Svenskhet och att känna sig svensk (utbruten från Det dödliga meningslösa våldet...)

[Saeta]

Men måste frågan innebära ett konstaterande att någon inte är 'riktig svensk'? Kan inte frågan ha grund och avsikt att bara vara nyfiken på en annan människas historia relaterat till nyfikenhet på annat land, annan kultur? Måste det vara en negativ avsikt att ställa frågan?

Klart det inte är negativt att vara nyfiken på var folk kommer ifrån. Det är vi nog alla mer eller mindre. Och jag tror inte att någon tar illa upp av att prata om sitt ursprung generellt. Det är dock när frågan återkommer hela tiden, och att det alltid är den som inte ser "typiskt svensk" ut som får frågan.
Jag är blond, blåögd och vit. Jag ser nog ut som en "typisk svensk". Aldrig någonsin har jag fått frågan om vart jag kommer ifrån. Däremot får mina vänner och bekanta, som har utländskt påbrå och som inte har det "typiskt svenska" utseendet, allt för ofta frågan om vart dom kommer ifrån. Många av dessa är svenska, är födda i Sverige och har kanske en adopterad förälder. Andra har flyttat hit i tidig ålder eller kommit hit senare i livet. Men det dom har gemensamt är att få frågan.

 

[Inte_Ung]

Jo, men jag sa ju också att du knappats kan klandras för det när du var ett barn. Menade mer att i dagens läge så borde det vara möjligt att reflektera över sina minnen och kanske omvärdera saker. Inte som i att mannen i fråga skulle tyckt att det var ett utsatt läge då, utan mer i ett större perspektiv och kunna problematisera att individer av en viss grupp ska behöva agera som någon slags ambassadör för gruppen, genom att granskas (och rentav beundras!).

Det handlar inte om att vara en viss grupp utan om att vara den besökande som kommer utifrån.

Det är samna fenomen när någon som är blond och blåögd besöker Afrika eller Kina. Främmande är spännande och exotiskt.

 

[Ridinglady]

Det måste ju vara olika för olika delar av landet. Jag är född på 70-talet, och genom hela skoltiden fanns det folk med ursprung från andra länder än Sverige i klassen. Om man blir förvirrad av att träffa människor som inte är ”genomsvenska” så skulle jag snarast fråga vilken sten man bott under?

Jag tror dess värre att det är ganska vanligt att man bara umgås med människor från sin egen grupp och känner sig främmande och osäker inför det man inte känner igen.
Det är så främlingsfientlighet uppstår. Att möta dessa människor med förakt kommer bara förvärra problemet.

 

[Ridinglady]

Jo, men jag sa ju också att du knappats kan klandras för det när du var ett barn. Menade mer att i dagens läge så borde det vara möjligt att reflektera över sina minnen och kanske omvärdera saker. Inte som i att mannen i fråga skulle tyckt att det var ett utsatt läge då, utan mer i ett större perspektiv och kunna problematisera att individer av en viss grupp ska behöva agera som någon slags ambassadör för gruppen, genom att granskas (och rentav beundras!).

Fast människor har väl en naturlig nyfikenhet och fascination på det som är nytt och annorlunda som man får stå ut med ibland?
Jag har rest en hel del och blivit tittad på och kommenterad för mitt i sammanhanget exotiska utseende. Onekligen en udda upplevelse att ha tre små, nätta kinesiska expediter i en kinesisk småstad fascinerat stirra på mig när jag försöker klämma in mig en xxxl på och på knackig engelska förklara att så stora kvinnor finns inte i Kina! Jag var då en strl 40 …Det vara att le och vara just en god ambassadör för blonda storvuxna kvinnor från norra Europa.
En annan gång fick min långa blonda son ställa upp på foto med flera kinesiska familjer som var helt fascinerade över denna ’viking’ och helt klart ville viss upp honom på bild för kompisar och vänner. Skulle han då ha vägrat och blivit förolämpad över denna mycket uppenbara exotifiering. Ellet kan en vit, blond person aldrig bli exotifierad per definition?

