Städa jämställt?

Nja jag är nog lite petigare och är den som främst startar robotdammsugaren och initierar annan städning. Men min partner är inte den som vägrar städa utan påpekar jag att något behöver städas så gör han det. Storstädning av golv gör vi en gång i månaden och delar rakt av på. En dammsuger och en torkar.

Vi har väl under snart 13 års sammanboende hittat en nivå på städningen vi båda kan leva med.

Bjuder vi hem gäster så börjar min partner städa som aldrig förr så det borde vi göra oftare.
 
Det kan verkligen vara svårt att få till, men i vanlig ordning tycker jag att man kommer ganska långt med kommunikation och kompromisser. Jag är pedantisk av mig och har en hög lägstanivå, medan min man inte alls störs av en ostädad miljö på samma sätt (så länge den inte är ohygienisk såklart). Vi insåg ganska snabbt när vi flyttade ihop att vi skulle behöva ta ett ordentligt snack om städningen och komma fram till en lösning som fungerar för oss båda. Det innebar att jag sänkte min lägstanivå lite (vilket har varit bra för mig på flera plan faktiskt) och maken fick höja sin ganska rejält. Det har han gjort med bravur måste jag säga! Vi har även våra egna ansvarsområden; badrummet är "hans" rum medan köket är mitt, till exempel. Sedan tar vi 1-2 timmar varje vecka, oftast på helgen, och städar samtidigt - han på sitt håll och jag på mitt - tills vi båda är nöjda.

Allt däremellan, alltså plockandet, avtorkning av bord och liknande är svårare att få jämn fördelning på eftersom jag oftast irriteras av stök tidigare än min man (och ja, det stör mig något enormt hur stereotypiskt kvinnligt vs manligt det är, men så är det). Där har jag dock blivit bra på att helt enkelt säga till/be om hjälp så att det blir gjort. I en idealisk värld hade jag inte behövt det utan maken hade sett och tagit hand om stöket innan jag hann reagera, men jag har helt enkelt fått acceptera att vi är för olika på den punkten och att det är något jag är beredd att leva med. Huvudsaken för mig är att vi båda är redo att ta lika mycket ansvar, att vi är medvetna om våra olikheter, att vi är överens om att det självklart ska vara rättvist samt att det aldrig knorras eller tjatas.
 
Har funderat på en grej främst idag när jag gått med dammsugaren i högsta hugg och frenetiskt städat varje liten vrå.

Tycker det blir så smutsigt fort och rörigt. Mest är det jag själv som stökar till det men även min partner/särbo som förvisso inte bor här men är här mer än hemma hos sig själv (jobbar tex härifrån och har sin häst här).

Men städa är det jag som gör jämt. Det är väl ok. Men jag gör ju det även hos honom fast jag sällan är där. Mest för att jag inte har så mycket att göra. Vill ha projekt. Och dels vill hjälpa plus tycker han städar vansinnigt dåligt. Badrummet är tex alltid smutsigt. Jag måste skrubba rent badkaret varje gång jag ska använda det. Men samtidigt har jag inget badkar hemma så är ju jätteskönt att passa på att bada.
Hade jag inte älskat människan hade jag knappast städat så. Men känner att han hjälper mig med tusen saker som jag har svårt att liksom få klart. Som ny belysning på gården och liknande saker. Som verkligen har lyft mitt hem enormt mycket och underlättat.
Men detta med städningen tror jag vi inte kommer komma runt med. Och jag vill inte tjata. Blir mycket renare efter att jag har städat än då han har städat.
Nu bor vi inte ihop så jag tycker det är ganska ok. Vi lagar tex mat hyfsat lika ofta och så. Men städningen har det blivit att jag står för annars blir det ju aldrig gjort.
Tycker inte att jag är pedant på något vis men vill ha det ok.
Jag vet inte exakt vad jag vill med tråden. Är ju mitt eget fel att jag städat även hos honom. Han har aldrig sagt något om det utan det är helt mitt eget påhitt.
Tycker också det är svårt att strunta i vissa grejer. Tar liksom mindre energi för mig att göra än att störa mig på damm eller smuts.
Ju nyktrare jag håller mig ju renare vill jag ha det. Dricker jag ser jag inte smutsen på samma sätt. Men att börja dricka är ju ingen bra lösning det heller 😂
Tycker det känns som att ni kan behöva prata om hur ni vill ha det?

