Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

Status
Stängd för vidare inlägg.
7D8C9D43-9590-4686-A048-046EABB409A9.jpeg

Mina barn har börjat vilja äta kvällsmat vid köksbänken 😅. De släpar de där stolarna genom köket tio gånger per dag för att vara med och smöra/dela/skala/röra om.
 
Idag är nog min stoltaste dag som förälder hittills. Sonen H, 14 månader, har än så länge bara sagt "hej" och annars bara "da" till allting. Men så idag ropade den andra föräldern när de läste bok "H säger häst!"
Så många gånger jag uppbådat all entusiasm jag kunnat när vi kommit till en bild på en häst i någon bok och utropat "häst!". Så noga jag letat efter tavlor med hästar hemma hos folk för att peka ut dem för H. Så mycket uppmuntran H fått när han tittat åt en häst när vi varit iväg på hästevent. Äntligen betalar sig allt slit!
Förstår dig! Min grabbs första ord (på teckenspråk visserligen) var också häst 😁
Han började också krypa första gången när vi var på EM (för min ras), när det kom in en extra snygg häst i manegen 😂
 
Ligger i sängen med halsont - ensam! I typ fem minuter gissar jag. Det är en tuff period nu. Treåringen sparkar mig i njurarna hela natten, skriker och är otröstlig i något halvsovande tillstånd, bebis äter runt 8 gånger per natt, jag är igång med dem vid sju efter att knappt ha sovit något, treåringen har en extremt utmanande period, det är tjat och gnäll och skrik och vägran och utbrott i precis allt vi ska göra, vi är förkylda, jag är helt slut och alla vill bara ha max av mig precis precis precis hela tiden... Maken kommer hem halv sex från jobbet och ska spela dataspel från klockan åtta till sena natten. Barnen sover fasiken inte. Jag sätter mig i soffan och ska äta, bebis vaknar ledsen, upp och hämta honom, amma och äta med honom i famnen. Hepp, inte nöjd i famnen, vagga, bära, gunga, sjunga... Till sluuut somnar han om. Jag sätter mig och ska äta. Skriiiiiik! Treåringen vaknar. Min man går faktiskt upp till honom men nej då, han skriker helt hysteriskt "Mamma mamma mammaa!". Jag ligger hos honom i en halvtimme men han kommer inte till ro, bär med mig honom ner till soffan och sätter mig. Bebis vaknar... Osv. Osv. Osv.

Jag fattar inte hur jag någonsin ska klara av att tänka klart en tanke igen. Jag fattar inte varför båda våra barn ska ha det så omöjligt med sömnen. Inte ett eller två eller tre uppvak utan många, många fler varje kväll och natt. Tufft får man ju inte tycka att det är när man har det så fantastiskt att man har fått två friska barn, jag vet. Min man bänkar sig inte framför datorn varje kväll ska tilläggas utan bara fredagar, och jag får ju faktiskt tid att vara i stallet en sväng varje kväll så jag har det bra, jag vet det. Ändå lyckas jag hitta minimala saker att störa mig på och... Ja nej vad sjutton, det är väl fyra års sömnbrist som har gjort mig till en gnällig människa bara. Brukar vara rätt så bra på att hålla mig positiv men sorry, ikväll fick ni allt gnäll och lite till.

Och... Så kommer mamma eller svärmor eller någon och säger: "Men kära nån, är lillebror redan 6 månader! Ojojoj vad tiden går alldeles för fort!".
 
Ligger i sängen med halsont - ensam! I typ fem minuter gissar jag. Det är en tuff period nu. Treåringen sparkar mig i njurarna hela natten, skriker och är otröstlig i något halvsovande tillstånd, bebis äter runt 8 gånger per natt, jag är igång med dem vid sju efter att knappt ha sovit något, treåringen har en extremt utmanande period, det är tjat och gnäll och skrik och vägran och utbrott i precis allt vi ska göra, vi är förkylda, jag är helt slut och alla vill bara ha max av mig precis precis precis hela tiden... Maken kommer hem halv sex från jobbet och ska spela dataspel från klockan åtta till sena natten. Barnen sover fasiken inte. Jag sätter mig i soffan och ska äta, bebis vaknar ledsen, upp och hämta honom, amma och äta med honom i famnen. Hepp, inte nöjd i famnen, vagga, bära, gunga, sjunga... Till sluuut somnar han om. Jag sätter mig och ska äta. Skriiiiiik! Treåringen vaknar. Min man går faktiskt upp till honom men nej då, han skriker helt hysteriskt "Mamma mamma mammaa!". Jag ligger hos honom i en halvtimme men han kommer inte till ro, bär med mig honom ner till soffan och sätter mig. Bebis vaknar... Osv. Osv. Osv.

