Vad gör ni på sommarloven?

[Emtherlia]

På sommaren flyttar vi ut till sommarstugan som ligger helt perfekt med närhet till vatten och närhet till närmsta släkt. Vi har en riktig sommaridyll och det gör att vi ofta bjuder hem vänner på grill och häng. Vi hänger mycket med närmsta familjen och åker ut på dagsturer till olika stränder.

Vi har 2 barn som är 8 år och 4 år och utan stugan hade vi nog alla varit deprimerade.

Så på sommaren utgår vi från stugan och gör smågrejer i närområdet oftast. Vi odlar så barnen kan gå och småäta exempelvis hallon och smultron.

 

[WBanna]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Om jag bara ser till mig själv och vad jag tycker (både som barn och som vuxen) så tycker jag att det är tråkigt att alltid semestra på samma ställe. Som vuxen så skulle jag även känna mig stressad hela tiden över att ha ytterligare ett hus och en tomt att ta hand om.

Hälsningar från negativa Anna som inte är så nostalgiskt lagd

 

[Ninnurur]

Vi har ponny så det finns ju inte så mycket mer. Men innan dess var vi faktiskt hemma mest. Korta semertersvängar till något specifikt ställe typ Julita, och några dagar här och var i dotterns föräldrars sommarstuga 1 h bort. Mina föräldrar har villa med stor användbar trädgård som är mycket behaglig att vara i på sommaren. Dottern är också en väldigt frisk unge, dvs det är få sjukdagar under terminerna, vilket gör att hon är trött när det är lov. Hon behöver inte göra något, hon behöver vila.

 

[SiZo]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Min första tanke är, kommer det vara samma sak även om de andra husen ägs av helt (åtminstone för nu) främmande människor?

Jag vet inte alls hur det ser ut såklart, men jag hade nog inte velat köpa av den anledningen.

 

[Snurrfian]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Kan ni göra en deal med pappa under sommaren att ni tar ansvaret för allt som ska göras? Bara för att få känna på om det är lika mysigt och härligt när man har ansvaret? Vi har visserligen haft sommarstugor när barnen var små men har också gjort oss av med en och tackat nej till att köpa tillsammans med syrran. Det som blev uppenbart för oss var att vi tyckte att vi la för mycket tid på att fixa på alla ställen och vi ville hellre vara tillsammans. Sen har vi absolut ett helt annat läge, vi bor ute på landet och har cykelavstånd till badsjö osv. Så för oss blev stugorna bara ett ytterligare jobb som skulle göras som slet mer än det gav.

 

[Tantan]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Jag har släppt två sådana hus, för jag hinner inte. Jag hade ett litet eget torp också i nästan 20 år men sålde eftersom jag inte längre har rimligt avstånd. Jag insåg att min semester skulle bestå av att fixa allt som skett sedan förra gången. Klippa, måla, rensa, renovera fönster osv. Jag har istället valt att budgetera för att hyra något trevligt när vi vill det. När mapa går bort blir det nog svårare för det ena av husen vill jag verkligen ha kvar, skulle flytta dit om jag kunde.

 

[et_flickan]

Jag har ingen semester i år så vi kommer bara vara hemma, eventuellt tar jag en vecka obetald semester. Dottern kommer få vara med på ridläger men annars är det väl det gamla vanliga vi kommer göra, bada, utflykter i närheten, kanske har vi eventuellt planerat en tripp till Gröna Lund bara jag, dottern och min mamma. Men det beror på om jag orkar och hur mycket jag jobbar. Jag vill vara hemma när jag är ledig då återhämtning är prio ett.

 

[jeennnnyy]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Vi bor i lgh i Sthlm innerstad och har köpt eget litet sommarhus i populär semesterort i Skåne precis vid havet. Där är vi de allra flesta skollov och framför allt nästan hela sommarlovet. Min man och jag turas om att jobba lite för att dra ut på sommaren och båda kan delvis jobba därifrån.

Jag tycker det är fantastiskt att ha någonstans att alltid åka till som hela familjen dessutom älskar. Är himla massa skollov och (åtminstone där jag bor) en statk kultur att resa bort varje lov… så inga kompisar kvar i stan. Vi valde aktivt att köpa sommarhus i ett litet samhälle där det finns människor i rörelse, mkt aktiviteter för barn etc. för att de lätt ska hitta kompisar att hänga med. Nu har de en hel hög sommarkompisar som de hänger med varje år - tänker det är en bra förutsättning för att de ska fortsätta vilja följa med även när de blir lite större!