Min sambo är pedant och jag mer åt normalhållet. Vi har hittat kompromisser som funkar för oss båda.
Sen delar vi rätt lika på vad som måste göras. Vissa saker är enklare för honom och andra för mig. Så han sköter tex oftast klippa gräs, skotta, bära tungt iom att han dels har bättre fysik för det och det dels lugnar hans ADHD att göra vissa tyngre fysiska saker och sånt som gör att det ser prydligt ut.
Jag städar mer inne och tvättar mer.
Han är också borta 1 v per månad. Då måste det ju städas och grejas med annat med.
Handling, matlagning, disk etc delar vi hyfsat lika.
Har någon mer energi, mindre att göra etc så försöker vi så klart underlätta för den som har mycket att göra och mindre ork.
 
Låter som ni har en bra fördelning :)

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det skiljer sig i tolerans helt klart vad gäller städningen.
Men just att han hjälper mig med andra saker. Plus står ut med mina ångestattacker och allt vad det är. Jag är ju inte så lätt att leva med knappast.
Det där väl dumt? Att du städar som "belöning" för att du är så svår I nån sorts tacksamhet, agerar du hushållerska?
 
Om du vill närma dig en jämställd fördelning så har du inte så mkt val, du måste sluta städa hos honom eller göra en överenskommelse om att ni båda städar på båda ställen.

Det är nog också klokt att se över era ”renlighetsnivåer”. Om du är lite överdrivet renlig så kommer det nog krävas att du sänker din nivå lite, men det låter också som att han behöver höja sin nivå rätt många steg. Det bästa är väl om ni kan komma överens. Om han inte vill ändra sin egen städning så skulle jag (om jag vore dig) sluta städa hos honom. Om det blir ohygieniskt där får du väl säga att du inte vill vara hemma hos honom.

Är han väldigt mycket hos dig är det väl rimligt att han bidrar lite till städningen då och då.
 
Det där väl dumt? Att du städar som "belöning" för att du är så svår I nån sorts tacksamhet, agerar du hushållerska?
Tänkte detsamma. Hos mig är det snarare tvärt om, när någon av oss mår dåligt (oavsett om det är fysiskt eller psykiskt), då städar den andra lite extra, om det gör att den som mår dåligt får lättare att slappna av. Tex är min partner mycket duktigare än mig på det här med att småplocka undan disk, torka av bord osv. Jag är mer för att dammsuga och framförallt hålla rent i hallen eftersom hundar och skor drar in smuts. Mår jag dåligt, då händer det att han ändå tar en extra sväng med sopborste eller dammsugare i hallen. Mår han dåligt, ja då försöker jag att torka av bord någon extra gång och verkligen hålla undan mina använda tekoppar osv.
 
Jag har ändrat min tolerans för hur stökigt jag kan ha det. Handlar mest om tiden. Eftersom jag har 2 hästar prioriterar jag stalltiden efter jag har klarat av mitt lönejobb.

Så vi städar varannan helg. Däremellan sopas golvet i köket varje dag, och försöker hålla ordning på plocket. Vi bor i hus och har en schäfer och ett gäng katter så det är mängden päls som jag vill hålla undan. Fördelen med att bo i 1,5 plans hus är ju att det inte blir lika stökigt på övervåningen där vi bara har sovrummen.

När vi städar så hjälps vi åt att plocka undan. Jag dammar, maken dammsuger, jag fixar toaletter och moppar golven. Dock tar det ofta en dag att bli helt klar. Jag har inget emot att städa och tycker älskar känslan med ett nystädat hus. Dock svider det att lägga så mycket tid på städningen.

