Svenskhet och att känna sig svensk (utbruten från Det dödliga meningslösa våldet...)

[Mineur]

Jag har så oerhört svårt för när någon ska tala för mig och andra i termer om ”vi svenskar”. Och när lyckad integration ska handla om att känna sig som svensk. Är helt hundra på att få utlandssvenskar som bor i tex Dubai, USA, Spanien osv inte känner sig helt ett med kultur, barnuppfostran, mat, humor etc i det nya landet de bor i från dag 1. Är också helt hundra på att alla svenskar som bor utomlands inte skulle vara helt tillfreds med landets skolsystem, rättssystem, kvinnosyn osv. heller.

Som invandrare i ett annat land än Sverige kan jag skriva under på detta. Jag har aldrig känt mig så svensk som under de 10 år jag nu bott i Skottland, och har för mig att det finns en hel del forskning som visar på att det inte är helt ovanligt att ens nationella identitet nästan kan bli lite "överdriven" när man flyttar bort från hemlandet. Det gäller väl åt alla håll, tänker jag. Jag känner mig inte nämnvärt skotsk, har inte försökt "bli" skotsk på något vis och är i många avseenden ganska kritisk mot hur saker fungerar i Skottland. Om jag skulle behöva känna mig skotsk för att räknas som välintegrerad så hade jag haft mycket att jobba på. Men jag kommer liksom undan med det, tack vare mina många privilegier.

Frågan "var kommer du ifrån" är det inget större fel på. Däremot följdfrågan "nämen var kommer du ifrån egentligen" så fort personen ifråga inte ser "helsvensk" ut.

Då kvittar det att du fått dit "exotiska" utseende från din mamma som adopterades som spädbarn, egentligen kommer du från mammas födelseland trots att alla i din släkt, inklusive din hon, vuxit upp här.

Det kan till och med räcka med ett "konstigt" efternamn som beror på att din farfar kom hit som flykting efter kriget...

Nu har jag småstads- och landsbygdsbakgrund, precis som de flesta jag känner, så det kanske spelar in.

Precis så! Jag tycker att Timbuktu skriver otroligt bra om det fenomenet - "mellanförskapet" som han kallar det - i sin låt Misstänkt. Hela låten är fantastisk, men det är främst den här delen jag tänkte på när jag läste ditt inlägg:

"I Norge är jag svensk hemma är jag utländsk
Ja ni som vet, vet
Man vill ju rulla genom livet och endast bedömas på sin fethet
Så många gånger jag blivit stoppad av polisen
Fått misstänksamma blickar när jag går in i butiker
O frågan jag möts av om och om igen, igen
"Hej, Vart kommer du från egentligen?"
Mammas släkt är slaver, farsans dom va slavar
Men nu står jag här, tror att jag stannar kvar, va'
Född och uppvuxen i det mellanförskapet
Kanske mina barns rötter kanske kommer brygga det gapet
Inte sagt med bitterhet, jag snackar verklighet
För den jag är definieras ju av ärftlighet
Jag menar verkligen, jag vet att min hudfärg är vacker
Precis som våran framtid, kanske"

 

[Milosari]

Alltså jag fattar inte! Känna sig svensk? Jag har genom åren lärt känna /träffat människor som både är födda här och utländska föräldrar som flyttat /flytt hit. Jag frågar ALLTID -var kommer du ifrån eller -aha dina föräldrar är från..... Vi får sååå mycket att prata om och jag har aldrig någonsin känt att de blir förnärmade. Tvärtom....stolthet och glädje tycker jag det är som lyser igenom när de får berätta om sin bakgrund eller sina föräldrar och vilken anknytning de har hemlandet osv.

Min kompis får den frågan då och då. När hon säger "Sverige" händer det inte allt för sällan att hon får frågan "nej men var kommer du ifrån egentligen". Enbart baserat på hudfärg. Hennes barn har också mörkare hud men är liksom sin mamma också svenska och har liksom ingen anknytning till något annat land. Frågan hade lika gärna kunnat vara "jag ser att du har mörkt skinn och jag undrar varför". Ställd så kanske man inser att den är rätt märklig.

