Vi har tagit lite efterhand och fått upptäcka var vi behövt säkra och inte säkra.
Generellt har vi:
-Satt grindar i alla trappor
- Flyttat bort sådan som kan vara farligt att äta (kemikalier, öppna förpackningar av olika slag mm) till lådor och hyllor de ej kommer upp till. Sådant som de kan få riva ut, för att det är roligt, har placerats i de nedre lådorna (durkslag, skärbrädor och annat ofarligt). Gjort likadant i badrummen mm, möblerat om i skåpen så att det kan vara ok för barnen att rota lite, för att de tycker det är kul.
- Satt i kattlucka i dörren till groventren där katten kan få äta och göra sina behov ifred och inga små fingrar kan gräva i kattsand och kattmat.
- satt skydd i alla eluttag, även om vårt hus är så pass modernt att de ej ska behövas.
- sett över förnsterbelysningen. Bytt ut våra fina glaslampor mot hängande belysning eller armaturer där själva lampan är skyddad bakom plast eller annat material.
- bytt ut alla krukväxter som vi har i låga fönster mot plast och i plastkrukor.
- satt barnlås på vitrinskåp och lite andra känsliga platser.
- kollat igenom huset på sladdar mer övergripande, fäst upp eller ordnat så att det blir svårt att dra i sladdar, så tex lampor åker ner.
Under en period plockade vi bort köksstolarna när vi inte satt där, eftersom dottern jämt klättrade upp på bordet. Vi hade två stolar kvar som vi sen kunde ställa upp på bordet, så man iallafall kunde få gå på tex toa i lugn och ro Utan att vara rädd för att hon skulle sitta på bordet när man kom tillbaka.
Några vassa hörn har vi inte faktiskt, så det har vi inte behövt säkra. Alla vår hårda möbler är runda
. Hur hinner du äta själv? . När man lägger något han vill ha en bit för långt fram. Så häftigt! och när hon vill något. Som nu är jag hungrig. Nu vill jag inte sitta här längre osv.
Jag tycker inte det är så svårt hinna äta och sånt
Men börjar tänka att min bebis är nog förhållandevis enkel jämfört mot vissa andra. Märker det i bebisgruppen vi är på varje vecka. En bebis där som kräver någonting hela tiden och humöret skiftar massor. Klart det blir mer betungande då.
Min hon är ju oftast glad och så. När vi är iväg nånstans tittar hon runt bara. Säger inte mycket alls. Hemma snackar hon desto mer
Nätterna har också blivit något lättare peppar peppar 🌶
❤
Har jag händerna fulla (vilket jag oftast har) kan jag ju liksom inte bara gå utan att jag fäller henne, så jag måste ställa ifrån mig det jag redan har i händerna och lyfta upp henne istället. Om och om och om igen. Alternativt lossa hennes grepp och sätta henne ner på golvet, men då blir hon illa kränkt.
Den här kavata lilla tjejen ställer sig nu upp mot ALLT, hela tiden. Det är tydligen inte spännande nog att kunna krypa runt överallt utan nu ska hon stå mot grejer — vilket helt ärligt är så jobbigt! Hon är ju så liten och rätt som det är ramlar hon pladask och slår sig. Så det är ett himla springande efter henne nu. Hon ställer sig också mot mig så fort jag står still i mer än några sekunder, så jag blir fast och kommer ingenstans.
Enklast är att helt enkelt ha henne i bärselen men det är hon inte nöjd med särskilt långa stunder. Det hon vill är att stå, stå och stå! Hon skrattar och lyyyser av glädje när jag sätter mig ner och håller henne i händerna så att hon kan stå och jollra med mig.
På måndag kommer bvc på hembesök och pratar om hur man barnsäkrar hemmet... Haha.
Hör vad vi har att vänta. Vår ålar mer och mer för varje dag nu ❤. Vi behöver barnsäkra lite till.Nej, eller hur, det känns lite onödigt att de ska komma hem när det är tredje barnet... Och inte mer än tre år mellan syskonen, det känns ju som att vi har koll på barnsäkerhet. Men jaja, de får komma till kaoset.Åh❤
Oj, jag trodde inte de kom på sånt när det är tredje barnet?
Vi får inget hembesök istället eftersom vår bvc-sköterska slutat o hennes kollega har fullt upp... :/.
Förstår precis och håller verkligen med i din sista mening. Skäms ofta när jag tycker att det känns sååå jobbigt när alla kräver max av mig samtidigt — för de är ju underbara och jag väntade mig precis det här kaoset när vi bestämde oss för tre. Men måste påminna mig om att det inte är svartvitt, att det får lov att kännas jobbigt samtidigt som det är underbart. Och att vem som helst att blivit utsliten i stunden och behövt djupandas när det är som mest kaosigt.
En till försigkommen bebis alltså! Välkommen till klubben
Det är lite det jag måste acceptera, att det är ok att vissa dagar blir skit och orka ha tron på att det blir bättre. Jag skäms mest över att jag inuti blir helt rosenrasande på dottern som skriker på mig så att taklamporna skvallrar, sparkar på mig, slår på katten, stampar på lillebror. Jag försöker bara finnas där i hennes vredesutbrott, men fyfan vad det är jobbigt vissa dagar 
samtidigt så impad av henne, bara 19 månader men säger tydliga ord, kan många ord, lägger pussel som ingenting, bygger höga torn med sina klossar. Fattar ju att hon nu ska testa gränser och att det är trots, hon vet ju inte bättre. Än. 
De är ju verkligen olika röjiga och stoppar olika mycket saker i munnen.
De hade fått panik i vårt hus gissar jag Tills jag läste det här