På allvar har jag börjat fundera på att antingen köpa storstädning 1-2 ggr/år eller faktiskt investera i ett par timmars veckostädning.

/Lizzie
 
För mig är det viktigaste att man ”drar ett lika tungt lass” oavsett vad sysslorna består i. Vi är bra på olika saker. Sen försöker vi också utmana oss lite och lära oss nya saker/vanor både för vår egen skull och för att vara bra förebilder för barnen. Men jag kommer nog alltid att städa lite mer. Jag tycker det är rofyllt. Han kommer nog alltid laga mer mat som jag inte är superintresserad av.
 
Om vi ska djupare in i det tror jag det har lite med att göra att jag måste göra saker som syns för att känna mig duktig. Älskar tex att höra hur fantastisk jag är och oj så fint det är. Så duktig du är osv.
Hade jag mått bättre hade det nog inte behövts. För jag tror faktiskt inte det är för att jag inte tål smuts som jag städar utan det är något annat. Måste känna mig behövd.
Hemma är det så mycket annat ansvar hela tiden så städningen kommer inte på prio ett listan.
De enda gångerna jag verkligen kan slappna av till 100 % är på hotell eller liknande. På resande fot.
 
Har funderat på en grej främst idag när jag gått med dammsugaren i högsta hugg och frenetiskt städat varje liten vrå.

Tycker det blir så smutsigt fort och rörigt. Mest är det jag själv som stökar till det men även min partner/särbo som förvisso inte bor här men är här mer än hemma hos sig själv (jobbar tex härifrån och har sin häst här).

Men städa är det jag som gör jämt. Det är väl ok. Men jag gör ju det även hos honom fast jag sällan är där. Mest för att jag inte har så mycket att göra. Vill ha projekt. Och dels vill hjälpa plus tycker han städar vansinnigt dåligt. Badrummet är tex alltid smutsigt. Jag måste skrubba rent badkaret varje gång jag ska använda det. Men samtidigt har jag inget badkar hemma så är ju jätteskönt att passa på att bada.
Hade jag inte älskat människan hade jag knappast städat så. Men känner att han hjälper mig med tusen saker som jag har svårt att liksom få klart. Som ny belysning på gården och liknande saker. Som verkligen har lyft mitt hem enormt mycket och underlättat.
Men detta med städningen tror jag vi inte kommer komma runt med. Och jag vill inte tjata. Blir mycket renare efter att jag har städat än då han har städat.
Nu bor vi inte ihop så jag tycker det är ganska ok. Vi lagar tex mat hyfsat lika ofta och så. Men städningen har det blivit att jag står för annars blir det ju aldrig gjort.
Tycker inte att jag är pedant på något vis men vill ha det ok.
Jag vet inte exakt vad jag vill med tråden. Är ju mitt eget fel att jag städat även hos honom. Han har aldrig sagt något om det utan det är helt mitt eget påhitt.
Tycker också det är svårt att strunta i vissa grejer. Tar liksom mindre energi för mig att göra än att störa mig på damm eller smuts.
Ju nyktrare jag håller mig ju renare vill jag ha det. Dricker jag ser jag inte smutsen på samma sätt. Men att börja dricka är ju ingen bra lösning det heller 😂
Jag fick "dressera" min karl. Nu har vi ju iofs bott ihop i sju år så jag har haft tid på mig. Åså krävdes det ett litet avbrott i relationen på tre månader för att paletten äntligen skulle trilla hela vägen ner. Men han var en sån jävla ungkarl när vi träffades. Hans badkar var GRÅTT. Han kunde behjälpligt koka pasta och han bytte T-shirt två gånger i veckan för att slippa tvätta så ofta.