 

[Angel]

Min kompis får den frågan då och då. När hon säger "Sverige" händer det inte allt för sällan att hon får frågan "nej men var kommer du ifrån egentligen". Enbart baserat på hudfärg. Hennes barn har också mörkare hud men är liksom sin mamma också svenska och har liksom ingen anknytning till något annat land. Frågan hade lika gärna kunnat vara "jag ser att du har mörkt skinn och jag undrar varför". Ställd så kanske man inser att den är rätt märklig.

Jag brukar också få frågan om jag är svensk eftersom jag inte har ett typiskt svenskt efternamn. Jag är blond och blåögd och ser närmast stereotypt svensk ut så det är garanterat inte enbart baserat på hudfärgen.

 

[Lingon]

Hemlandet? Är du född i Sverige är väl ditt hemland Sverige? Och hur exakt vet du att de är så stolta och strålar av att du frågar var svenskar är ifrån?

Precis som i allt känner olika personer olika inför detta. Jag som har en släkt med annat ursprung än svenskt har flera i släkten som hade tyckt att det var trevligt om nån ville prata om deras hemland med dem. Eller rättare sagt lyssna för de hade pratat rätt mycket. De är stolta över det och det är en del av deras identitet. Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig inte helt svensk då hela min genetik kommer från ett annat land och min släkts historia liknar inte alls mina svenska vänners. Detta trots att både jag och en av mina föräldrar är födda i Sverige. På nåt sätt identifierar jag mig varken med Sverige eller med min släkts hemland. Jag är nåt mittemellan, eller inget av det. Europé kanske? Eller jag vet inte... jag känner inte riktigt att det spelar nån större roll för mig vad min "nationsidentitet" är. Jag är min egen blandning på nåt sätt. IRL har jag inga problem med att svara på frågor om var min släkt kommer från. Det är varken pinsamt eller jobbigt för mig. Ett samtalsämne bland många. Ser man mitt efternamn vet man att det inte har ett svenskt ursprung. Så frågan kommer då och då.

 

[Lingon]

Jag har många identitet, jag är svensk, queer, hästmänniska, konsthantverkare osv. Jag identifierar mig med många roller. Så tänker jag om identiteter.

Jag tänker att jag har min identitet, singular. Men den består av olika delar. Men jag ser det fortfarande som en identitet. Jag är jag. Sen är jag många olika saker. Men allt ryms inom en identitet, min alldeles egen som jag är helt ensam om att ha.

 

[Lingon]

Jag brukar också få frågan om jag är svensk eftersom jag inte har ett typiskt svenskt efternamn. Jag är blond och blåögd och ser närmast stereotypt svensk ut så det är garanterat inte enbart baserat på hudfärgen.

Jag får också den frågan ibland och precis som för dig är det enbart baserat på efternamnet. Folk är ibland nyfiknapå var efternamnet kommer från. Därför frågar de.

 

[vilde]

Som invandrare i ett annat land än Sverige kan jag skriva under på detta. Jag har aldrig känt mig så svensk som under de 10 år jag nu bott i Skottland, och har för mig att det finns en hel del forskning som visar på att det inte är helt ovanligt att ens nationella identitet nästan kan bli lite "överdriven" när man flyttar bort från hemlandet. Det gäller väl åt alla håll, tänker jag. Jag känner mig inte nämnvärt skotsk, har inte försökt "bli" skotsk på något vis och är i många avseenden ganska kritisk mot hur saker fungerar i Skottland. Om jag skulle behöva känna mig skotsk för att räknas som välintegrerad så hade jag haft mycket att jobba på. Men jag kommer liksom undan med det, tack vare mina många privilegier.

Det kan nog vara en del men den största anledningen är att antalet svenskar i Skottland är förhållandevis litet.

 

[Inte_Ung]

Varför skulle det vara den första frågan man ställer till någon? Ungefär lika klumpigt som att fråga som första fråga innan någon som helst presentation om denne är gift, sambo, har barn eller liknande. Får väl ändå anta att ett samtal i de allra flesta fall sker i samförstånd och i ett gemensamt samtal?