 

[Javan]

Nu bor vi naturnära och fint med sjö. MEN vi har inte så mkt "fri tid" på semestern nu när barnen är större så är faktiskt stora delar av semestern tävlingar som de vill på (vi också så ingen fara) samt att de har egna projekt/jobb. Men era barn är yngre och har mkt hemmatid kvar.

 

[BusBarro]

Vi är mest hemma på sommaren. Bor vid en sjö och vid fint väder badas det, åker båt, fiskar, cyklar. Vi gör en hel del dagsutflykter på sommaren och sen åker vi 1 vecka hem till min mamma som bor i Uppland (50 mil bort). Det räcker för oss. Visst hade det varit underbart med en sommarstuga men jag har inget behov av det nu, vi har stor villa vid en sjö.
Men om vi hade haft en släkt stuga så som ni hade det säkerligen varit annorlunda.

önskar dig lycka till med dina tankar/beslut.

 

[Asko]

Nu har jag inte barn men känner igen mig mycket kring tankarna. Jag växte upp med att åka till sommarstället varje sommar och har uppskattat det mer ju äldre jag blivit.

Men en del av problemet är att jag har ärvt delar (den första delen innan jag ens blivit tonåring) innan jag kunnat köpa en egen bostad, så just nu har jag inte råd med att flytta till ett eget boende då jag inte får låna tillräckligt pga jag redan äger en bostad.
Jag räknar liksom kallt med som läget är idag så måste jag sälja innan jag kan köpa ett eget boende.

Dock så äger min faster en tredjedel och hon börjar bli gammal (fyllde 90 i vintras), jag känner att jag kan ge henne några år till åtminstone på den gård som hon föddes och växte upp på.

Men det är ganska slitigt att ta hand om trädgården, jag har inte jättestort intresse av att åka fram och tillbaka när det behövs och vi försöker alla hjälpas åt - men två av damerna är pensionärer och orkar såklart inte lika mycket längre. Vi försöker leja bort lövkrattningen åtminstone.

Det känns dock i hjärtat att vara pragmatisk. Jag älskar huset, det är så fint både utifrån och inifrån, det är verkligen ett få förunnat boende. Hade jag kunnat renovera det så att det kan bos i på vintern och flytta upp det till Stockholm så hade jag inte tvekat en enda sekund Jag har även aldrig spenderat mina sommarsemestrar någon annanstans än där, det är som att man kommer till en annan värld när man åker dit, så det känns nästan lite läskigt eller vad man ska säga att tänka på att det skulle aldrig bli så igen när man säljer det.

 

[Badger]

Nu har jag inte barn men känner igen mig mycket kring tankarna. Jag växte upp med att åka till sommarstället varje sommar och har uppskattat det mer ju äldre jag blivit.

Men en del av problemet är att jag har ärvt delar (den första delen innan jag ens blivit tonåring) innan jag kunnat köpa en egen bostad, så just nu har jag inte råd med att flytta till ett eget boende då jag inte får låna tillräckligt pga jag redan äger en bostad.
Jag räknar liksom kallt med som läget är idag så måste jag sälja innan jag kan köpa ett eget boende.

Dock så äger min faster en tredjedel och hon börjar bli gammal (fyllde 90 i vintras), jag känner att jag kan ge henne några år till åtminstone på den gård som hon föddes och växte upp på.

Men det är ganska slitigt att ta hand om trädgården, jag har inte jättestort intresse av att åka fram och tillbaka när det behövs och vi försöker alla hjälpas åt - men två av damerna är pensionärer och orkar såklart inte lika mycket längre. Vi försöker leja bort lövkrattningen åtminstone.

Det känns dock i hjärtat att vara pragmatisk. Jag älskar huset, det är så fint både utifrån och inifrån, det är verkligen ett få förunnat boende. Hade jag kunnat renovera det så att det kan bos i på vintern och flytta upp det till Stockholm så hade jag inte tvekat en enda sekund Jag har även aldrig spenderat mina sommarsemestrar någon annanstans än där, det är som att man kommer till en annan värld när man åker dit, så det känns nästan lite läskigt eller vad man ska säga att tänka på att det skulle aldrig bli så igen när man säljer det.

Huset släkten delar har inte mer trädgård än någon vill sköta om. Dvs om man planterar ngt så får man ta hand om det eller så dör det. Ingen gräsmatta -äng, klipps/lias en gång när någon kommer, inga rabatter, lite perenner och halvvilda rosor, träd.