Det absolut första (städmässigt) jag gjorde var att jag gjorde klart för honom att jag diskar aldrig och jag rör inte disktrasor. Det har inget med honom att göra, utan jag klarar inte gegget. Så vi gjorde dealen att han sköter all smutsig disk och jag sköter all smutsig tvätt. Nr 2 var att jag såg till att han kände sig jävligt uppskattad för att han skötte allt äckelpäckel så att jag skulle slippa. Jag har utfört många taktiska förförelser vid diskbänken genom åren om man säger så.

Sen så såg jag till att berömma honom ordentligt varje gång han ens gjort ett försök att städa. Fine att det kanske inte var bra gjort varje gång, men börjar nån på noll så kan man inte förvänta sig perfektion heller. Jag menar. Hittar han knappt ketchupen i kylen. Hur sjutton ska jag förvänta mig att han ska se dammet som samlar sig bakom golvfläkten?

Vi hade sen en ganska lång period av att han själv tyckte att vi var så himla jämlika i hushållet och han fattade inte alls att han fuskstädade så att jag fick dubbeljobba efter honom. Och jag fick mitt första utbrott när jag hittade en kattsandig nerkissad matta i en klädgarderob. Det blev lite bättre efter det men det kändes mest som att han bara gjorde som jag sa.

Vi hittade lite taktiker med tex dammsugningen att han drar en vepa "där man går" en gång i veckan och jag dammsuger "ordentligt" en gång i veckan. Eller att han snabbstädar och jag piffar till om vi ska få spontanbesök. Vi lagade religiöst mat varannan dag och en gång i veckan var, var vi tvungna att göra ett nytt recept så att han skulle lära sig nya saker.

Sen fick vi en dipp. Ingen städade och knappt ingen lagade mat. Vi båda mådde dåligt och han fick panik och gjorde slut. Jag flyttade till en kompis samma kväll och gick no contact omgående. Lång historia kort så blev vi tillsammans igen sen. Och det hann bli så jävla grisigt där på dom där tre månaderna så jag tror han fick sig en ordentlig tankeställare. Visst att vi inte hade hållt "fint" innan jag flyttade isär. Men man plockar ju ändå undan disk, tvättar kläder, fixar kattlådan och dammsuger hjälpligt så att man kan leva lite värdigt. Men när jag drog så insåg han att det inte hjälper att bara snabbstäda eller att det inte blir mysigt om inte nån piffar till.

Så nuförtiden hjälps vi åt. Inte med allt och lite på olika villkor. Jag skurar fortfarande fönstrena, men han hjälper till och torkar upp all väta kring fönsterkarmar och lister. Han snabbstädar fortfarande, men han fuskstädar inte. Och nuförtiden så visar han liksom ett egenintresse i att det ska vara fint hemma.

Nu tror inte jag att denhär resan är för alla. Det har inte alltid varit kul direkt. Största anledningen till att vi tillslut fått det att funka för oss båda är att vi har en ohyggligt stor respekt för varandra. Vi kan bråka ganska ordentligt. Men vi båda vet att det är själva problemet vi bråkar om som vi är arga på. Inte varandra. Vi försöker verkligen förstå varandra i dom situationerna. Inget hade fungerat utan dendär innerliga respekten för vi är så ohyggligt olika i nästan allt. Och olikheten bestämde vi oss för tidigt i vårt förhållande att hylla och använda som en styrka istället för en nackdel.
 
Jag fick "dressera" min karl. Nu har vi ju iofs bott ihop i sju år så jag har haft tid på mig. Åså krävdes det ett litet avbrott i relationen på tre månader för att paletten äntligen skulle trilla hela vägen ner. Men han var en sån jävla ungkarl när vi träffades. Hans badkar var GRÅTT. Han kunde behjälpligt koka pasta och han bytte T-shirt två gånger i veckan för att slippa tvätta så ofta.

Det absolut första (städmässigt) jag gjorde var att jag gjorde klart för honom att jag diskar aldrig och jag rör inte disktrasor. Det har inget med honom att göra, utan jag klarar inte gegget. Så vi gjorde dealen att han sköter all smutsig disk och jag sköter all smutsig tvätt. Nr 2 var att jag såg till att han kände sig jävligt uppskattad för att han skötte allt äckelpäckel så att jag skulle slippa. Jag har utfört många taktiska förförelser vid diskbänken genom åren om man säger så.