Det är oerhört kulturellt att se på saken så som du gör.
Jag har arbetat med människor från världens alla hörn och ofta så är ett förhör om mitt livs historia en av de första saker som händer i bekantskapen. Det anses artigt och intresserat att göra så.
En Kinesiska som jag arbetade och umgicks med mycket undrade varför jag inte var intresserad av hennes liv och bara pratade om mig själv. Precis som alla konstiga, självcentrerade Svenskar.
Det gav mig perspektiv på kulturella skillnader.

 

[Hippocampus]

Jag undrar lite hur en ”ska känna” när jag läser alla inlägg. Ni som känner er som svenskar, kan inte ni försöka sätta fler ord på det? Vad känner ni? Ansvar? För vad? Vad är stolthet i denna kontext? Jag känner mest att jag är en människa i denna värld.

 

[eventingmania]

Hur är en 30-åring svensk?

På vilket sätt känner sig en 50-åring kvinna sig som svensk?

Det går ju liksom inte att svara på, det är ju så många faktorer som påverkar att det nästan blir komiskt.

Jag har så oerhört svårt för när någon ska tala för mig och andra i termer om ”vi svenskar”. Och när lyckad integration ska handla om att känna sig som svensk. Är helt hundra på att få utlandssvenskar som bor i tex Dubai, USA, Spanien osv inte känner sig helt ett med kultur, barnuppfostran, mat, humor etc i det nya landet de bor i från dag 1. Är också helt hundra på att alla svenskar som bor utomlands inte skulle vara helt tillfreds med landets skolsystem, rättssystem, kvinnosyn osv. heller.

Lite tankar om sk svenskhet, enligt mig, lite vid sidan om debatten

Fast att finna brister i systemet i landet där man bor har ju noll och intet gemensamt med att känna sig hemma i samma land.

Att jag anammat mitt nya hemlands seder och traditioner är en självklarhet och handlar om att ta seden dit man kommer. Vilket på intet sätt är samma sak som att helt klippa med sina i mitt fall svenska rötter.

Jag kan se brister i vårt system men om jag i grund och botten inte höll med om grundlagar och värderingar i mitt nya hemland vore jag ju en idiot att bosätta mig här från första början.

 

[Inte_Ung]

men om jag i grund och botten inte höll med om grundlagar och värderingar i mitt nya hemland vore jag ju en idiot att bosätta mig här från första början.

Eller en kolonist.

 

[a1agnlju]

Varför skulle det vara den första frågan man ställer till någon? Ungefär lika klumpigt som att fråga som första fråga innan någon som helst presentation om denne är gift, sambo, har barn eller liknande. Får väl ändå anta att ett samtal i de allra flesta fall sker i samförstånd och i ett gemensamt samtal?

Håller med. Det kan vara känsligt för den frågan ställs till. Jag hade en kollega som blev vansinnigt irriterad över frågan. Han är född i Iran och flyttade hit 1978. Om någon yngre(född efter 1980 eller så) inte släppte frågan efter att kollegan sagt vilken ort i Sverige han kommer från kunde han påminna den frågande om att han, kollegan alltså, haft Sverige som hemland längre tid än den som frågade (eftersom den frågande troligen inte ens var född när kollegan blev svensk medborgare ). Då brukade tjatet om ursprung komma av sig.

Jag har dock andra fd kollegor som, trots att de är födda här, är oerhört noga med att framhäva sina föräldrars eller mor/farföräldrar härkomst. Påminner lite om hur man i många fall ser på ursprung i USA. När typ femte generationens Italienare fortfarande hävdar att de är mer italienare än amerikaner.

 

[Mineur]

Det kan nog vara en del men den största anledningen är att antalet svenskar i Skottland är förhållandevis litet.

Ja, det spelar naturligtvis också in - för att inte tala om det politiska läget. Jag har hört flera mardrömshistorier från svenska invandrare i England som blivit trakasserade och fått ta emot hat och hot - oftast har de då bott i väldigt Tory-starka (eller värre) områden där folk har en helt annan syn på saken än de mer progressiva skottarna.