Jag fattar inte hur jag någonsin ska klara av att tänka klart en tanke igen. Jag fattar inte varför båda våra barn ska ha det så omöjligt med sömnen. Inte ett eller två eller tre uppvak utan många, många fler varje kväll och natt. Tufft får man ju inte tycka att det är när man har det så fantastiskt att man har fått två friska barn, jag vet. Min man bänkar sig inte framför datorn varje kväll ska tilläggas utan bara fredagar, och jag får ju faktiskt tid att vara i stallet en sväng varje kväll så jag har det bra, jag vet det. Ändå lyckas jag hitta minimala saker att störa mig på och... Ja nej vad sjutton, det är väl fyra års sömnbrist som har gjort mig till en gnällig människa bara. Brukar vara rätt så bra på att hålla mig positiv men sorry, ikväll fick ni allt gnäll och lite till.

Och... Så kommer mamma eller svärmor eller någon och säger: "Men kära nån, är lillebror redan 6 månader! Ojojoj vad tiden går alldeles för fort!".
Så jäkla tufft. Fy. Du är INTE gnällig. Det är förjävligt nu bara.

Relaterar stort till sista stycket också. För mig har det senaste halvåret varit det längsta i mitt liv.
 
Ligger i sängen med halsont - ensam! I typ fem minuter gissar jag. Det är en tuff period nu. Treåringen sparkar mig i njurarna hela natten, skriker och är otröstlig i något halvsovande tillstånd, bebis äter runt 8 gånger per natt, jag är igång med dem vid sju efter att knappt ha sovit något, treåringen har en extremt utmanande period, det är tjat och gnäll och skrik och vägran och utbrott i precis allt vi ska göra, vi är förkylda, jag är helt slut och alla vill bara ha max av mig precis precis precis hela tiden... Maken kommer hem halv sex från jobbet och ska spela dataspel från klockan åtta till sena natten. Barnen sover fasiken inte. Jag sätter mig i soffan och ska äta, bebis vaknar ledsen, upp och hämta honom, amma och äta med honom i famnen. Hepp, inte nöjd i famnen, vagga, bära, gunga, sjunga... Till sluuut somnar han om. Jag sätter mig och ska äta. Skriiiiiik! Treåringen vaknar. Min man går faktiskt upp till honom men nej då, han skriker helt hysteriskt "Mamma mamma mammaa!". Jag ligger hos honom i en halvtimme men han kommer inte till ro, bär med mig honom ner till soffan och sätter mig. Bebis vaknar... Osv. Osv. Osv.

Jag fattar inte hur jag någonsin ska klara av att tänka klart en tanke igen. Jag fattar inte varför båda våra barn ska ha det så omöjligt med sömnen. Inte ett eller två eller tre uppvak utan många, många fler varje kväll och natt. Tufft får man ju inte tycka att det är när man har det så fantastiskt att man har fått två friska barn, jag vet. Min man bänkar sig inte framför datorn varje kväll ska tilläggas utan bara fredagar, och jag får ju faktiskt tid att vara i stallet en sväng varje kväll så jag har det bra, jag vet det. Ändå lyckas jag hitta minimala saker att störa mig på och... Ja nej vad sjutton, det är väl fyra års sömnbrist som har gjort mig till en gnällig människa bara. Brukar vara rätt så bra på att hålla mig positiv men sorry, ikväll fick ni allt gnäll och lite till.