Sen så såg jag till att berömma honom ordentligt varje gång han ens gjort ett försök att städa. Fine att det kanske inte var bra gjort varje gång, men börjar nån på noll så kan man inte förvänta sig perfektion heller. Jag menar. Hittar han knappt ketchupen i kylen. Hur sjutton ska jag förvänta mig att han ska se dammet som samlar sig bakom golvfläkten?

Vi hade sen en ganska lång period av att han själv tyckte att vi var så himla jämlika i hushållet och han fattade inte alls att han fuskstädade så att jag fick dubbeljobba efter honom. Och jag fick mitt första utbrott när jag hittade en kattsandig nerkissad matta i en klädgarderob. Det blev lite bättre efter det men det kändes mest som att han bara gjorde som jag sa.

Vi hittade lite taktiker med tex dammsugningen att han drar en vepa "där man går" en gång i veckan och jag dammsuger "ordentligt" en gång i veckan. Eller att han snabbstädar och jag piffar till om vi ska få spontanbesök. Vi lagade religiöst mat varannan dag och en gång i veckan var, var vi tvungna att göra ett nytt recept så att han skulle lära sig nya saker.

Sen fick vi en dipp. Ingen städade och knappt ingen lagade mat. Vi båda mådde dåligt och han fick panik och gjorde slut. Jag flyttade till en kompis samma kväll och gick no contact omgående. Lång historia kort så blev vi tillsammans igen sen. Och det hann bli så jävla grisigt där på dom där tre månaderna så jag tror han fick sig en ordentlig tankeställare. Visst att vi inte hade hållt "fint" innan jag flyttade isär. Men man plockar ju ändå undan disk, tvättar kläder, fixar kattlådan och dammsuger hjälpligt så att man kan leva lite värdigt. Men när jag drog så insåg han att det inte hjälper att bara snabbstäda eller att det inte blir mysigt om inte nån piffar till.

Så nuförtiden hjälps vi åt. Inte med allt och lite på olika villkor. Jag skurar fortfarande fönstrena, men han hjälper till och torkar upp all väta kring fönsterkarmar och lister. Han snabbstädar fortfarande, men han fuskstädar inte. Och nuförtiden så visar han liksom ett egenintresse i att det ska vara fint hemma.

Nu tror inte jag att denhär resan är för alla. Det har inte alltid varit kul direkt. Största anledningen till att vi tillslut fått det att funka för oss båda är att vi har en ohyggligt stor respekt för varandra. Vi kan bråka ganska ordentligt. Men vi båda vet att det är själva problemet vi bråkar om som vi är arga på. Inte varandra. Vi försöker verkligen förstå varandra i dom situationerna. Inget hade fungerat utan dendär innerliga respekten för vi är så ohyggligt olika i nästan allt. Och olikheten bestämde vi oss för tidigt i vårt förhållande att hylla och använda som en styrka istället för en nackdel.
Inget ont menat men sånt här är så jäkla tragiskt. Vuxna människor som varken fattar eller reder ut ens de mest basala sakerna utan att någon förklarar noga och sen berömmer rejält?
Tyvärr är ju vi kvinnor med och skapar det här problemet genom att inte lära barn av manligt kön hur man sköter ett hem, sen curlar dem långt upp i vuxen ålder (hur många mammor åker inte hem till sina vuxna söner och tvättar och städar:wtf:) och sedan när den vuxna mannen träffar en partner så förväntas den kvinnan ta över rollen (och gör det ofta).

Om alla kvinnor bara skulle "eh nej tack, hur nice du än verkar i övrigt så vill inte jag vara tillsammans med en äcklig mansbebis" så skulle det ju börja hända något.
 