 

[EmmaBovary]

Det handlar inte om att vara en viss grupp utan om att vara den besökande som kommer utifrån.

Det är samna fenomen när någon som är blond och blåögd besöker Afrika eller Kina. Främmande är spännande och exotiskt.

Jo, men ursäktar det att utmatta en person med uppmärksamhet bara för att den besitter något särskilt attribut? Jag menar, det är ju inte okej för en man att tafsa på en kvinna bara för att det är exotiskt att han inte har samma könsdelar som han själv. Ett annat hyfsat applicerbart exempel att jämföra med är ju kurviga kvinnor som sexualiseras extra mycket av omgivningen därför, utan att de bett om det.

 

[EmmaBovary]

Fast människor har väl en naturlig nyfikenhet och fascination på det som är nytt och annorlunda som man får stå ut med ibland?
Jag har rest en hel del och blivit tittad på och kommenterad för mitt i sammanhanget exotiska utseende. Onekligen en udda upplevelse att ha tre små, nätta kinesiska expediter i en kinesisk småstad fascinerat stirra på mig när jag försöker klämma in mig en xxxl på och på knackig engelska förklara att så stora kvinnor finns inte i Kina! Jag var då en strl 40 …Det vara att le och vara just en god ambassadör för blonda storvuxna kvinnor från norra Europa.
En annan gång fick min långa blonda son ställa upp på foto med flera kinesiska familjer som var helt fascinerade över denna ’viking’ och helt klart ville viss upp honom på bild för kompisar och vänner. Skulle han då ha vägrat och blivit förolämpad över denna mycket uppenbara exotifiering. Ellet kan en vit, blond person aldrig bli exotifierad per definition?

Jo, men tänk dig då att bo i ett samhälle där du förväntas vara en god ambassadör för att du ser "exotisk" ut, varje dag. Det tror jag att de flesta gärna skulle slippa.

 

[Ridinglady]

Jo, men tänk dig då att bo i ett samhälle där du förväntas vara en god ambassadör för att du ser "exotisk" ut, varje dag. Det tror jag att de flesta gärna skulle slippa.

Rimligt när du möter samma människor upprepade gånger , dvs att du inte ska behöva representera ngn annan än dig själv, men när du möter nya människor vid enstaka tillfällen får du nog stå ut med rollen om du är en av få med exotiskt utseende vare sig du är i Kina eller i Sverige

 

[EmmaBovary]

Rimligt när du möter samma människor upprepade gånger , dvs att du inte ska behöva representera ngn annan än dig själv, men när du möter nya människor vid enstaka tillfällen får du nog stå ut med rollen om du är en av få med exotiskt utseende vare sig du är i Kina eller i Sverige

Jag inser såklart att det är ganska djupt rotat att man känner en nyfikenhet inför något som ter sig annorlunda för sig själv, men jag tycker på något vis problemet ligger i om det förväntas att den andre ska behöva vara en god representant.

 

[Nahar]

Som främling i ett annat land så behöver man presentera sig på ett bra sätt. I det ingår ju att låta människor titta närmare på hur man ser ut. Samt att berätta om varför man är där och om platsen som man kommer ifrån.
Har du aldrig varit den spännande främmande människan i ett annat land?
Man får bjuda litet på sig själv i sådana sammanhang.

Fast människor har väl en naturlig nyfikenhet och fascination på det som är nytt och annorlunda som man får stå ut med ibland?
Jag har rest en hel del och blivit tittad på och kommenterad för mitt i sammanhanget exotiska utseende. Onekligen en udda upplevelse att ha tre små, nätta kinesiska expediter i en kinesisk småstad fascinerat stirra på mig när jag försöker klämma in mig en xxxl på och på knackig engelska förklara att så stora kvinnor finns inte i Kina! Jag var då en strl 40 …Det vara att le och vara just en god ambassadör för blonda storvuxna kvinnor från norra Europa.
En annan gång fick min långa blonda son ställa upp på foto med flera kinesiska familjer som var helt fascinerade över denna ’viking’ och helt klart ville viss upp honom på bild för kompisar och vänner. Skulle han då ha vägrat och blivit förolämpad över denna mycket uppenbara exotifiering. Ellet kan en vit, blond person aldrig bli exotifierad per definition?

Men snälla säg att ni inte på allvar pratar om rasifierade som bott hela sina liv i Sverige som "främlingar" och "exotiska"‽ Vi lever ffs i en global värld, det går inte en dag utan att jag ser en rasifierad människa. Nån gång får vi väl ändå acceptera att människor är olika och sluta göra en sån grej av det? Blir ju helt mörkrädd av era inlägg.

 

[Inte_Ung]

Men snälla säg att ni inte på allvar pratar om rasifierade som bott hela sina liv i Sverige som "främlingar" och "exotiska"‽ Vi lever ffs i en global värld, det går inte en dag utan att jag ser en rasifierad människa. Nån gång får vi väl ändå acceptera att människor är olika och sluta göra en sån grej av det? Blir ju helt mörkrädd av era inlägg.

Nej jag refererar bara till just den situation där det kommer någon utifrån som ser helt annorlunda ut än något som man tidigare har sett. Med tiden vänjer sig ju folk vid alla möjliga sätt att se ut.

Man måste i sammanhanget komma ihåg att Sverige var en mycket sluten och stängd, socialistisk stat fram till och med 1980-talet. Med statligt kontrollerad television och en hård jakt på piratradio.

 

[Inte_Ung]

Jo, men tänk dig då att bo i ett samhälle där du förväntas vara en god ambassadör för att du ser "exotisk" ut, varje dag. Det tror jag att de flesta gärna skulle slippa.

Jag refererar åter till min Kinesiska jobbarkompis.
Hon var gift med en Kroat.
De hade funderat på att flytta till Kroatien, men hon orkade inte med den uppståndelse som blev p.g.a. hennes utseende. De hade inte sett Asiater i Kroatien vid den tiden. (Strax efter att Tito fallit.) Så de valde att bo i Sverige i stället.

Det är svårt att kräva att all världens människor skall uppföra sig på ett sätt som tydligen är emot människans natur. De skall sluta upp med att vara nyfikna.
Jag vet inte vad du egentligen kräver av folk.
Att de i stället skall ignorera?
Jag tycker nog inte att ignorans är särskilt bra det heller.

 

[Lingon]

Nar min aldsta avkomma kom till Svensk Internatskola hade han med sig Flaggor fran de lander han bott i och hade en personlig anknytning till. Han satte upp en Saudi Arabisk, en Cypriotisk, en Amerikansk, och en Svensk flagga pa vaggen. Alla var av samma storlek ... Han fick ha alla utom den Svenska uppe pa vaggen.

Nu har jag inte pratat om det har med min familj, men jag tror inte att nagon av oss kanner oss "Svenska" eller "Amerikanska" Maken och jag pratar Engelska med brytning, vara barn talar Engelska helt utan brytning ... medan den yngste fortfarande har en svag Amerikansk brytning pa Svenska. Och BOY fick han fragor nar han var i Sverige var han kom ifran. Nar han sa Sverige sa var alltid foljdfragan, "Men var kommer du ifran EGENTLIGEN?"

Vi foraldrar som utvandrat fran Sverige har alltid (och gor fortfarande nastan 40 ar senare) sagt "hemma" om dar vi bor ... men ocksa att vi aker "hem" till Sverige. Han absolut avskydde att bli utfragad om varifran han kom. Nar han var i Sverige var han ju "hemma" sa att saga, men alla fragor fick honom att kanna sig utpekad och annorlunda, Sverige kunde ju inte vara "hemma" nar han uppenbart var sa annorlunda.