Och... Så kommer mamma eller svärmor eller någon och säger: "Men kära nån, är lillebror redan 6 månader! Ojojoj vad tiden går alldeles för fort!".
Självklart får man tycka att det är tufft även med två friska barn! :heart Sömnbrist är fasiken inte att leka med :sleep::arghh:
 
Ligger i sängen med halsont - ensam! I typ fem minuter gissar jag. Det är en tuff period nu. Treåringen sparkar mig i njurarna hela natten, skriker och är otröstlig i något halvsovande tillstånd, bebis äter runt 8 gånger per natt, jag är igång med dem vid sju efter att knappt ha sovit något, treåringen har en extremt utmanande period, det är tjat och gnäll och skrik och vägran och utbrott i precis allt vi ska göra, vi är förkylda, jag är helt slut och alla vill bara ha max av mig precis precis precis hela tiden... Maken kommer hem halv sex från jobbet och ska spela dataspel från klockan åtta till sena natten. Barnen sover fasiken inte. Jag sätter mig i soffan och ska äta, bebis vaknar ledsen, upp och hämta honom, amma och äta med honom i famnen. Hepp, inte nöjd i famnen, vagga, bära, gunga, sjunga... Till sluuut somnar han om. Jag sätter mig och ska äta. Skriiiiiik! Treåringen vaknar. Min man går faktiskt upp till honom men nej då, han skriker helt hysteriskt "Mamma mamma mammaa!". Jag ligger hos honom i en halvtimme men han kommer inte till ro, bär med mig honom ner till soffan och sätter mig. Bebis vaknar... Osv. Osv. Osv.

Jag fattar inte hur jag någonsin ska klara av att tänka klart en tanke igen. Jag fattar inte varför båda våra barn ska ha det så omöjligt med sömnen. Inte ett eller två eller tre uppvak utan många, många fler varje kväll och natt. Tufft får man ju inte tycka att det är när man har det så fantastiskt att man har fått två friska barn, jag vet. Min man bänkar sig inte framför datorn varje kväll ska tilläggas utan bara fredagar, och jag får ju faktiskt tid att vara i stallet en sväng varje kväll så jag har det bra, jag vet det. Ändå lyckas jag hitta minimala saker att störa mig på och... Ja nej vad sjutton, det är väl fyra års sömnbrist som har gjort mig till en gnällig människa bara. Brukar vara rätt så bra på att hålla mig positiv men sorry, ikväll fick ni allt gnäll och lite till.

Och... Så kommer mamma eller svärmor eller någon och säger: "Men kära nån, är lillebror redan 6 månader! Ojojoj vad tiden går alldeles för fort!".
Alltså, du är ju grym som orkar! Vi är ett par veckor in i första barnets liv och jag gråter och får sammanbrott dagligen. Trots god avlastning Och förhållandevis "lätt" bebis. Så JO! Det går att "klaga", vara arg och ledsen så mycket man bara vill. Det verkar som att det är lätt för närstående, kompisar och alla andra runtomkring att glömma hur tufft det är med småbarn och vilken livsomställning det är. (Och tur är väl det, annars kanske det inte blivit så många gjorda...)
 
Det verkar som att det är lätt för närstående, kompisar och alla andra runtomkring att glömma hur tufft det är med småbarn och vilken livsomställning det är. (Och tur är väl det, annars kanske det inte blivit så många gjorda...)
Jag har för mig att vi är "programmerade" att glömma hur jobbigt det är med förlossningar och småbarn, just för att vi ska orka gör om det (och därmed säkra artens fortlevnad) :idea:
Men det är på nivån "jag tror jag har läst någonstans" och tyckte själv att det lät rimligt :rofl:
 
D530F443-3F23-44DB-AE13-F7135E6EDF0E.jpeg

Vi inhandlade ett käpphäst-kit på Eurohorse igår från samma tillverkare som gjort vår älskade Hästis, inköpt i Hällekis för typ 3 år sen. Så jag har varit satt i arbete sen dess, fick sy det som skulle sys men sonen har hjälpt till att klippa, limma och stoppa. Vi blev väldigt nöjda med resultatet båda två och välkomnar Brunis till gänget 😁

