Åh vad jag är nöjd med dagens träningspass! Sprang i skogen, utan hästen. Hade inte i förväg bestämt hur långt jag skulle springa. Var bara glad över att få komma ut och ha möjlighet att springa lite längre än mina vardagliga 4 km.
Hade dock bestämt mig för att inte alls kolla på klockan. För jag har märkt att jag ofta, när det visar sig gå lite långsammare än jag trott, tappar lite kämparglöd och liksom accepterar att idag är en långsam dag tydligen. Och när jag springer fort och upptäcker att jag springer ännu snabbare än vad jag trodde, så blir jag ofta mer trött efter upptäckten. Jag är också sämre på att springa i ett jämnt tempo när jag hela tiden håller koll på klockan.
Känner mig riktigt stolt över att jag inte en enda gång kollade klockan fast att jag stundtals var lockad, ssk inledningsvis. Koncentrerade mig istället på att vara uppmärksam på kroppen och vinlade mig om att inte springa på för mkt. Försökte hitta ett lagom tempo sådär lite mittemellan. Ökade tempot lite på de lättare partierna och höll igen på de sträckorna som jag nu med kännedom om sträckan, vet att jag brukar tycka är lite jobbigare. Så jag hade en väldigt fräsch känsla hela passet. Trodde därför att det hade gått ganska långsamt. Så jag blev så sjukt förvånad, och genuint glad, när jag upptäckte att jag hade sprungit 11,67 km på 1:05! Och milen på 54:51! Trots att det brukar gå mkt långsammare i skogen än på mina landsvägsrundor. Är fortf nu en god stund senare så himla glad!
Hade dock bestämt mig för att inte alls kolla på klockan. För jag har märkt att jag ofta, när det visar sig gå lite långsammare än jag trott, tappar lite kämparglöd och liksom accepterar att idag är en långsam dag tydligen. Och när jag springer fort och upptäcker att jag springer ännu snabbare än vad jag trodde, så blir jag ofta mer trött efter upptäckten. Jag är också sämre på att springa i ett jämnt tempo när jag hela tiden håller koll på klockan.
Känner mig riktigt stolt över att jag inte en enda gång kollade klockan fast att jag stundtals var lockad, ssk inledningsvis. Koncentrerade mig istället på att vara uppmärksam på kroppen och vinlade mig om att inte springa på för mkt. Försökte hitta ett lagom tempo sådär lite mittemellan. Ökade tempot lite på de lättare partierna och höll igen på de sträckorna som jag nu med kännedom om sträckan, vet att jag brukar tycka är lite jobbigare. Så jag hade en väldigt fräsch känsla hela passet. Trodde därför att det hade gått ganska långsamt. Så jag blev så sjukt förvånad, och genuint glad, när jag upptäckte att jag hade sprungit 11,67 km på 1:05! Och milen på 54:51! Trots att det brukar gå mkt långsammare i skogen än på mina landsvägsrundor. Är fortf nu en god stund senare så himla glad!