 

[honung]

Jag undrar lite hur en ”ska känna” när jag läser alla inlägg. Ni som känner er som svenskar, kan inte ni försöka sätta fler ord på det? Vad känner ni? Ansvar? För vad? Vad är stolthet i denna kontext? Jag känner mest att jag är en människa i denna värld

Jag tänker så här, idag är sverige ett aplätt land att invadera, det måste vara det lättaste land i världen att ta över, det är bara för valfri stormakt att promenera in. Med den inställning man kan ana här och om den är representativ för bara ...tja20-30%... av svenska folkets medborgare, så är vi sitting ducks allihop.
För jag tror tyvärr det idag är en väldigt liten andel av vår befolkning idag som överhuvudtaget kan tänka sig spilla ens en droppe blod för vårt land, om det skulle behövas, ännu färre ställer upp på att kanske dö för sverige.
Ja, även om jag inte skulle vara den bäst lämpade, ja jag skulle jag slåss för mitt land.

Jag är stolt över vår unika natur, vår unika allemansrätt, våra vackra städer som är unika, välskötta, vårdade, gröna, jag är stolt över vår unika landsbygsmiljö med öppna landskap och djupa skogar och höga fjäll. Jag är stolt över vår ursprungsbefolkning och den kultur de bevarat trots enormt motstånd av den svenska stat som varit, jag är stolt över det arv vi har, jag är fasen stolt över den dialekt jag har!. Jag är stolt över det samhälle vi lever i , med solid demokrati, med en civiliserad människosyn, ett rättssystem som vilar på solida grundvalar som lagar, rättspraxis, förarbeten och rättsvetenskapliga tolkningar av normerna. Jag känner mig som att jag är född i, och lever i en väldigt säker del av världen vad det beträffar såväl galna diktatorer, korrupta samhällen, outvecklade samhällen, jordbävningar, miljökatastrofer - jag känner mig säker som individ, och som medborgare.

 

[karamelldrottningen]

Vilket precis är problematiken. Är man inte 'svensk' fast man är född och uppvuxen och medborgare i Sverige. Då saknar man känslan av medhörighet och det gemensamma samhällskontraktet.

Med det menar jag inte att man inte även kan identifiera sig som tex kurd, Kenyan osv. Men man är svensk-kurd inte enbart kurd. Att vara stolt över sin etnicitet är inte detsamma som att se sig som icke-svensk.

Exakt!
Verkar som många missar detta? Att man inte måste vara antingen eller utan kan identifiera sig med flera nationaliteter och kulturer.

 

[Roheryn]

Vad är det att "vara svensk" eller "känna sig som svensk" då? Jag tänker att det förmodligen är rätt olika för olika svenskar. Jag är av den där blonda och blåögda sorten och kommer från södra Sverige. En del av min släkt kommer från Bohuslän och arbetade i flera generationer som lotsar där. Tack vare att jag haft skrivande och släktforskande släktingar så finns mycket dokumenterat och det är otroligt fascinerande att läsa om detta som ju är en del av min bakgrund och min historia. Men är den "svensk"? Med ett lite annat utfall i diverse historiska krig, så hade den varit "norsk" istället. Och landskapet där jag nu bor hade varit "Danmark" och inte "Sverige". Samtidigt som ju min historia och min bakgrund hade varit densamma oavsett landsgränserna. Jag hade säkert idag kunnat flytta till både Danmark och Norge och känna mig rätt hemma där och absolut känna att jag ville bidra till och delta i samhället, utan att för den delen känna mig "dansk" eller "norsk". Och likadant med de flesta länder med ett statsskick som jag kan ställa mig bakom, dvs demokratier. Vissa "svenska" saker skulle jag säkert hålla fast vid, och annat kanske jag skulle anamma över tid från den kultur och det samhälle jag flyttar till. Men jag skulle ju knappast känna mig som tysk, brittisk, fransk eller något annat än det jag är. Och det tycker jag inte att någon som flyttar hit behöver göra heller - det är liksom helt okej att känna sig som turk, syrier, libanes, italienare, islänning eller vad som - det som betyder något för integrationen tycker jag är villigheten att delta i samhället, hålla sig till landets lagar, lära sig att klara sig i en ny kultur och ett nytt språk (men inte nödvändigtvis BLI den nya kulturen).