Det är så löjligt det där med svenska flaggan! Och i din sons fall blir det ju ännu löjligare då han fick ha kvar de andra flaggorna. Suck!! För honom var det ju bara minnen från uppväxten (en del av hans identitet) och platser han bott på. Som att sätta upp fotografier eller annat.

Men varför svarade han bara Sverige när det inte är hela sanningen? Sanningen är väl att familjen är svensk men han vuxit upp i USA + några andra länder? Inget konstigt med det. Vi hade en i klassen några år under min uppväxt som hade liknande bakgrund och han berättade när han började i klassen att han var svensk men vuxit upp utomlands och sen berättade han vilka länder. Inget märkligt med det. Och han fick ju tusen frågor om det för det var spännande med nån som vuxit upp utomlands och i ganska exotiska länder sett ur svensk synvinkel. Han svarade alltid glatt på dem och tog gärna upp det själv så han verkade inte alls ha nåt problem med att prata om det. Det var ingen som såg honom som nåt annat än svensk (med en lite spännande/ovanlig uppväxt).

Om nån frågar mig var jag kommer ifrån så säger jag ju inte bara Sverige trots att jag är född och uppvuxen här då jag förstår mycket väl varför de frågar. De frågar ju för att de är hyfsat säkra på att mitt efternamn inte har svenskt ursprung. Varför ska jag då svara på ett sätt som visserligen är sant men som inte ger dem ett svar på det de faktiskt undrar? Jag svarar ju då att min släkt är från X men jag är född i Sverige. Följdfrågan som nästan alltid kommer är om jag pratar språket (som talas i min släkts hemland). Det har aldrig fallit mig in att tycka att det pekar ut mig på ett negativt sätt eller på något sätt markerar att jag är annorlunda. Jag är stolt över mitt ursprung och anser att det är en del av det som gör mig till mig. Varför skulle jag dölja det genom att bara svara med en halvsanning? "Jag är från Sverige" är visserligen helt korrekt då jag är född här och jag är väl mer svensk kulturellt än nåt annat. Men genom att svara så tycker jag att jag samtidigt hade signalerat till den som frågar att jag är otillgänglig och vill hålla folk på avstånd och att mitt ursprung är tabu av nån anledning. Vilket det inte är.

Jag skulle svarat precis likadant om jag var i min släkts hemland. "Min släkt är härifrån men jag är född och uppvuxen i Sverige."

Det är den biten jag inte förstår. Varför folk svarar med en halvsanning? Det framstår som lite småsurt i min värld och som ett sätt att hålla människor på avstånd. Jag hör ofta folk i tråden skriva de eller bekanta svarar liknande med halvsanningar. För mig är det så konstigt då det aldrig fallit mig in att göra det själv och jag kan verkligen inte se hur det skulle vara mindre fint att vara från ett annat land än att vara från Sverige. Några av mina favoritpersoner någonsin (mina älskade farföräldrar) kom från ett annat land, pratade svenska med brytning och inte helt korrekt grammatik och var stolta över både sitt urspung och sitt nya hemland Sverige. Det finns inte en chans att de skulle svara annat än med sanningen. Kanske är det därför jag har så svårt att förstå det. I min värld har det aldrig varit negativt att ha ett annat ursprung än svenskt. Bara en sak bland många som gör en person till den hen är.

 

[Lingon]

Är inte en del av bilden att Sverige under lång tid har haft relativt liten invandring och väldigt få och små grupper av infödda minoriteter? Vi har på ganska kort tid sett samhället förändras och nu är vi lite vilsna?
På min skola på 70-talet i en mellanstor svensk stad så gick vad jag jan minns en flicka från ungern och tre turkiska bröder. Jag hade en pojke som sannolikt var judisk i min klass, men det var det aldrig ngn som nämnde …Under studietiden i Lund så minns jag islänningar och norrmän som det mest ’icke-svenska’…
Detta har nog den som är född på 90-talet ganska svårt att greppa …
Många över 30 har således vuxit i ett samhälle där det var väldigt enkelt att definiera ’svensk’ för det fanns väldigt få som kunde anses inte vara svenska och nu har man svårt att veta hur man ska förhålla sig till den förändring som skett och de mönniskor man mötet.


Min erfarenhet är vidare att många av de nya svenskarna kommer ifrån länder där det finns väldigt många fler folkgrupper och minoriteter inom landet och där man har helt andra upplevelser av vad nationalitet är än vad vi har. Jfr kurderna som ser sig som ett folk trots att de har olika nationaliteter. I undervisningen har jag mött människor som inte vill tal om vilken folkgrupp de tillhör eftersom de är rädda för fortsatt förföljelse av landsmän här i Sverige. Jag möter också många som vill berätta om sitt land, sin kultur och sitt språk - för att de är stolta över sitt ursprung. Men man vill överlag bli en del av det svenska samhället, göra rätt för dig och betala skatt!
För mig är det viktiga just de sista - att vilja och tillåtas bli en del av samhället och att acceptera de principer vårt samhälle bygger på - vare sig man är 10 generationer svensk bondesläkt från Delsbo eller ny inflyttad stortadsbo från Damaskus!

Jag är född i början på 80-talet och under min skoltid på lågstadiet så var det såna som jag som var mest utländska i min skola (födda här med en eller båda föräldrarna med ursprung i annat europeiskt land). Under mellanstadietiden kom det två flyktingar (ett syskonpar) till skolan. Sen på högstadiet och gymnasiet blev det fler. Men innan dess var det en rätt skyddad värld där jag var det mest utländska tillsammans med några andra.

Jag håller med dig helt om resten av ditt inlägg!

 

[honung]

Man måste i sammanhanget komma ihåg att Sverige var en mycket sluten och stängd, socialistisk stat fram till och med 1980-talet. Med statligt kontrollerad television och en hård jakt på piratradio.

Va? Vaaaaa? Sluten, stängd? Nu pratar du iallafall i nattmössan.

 

[Inte_Ung]

För mig är det så konstigt då det aldrig fallit mig in att göra det själv och jag kan verkligen inte se hur det skulle vara mindre fint att vara från ett annat land än att vara från Sverige.

Det här.
Varför är det så förfärligt att förknippas med något annat land än Sverige också?

Kollegan som körde vilse med bussen har en Finsk fru.
Hans barn pratar engelska, finska och svenska.
Ett barn idrottar på högsta nivå och tävlar för Sverige. Ett barn är musiker i ett annat icke relaterat land.
Ett barn är uppskattad Radiopratare på SR.

De är ju Svenskar mest men annat också.
Och definitivt mycket Globala.
Det idrottande barnet gör succé genom att ge intervjuer på Finska i samband med Finnkampen.
Men tävlar för Sverige med stolthet.

 

[Inte_Ung]

Va? Vaaaaa? Sluten, stängd? Nu pratar du iallafall i nattmössan.

Inte alls.
Det var noga kontrollerat vad som fick visas på TV.
Det skulle vara Svenskproducerat.
När den första Brittiska serien gick på TV så blev det livat. Jag tror att det var Forthsyte-sagan.

Människor i Sverige hade i princip inte sett annat än européer ens på TV.

Resor utomlands var exotiskt att göra.
Att ha varit i Amerika var på 80-talet väldigt spännande.
Språkresor gick till europeiska platser där människor såg ut som vi. Jag åkte till Tyskland.
Jag åkte faktiskt till Tunisien på semester också, på 80-talet. Med en safari i Sahara så räknas det väl som Afrika. Lokalbefolkningen såg oss som en korsning mellan turistas idiotas och very exotic.
Nu så reste jag med en man som såg ut som Borat och talade flytande Franska (fransk mamma), så det blev litet speciellt. Han smälte in mycket bra men det gjorde inte jag.

 

[Lingon]

Inte alls.
Det var noga kontrollerat vad som fick visas på TV.
Det skulle vara Svenskproducerat.
När den första Brittiska serien gick på TV så blev det livat. Jag tror att det var Forthsyte-sagan.

Människor i Sverige hade i princip inte sett annat än européer ens på TV.

Resor utomlands var exotiskt att göra.
Att ha varit i Amerika var på 80-talet väldigt spännande.
Språkresor gick till europeiska platser där människor såg ut som vi. Jag åkte till Tyskland.
Jag åkte faktiskt till Tunisien på semester också, på 80-talet. Med en safari i Sahara så räknas det väl som Afrika. Lokalbefolkningen såg oss som en korsning mellan turistas idiotas och very exotic.
Nu så reste jag med en man som såg ut som Borat och talade flytande Franska (fransk mamma), så det blev litet speciellt. Han smälte in mycket bra men det gjorde inte jag.

Och på TV pratade t.o.m. skåningarna rikssvenska för det var den enda dialekt man fick prata på TV.

 

[Ullmerkott]

Det måste ju vara olika för olika delar av landet. Jag är född på 70-talet, och genom hela skoltiden fanns det folk med ursprung från andra länder än Sverige i klassen. Om man blir förvirrad av att träffa människor som inte är ”genomsvenska” så skulle jag snarast fråga vilken sten man bott under?

Valfri mellansvensk småstad? Jag är född på 90-talet, första gången jag gick i samma skola som mörkhyade personer var i högstadiet. I en av de åtta parallellklasserna fanns då hela två stycken invandrare.

 

[honung]

Inte alls.
Det var noga kontrollerat vad som fick visas på TV.
Det skulle vara Svenskproducerat.
När den första Brittiska serien gick på TV så blev det livat. Jag tror att det var Forthsyte-sagan.

Människor i Sverige hade i princip inte sett annat än européer ens på TV.

Resor utomlands var exotiskt att göra.
Att ha varit i Amerika var på 80-talet väldigt spännande.
Språkresor gick till europeiska platser där människor såg ut som vi. Jag åkte till Tyskland.
Jag åkte faktiskt till Tunisien på semester också, på 80-talet. Med en safari i Sahara så räknas det väl som Afrika. Lokalbefolkningen såg oss som en korsning mellan turistas idiotas och very exotic.
Nu så reste jag med en man som såg ut som Borat och talade flytande Franska (fransk mamma), så det blev litet speciellt. Han smälte in mycket bra men det gjorde inte jag.

Men käre nån, vilket hittepå. Jag vet inte om du försöker vara rolig på något märkligt sätt och jag humorlös kanske, men nåt fel är det som är trasigt här. Väldigt.

 

[EmmaBovary]

Jag refererar åter till min Kinesiska jobbarkompis.
Hon var gift med en Kroat.
De hade funderat på att flytta till Kroatien, men hon orkade inte med den uppståndelse som blev p.g.a. hennes utseende. De hade inte sett Asiater i Kroatien vid den tiden. (Strax efter att Tito fallit.) Så de valde att bo i Sverige i stället.

Det är svårt att kräva att all världens människor skall uppföra sig på ett sätt som tydligen är emot människans natur. De skall sluta upp med att vara nyfikna.
Jag vet inte vad du egentligen kräver av folk.
Att de i stället skall ignorera?
Jag tycker nog inte att ignorans är särskilt bra det heller.

Nä, jag kräver inte att man ska sluta vara nyfiken. Mer reflektera över om det känns okej att en person som ter sig annorlunda ska behöva vara en glad representant som granskas, varje dag. När kunskapsläget om vilka grupper som historiskt sett varit förtryckta är större idag, så kanske man kan tänka ett varv till.