon timme efter jag fått veta att pappa var död men det var ett medvetet val och då hade det hunnit sjunka in och jag kunde inte sitta stilla. Hans bortgång var dock inte en chock, han låg på lasarettet och jag visste prognosen.

 

[Texaz]

Jodå, döden är en naturlig del av livet... Det naturliga är också att familjer lever nära varandra för att kunna stötta och hjälpa.
Dock ser inte samhället ut så idag.
För att gå till mig själv så befann sig mina föräldrar 50 respektive 60 mil bort, jag har inga anhöriga i min närhet mer än yngsta sonen.
I chocken så förstår man heller inte varför man bör ha någon hos sig, eller det gjorde iaf inte jag. När man går in i chock så slutar normala reaktioner att fungera, varför vissa situationer kan bli rent livsfarliga!
När en nära anhörig gått bort hastigt och totalt överraskande stängs vissa funktioner av, inget som går att påverka med tankarna (vilka också slås ut).
Just hanteringen i början av sorgeprocessen tror jag är oerhört viktig! När man landar i den händer andra saker....
Citat igen:
Sorgereaktionen vid plötsliga dödsfall blir ofta kraftigare än vid förväntade dödsfall. Närstående kan ha svårt att acceptera dödsfallet och söker efter en förklaring. Skuld, ilska och självanklagelser kan vara starka. Ofta finns en beredskap i samhället/sjukvården att hantera större katastrofer som sker plötsligt och som drabbar många. För den enskilde anhörige är det dock förstås lika viktigt att få katastrofhjälp när en enstaka person avlidit.

Så, jo jag tror att det är viktigt med rätt bemötande direkt, och anser att såväl polis som vårdpersonal bör ha den kunskapen. I det långa loppet är det en besparing, då vidare vårdinsatser inte behövs. I mitt fall hade jag antagligen INTE hamnat på akuten den natten OM det funnits någon hos mig...

 

[Mearas]

allmänt svar. Jag jobbar på ambulansen, och i största möjliga mån stannar vi kvar tills den "drabbade anhörig" har kontaktat någon och helst att det kommer ngn till platsen. Enklast är att fråga hur dom vill hantera det. Polisen, om det nu är ett sådant ärende är då på plats samtidigt. Vår närvaro är med förbehåll att vi kan bli dragna på en tur.
Ts. Beklagar din förlust, ingen förälder ska behöva uppleva det du gjort

 

[Petruska]

Det förvånar mig verkligen att du resonerar så, jag tänker nog tvärtom. En förälder som just fått ett dödsbud för sitt barn och suttit vid hens döda kropp, herregud! Är det något tillfälle då man behöver medmänsklighet och verkligen SKA erbjudas stöd av samhället så är det vid allvarliga kriser av den typen. Det är säkert även ekonomiskt försvarbart, om det nu är den synvinkeln som skulle skava.

Ekonomin i det hela har jag inte ens tänkt på. Snarare tänker jag tex på hur man liksom knyter an till människor vid den här sortens kriser (det verkar vara en vanlig del av reaktionerna), och då ser jag snarare problem än fördelar med att det är en helt främmande person (polis, präst, imam) man har den processen med.

Vad du menar med "visa omsorg" är ju lite oklart. Normalempatiskt bemötande, verkar ju rimligt om de närvarande yrkesutövarna kan ge. Det jag funderar över handlar snarare vilka mer konkreta insatser det är rimligt att i stunden göra för de drabbade, och jag funderar på om det ens är särskilt bra för de drabbade att bli mycket omhändertagna av proffs just då. Jag är mycket tveksam på den punkten. Till den grad att det är långt ifrån självklart för mig att sådan krisvård är att föredra ens framför ensamhet. Man har ju sitt liv, i sitt liv fungerar ju de flesta av oss hyfsat. Kriser ändrar inte nödvändigtvis på det.

Plus då den intressanta risk som Lager pekar på: polis/vårdfolk som ger sig in i ens chock- och sorgeprocess kommer att definiera densamma och ha ett slags (normaliserande, utifrån sina föreställningar) makt över den. Jag ser det som ett rätt stort problem just när man är så sårbar.

 

[BornAgain]

Nej, det finns inga rutiner. Frågan har varit uppe på Buke tidigare. När jag hittade min bror fick jag både ta mig hem själv och se till att min far fick dödsbudet. Ingen frågade mig om det fanns andra som behövde informationen. Ingen frågade om jag tänkte berätta att han var borta. Så hade jag inte valt att underrätta min far, hade han fått veta det genom Skatteverket när de skickar ut det där pappret man har för att sköta ett dödsbos affärer. Och eftersom läkaren glömde dödsfallsintyget i brorsans lägenhet hade det kunnat ta hur lång tid som helst :-(

Det "lustiga" är att det är ungefär samma nick som skriver om familjekatastrofer och hur de inte förstår problemet, som i andra trådar skriver om hur vi som vuxna inte är skyldiga att umgås eller ta hand om våra föräldrar.

Själv kan jag ju tycka att rutinen borde vara att Polis/vård frågar den anhörig som vet om hen vill ha hjälp att underrätta övriga. Jag kan ttycka att det är ett mindre slöseri med skattepengar än att t.ex. driva universitet.

 

[Texaz]

Nej, det finns inga rutiner. Frågan har varit uppe på Buke tidigare. När jag hittade min bror fick jag både ta mig hem själv och se till att min far fick dödsbudet. Ingen frågade mig om det fanns andra som behövde informationen. Ingen frågade om jag tänkte berätta att han var borta. Så hade jag inte valt att underrätta min far, hade han fått veta det genom Skatteverket när de skickar ut det där pappret man har för att sköta ett dödsbos affärer. Och eftersom läkaren glömde dödsfallsintyget i brorsans lägenhet hade det kunnat ta hur lång tid som helst :-(

Det "lustiga" är att det är ungefär samma nick som skriver om familjekatastrofer och hur de inte förstår problemet, som i andra trådar skriver om hur vi som vuxna inte är skyldiga att umgås eller ta hand om våra föräldrar.

Själv kan jag ju tycka att rutinen borde vara att Polis/vård frågar den anhörig som vet om hen vill ha hjälp att underrätta övriga. Jag kan ttycka att det är ett mindre slöseri med skattepengar än att t.ex. driva universitet.

Lite så jag känner, att jag kunde ha blivit tillfrågad om jag ville ha hjälp.... Men inte alls, bara ett "tyvärr" när jag klev in genom dörren. Ja jag verkade nog samlad, men chocken kom senare, vet inte t ex ambulanspersonal det?
Bekanta som förlorade sin dotter fick snabbt krisstöd, då var de ändå ett par och hade övrig släkt i närheten.

Just det att bl a prästen reagerade på att de bara lämnade mig ensam har gjort att jag funderat över situationen. Nog borde åtminstone kyrkan ha informerats och kunnat ta kontakt? Eller är jag helt fel ute?

 

[Sonic76]

Polisen informerade ju syrrans familj.
Vi själva fick reda på det via egna samtal då syrrans mobil ringde upp lillesyrrans vid olyckan och hon började ana att nåt skett.
Så hon och min andra syster började ringa runt, först trodde vi att det var mamma som det hänt nåt med men ...
Jag befann mig 50 mil bort med dålig mottagning på facklig kurs så jag var helt hjälplös