 

[honung]

Vad är det att "vara svensk" eller "känna sig som svensk" då? Jag tänker att det förmodligen är rätt olika för olika svenskar. Jag är av den där blonda och blåögda sorten och kommer från södra Sverige. En del av min släkt kommer från Bohuslän och arbetade i flera generationer som lotsar där. Tack vare att jag haft skrivande och släktforskande släktingar så finns mycket dokumenterat och det är otroligt fascinerande att läsa om detta som ju är en del av min bakgrund och min historia. Men är den "svensk"? Med ett lite annat utfall i diverse historiska krig, så hade den varit "norsk" istället. Och landskapet där jag nu bor hade varit "Danmark" och inte "Sverige". Samtidigt som ju min historia och min bakgrund hade varit densamma oavsett landsgränserna. Jag hade säkert idag kunnat flytta till både Danmark och Norge och känna mig rätt hemma där och absolut känna att jag ville bidra till och delta i samhället, utan att för den delen känna mig "dansk" eller "norsk". Och likadant med de flesta länder med ett statsskick som jag kan ställa mig bakom, dvs demokratier. Vissa "svenska" saker skulle jag säkert hålla fast vid, och annat kanske jag skulle anamma över tid från den kultur och det samhälle jag flyttar till. Men jag skulle ju knappast känna mig som tysk, brittisk, fransk eller något annat än det jag är. Och det tycker jag inte att någon som flyttar hit behöver göra heller - det är liksom helt okej att känna sig som turk, syrier, libanes, italienare, islänning eller vad som - det som betyder något för integrationen tycker jag är villigheten att delta i samhället, hålla sig till landets lagar, lära sig att klara sig i en ny kultur och ett nytt språk (men inte nödvändigtvis BLI den nya kulturen).

Jag håller med i allt du säger och jag kan heller inte känna att den exakta fysiska gränsen avgör om jag är svensk eller inte, det är ju lite mer komplext än så, Det handlar om det samhälle man lever i om hur man planerar sin framtid, är det här jag helst vill att mina barn, deras barn och deras barn i sin tur ska växa upp, och jag vill förmedla till mina barn att vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till att ta in kunskap och erfarenheter från hela världen, men här är era och våra rötter - det är här man får vila rast och ro och det är här vi fortsätter bygga upp det samhälle vi vill ha utefter våra erfarenheter - till morgondagen.

 

[Roheryn]

Jag tänker så här, idag är sverige ett aplätt land att invadera, det måste vara det lättaste land i världen att ta över, det är bara för valfri stormakt att promenera in. Med den inställning man kan ana här och om den är representativ för bara ...tja20-30%... av svenska folkets medborgare, så är vi sitting ducks allihop.
För jag tror tyvärr det idag är en väldigt liten andel av vår befolkning idag som överhuvudtaget kan tänka sig spilla ens en droppe blod för vårt land, om det skulle behövas, ännu färre ställer upp på att kanske dö för sverige.
Ja, även om jag inte skulle vara den bäst lämpade, ja jag skulle jag slåss för mitt land.

Jag är stolt över vår unika natur, vår unika allemansrätt, våra vackra städer som är unika, välskötta, vårdade, gröna, jag är stolt över vår unika landsbygsmiljö med öppna landskap och djupa skogar och höga fjäll. Jag är stolt över vår ursprungsbefolkning och den kultur de bevarat trots enormt motstånd av den svenska stat som varit, jag är stolt över det arv vi har, jag är fasen stolt över den dialekt jag har!. Jag är stolt över det samhälle vi lever i , med solid demokrati, med en civiliserad människosyn, ett rättssystem som vilar på solida grundvalar som lagar, rättspraxis, förarbeten och rättsvetenskapliga tolkningar av normerna. Jag känner mig som att jag är född i, och lever i en väldigt säker del av världen vad det beträffar såväl galna diktatorer, korrupta samhällen, outvecklade samhällen, jordbävningar, miljökatastrofer - jag känner mig säker som individ, och som medborgare.