Jag fick "dressera" min karl. Nu har vi ju iofs bott ihop i sju år så jag har haft tid på mig. Åså krävdes det ett litet avbrott i relationen på tre månader för att paletten äntligen skulle trilla hela vägen ner. Men han var en sån jävla ungkarl när vi träffades. Hans badkar var GRÅTT. Han kunde behjälpligt koka pasta och han bytte T-shirt två gånger i veckan för att slippa tvätta så ofta.

Det absolut första (städmässigt) jag gjorde var att jag gjorde klart för honom att jag diskar aldrig och jag rör inte disktrasor. Det har inget med honom att göra, utan jag klarar inte gegget. Så vi gjorde dealen att han sköter all smutsig disk och jag sköter all smutsig tvätt. Nr 2 var att jag såg till att han kände sig jävligt uppskattad för att han skötte allt äckelpäckel så att jag skulle slippa. Jag har utfört många taktiska förförelser vid diskbänken genom åren om man säger så.

Sen så såg jag till att berömma honom ordentligt varje gång han ens gjort ett försök att städa. Fine att det kanske inte var bra gjort varje gång, men börjar nån på noll så kan man inte förvänta sig perfektion heller. Jag menar. Hittar han knappt ketchupen i kylen. Hur sjutton ska jag förvänta mig att han ska se dammet som samlar sig bakom golvfläkten?

Vi hade sen en ganska lång period av att han själv tyckte att vi var så himla jämlika i hushållet och han fattade inte alls att han fuskstädade så att jag fick dubbeljobba efter honom. Och jag fick mitt första utbrott när jag hittade en kattsandig nerkissad matta i en klädgarderob. Det blev lite bättre efter det men det kändes mest som att han bara gjorde som jag sa.

Vi hittade lite taktiker med tex dammsugningen att han drar en vepa "där man går" en gång i veckan och jag dammsuger "ordentligt" en gång i veckan. Eller att han snabbstädar och jag piffar till om vi ska få spontanbesök. Vi lagade religiöst mat varannan dag och en gång i veckan var, var vi tvungna att göra ett nytt recept så att han skulle lära sig nya saker.

Sen fick vi en dipp. Ingen städade och knappt ingen lagade mat. Vi båda mådde dåligt och han fick panik och gjorde slut. Jag flyttade till en kompis samma kväll och gick no contact omgående. Lång historia kort så blev vi tillsammans igen sen. Och det hann bli så jävla grisigt där på dom där tre månaderna så jag tror han fick sig en ordentlig tankeställare. Visst att vi inte hade hållt "fint" innan jag flyttade isär. Men man plockar ju ändå undan disk, tvättar kläder, fixar kattlådan och dammsuger hjälpligt så att man kan leva lite värdigt. Men när jag drog så insåg han att det inte hjälper att bara snabbstäda eller att det inte blir mysigt om inte nån piffar till.

Så nuförtiden hjälps vi åt. Inte med allt och lite på olika villkor. Jag skurar fortfarande fönstrena, men han hjälper till och torkar upp all väta kring fönsterkarmar och lister. Han snabbstädar fortfarande, men han fuskstädar inte. Och nuförtiden så visar han liksom ett egenintresse i att det ska vara fint hemma.

Nu tror inte jag att denhär resan är för alla. Det har inte alltid varit kul direkt. Största anledningen till att vi tillslut fått det att funka för oss båda är att vi har en ohyggligt stor respekt för varandra. Vi kan bråka ganska ordentligt. Men vi båda vet att det är själva problemet vi bråkar om som vi är arga på. Inte varandra. Vi försöker verkligen förstå varandra i dom situationerna. Inget hade fungerat utan dendär innerliga respekten för vi är så ohyggligt olika i nästan allt. Och olikheten bestämde vi oss för tidigt i vårt förhållande att hylla och använda som en styrka istället för en nackdel.

Herregud 😅
Jag kommer aldrig i hela helvetet dressera någon karl.
Är han så tappad att han varken kan städa eller tvätta kan han leva själv 🤮
Så himla oattraktivt.
Berömma ordentligt när han städat, det är ju inget djur som man berömmer när den skiter utomhus.
 