Sonen har även ett käpphäst-triceratops men ”den får gå i egen hage för det är en tjej”. Well, kanske det minsta problemet…? 😂
 
Jag har en snorig bebis och en 4 åring med 38 graders feber, ungar som bara tjaffsar med varandra och ensam vuxen så vi körde utelunch :D bebis sattkvar och sov i bilen Dock men med dörrarna öppna tänker att de borde kunna vara typ som att sova ute:p
 

Bifogade filer

  • 15856548-19A3-4559-8E82-6FC41E53E898.jpeg
    15856548-19A3-4559-8E82-6FC41E53E898.jpeg
    402,8 KB · Visningar: 49
Vabruari må vara över men inte smittorna.. barnen är äntligen friska men jag hostar och har ont i halsen. Hade nästan glömt hur mycket baciller barn kan dra hem från förskolan.. :cautious:
Tur i oturen att barnen är på fsk så jag kan vila, men jag har ju inte tid att vara sjuk! Hatar att behöva boka om möten och missa planerade saker...
 
Imorse hade vi utvecklingssamtal på föris. Allt går bra men de uttryckte ganska tydlig "oro" kring lillans expressiva språkförmåga, de tycker hon är väldigt otydlig i sitt uttal och det i kombination med att hon är väldigt social, kontaktsökande och lekig med andra barn så upplever de att det hindrar/begränsar henne en del i socialt samspel när de andra barnen som är på samma nivå som henne rent "kognitivt" inte kan förstå henne när hon talar, ger förslag på lekar eller svarar upp på deras frågor. De upplever också att hon gärna vill ha vuxen precis bredvid som kan tolka det hon säger till de andra barnen.

Bvc var ju vid 3års-kontrollen för en månad sen oense om remiss till logoped, läkaren lutade mot det men rådfrågade ssk som tyckte otydligheten var inom "normalområdet" och isf att de följer upp noggrant vid 4 år. Så det blev ingen remiss till logoped.

Men nu ringde jag själv in till logopedmottagningen efter utvecklingssamtalet med förskolan, och de tyckte det lät klokt att komma dit så nu ska vi bli kallade så får vi se hur vi kanske kan jobba lite mer riktat mot uttalet. Vi läser minst en timma för henne varje dag och har alltid lagt enormt med tid på böcker och hon/vi pratar massor, vi föräldrar förstår så gott som 100% av det hon säger och passivt korrigerar henne i varenda mening hon säger - men just att jobba med konkreta språkljud är vi ju sämre på hur man kan göra så det vore nog bra med hjälp där.

Jag är egentligen inte orolig och tror det reder sig på sikt då språket exploderat senaste halvåret, men det skadar inte att främja språkutvecklingen tänker jag eftersom hon är lite sen...
 
Vi skulle få kusinbesök idag, barnen är såå taggade! Så vaknar 7 åringen med nästan 39 graders feber och har grinat sen halv åtta nu 😔 kusinerna bor 18 mil bort och skulle komma på sitt lov

Näe, stackare! 💔

Vi träffade kusinerna som bor i typ samma stad i helgen, för första gången sen o sommras eftersom de eller vi varit sjuka vid varje tillfälle vi tidigare planerat in :banghead:
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Vi fortsätter väl här, då andra tråden nåt över 2000 inlägg. Själv ligger jag bredvid yngsta och väntar på att hon ska somna nån gång.
82 83 84
Svar
1 671
· Visningar
86 769
Övr. Barn Jag blir tokig. Jag skrev ju i början av sommaren att vi hade löss, vi är fortfarande inte av med dom. Under tva perioder i sommar har...
Svar
16
· Visningar
1 373
Senast: turbofling
·
Småbarn Vad har ni för säng till era 4-5 åringar? Vi vill kunna ligga bredvid och sova där så juniorsäng går bort. Hade tänkt ställa en 105...
2
Svar
20
· Visningar
1 225
Senast: Praefatio
·
Småbarn Det här med talet. Hur kan det vara så olika? Vår första bubblade 3-ords meningar vid 18 månader. Vår andra fyller snart 2 år och har...
2
Svar
24
· Visningar
1 849
Senast: Mirtai
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp