Sommar- & höstföräldrar 2026

[Förgätmigej]

Jag förstår dig! Jag sörjer lite nu varje gång jag lägger undan 2-åringens finskjortor. Hade yngsta barnet varit en pojke hade jag fått uppleva dem en gång till, men nu känns det som att det gick så himla fort.

Jag har med sörjt finkläderna varje gång

 

[Krålus]

Träffat sambons pappa med fru. När vi möter upp dem blir jag först hälsad på av hans pappa "hej tjockis!". Hade inte förväntat mig det så kände mig väldigt paff och knappt 1min senare får jag en kram av pappans fru och ytterligare ett "hej tjockis!". Då började jag känna mig riktigt förolämpad och funderar på att säga något om det men då följer frun upp sin hälsning med att kommentera att jag har en sååå liten mage som alltid och "det är väl den minsta magen du haft med alla tre graviditeter?!". Jamen varför kalla mig tjockis då?!!! ‍

Varför ens kommentera andras kroppar.

 

[cherie]

Åh vad tufft! Mina tidigare barn har båda haft trånga tårkanaler och behövt torka bort kladd ur ögonen ganska länge och ingen i vården (eller barnläkaren vi har i familjen) var bekymrad över det. Vilken enorm otur att det faktiskt (troligen) var ögoninflammation i ert fall! Men det får mig att tro att det måste vara en väldigt ovanlig bieffekt med skador på synen vid ögoninflammation, det måste ju vara vanligt att missta det för trånga tårkanaler och hade risken varit stor hade man nog inte vågat utgå från trånga tårkanaler. Hos du kan få något lugnande besked av vården!

Jag tvivlar på att det är någon fara och oavsett kan hon ju inte vara första bebisen med ögoninflammation och det är väl trolugen en rejäl ögoninflammation som SKULLE kunna ge skador men det behöver ju fortfarande inte betyda att chansen är stor att den gör det.

1177 är bra oftast men ibland går de lite till överdrift. Tex står det ju något om att man ska söka vård om ett litet barn har feber i mer än 3 dagar eller något. Min kompis första barn hade feber i mer än det så hon var jätteorolig och bokade tid medan läkaren typ smått dumförklarade henne när de kom in

Tack för era lugnande ord Kändes bättre av att läsa det ni skrev, kändes som det fick ner min oro på jorden litegrann! BVC bokade om sin tid till idag och bokade också in en läkare att komma och kolla. De är fortsatt helt o-oroliga trots att alla andra i familjen blivit smittade De säger att så länge det inte är rött eller svullet är det egenvård med tvätt som gäller. Så vi får lita på det nu, även om det känns lite jobbigt

 

[cherie]

Träffat sambons pappa med fru. När vi möter upp dem blir jag först hälsad på av hans pappa "hej tjockis!". Hade inte förväntat mig det så kände mig väldigt paff och knappt 1min senare får jag en kram av pappans fru och ytterligare ett "hej tjockis!". Då började jag känna mig riktigt förolämpad och funderar på att säga något om det men då följer frun upp sin hälsning med att kommentera att jag har en sååå liten mage som alltid och "det är väl den minsta magen du haft med alla tre graviditeter?!". Jamen varför kalla mig tjockis då?!!! ‍

Alltså verkligen respektlöst tycker jag! Min pappa sa nåt liknande till mig "Oj! Vad stor du blivit och större lär du ju bli! Hur mycket har du gått upp?" och då hade jag ändå bara gått upp 3-4 kg när han kommenterade och var kanske i v30 eller nåt? Fattar inte att folk plötsligt tar sig rätten att kommentera ens kropp på alla möjliga vis bara för man är grabidy?