Har funderat på en grej främst idag när jag gått med dammsugaren i högsta hugg och frenetiskt städat varje liten vrå.

Tycker det blir så smutsigt fort och rörigt. Mest är det jag själv som stökar till det men även min partner/särbo som förvisso inte bor här men är här mer än hemma hos sig själv (jobbar tex härifrån och har sin häst här).

Men städa är det jag som gör jämt. Det är väl ok. Men jag gör ju det även hos honom fast jag sällan är där. Mest för att jag inte har så mycket att göra. Vill ha projekt. Och dels vill hjälpa plus tycker han städar vansinnigt dåligt. Badrummet är tex alltid smutsigt. Jag måste skrubba rent badkaret varje gång jag ska använda det. Men samtidigt har jag inget badkar hemma så är ju jätteskönt att passa på att bada.
Hade jag inte älskat människan hade jag knappast städat så. Men känner att han hjälper mig med tusen saker som jag har svårt att liksom få klart. Som ny belysning på gården och liknande saker. Som verkligen har lyft mitt hem enormt mycket och underlättat.
Men detta med städningen tror jag vi inte kommer komma runt med. Och jag vill inte tjata. Blir mycket renare efter att jag har städat än då han har städat.
Nu bor vi inte ihop så jag tycker det är ganska ok. Vi lagar tex mat hyfsat lika ofta och så. Men städningen har det blivit att jag står för annars blir det ju aldrig gjort.
Tycker inte att jag är pedant på något vis men vill ha det ok.
Jag vet inte exakt vad jag vill med tråden. Är ju mitt eget fel att jag städat även hos honom. Han har aldrig sagt något om det utan det är helt mitt eget påhitt.
Tycker också det är svårt att strunta i vissa grejer. Tar liksom mindre energi för mig att göra än att störa mig på damm eller smuts.
Ju nyktrare jag håller mig ju renare vill jag ha det. Dricker jag ser jag inte smutsen på samma sätt. Men att börja dricka är ju ingen bra lösning det heller 😂
Tänker att en sak att fundera över är vilken städnivå var och en vill ha. Om en person kanske vill ha och accepterar en låg nivå och inte skulle städa så ofta och bor själv och en annan person kanske vill ha en hög nivå och städar frenetiskt i varje liten vrå och bor själv.

Om dessa två personer är ihop är det kanske så att person X inte ser att det är stökigt (enligt Y) hos person Y när hen är där och dessutom inte ens uppskattar utan snarare blir irriterad att någon städar hos henom när hen har tråkigt och vill ha ett projekt, men liksom accepterar det för hen älskar den andre.

Om dessa två bodde ihop tänker jag att självklart måste båda städa. Men det är kanske inte så att en person har rätt och den andra har fel utan nivån som ska vara i huset är kanske mittemellan deras nivåer.

Mitt förslag är att du tar med en bok hem till din partner och inte städar ett vitten där (för som sagt ingen av er kanske uppskattar det) och ber honom dammsuga hallen när han släpat in spån.
 
Om alternativet är att grisa ner sig själv ordentligt. Grisar är iofs renliga djur så dum jämförelse.
Men jag kan fatta allas kommentarer/synpunkter.

Det är i verkligheten inte så lätt som att A följs av B som följs av C.
Utan det kan vara hela alfabetet.

Och visst jag kanske ska bo själv resten av livet. Städa upp min egen skit och ingen annans.
Att dressera en vuxen karl är ju löjligt! Ska man vara arg på mammorna? Eller sig själv? Eller smutsgrisen rent av?
 
Om alternativet är att grisa ner sig själv ordentligt. Grisar är iofs renliga djur så dum jämförelse.
Men jag kan fatta allas kommentarer/synpunkter.

Det är i verkligheten inte så lätt som att A följs av B som följs av C.
Utan det kan vara hela alfabetet.

