Denanonyma
Trådstartare
Jag har funderat länge och väljer nu att skapa ett anonymt konto för det här då jag inte kommer på någon annanstans jag kan ventilera och be om råd i ämnet.
Min sambo och jag har haft ett stormigt förhållande men varefter åren går har det stabiliserat sig. För tillfället är alla mina reserver slut och tålamodet därmed kortare än vanligt. En kväll brakade vi ihop och jag inser att det här går åt fanders så jag säger att det räcker för nu och går iväg och lägger mig. Han ger sig inte utan följer efter och står och gapar så alla i familjen mår dåligt. Enligt honom så skriker han inte men enligt i stort sett alla andra så jo, det är skrik. Till slut tröttnade jag och sa åt honom att dra, bara försvinna, för att få slut på skrikandet. Han åker då till sin mamma. Skönt, alla kunde då få lugn och ro och sova.
Dagen efter kan vi prata i normal ton och allt är lugnt. TILLS - hans mamma ringer. Hon ringer mig och skäller ut mig för hennes stackars son hade ju faktiskt varit ledsen på grund av mig. Och jag har ju varit dum tidigare och så tar hon upp en grej som hände för sex år sen när jag bad om råd, tydligen ett dumt drag. Jag måste höja rösten rejält för att hon ska sluta upp med sin svada så jag får en syl i vädret och upplyser om att det finns alltid två sidor och jag förklarade varför jag bett honom åka. Såklart fortsätter hon försvara honom och jag är häxan som nu gjort illa den stackars sonen, men hon avslutar med att "men jag tycker inte sämre om dig för det". Eh, nehej.
Jag vill inte ha kontakt med henne mer. Hon har sin bild klar av mig och det märktes tydligt under samtalet att hon har en bild av mig som inte är i närheten av sanningen. Bland annat lät sambon henne tro att vi inte träffades/var ihop under långa perioder för han orkade inte med alla frågor, när sanningen var att vi var isär max två dygn om ens det.
Jag orkar inte och jag vill inte. Min energinivå är för låg för att jag ska orka lägga något på den här människan. Nu är vi bjudna på farsdagsmiddag på söndag och jag bara orkar inte. Stressnivån är uppe till över det dubbla och jag vet verkligen inte hur jag ska lösa det här.
Kan ni hjälpa mig, snälla. Sambon tycker bara jag ska ta och prata ut med svärmor men det finns inte på kartan. Hon är ingen person som det går att "prata ut" med.
Min sambo och jag har haft ett stormigt förhållande men varefter åren går har det stabiliserat sig. För tillfället är alla mina reserver slut och tålamodet därmed kortare än vanligt. En kväll brakade vi ihop och jag inser att det här går åt fanders så jag säger att det räcker för nu och går iväg och lägger mig. Han ger sig inte utan följer efter och står och gapar så alla i familjen mår dåligt. Enligt honom så skriker han inte men enligt i stort sett alla andra så jo, det är skrik. Till slut tröttnade jag och sa åt honom att dra, bara försvinna, för att få slut på skrikandet. Han åker då till sin mamma. Skönt, alla kunde då få lugn och ro och sova.
Dagen efter kan vi prata i normal ton och allt är lugnt. TILLS - hans mamma ringer. Hon ringer mig och skäller ut mig för hennes stackars son hade ju faktiskt varit ledsen på grund av mig. Och jag har ju varit dum tidigare och så tar hon upp en grej som hände för sex år sen när jag bad om råd, tydligen ett dumt drag. Jag måste höja rösten rejält för att hon ska sluta upp med sin svada så jag får en syl i vädret och upplyser om att det finns alltid två sidor och jag förklarade varför jag bett honom åka. Såklart fortsätter hon försvara honom och jag är häxan som nu gjort illa den stackars sonen, men hon avslutar med att "men jag tycker inte sämre om dig för det". Eh, nehej.
Jag vill inte ha kontakt med henne mer. Hon har sin bild klar av mig och det märktes tydligt under samtalet att hon har en bild av mig som inte är i närheten av sanningen. Bland annat lät sambon henne tro att vi inte träffades/var ihop under långa perioder för han orkade inte med alla frågor, när sanningen var att vi var isär max två dygn om ens det.
Jag orkar inte och jag vill inte. Min energinivå är för låg för att jag ska orka lägga något på den här människan. Nu är vi bjudna på farsdagsmiddag på söndag och jag bara orkar inte. Stressnivån är uppe till över det dubbla och jag vet verkligen inte hur jag ska lösa det här.
Kan ni hjälpa mig, snälla. Sambon tycker bara jag ska ta och prata ut med svärmor men det finns inte på kartan. Hon är ingen person som det går att "prata ut" med.