 

[cherie]

Ja, jag är väldigt svag för bebisar så på ett sätt känns det helt galet att detta är den sista för vår familj Men när jag fick min nr 2 malde frågan om en potentiell nr 3 i mitt huvud typ konstant i ett halvår, fast jag visste att det var något vi fick ta ställning till längre fram. Nu känns det lättare, jag vet att vi inte har förutsättningar för fler än tre barn, och därmed kan vi inte heller ha fler bebisar. Därmed gäller det att njuta maximalt nu och sen bara hoppas på barnbarn

Ja, man får verkligen njuta allt man kan nu. Framförallt denna allra första nyföddhetstiden går ju så himla fort Skönt ändå att nu känna att ni är helt klara! Vi har ju ett litet skruttig embryo kvar i frysen och jag tänker ibland att nog borde man väl iaf prova att sätta in det sen och se vilken väg ödet tar oss? Men så känner jag nog inte om ett år eller två....

 

[cherie]

Lillan fortsätter i övrigt må bra och öka stadigt i vikt. Skönt att allt funkar så bra, tacksam för det. BVC-sköterskan och sen även läkaren kommenterande även hennes vakenhetsgrad och "väldigt pigga, nyfikna och medvetna blick". De sa att "hon är som ett flera veckor äldre barn". Detta fick vi alltid höra med storasyster också - hur medveten, nyfiken och alert hon varit för sin ålder. Det står genomgående tydligt poängterat i storasysters journal i alla vårdbesök första året typ Så nu tänker jag att lillasyster kanske kommer ha samma driv, nyfikenhet och intensitet som storasyster... Lillasyster är också redan stark i nacken, häver sig upp på båda sina armar och lyfter sig som i en armhävning och spanar sig omkring. Inte ett dugg missnöjd eller frustrerad med att ligga på mage och träna utan verkar tvärtom tycka det är stimulerande så hon är alltid nöjd då. Pust, det där "drivet" var väldigt jobbigt under syrrans typ 3 första år innan de personlighetsdragen landade och blev till mer styrkor än belastning. Men än idag blir hennes intensitet och stora behov av stimulans utmanade emellanåt,vi brukar jämföra henne med en brukshund som behöver sin dagliga dos av mental, fysisk och social stimulans. Och det kräver en del av en. Så ibland har vi önskat oss att nästa barn ska vara av lite lugnare sort...

Vi kanske bara kan göra "ett" slags barn jag och mannen eftersom de hittills verkar så lika både i utseende och temperament Men för tidigt att säga såklart. Ska bli spännande att följa lillasysters utveckling!

 

[Förgätmigej]

Lillan fortsätter i övrigt må bra och öka stadigt i vikt. Skönt att allt funkar så bra, tacksam för det. BVC-sköterskan och sen även läkaren kommenterande även hennes vakenhetsgrad och "väldigt pigga, nyfikna och medvetna blick". De sa att "hon är som ett flera veckor äldre barn". Detta fick vi alltid höra med storasyster också - hur medveten, nyfiken och alert hon varit för sin ålder. Det står genomgående tydligt poängterat i storasysters journal i alla vårdbesök första året typ Så nu tänker jag att lillasyster kanske kommer ha samma driv, nyfikenhet och intensitet som storasyster... Lillasyster är också redan stark i nacken, häver sig upp på båda sina armar och lyfter sig som i en armhävning och spanar sig omkring. Inte ett dugg missnöjd eller frustrerad med att ligga på mage och träna utan verkar tvärtom tycka det är stimulerande så hon är alltid nöjd då. Pust, det där "drivet" var väldigt jobbigt under syrrans typ 3 första år innan de personlighetsdragen landade och blev till mer styrkor än belastning. Men än idag blir hennes intensitet och stora behov av stimulans utmanade emellanåt,vi brukar jämföra henne med en brukshund som behöver sin dagliga dos av mental, fysisk och social stimulans. Och det kräver en del av en. Så ibland har vi önskat oss att nästa barn ska vara av lite lugnare sort...

Vi kanske bara kan göra "ett" slags barn jag och mannen eftersom de hittills verkar så lika både i utseende och temperament Men för tidigt att säga såklart. Ska bli spännande att följa lillasysters utveckling!

Jag hoppas för er skull att det inte blir en kopia då jag hoppas inte på att trean brås på sin storebror utan tar efter tvåan men om man ska döma efter hur den rör sig i magen så är den mer lik ettan än tvåan

 

[cherie]

Jag hoppas för er skull att det inte blir en kopia då jag hoppas inte på att trean brås på sin storebror utan tar efter tvåan men om man ska döma efter hur den rör sig i magen så är den mer lik ettan än tvåan

Haha har du också ett intensivt första barn?

 

[Förgätmigej]

Haha har du också ett intensivt första barn?

Vid 9v skulle han vid all vakentid stå eller gå på golvet med oss hållandes i händerna, fatta hur ont vi hade i ryggen aldrig att det dög att ligga i famnen där inte. Han ålade och kröp tidigt.
Tvåan bara hängde på och var nöjd med allt. Tjock som sjutton men var trots det vara en månad efter storebror med att åla, krypa och gå. Förstod inte hur han ens orkade vilja försöka när han var så knubbig

 

[Human]

Lillan fortsätter i övrigt må bra och öka stadigt i vikt. Skönt att allt funkar så bra, tacksam för det. BVC-sköterskan och sen även läkaren kommenterande även hennes vakenhetsgrad och "väldigt pigga, nyfikna och medvetna blick". De sa att "hon är som ett flera veckor äldre barn". Detta fick vi alltid höra med storasyster också - hur medveten, nyfiken och alert hon varit för sin ålder. Det står genomgående tydligt poängterat i storasysters journal i alla vårdbesök första året typ Så nu tänker jag att lillasyster kanske kommer ha samma driv, nyfikenhet och intensitet som storasyster... Lillasyster är också redan stark i nacken, häver sig upp på båda sina armar och lyfter sig som i en armhävning och spanar sig omkring. Inte ett dugg missnöjd eller frustrerad med att ligga på mage och träna utan verkar tvärtom tycka det är stimulerande så hon är alltid nöjd då. Pust, det där "drivet" var väldigt jobbigt under syrrans typ 3 första år innan de personlighetsdragen landade och blev till mer styrkor än belastning. Men än idag blir hennes intensitet och stora behov av stimulans utmanade emellanåt,vi brukar jämföra henne med en brukshund som behöver sin dagliga dos av mental, fysisk och social stimulans. Och det kräver en del av en. Så ibland har vi önskat oss att nästa barn ska vara av lite lugnare sort...

Vi kanske bara kan göra "ett" slags barn jag och mannen eftersom de hittills verkar så lika både i utseende och temperament Men för tidigt att säga såklart. Ska bli spännande att följa lillasysters utveckling!

Kul med en så alert bebis Och spännande att se om hon fortsätter att påminna så mycket om hennes storasyster.

Hos oss har vi haft roligt åt att våra två tidigare barn är så olika. De har olika hårfärg, ögonfärg och ansiktsdrag. Jag tror ingen som såg dem någonstans skulle gissa att de var bröder. De har dessutom väldigt olika personligheter. Vi har varit nyfikna på vem lillasyster kommer likna, eller om vi får ytterligare en helt ny version. Än så länge är hon inte uppenbart lik någon av bröderna, vi får se om det kommer fram.

 

[Human]

Igår var en jobbig dag. Vi hade tid på BVC och nu var vår ordinarie tillbaka från semestern. Vi småpratade lite i början av besöket och jag fick frågan om jag tyckte att hon hade vuxit. O ja, sa jag, både blivit längre och fyllt ut.

Mycket riktigt hade H vuxit två cm sen förra besöket för två veckor sen, men sen kom vikten som en käftsmäll. Hon vägde 3205 g när hon föddes, 3165 g för två veckor sen men nu hade hon gått ner till 3075 g Jag har ju upplevt att amningen funkar bra. Hon har ett bra grepp, äter ofta och ganska länge och har alltid varit nöjd vid bröstet. Båda mina två tidigare barn var proffsammare från dag ett och gick upp väldigt bra i vikt. Men helt uppenbart får lilla H inte i sig tillräckligt med mat. Sköterskan och jag hade en bra dialog och jag rekommenderades att testa att lägga till lite ersättning efter amning och så bokades en ny vägning in på måndag.

Vi åkte direkt och köpte en flaska och ersättning. Vid första försöket slukade hon 80 ml ersättning efter lite amning och var sen vaken och nöjd en lång stund. Resten av kvällen ville hon dock inte ha, så nytt försök till morgonen.

Men jag blev så himla ledsen. För att jag blev orolig att det ska vara något fel, för att jag kände mig sämst som inte hade förstått att min bebis var hungrig, för att jag blev rädd att amningen framöver ska påverkas. Jag ringde min mamma (som är pensionerad barnläkare) för rådgivning och grät en stund i telefonen. Min mamma sa allt jag egentligen redan vet, rent intellektuellt. Att det här inte är ovanligt, min syster råkade ut för samma sak med tredje barnet, att det är svårt att veta om de får i sig nog med mat och att det ju är därför man väger hos BVC, att det just nu handlar om att fokusera på nuet och att på att få upp henne lite i vikt, och inte oroa sig för framtiden. Att jag inte är någon dålig mamma och att det kommer bli bra. Jag hoppas att jag en dag blir ett lika bra stöd för min dotter som min mamma är för mig.

Så nu går vi in i projekt stödfodring med tillägg av ersättning och framöver ett besök på amningsmottagningen, med hopp om att snart se tjocka kinder på vår lilla, lilla tjej

 

[soom]

Igår var en jobbig dag. Vi hade tid på BVC och nu var vår ordinarie tillbaka från semestern. Vi småpratade lite i början av besöket och jag fick frågan om jag tyckte att hon hade vuxit. O ja, sa jag, både blivit längre och fyllt ut.

Mycket riktigt hade H vuxit två cm sen förra besöket för två veckor sen, men sen kom vikten som en käftsmäll. Hon vägde 3205 g när hon föddes, 3165 g för två veckor sen men nu hade hon gått ner till 3075 g Jag har ju upplevt att amningen funkar bra. Hon har ett bra grepp, äter ofta och ganska länge och har alltid varit nöjd vid bröstet. Båda mina två tidigare barn var proffsammare från dag ett och gick upp väldigt bra i vikt. Men helt uppenbart får lilla H inte i sig tillräckligt med mat. Sköterskan och jag hade en bra dialog och jag rekommenderades att testa att lägga till lite ersättning efter amning och så bokades en ny vägning in på måndag.

Vi åkte direkt och köpte en flaska och ersättning. Vid första försöket slukade hon 80 ml ersättning efter lite amning och var sen vaken och nöjd en lång stund. Resten av kvällen ville hon dock inte ha, så nytt försök till morgonen.

Men jag blev så himla ledsen. För att jag blev orolig att det ska vara något fel, för att jag kände mig sämst som inte hade förstått att min bebis var hungrig, för att jag blev rädd att amningen framöver ska påverkas. Jag ringde min mamma (som är pensionerad barnläkare) för rådgivning och grät en stund i telefonen. Min mamma sa allt jag egentligen redan vet, rent intellektuellt. Att det här inte är ovanligt, min syster råkade ut för samma sak med tredje barnet, att det är svårt att veta om de får i sig nog med mat och att det ju är därför man väger hos BVC, att det just nu handlar om att fokusera på nuet och att på att få upp henne lite i vikt, och inte oroa sig för framtiden. Att jag inte är någon dålig mamma och att det kommer bli bra. Jag hoppas att jag en dag blir ett lika bra stöd för min dotter som min mamma är för mig.

Så nu går vi in i projekt stödfodring med tillägg av ersättning och framöver ett besök på amningsmottagningen, med hopp om att snart se tjocka kinder på vår lilla, lilla tjej

Så jobbigt för er! Jag minns hur oerhört viktig amningen var för mig (såhär i efterhand förstår jag inte riktigt varför, men det är väl hormonellt). Är du likadan och är rädd att flaska ska ställa till det, så kolla på om tillmatningsset kan vara nåt för er. (Och för att undvika missförstånd: det går givetvis precis lika bra att mata bebisen med flaska!)

 

[cherie]

Igår var en jobbig dag. Vi hade tid på BVC och nu var vår ordinarie tillbaka från semestern. Vi småpratade lite i början av besöket och jag fick frågan om jag tyckte att hon hade vuxit. O ja, sa jag, både blivit längre och fyllt ut.

Mycket riktigt hade H vuxit två cm sen förra besöket för två veckor sen, men sen kom vikten som en käftsmäll. Hon vägde 3205 g när hon föddes, 3165 g för två veckor sen men nu hade hon gått ner till 3075 g Jag har ju upplevt att amningen funkar bra. Hon har ett bra grepp, äter ofta och ganska länge och har alltid varit nöjd vid bröstet. Båda mina två tidigare barn var proffsammare från dag ett och gick upp väldigt bra i vikt. Men helt uppenbart får lilla H inte i sig tillräckligt med mat. Sköterskan och jag hade en bra dialog och jag rekommenderades att testa att lägga till lite ersättning efter amning och så bokades en ny vägning in på måndag.

Vi åkte direkt och köpte en flaska och ersättning. Vid första försöket slukade hon 80 ml ersättning efter lite amning och var sen vaken och nöjd en lång stund. Resten av kvällen ville hon dock inte ha, så nytt försök till morgonen.

Men jag blev så himla ledsen. För att jag blev orolig att det ska vara något fel, för att jag kände mig sämst som inte hade förstått att min bebis var hungrig, för att jag blev rädd att amningen framöver ska påverkas. Jag ringde min mamma (som är pensionerad barnläkare) för rådgivning och grät en stund i telefonen. Min mamma sa allt jag egentligen redan vet, rent intellektuellt. Att det här inte är ovanligt, min syster råkade ut för samma sak med tredje barnet, att det är svårt att veta om de får i sig nog med mat och att det ju är därför man väger hos BVC, att det just nu handlar om att fokusera på nuet och att på att få upp henne lite i vikt, och inte oroa sig för framtiden. Att jag inte är någon dålig mamma och att det kommer bli bra. Jag hoppas att jag en dag blir ett lika bra stöd för min dotter som min mamma är för mig.

Så nu går vi in i projekt stödfodring med tillägg av ersättning och framöver ett besök på amningsmottagningen, med hopp om att snart se tjocka kinder på vår lilla, lilla tjej

Åh Stack till i mitt hjärta när du skrev om dina egna skuldkänslor och oro. Fattar att det intellektuellt är en sak, känslomässigt en helt annan. Vad fint att din mamma kunde ge så bra stöd Tur att mammor finns! Jag är övertygad om att du kommer bli ett lika bra stöd för din dotter - och det är du ju redan fast på ett annat sätt. Bara din reaktion och dina känslor och sen handlingskraftighet efteråt tyder ju på just det. Min svärmor sa alltid att det mest stressande för föräldrar måste vara just när amning/mat strular, just för att mat är så otroligt basalt behov att tillgodose hos sina barn som förälder. Snart kommer er lilla tjocka på sig! Heja er! Och med tanke på hur smidig amningen ändå varit så är den förhoppningsvis så etablerad att det går bra att introducera flaska också och samtidigt kunna behålla amningen. Men jag förstår oron, hade känt precis likadant!

 

[Human]

Så jobbigt för er! Jag minns hur oerhört viktig amningen var för mig (såhär i efterhand förstår jag inte riktigt varför, men det är väl hormonellt). Är du likadan och är rädd att flaska ska ställa till det, så kolla på om tillmatningsset kan vara nåt för er. (Och för att undvika missförstånd: det går givetvis precis lika bra att mata bebisen med flaska!)

Ja men precis, jag misstänker också att hormoner härjar just nu och att det är varför amningen känns så viktig. Tack för tipset, tillmatningsset hade jag aldrig sett för. Det ska jag fundera på!

Åh Stack till i mitt hjärta när du skrev om dina egna skuldkänslor och oro. Fattar att det intellektuellt är en sak, känslomässigt en helt annan. Vad fint att din mamma kunde ge så bra stöd Tur att mammor finns! Jag är övertygad om att du kommer bli ett lika bra stöd för din dotter - och det är du ju redan fast på ett annat sätt. Bara din reaktion och dina känslor och sen handlingskraftighet efteråt tyder ju på just det. Min svärmor sa alltid att det mest stressande för föräldrar måste vara just när amning/mat strular, just för att mat är så otroligt basalt behov att tillgodose hos sina barn som förälder. Snart kommer er lilla tjocka på sig! Heja er! Och med tanke på hur smidig amningen ändå varit så är den förhoppningsvis så etablerad att det går bra att introducera flaska också och samtidigt kunna behålla amningen. Men jag förstår oron, hade känt precis likadant!

Tack för pepp! Exakt så känns det - att det är ett så basalt behov och typ min första uppgift som förälder.

 

[cherie]

Nu verkar de lugna, drömmiga dagarna över här. Ganska klassiskt sådär efter några veckor så är nu lillan allt mer knorrig med allt mer magont. Idag har hon mest varit ledsen eller missnöjd som vaken, och går inte alls att lägga ner efter att hon ätit då magen tjorvar så mycket och då mjölken åker upp och ner i halsen. Det har varit två kämpiga nätter och dagar men just nu ligget hon faktiskt tyst i.sin säng, så jag ska sluta skriva och försöka hinna sova lite innan karusellen drar igång igen

 

[Malibu_Stacy]

@cherie Stort grattis till er lilla tjej! Så himla fantastiskt fint att fått följa dig från ”vill bli gravid-tråden” och nu läsa att hon är här! Otroligt
Jag har haft tre veckor semester och därmed paus från sociala medier men har nu läst ikapp. Så mysigt ändå att läsa era inlägg från den första tiden med bebis. Jag längtar faktiskt lite nu även om det också fortfarande känns läskigt.
Jag mår fortsatt bra och han sparkar för fullt där inne. Är glad och tacksam för att jag fortfarande är så rörlig och orkar med allt jag vill göra, har precis gått in i sista trimestern nu men är ödmjuk inför de sista månaderna och vi får se hur länge jag orkar med det ordinarie jobbet.

 

[Malibu_Stacy]

Tänkte att denna kan vara en lämplig tråd för min fråga. Använder ni/har ni använt gravidkudde och har det hjälpt er sömn? Har plötsligt börjat sova sämre då det är svårt att hitta en bekväm positiva (är bara i v 20).
Om ni använder/har använt gravidkudde, något märke ni rekommenderar eller någon annan man bör tänka på när man ska köpa en gravidkudde?

Min tanke är även att jag ska ha nytta av den vid amning (om jag får amning att fungera).

Jag köpte en bbhugme begagnad omkring vecka 17-18 och har älskat den sedan första stund! Har den långa varianten vilket jag starkt rekommenderar. Vet inte hur jag ska kunna släppa den, den är underbar Min fru använder den också när hon ligger och läser eller surfar i sängen. Jag gillar framförallt att man kan ändra hårdheten genom att dra åt eller släppa lite på gummistyckena i ändarna.
Kommer absolut ha med den till förlossningen och BB, tänker att det underlättar att sova och komma upp ur sängen också (jag önskar snitt).
De är väldigt dyra nya men går ofta att hitta second hand, jag köpte min för 500kr på marketplace och det får ju att tvätta fodralet.

 

[cherie]

@cherie Stort grattis till er lilla tjej! Så himla fantastiskt fint att fått följa dig från ”vill bli gravid-tråden” och nu läsa att hon är här! Otroligt
Jag har haft tre veckor semester och därmed paus från sociala medier men har nu läst ikapp. Så mysigt ändå att läsa era inlägg från den första tiden med bebis. Jag längtar faktiskt lite nu även om det också fortfarande känns läskigt.
Jag mår fortsatt bra och han sparkar för fullt där inne. Är glad och tacksam för att jag fortfarande är så rörlig och orkar med allt jag vill göra, har precis gått in i sista trimestern nu men är ödmjuk inför de sista månaderna och vi får se hur länge jag orkar med det ordinarie jobbet.

Välkommen tillbaka Vad mysigt att de där längta-känslorna börjat komma även om jag fattar att det känns läskigt också! Jag var likadan med båda barnen. Det är såklart inte så för alla, men jag tycker första tiden med bebis är helt magisk och kärlekskänslorna går knappt att sätta ord på Snart kommer er lilla också! Jag är så tacksam varje dag att vi faktiskt kunde få ett syskon och även om resan dit var lång så känns det nu menat att det var just lillasyster som kom till oss! Jag försöker insupa varje ögonblick med henne för allt blir ju sista gången med en sån här liten... Hon är snart redan tre veckor och är redan nu så stor

Håller alla tummar för att du får en bra sista trimester också!

 

[Förgätmigej]

Igår var en jobbig dag. Vi hade tid på BVC och nu var vår ordinarie tillbaka från semestern. Vi småpratade lite i början av besöket och jag fick frågan om jag tyckte att hon hade vuxit. O ja, sa jag, både blivit längre och fyllt ut.

Mycket riktigt hade H vuxit två cm sen förra besöket för två veckor sen, men sen kom vikten som en käftsmäll. Hon vägde 3205 g när hon föddes, 3165 g för två veckor sen men nu hade hon gått ner till 3075 g Jag har ju upplevt att amningen funkar bra. Hon har ett bra grepp, äter ofta och ganska länge och har alltid varit nöjd vid bröstet. Båda mina två tidigare barn var proffsammare från dag ett och gick upp väldigt bra i vikt. Men helt uppenbart får lilla H inte i sig tillräckligt med mat. Sköterskan och jag hade en bra dialog och jag rekommenderades att testa att lägga till lite ersättning efter amning och så bokades en ny vägning in på måndag.

Vi åkte direkt och köpte en flaska och ersättning. Vid första försöket slukade hon 80 ml ersättning efter lite amning och var sen vaken och nöjd en lång stund. Resten av kvällen ville hon dock inte ha, så nytt försök till morgonen.

Men jag blev så himla ledsen. För att jag blev orolig att det ska vara något fel, för att jag kände mig sämst som inte hade förstått att min bebis var hungrig, för att jag blev rädd att amningen framöver ska påverkas. Jag ringde min mamma (som är pensionerad barnläkare) för rådgivning och grät en stund i telefonen. Min mamma sa allt jag egentligen redan vet, rent intellektuellt. Att det här inte är ovanligt, min syster råkade ut för samma sak med tredje barnet, att det är svårt att veta om de får i sig nog med mat och att det ju är därför man väger hos BVC, att det just nu handlar om att fokusera på nuet och att på att få upp henne lite i vikt, och inte oroa sig för framtiden. Att jag inte är någon dålig mamma och att det kommer bli bra. Jag hoppas att jag en dag blir ett lika bra stöd för min dotter som min mamma är för mig.

Så nu går vi in i projekt stödfodring med tillägg av ersättning och framöver ett besök på amningsmottagningen, med hopp om att snart se tjocka kinder på vår lilla, lilla tjej

Åh så jobbigt! Tvåan svalde fostervatten under sin förlossning så han låg och lät i nästan 24h och sov sen jättemycket vilket gjorde att han inte åt tillräckligt och gick ner mycket i vikt. Fick sååå dåligt samvete när vi kom in några dagar efter för att kolla då han låg på gränsvärdet med gulsot men vilken tur du hade din mamma att prata med!

 

[Human]

På vägningen hos bb-mottagningen igår hade lillskruttan gått upp mer än 300 g sen onsdagen Så skönt att se att allt funkar, att hon rent fysiskt inte har några problem att öka i vikt. Nu ska vi testa att minska mängden ersättning i en dryg vecka innan hon ska vägas på nytt, eftersom jag helst skulle vilja kunna helamma igen på sikt om det går.