Och visst jag kanske ska bo själv resten av livet. Städa upp min egen skit och ingen annans.
Att dressera en vuxen karl är ju löjligt! Ska man vara arg på mammorna? Eller sig själv? Eller smutsgrisen rent av?
Om ni skulle flytta ihop kan ni ju göra som de som städar samtidigt och delar upp uppgifterna så som det fungerar på ett bra sätt. tex om en plockar och en dammsuger eller varsitt rum eller ngt och innan har förhandlat var gränsen går på hur det ska se ut.

Men den där grejen att aldrig kunna slappna av hemma för att det kanske finns ett hörn med dammråttor i någonstans utan bara kunna slappna av på hotell kan ju inte vara nyttigt (dessutom kan det gå åt helskotta därifrån också och man blir vansinnig på städnivån på hotellet till slut o blir en Karen eller något :)). Om jag led av ngt sådant skulle jag tvinga mig till att vänja mig långsamt vid att kunna slappna av med stök. Tex ställa en smulig tallrik på soffbordet och läsa en bok och fortsätta därifrån.

(Min egen tolerans för smuliga tallrikar är väldigt mycket högre än min tolerans för någon som springer runt och småstädar runt mig oavbrutet eller kräver att jag inte får sitta stilla hemma, skulle få krupp.)
 
Senast ändrad:
Om ni skulle flytta ihop kan ni ju göra som de som städar samtidigt och delar upp uppgifterna så som det fungerar på ett bra sätt. tex om en plockar och en dammsuger eller varsitt rum eller ngt och innan har förhandlat var gränsen går på hur det ska se ut.

Men den där grejen att aldrig kunna slappna av hemma för att det kanske finns ett hörn med dammråttor i någonstans utan bara kunna slappna av på hotell kan ju inte vara nyttigt (dessutom kan det gå åt helskotta därifrån också och man blir vansinnig på städnivån på hotellet till slut o blir en Karen eller något :)). Om jag led av ngt sådant skulle jag tvinga mig till att vänja mig långsamt vid att kunna slappna av med stök. Tex ställa en smulig tallrik på soffbordet och läsa en bok och fortsätta därifrån.

(Min egen tolerans för smuliga tallrikar är väldigt mycket högre än min tolerans för någon som springer runt och småstädar runt mig oavbrutet eller kräver att jag inte får sitta stilla hemma, skulle få krupp.)

Jag känner inget behov alls av att vänja mig vid oreda, varför skulle jag?
Både jag och min sambo gillar ordning så det är verkligen ett ickeproblem för oss. Ingen springer runt och småstädar runt den andre. Vi plockar undan efter oss, allting har sin plats. Vi lägger faktiskt inte särskilt mycket tid på städning och har trots tre innekatter och en hund rent och snyggt utan några större ansträngningar 😁
 
Jag känner inget behov alls av att vänja mig vid oreda, varför skulle jag?
Både jag och min sambo gillar ordning så det är verkligen ett ickeproblem för oss. Ingen springer runt och småstädar runt den andre. Vi plockar undan efter oss, allting har sin plats. Vi lägger faktiskt inte särskilt mycket tid på städning och har trots tre innekatter och en hund rent och snyggt utan några större ansträngningar 😁
Jag känner inget behov av att städa mer och bli mer ordentlig. Även om jag skulle vilja så orkar jag inte och det skapar bara mer ångest när jag inte kan upprätthålla städandet. Det är en av anledningarna till att jag promt vill vara särbo om jag ska ha ett förhållande. Jag har det stökigt, brötigt, ibland lite småskitigt. Men aldrig någonsin snuskigt!
 

Liknande trådar

Anläggning En sak som jag tycker borde debatteras mer är utevistelse och hagar. Jag vet ett antal stall som fortfarande bara har typ fyra timmars...
6 7 8
Svar
141
· Visningar
8 493
Senast: Linda_A
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 457
Senast: Exile
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 142
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 540
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp