Sommar- & höstföräldrar 2026

[cherie]

Jag har nu gått in i v35 och köttar sista 1,5 veckan på jobbet. Det är stressigt överlag i livet med fullspäckat schema både på jobb, efter jobb och sen planer varje helg! Det är skolmöten, förskoleavslutning, AW, sommarfester, studenter, födelsedagsfiranden, landet-fix, trädgårds- och husfix, släktingsbesök, fritidsaktiviterer. Utöver det vitvaror och bil som gått sönder här hemma och behöver roddas med. Är SÅ trött och lite smått stressad, kan inte vila i den utsträckning jag önskar och nu senaste dagarna har jag haft så sjukt mycket sammandragningar (igår på jobbet åven lite smärtsamma sådana). Har tagit test för UVI eftersom jag också har konstant kissnödighetskänsla och så täta trängningar, men tror eg att sammandragningarna mer står för lite väl högt tempo just nu....

 

[Human]

Jag har nu gått in i v35 och köttar sista 1,5 veckan på jobbet. Det är stressigt överlag i livet med fullspäckat schema både på jobb, efter jobb och sen planer varje helg! Det är skolmöten, förskoleavslutning, AW, sommarfester, studenter, födelsedagsfiranden, landet-fix, trädgårds- och husfix, släktingsbesök, fritidsaktiviterer. Utöver det vitvaror och bil som gått sönder här hemma och behöver roddas med. Är SÅ trött och lite smått stressad, kan inte vila i den utsträckning jag önskar och nu senaste dagarna har jag haft så sjukt mycket sammandragningar (igår på jobbet åven lite smärtsamma sådana). Har tagit test för UVI eftersom jag också har konstant kissnödighetskänsla och så täta trängningar, men tror eg att sammandragningarna mer står för lite väl högt tempo just nu....

Jag vet att du redan vet det, men påminner ändå i all välmening om att lyssna på dig själv och din kropp! Det låter som att det är dags att skära ner på lite grejer, även om det är tråkigt. Det är ändå en så kort tid i livet, bara några veckor, för att ge dig och bebisen och resten av familjen så bra förutsättningar som möjligt för att orka med förändringarna som snart kommer

 

[cherie]

Jag vet att du redan vet det, men påminner ändå i all välmening om att lyssna på dig själv och din kropp! Det låter som att det är dags att skära ner på lite grejer, även om det är tråkigt. Det är ändå en så kort tid i livet, bara några veckor, för att ge dig och bebisen och resten av familjen så bra förutsättningar som möjligt för att orka med förändringarna som snart kommer

Ja, jag vet Tack för omtanken! Har nu faktiskt tackat nej till sommarfesten med jobbet imorgon fast det känns SÅ tråkigt att tacka nej till något som eg känns roligt och i grunden påfyllnad för mig. Och i helgen tackade jag nej till barnaktivitet med annan familj och så var vi hemma hela familjen istället. Så jag försöker skära bort där jag kan, vissa av sakerna går ju inte att ta bort som t.ex. vitvaror som går sönder men där har vi iaf beställt med leverans, installation + bortforsling av gamla varorna så vi försöker underlätta för oss så gott det går...

 

[Malibu_Stacy]

Har sedan igår varit så ledsen. Det bara kom jätteplötsligt igår förmiddags. Oro, rädsla för framtiden och en stor känsla av ensamhet. Tog mig till jobbet ändå och då kändes det bättre eftersom man har annat att tänka på och mer sociala kontakter. Men var tufft att somna igår och känner mig likadan idag.
Det har skavt lite i relation senaste två veckorna, har känt mig lite ensam och som att jag saknar närhet. Min frus farmor dog plötsligt (de var väldigt nära) så hon har ju haft en sorg att bearbeta men det har fällts några snäsiga kommentarer emellanåt och jag har verkligen tagit illa vid mig. Ringde henne igår när jag var ledsen och det kändes bättre för en stund men måste prata med henne ikväll. Stannar hemma från jobbet idag då jag även har världens huvudvärk. Hoppas det bara är en kort fas och inte att jag liksom fått ett graviditetsdepression. Men så plötsligt? Allt var liksom fine i måndags och jag hade en jättefin dag med en kompis.

Eftersom jag varit deprimerad tidigare i livet och har GAD (som dock varit i princip obefintlig senaste åren) så har min BM kollat av det psykiska och sagt vid varje besök att depressionen kan komma tillbaka och att det går att sätta in behandling. Men känns kanske lite drastiskt att gå direkt dit efter två dagar. Vill helst inte ta medicin om det verkligen inte behövs (jag funkade dock jättebra på medicinen jag fick tidigare när jag var deprimerad).

 

[cherie]

Har sedan igår varit så ledsen. Det bara kom jätteplötsligt igår förmiddags. Oro, rädsla för framtiden och en stor känsla av ensamhet. Tog mig till jobbet ändå och då kändes det bättre eftersom man har annat att tänka på och mer sociala kontakter. Men var tufft att somna igår och känner mig likadan idag.
Det har skavt lite i relation senaste två veckorna, har känt mig lite ensam och som att jag saknar närhet. Min frus farmor dog plötsligt (de var väldigt nära) så hon har ju haft en sorg att bearbeta men det har fällts några snäsiga kommentarer emellanåt och jag har verkligen tagit illa vid mig. Ringde henne igår när jag var ledsen och det kändes bättre för en stund men måste prata med henne ikväll. Stannar hemma från jobbet idag då jag även har världens huvudvärk. Hoppas det bara är en kort fas och inte att jag liksom fått ett graviditetsdepression. Men så plötsligt? Allt var liksom fine i måndags och jag hade en jättefin dag med en kompis.

Eftersom jag varit deprimerad tidigare i livet och har GAD (som dock varit i princip obefintlig senaste åren) så har min BM kollat av det psykiska och sagt vid varje besök att depressionen kan komma tillbaka och att det går att sätta in behandling. Men känns kanske lite drastiskt att gå direkt dit efter två dagar. Vill helst inte ta medicin om det verkligen inte behövs (jag funkade dock jättebra på medicinen jag fick tidigare när jag var deprimerad).

Åh, så jobbiga känslor att dras med. Men också fullt förståeligt om du känt dig lite ensam och lite osäker i relationen på något sätt. Det är ju en skör tid man befinner sig i ändå Jag har i båda mina graviditeter varit lite låg och nere i typ första, början på andra trimestern. Inte på depressionsnivå men ändå klar skillnad från hur jag vanligtvis är. Det händer ju mycket hormonellt OCH existensiellt så det är ju inte konstigt heller tänker jag.

Hur känns det idag? Hade du något samtal med din partner igår och hur blev det?

Jag skulle vänta och se lite var känslorna som plötsligt dök upp tar vägen. Inte konstigt att det kan svänga lite tänker jag, särskilt om det triggats lite extra ledsamma känslor av ensamheten och tankar på framtiden osv. Det måste ju få vara fullt normalt att få vara ledsen ibland också, men förstår samtidigt din oro när du har den historik du har. Vid depression ska ju den där ledsenheten ha funnits större delen av tiden under minst två veckors tid, så kanske låta tiden gå lite och se om det bara någon tillfällig dipp och reaktion på allt som händer. Ta hand om dig själv lite extra och gör saker du brukar må bra av tycker jag.

Kram

 

[Malibu_Stacy]

Åh, så jobbiga känslor att dras med. Men också fullt förståeligt om du känt dig lite ensam och lite osäker i relationen på något sätt. Det är ju en skör tid man befinner sig i ändå Jag har i båda mina graviditeter varit lite låg och nere i typ första, början på andra trimestern. Inte på depressionsnivå men ändå klar skillnad från hur jag vanligtvis är. Det händer ju mycket hormonellt OCH existensiellt så det är ju inte konstigt heller tänker jag.

Hur känns det idag? Hade du något samtal med din partner igår och hur blev det?

Jag skulle vänta och se lite var känslorna som plötsligt dök upp tar vägen. Inte konstigt att det kan svänga lite tänker jag, särskilt om det triggats lite extra ledsamma känslor av ensamheten och tankar på framtiden osv. Det måste ju få vara fullt normalt att få vara ledsen ibland också, men förstår samtidigt din oro när du har den historik du har. Vid depression ska ju den där ledsenheten ha funnits större delen av tiden under minst två veckors tid, så kanske låta tiden gå lite och se om det bara någon tillfällig dipp och reaktion på allt som händer. Ta hand om dig själv lite extra och gör saker du brukar må bra av tycker jag.

Kram

Tack för dina kloka ord
Jag är ju i vecka 21 nu så kanske inte så konstigt att jag känt mig lite låg. Det börjar bli så verkligt allting nu med graviditeten. Kroppen ser annorlunda ut och det tar redan emot att böja sig och då är det ändå rätt långt kvar nu

Vi hade ett bra samtal i förrgår kväll där jag verkligen kunde få ut allt jag kände och det känns mycket bättre. Har redan märkt en förändring hos min partner i beteende och tonläge och jag uppskattar det väldigt mycket. Hon har själv haft det tufft efter farmorns bortgång vilket tagit hårt och inte riktigt förstått hur jag mått heller. Så det var bra att kunna prata ut.

 

[Wenniz]

Han är här nu, kom i v.43+1 och blev inte alls en förlossning jag hade tänkt.
Men vi är så tacksamma över att vi äntligen har nått slutdestinationen i IVF resan. Alldeles perfekt.

 

[Malibu_Stacy]

Han är här nu, kom i v.43+1 och blev inte alls en förlossning jag hade tänkt.
Men vi är så tacksamma över att vi äntligen har nått slutdestinationen i IVF resan. Alldeles perfekt.
Visa bifogad fil 186253

Wow vad kul!! Stort grattis

 

[Human]

Han är här nu, kom i v.43+1 och blev inte alls en förlossning jag hade tänkt.
Men vi är så tacksamma över att vi äntligen har nått slutdestinationen i IVF resan. Alldeles perfekt.
Visa bifogad fil 186253

Grattis, vilken goding!

 

[cherie]

Han är här nu, kom i v.43+1 och blev inte alls en förlossning jag hade tänkt.
Men vi är så tacksamma över att vi äntligen har nått slutdestinationen i IVF resan. Alldeles perfekt.
Visa bifogad fil 186253

Meeen så himla himla go och fin Sussar så sött! Så magiskt! Hoppas ni alla tre mår bra trots förlossningen som inte blev som tänkt.

 

[cherie]

@Wenniz Och om du vill och när du känner dig redo får du såklart gärna berätta om er förlossning Kram!!

 

[cherie]

Varning för ytligt gnäll här.... Men nu har jag fått bristningar på magen! 🫩 Det slapp jag förra graviditeten! Och de lär väl bli fler här närmsta månaden som är kvar.

Bryr mig eg inte om bristningarna i sig så mycket (rent utseendemässigt), mer att huden får väl svårare att dra ihop sig sen. Men det är ju vad det är också, inte så mycket att göra åt!

Något roligare är att nu jobbar jag sista 3-4 dagarna på jobbet denna vecka

 

[Wenniz]

Meeen så himla himla go och fin Sussar så sött! Så magiskt! Hoppas ni alla tre mår bra trots förlossningen som inte blev som tänkt.

Ungen mår prima i alla fall, mamman är dock sliten fortfarande efter förlossningen. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre när vi får gå igenom förlossningen med barnmorskan som vill hjälpa oss att anmäla det hela.
Men otroligt lycklig över att han mår bra i alla fall.
Gick över tiden och fick bli igångsatt tyvärr, tog 3 dagar innan kroppen kom igång och då bröt helvetet ut med värkar från helvetet med 5 i minuten under 2 dagar. Fick kramplösande, bricanyl, morfin, lustgas samt epidrual för jag var helt utmattad och bara låg och krampa.
Skrek efter KS men nekades för det inte fanns tillräckligt med personal på varken förlossningen eller OP och dom fick "stanna" upp mina värkar på dag 4 av igångsättningen just för personalbristen.
Dom fick sätta elektrod på lilleman då det fanns viss oro att han inte heller skulle orka det hela.
På dag 5 satte dom in värkstimulerande igen, jag var helt borta och grät och bönade om KS men ignorerades, ingen ville riktigt samtala med min man heller som var superolig om jag eller sonen skulle orka länge till.
Fick tillslut krystvärkar vid 18 och jag trodde jag skulle dö tack vare utmattningen och hög som ett satans hus, under 15min var han ute och har aldrig i hela mitt liv kännt sådan tacksamhet att det gick bra till sist.
Sprack en grad 3:a, fick sys i 3 omgångar för fanns bara en behörig läkare som kunde sy. Tog 2h innan jag kunde bli sydd klar.
"Min barnmorska" erkänner grav vårdmiss av mig och sonen, skandal att jag behövde gå över till v.43, fick utstå vad som kan hända vid personalbrist, att dom lät mig "lida" till utmattning och att KS skulle egentligen ha gjorts om det hade funnits folk på förlossningen och OP.
Är som tur inte traumatiserad, men känner mig snuvad på min första och enda förlossning, ledsen att ha känslan att dom spelade på mitt barns liv och hur illa det kunde ha gått, vilket dom själva erkänner.

@Wenniz Och om du vill och när du känner dig redo får du såklart gärna berätta om er förlossning Kram!!

 

[karamelldrottningen]

Ungen mår prima i alla fall, mamman är dock sliten fortfarande efter förlossningen. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre när vi får gå igenom förlossningen med barnmorskan som vill hjälpa oss att anmäla det hela.
Men otroligt lycklig över att han mår bra i alla fall.
Gick över tiden och fick bli igångsatt tyvärr, tog 3 dagar innan kroppen kom igång och då bröt helvetet ut med värkar från helvetet med 5 i minuten under 2 dagar. Fick kramplösande, bricanyl, morfin, lustgas samt epidrual för jag var helt utmattad och bara låg och krampa.
Skrek efter KS men nekades för det inte fanns tillräckligt med personal på varken förlossningen eller OP och dom fick "stanna" upp mina värkar på dag 4 av igångsättningen just för personalbristen.
Dom fick sätta elektrod på lilleman då det fanns viss oro att han inte heller skulle orka det hela.
På dag 5 satte dom in värkstimulerande igen, jag var helt borta och grät och bönade om KS men ignorerades, ingen ville riktigt samtala med min man heller som var superolig om jag eller sonen skulle orka länge till.
Fick tillslut krystvärkar vid 18 och jag trodde jag skulle dö tack vare utmattningen och hög som ett satans hus, under 15min var han ute och har aldrig i hela mitt liv kännt sådan tacksamhet att det gick bra till sist.
Sprack en grad 3:a, fick sys i 3 omgångar för fanns bara en behörig läkare som kunde sy. Tog 2h innan jag kunde bli sydd klar.
"Min barnmorska" erkänner grav vårdmiss av mig och sonen, skandal att jag behövde gå över till v.43, fick utstå vad som kan hända vid personalbrist, att dom lät mig "lida" till utmattning och att KS skulle egentligen ha gjorts om det hade funnits folk på förlossningen och OP.
Är som tur inte traumatiserad, men känner mig snuvad på min första och enda förlossning, ledsen att ha känslan att dom spelade på mitt barns liv och hur illa det kunde ha gått, vilket dom själva erkänner.

Varför flög de inte dig till ett annat sjukhus om de var så underbemannade?
Jag blev också igångsatt (stort sjukhus med många förlossningar) och det tog tre dagar sen kom krystvärkar igång efter det och det gick fort.
Men att du blev pausad ett dygn pga personalbrist låter helt sjukt.
Och att de inte ens ville samtala med din man!
Att du blev sydd 3 gånger var det för att stygnen sprack upp igen eller för att de sydde mindre del i taget?

 

[Wenniz]

Varför flög de inte dig till ett annat sjukhus om de var så underbemannade?
Jag blev också igångsatt (stort sjukhus med många förlossningar) och det tog tre dagar sen kom krystvärkar igång efter det och det gick fort.
Men att du blev pausad ett dygn pga personalbrist låter helt sjukt.
Och att de inte ens ville samtala med din man!
Att du blev sydd 3 gånger var det för att stygnen sprack upp igen eller för att de sydde mindre del i taget?

Tror inte det var så pass akut för att skicka mig någon annans stans.
Att jag blev sydd i 3 omgångar var för att den läkare som kunde sy hade jour och arbetade ensam i huset så han behövde vara tillgänglig för OP också.

 

[Malibu_Stacy]

Ungen mår prima i alla fall, mamman är dock sliten fortfarande efter förlossningen. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre när vi får gå igenom förlossningen med barnmorskan som vill hjälpa oss att anmäla det hela.
Men otroligt lycklig över att han mår bra i alla fall.
Gick över tiden och fick bli igångsatt tyvärr, tog 3 dagar innan kroppen kom igång och då bröt helvetet ut med värkar från helvetet med 5 i minuten under 2 dagar. Fick kramplösande, bricanyl, morfin, lustgas samt epidrual för jag var helt utmattad och bara låg och krampa.
Skrek efter KS men nekades för det inte fanns tillräckligt med personal på varken förlossningen eller OP och dom fick "stanna" upp mina värkar på dag 4 av igångsättningen just för personalbristen.
Dom fick sätta elektrod på lilleman då det fanns viss oro att han inte heller skulle orka det hela.
På dag 5 satte dom in värkstimulerande igen, jag var helt borta och grät och bönade om KS men ignorerades, ingen ville riktigt samtala med min man heller som var superolig om jag eller sonen skulle orka länge till.
Fick tillslut krystvärkar vid 18 och jag trodde jag skulle dö tack vare utmattningen och hög som ett satans hus, under 15min var han ute och har aldrig i hela mitt liv kännt sådan tacksamhet att det gick bra till sist.
Sprack en grad 3:a, fick sys i 3 omgångar för fanns bara en behörig läkare som kunde sy. Tog 2h innan jag kunde bli sydd klar.
"Min barnmorska" erkänner grav vårdmiss av mig och sonen, skandal att jag behövde gå över till v.43, fick utstå vad som kan hända vid personalbrist, att dom lät mig "lida" till utmattning och att KS skulle egentligen ha gjorts om det hade funnits folk på förlossningen och OP.
Är som tur inte traumatiserad, men känner mig snuvad på min första och enda förlossning, ledsen att ha känslan att dom spelade på mitt barns liv och hur illa det kunde ha gått, vilket dom själva erkänner.

Usch detta låter fruktansvärt. Att vara så utsatt och inte bli hörd, känna sig totalt utom kontroll…vill inte ens föreställa mig. Detta är verkligen en sådan berättelse (av många flera i min bekantskapskrets) som gör att jag önskar ett planerat snitt.
Oerhört skönt att höra att barnet mår bra och du också under omständigheterna.

 

[Wenniz]

Usch detta låter fruktansvärt. Att vara så utsatt och inte bli hörd, känna sig totalt utom kontroll…vill inte ens föreställa mig. Detta är verkligen en sådan berättelse (av många flera i min bekantskapskrets) som gör att jag önskar ett planerat snitt.
Oerhört skönt att höra att barnet mår bra och du också under omständigheterna.

Ja, alltså skulle jag råka bli spontant gravid i framtiden blir det absolut snitt.
Vill inte bli igångsatt igen, eller råka gå över tiden eller ha denna oro utan bara få föda i kontrollerade former och få en positiv upplevelse.

 

[cherie]

Ungen mår prima i alla fall, mamman är dock sliten fortfarande efter förlossningen. Förhoppningsvis kommer det kännas bättre när vi får gå igenom förlossningen med barnmorskan som vill hjälpa oss att anmäla det hela.
Men otroligt lycklig över att han mår bra i alla fall.
Gick över tiden och fick bli igångsatt tyvärr, tog 3 dagar innan kroppen kom igång och då bröt helvetet ut med värkar från helvetet med 5 i minuten under 2 dagar. Fick kramplösande, bricanyl, morfin, lustgas samt epidrual för jag var helt utmattad och bara låg och krampa.
Skrek efter KS men nekades för det inte fanns tillräckligt med personal på varken förlossningen eller OP och dom fick "stanna" upp mina värkar på dag 4 av igångsättningen just för personalbristen.
Dom fick sätta elektrod på lilleman då det fanns viss oro att han inte heller skulle orka det hela.
På dag 5 satte dom in värkstimulerande igen, jag var helt borta och grät och bönade om KS men ignorerades, ingen ville riktigt samtala med min man heller som var superolig om jag eller sonen skulle orka länge till.
Fick tillslut krystvärkar vid 18 och jag trodde jag skulle dö tack vare utmattningen och hög som ett satans hus, under 15min var han ute och har aldrig i hela mitt liv kännt sådan tacksamhet att det gick bra till sist.
Sprack en grad 3:a, fick sys i 3 omgångar för fanns bara en behörig läkare som kunde sy. Tog 2h innan jag kunde bli sydd klar.
"Min barnmorska" erkänner grav vårdmiss av mig och sonen, skandal att jag behövde gå över till v.43, fick utstå vad som kan hända vid personalbrist, att dom lät mig "lida" till utmattning och att KS skulle egentligen ha gjorts om det hade funnits folk på förlossningen och OP.
Är som tur inte traumatiserad, men känner mig snuvad på min första och enda förlossning, ledsen att ha känslan att dom spelade på mitt barns liv och hur illa det kunde ha gått, vilket dom själva erkänner.

Fy så tråkigt att läsa om din förlossningsupplevelse Har förstått att just igångsättningar ibland riskerar att bli väldigt långdragna och med jobbigt värkarbete utan paus men där typ "inget händer". Så kämpigt att det också blev så besvärligt med skadan och att sy igen den. Förstår verkligen att du är sliten både kroppsligt, mentalt och emotionellt efter förlossningen. Hoppas som du skriver att det kan kännas bättre när du får gå igenom allt med barnmorskan o stöd att ta det vidare! Hur många dagar sen var det han kom? Hur går livet hemma, går det att landa i vardagen eller är allt kring förlossningen fortfarande för tumult-artat?

 

[Wenniz]

Fy så tråkigt att läsa om din förlossningsupplevelse Har förstått att just igångsättningar ibland riskerar att bli väldigt långdragna och med jobbigt värkarbete utan paus men där typ "inget händer". Så kämpigt att det också blev så besvärligt med skadan och att sy igen den. Förstår verkligen att du är sliten både kroppsligt, mentalt och emotionellt efter förlossningen. Hoppas som du skriver att det kan kännas bättre när du får gå igenom allt med barnmorskan o stöd att ta det vidare! Hur många dagar sen var det han kom? Hur går livet hemma, går det att landa i vardagen eller är allt kring förlossningen fortfarande för tumult-artat?

Han är 1v nu. Hemmalivet går prima, så otroligt skönt!.

 

[Malibu_Stacy]

Idag har jag varit hos fysio som är inriktad på kvinnohälsa och bäckenbotten. Toppen att etablera en kontakt redan nu. Vi har gjort ett träningsprogram som jag ska följa och sen har vi återkoppling innan semestern med hur det går. Därefter träffas vi i augusti och gör en plan fram till förlossning och rehab efter (mitt förhoppningvis godkända) kejsarsnitt. Hon har själv genomgått planerat snitt så det känns extra bra med någon som förstår hur det känns och hur viktig rehaben är efteråt. Hittade henne av en slump på Instagram, hon lägger upp bra videos och information helt gratis för alla med någon typ av bäckenbottenproblem eller förebyggande innan/efter förlossning/snitt/graviditet (fysio_johanna om man får skriva ut)