Allt det där som du känner dig stolt över känner jag mig väl snarare tacksam över - jag har liksom genom en ofattbart lycklig slump fått födas i det här landet, som har allt det där i form av demokratiskt styrelseskick och värnande om de mänskliga rättigheterna. De delarna är jag absolut beredd att försvara på det sätt jag kan bäst (sannolikt gör jag enormt mycket större nytta bakom ett tangentbord än med vapen i hand), men att lite storståtligt "dö för Sverige" bara för att det är just Sverige? Nja... Jag är nog inte så mycket för den territoriella och flaggviftande nationalismen, utan är snarare beredd att försvara vissa värderingar som demokrati, liberalism, jämställdhet osv. Som visserligen finns i Sverige, men som Sverige inte är ensamt om.

 

[Roheryn]

Jag håller med i allt du säger och jag kan heller inte känna att den exakta fysiska gränsen avgör om jag är svensk eller inte, det är ju lite mer komplext än så, Det handlar om det samhälle man lever i om hur man planerar sin framtid, är det här jag helst vill att mina barn, deras barn och deras barn i sin tur ska växa upp, och jag vill förmedla till mina barn att vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till att ta in kunskap och erfarenheter från hela världen, men här är era och våra rötter - det är här man får vila rast och ro och det är här vi fortsätter bygga upp det samhälle vi vill ha utefter våra erfarenheter - till morgondagen.

Jag kan nog inte säga att jag tycker att det spelar någon roll om min dotter väljer att bo i och bygga sin framtid i Sverige eller i något annat land. Lite egoistiskt vill jag ha henne nära mig, men skulle hon flytta över sundet och bygga ett liv i Danmark till exempel så kan jag inte se något negativt i det. Återigen - jag tycker det är viktigt att delta i det samhälle man lever i och att värna vissa ideal och värderingar, men i vilket land det sker har för mig ingen avgörande betydelse. Våra rötter har vi ju i viss mån redan flyttat ifrån genom att flytta inom Sverige - det är inte bohusläns klippor och öar som är vårt "hemma" som det var i flera generationer före oss. Och det är ju såklart helt okej, oavsett vi bor i Sverige eller Danmark. På min nya hemort vill jag gärna leva och verka lokalt och på det sättet vara en del av samhället här, men det gör ju inte att jag känner mig som att jag kommer härifrån (vilket blir helt uppenbart så fort jag öppnar munnen, till exempel!).

 

[Monsterliter]

Jag upplever inte att svenskar inte får ha någon nationell identitet. Snarare upplever jag att det finns, och är väldigt stark, men att många har svårt att artikulera vad det är de själva relaterar till i sin nationella identitet, och inte relaterar så mycket till 'nationen' som koncept, utan mer löst till sitt sätt att vara, till den bredare kulturen oavsett namn. Jag tycker inte det är fel, inte alls, eftersom jag ju är antinationalist. Jag tror istället att samhörighet odlas bäst på flera plan än genom nationell tillhörighet, t.ex. bygemenskap, kyrkogemenskap, fotbollsklubben, yrkessamhörighet etcetc. Vi i Sverige är ju bäst på föreningar och klubbar, det finns en förening för precis allt!

Så jag vet inte riktigt vilka stereotyper du tycker jag beskriver. Jag beskriver i min egen mening inte någon stereotyp alls, utan en form av bredare attityd mot så kallade "icke-svenskar" oberoende av hur "svensk" personen som genomför dessa handlingar (oftast omedvetet) känner sig eller anser sig vara. Jag menade alltså inte att säga "det här är svenskhet" utan "såhär blir vi som inte passar in i 'svensk kultur' ofta bemötta" - och det kan jag säga, att det är inte bara min erfarenhet, utan många, många andra rasifierades.