Vad gör vi? Kids edition del 5

[Dorinda]

Fortsätter tynga tråden med mina lite deppiga inlägg

Undrar om jag varit så trött som jag är nu tidigare? Helt slut. Bebis huvud trycket även på nerver mellan benen vilket gör det svårt att gå kombinerat med godtycklig huggande smärta när bebis rör sig. Bad barnmorska om sjukskrivning. Tydligen blir man inte sjukskriven så här sent i graviditeten? Då ska man bli föräldraledig. Jag ifrågasatte hur detta är rimligt då jag vid föräldraledighet blir av med timmarna på förskolan gör 2- åringen. Det är ju knappast optimal återhämtning när man är helt slut och inte kan gå att springa runt och jaga en tvååring. Fick en axelryckning till svar och blev ifrågasatt att jag väl inte tänkte arbeta fram till BF. Förklarade att jag kände att jag inte hade så mycket val då även om jobbet är knäckande nu så är sitta framför en dator bättre än att jaga barn. Fick tillslut en läkartid nästa vecka. Får se hur det går. Men en liten varning att inte vänta för länge med sjukskrivning om ni har andra småbarn.
Man får inte heller fler timmar på förskolan om man jobbar deltid under FL. Man skulle fött fem ungar och satt sig på bistånd...
Nåja i eftermiddag ska jag försöka krångla mig in i en baddräkt och bada med 2 åringen så han får göra något roligt på helgen trotts trött mor

När jag var gravid var BM inte helt pepp på sjukskrivning. Läkaren däremot var supergulliga! Så fin människa
Hon sjukskrev mig först på 50% och bokade nytt möte veckan efter. För att då sjukskriva mig på heltid sista månaden!

Min plan var att arbeta fram till 4(?) dagar innan BF så det var tills dess jag blev sjukskriven. Gången innan arbetade jag till BF +10.

Det är olika från kommun till kommun. Men i Sthlm är det 30h/vecka som barnet får gå när man är sjukskriven eller föräldraledig.

 

[Imogen]

När jag var gravid var BM inte helt pepp på sjukskrivning. Läkaren däremot var supergulliga! Så fin människa
Hon sjukskrev mig först på 50% och bokade nytt möte veckan efter. För att då sjukskriva mig på heltid sista månaden!

Min plan var att arbeta fram till 4(?) dagar innan BF så det var tills dess jag blev sjukskriven. Gången innan arbetade jag till BF +10.

Det är olika från kommun till kommun. Men i Sthlm är det 30h/vecka som barnet får gå när man är sjukskriven eller föräldraledig.

Fast även Stockholm stad har ju den regeln att ändrade vistelsetider pga föräldraledig med syskon börjar gälla 1 månad efter bebis födelsedatum?

 

[Dorinda]

Fast även Stockholm stad har ju den regeln att ändrade vistelsetider pga föräldraledig med syskon börjar gälla 1 månad efter bebis födelsedatum?

Så är det!

 

[Dorinda]

Fast även Stockholm stad har ju den regeln att ändrade vistelsetider pga föräldraledig med syskon börjar gälla 1 månad efter bebis födelsedatum?

Jag tycker 30h är så bra! Tror Stockholm är en av de kommunerna som är mest generösa?

 

[vemsomhelst123]

Jag blir matt bara av att läsa

Men blir du verkligen av med syskonets förskoleplats om du går på föräldraledighet innan bebisen föds? Vad orimligt… I min kommun har man kvar syskonets tider på förskolan en månad efter bebisens födelsedatum.

Här med. Sen tänker jag att många förskolor ser mellan fingrarna ibland om de förstår situationen. Just föräldraledighet är ju kanske svårt att inte se under en längre period, men innan barnet är fött har väl ingen någon aning egentligen om @Libbsticka är föräldraledig, sjukskriven eller jobbar..? Det rör sig om så kort tid så lär knappast behöva lämnas in vistelsetider eller intyg från ag för det..

 

[Midsommarblomster]

Idag såg jag ett inlägg som var bland det klokaste jag sett på länge. Det var en kvinna som pratade att många barn är som hungrigast 15-16 och vi ger dem snacks då, och sedan har struliga middagar där vi försöker få barnen att sitta still och smaka på maten osv. Hon tyckte att man kunde vända på det, att ge den näring barnen behöver vid 15-16 när de är som mest mottagliga för det och sedan servera snacks till barnen vid middagsbordet för att det är trevligt att sitta ner och socialisera och mötas. Jag kände mig verkligen träffad, för våra barn tjatar om mellis och hunger direkt när de kommer hem från förskolan och kan äta som hästar. Men då har vi försökt hålla det till frukt och grönsaker, för att sedan ha åtminstone ett barn som inte vill äta alls vid bordet sen.

Nu vill jag gärna servera lagad mat till middag, för att de ska få testa olika typer av smaker och måltider, och jag har inte lagad mat redo så tidigt på eftermiddagen. Men jag känner mig absolut peppad på att ställa fram en bricka med parmesanost, kanske lite snabbt värmda köttbullar, grönsaksstavar, vi har något kokt ägg kvar från frukosten osv. och låta dem gå bananas och om de sen äter mycket eller lite av den ugnspannkakan jag tänkte göra till middag är väl helt oväsentligt då. Då kan de ju hellre äta frukt då, och vara nöjda och glada över något gott att pilla med vid bordet.

Briljant, jag känner mig nyfrälst. Jag tror jag har blivit påverkad av min man som tycker att det är så viktigt att hela familjen sitter ner och äter ihop. Det har jag också tyckt, men just nu sitter jag och funderar på om man inte bara ställer till det för dig. Det viktiga är väl att man umgås, skärmfritt, sen på vilket sätt eller när folk äter bör väl egentligen vara helt irrelevant.

 

[vemsomhelst123]

Idag såg jag ett inlägg som var bland det klokaste jag sett på länge. Det var en kvinna som pratade att många barn är som hungrigast 15-16 och vi ger dem snacks då, och sedan har struliga middagar där vi försöker få barnen att sitta still och smaka på maten osv. Hon tyckte att man kunde vända på det, att ge den näring barnen behöver vid 15-16 när de är som mest mottagliga för det och sedan servera snacks till barnen vid middagsbordet för att det är trevligt att sitta ner och socialisera och mötas. Jag kände mig verkligen träffad, för våra barn tjatar om mellis och hunger direkt när de kommer hem från förskolan och kan äta som hästar. Men då har vi försökt hålla det till frukt och grönsaker, för att sedan ha åtminstone ett barn som inte vill äta alls vid bordet sen.

Nu vill jag gärna servera lagad mat till middag, för att de ska få testa olika typer av smaker och måltider, och jag har inte lagad mat redo så tidigt på eftermiddagen. Men jag känner mig absolut peppad på att ställa fram en bricka med parmesanost, kanske lite snabbt värmda köttbullar, grönsaksstavar, vi har något kokt ägg kvar från frukosten osv. och låta dem gå bananas och om de sen äter mycket eller lite av den ugnspannkakan jag tänkte göra till middag är väl helt oväsentligt då. Då kan de ju hellre äta frukt då, och vara nöjda och glada över något gott att pilla med vid bordet.

Briljant, jag känner mig nyfrälst. Jag tror jag har blivit påverkad av min man som tycker att det är så viktigt att hela familjen sitter ner och äter ihop. Det har jag också tyckt, men just nu sitter jag och funderar på om man inte bara ställer till det för dig. Det viktiga är väl att man umgås, skärmfritt, sen på vilket sätt eller när folk äter bör väl egentligen vara helt irrelevant.

Jag är på din mans lag i det här . Men på ditt med, nu är barnet större och har aldrig varit speciellt blodsockerkänslig (precis som jag) men ett mellanmål är ofta grönsaker, kanske någon skinka, ost, leverpastejmacka etc. Sen äts vad som äts till middag då sitter vi bara ner och har det trevligt ihop utan tjat om mat snacks är också näring men en måltid är mer än näring för oss (dvs samvaro). Jag kan bli tokig ibland på kompisar som på helgerna om vi är på landet ihop snackisar själv och vi låter barnen snacksa (det är ju lite kalas) sen när kidsen (även mitt) tryckt i sig en halv chipspåse är det mat, klart de inte är hungriga ingen idé att tjata om det liksom. Barnets kusin har två föräldrar som föredrar mat framför prat och det är så härligt när hen ätit med oss och det liksom får ta den tid det tar, mellan pratet och skämten. Vad som äts är ju inte så viktigt om de inte är undernärda vilket få barn är..
Tillägg; vi kan sitta och äta 1 timme vid alla måltider utan att barnet äter speciellt mycket. Eller så kommer hen på efter 20 min att köttet som dissades igår ju var jättegott och äter 30 min till..

 

[Imogen]

Idag såg jag ett inlägg som var bland det klokaste jag sett på länge. Det var en kvinna som pratade att många barn är som hungrigast 15-16 och vi ger dem snacks då, och sedan har struliga middagar där vi försöker få barnen att sitta still och smaka på maten osv. Hon tyckte att man kunde vända på det, att ge den näring barnen behöver vid 15-16 när de är som mest mottagliga för det och sedan servera snacks till barnen vid middagsbordet för att det är trevligt att sitta ner och socialisera och mötas. Jag kände mig verkligen träffad, för våra barn tjatar om mellis och hunger direkt när de kommer hem från förskolan och kan äta som hästar. Men då har vi försökt hålla det till frukt och grönsaker, för att sedan ha åtminstone ett barn som inte vill äta alls vid bordet sen.

Nu vill jag gärna servera lagad mat till middag, för att de ska få testa olika typer av smaker och måltider, och jag har inte lagad mat redo så tidigt på eftermiddagen. Men jag känner mig absolut peppad på att ställa fram en bricka med parmesanost, kanske lite snabbt värmda köttbullar, grönsaksstavar, vi har något kokt ägg kvar från frukosten osv. och låta dem gå bananas och om de sen äter mycket eller lite av den ugnspannkakan jag tänkte göra till middag är väl helt oväsentligt då. Då kan de ju hellre äta frukt då, och vara nöjda och glada över något gott att pilla med vid bordet.

Briljant, jag känner mig nyfrälst. Jag tror jag har blivit påverkad av min man som tycker att det är så viktigt att hela familjen sitter ner och äter ihop. Det har jag också tyckt, men just nu sitter jag och funderar på om man inte bara ställer till det för dig. Det viktiga är väl att man umgås, skärmfritt, sen på vilket sätt eller när folk äter bör väl egentligen vara helt irrelevant.

Vi gör ofta så! Inte för att det finns någon genomtänkt tanke bakom utan det har bara blivit så, och allting annat vore en praktisk omöjlighet. Måndag-torsdag är det minst en familjemedlem (stora barnen eller vi vuxna) som har någon träning, så att alla skulle äta middag tillsammans är utopi. Ofta blir det mat direkt efter fritids/förskola och sen något mindre (kvällsmacka eller motsvarande) efter träning. I olika konstellationer då eftersom yngsta ibland gått och lagt sig innan alla är hemma.

Funderade lite på det här med att det är tråkigt att inte äta alla tillsammans men insåg rätt snabbt att det gör vi ju faktiskt fredag, lördag och söndag ändå.

 

[vemsomhelst123]

Vi gör ofta så! Inte för att det finns någon genomtänkt tanke bakom utan det har bara blivit så, och allting annat vore en praktisk omöjlighet. Måndag-torsdag är det minst en familjemedlem (stora barnen eller vi vuxna) som har någon träning, så att alla skulle äta middag tillsammans är utopi. Ofta blir det mat direkt efter fritids/förskola och sen något mindre (kvällsmacka eller motsvarande) efter träning. I olika konstellationer då eftersom yngsta ibland gått och lagt sig innan alla är hemma.

Funderade lite på det här med att det är tråkigt att inte äta alla tillsammans men insåg rätt snabbt att det gör vi ju faktiskt fredag, lördag och söndag ändå.

Precis, det viktigaste är ju att det inte blir en stress kring maten. Det är ju det enda typ små barn kan styra över. Om jag är hungrig och någon säger att jag inte får ta en macka hade jag blivit tokig.

 

[Midsommarblomster]

Jag är på din mans lag i det här . Men på ditt med, nu är barnet större och har aldrig varit speciellt blodsockerkänslig (precis som jag) men ett mellanmål är ofta grönsaker, kanske någon skinka, ost, leverpastejmacka etc. Sen äts vad som äts till middag då sitter vi bara ner och har det trevligt ihop utan tjat om mat snacks är också näring men en måltid är mer än näring för oss (dvs samvaro). Jag kan bli tokig ibland på kompisar som på helgerna om vi är på landet ihop snackisar själv och vi låter barnen snacksa (det är ju lite kalas) sen när kidsen (även mitt) tryckt i sig en halv chipspåse är det mat, klart de inte är hungriga ingen idé att tjata om det liksom. Barnets kusin har två föräldrar som föredrar mat framför prat och det är så härligt när hen ätit med oss och det liksom får ta den tid det tar, mellan pratet och skämten. Vad som äts är ju inte så viktigt om de inte är undernärda vilket få barn är..
Tillägg; vi kan sitta och äta 1 timme vid alla måltider utan att barnet äter speciellt mycket. Eller så kommer hen på efter 20 min att köttet som dissades igår ju var jättegott och äter 30 min till..

För mig är det lite åldersrelaterat också. Jag ser absolut framför mig att jag vill äta familjemiddagar tillsammans, och prata. Men med våra småbarn är det mestadels myror i brallan och så många givande konversationer får man kanske inte. Så visst, jag är också på det laget, men tänker nog mest att det inte behöver vara svart eller vitt. Det finns andra tidpunkter att också umgås på, och umgänget vid bordet blir nog också mer givande ju äldre barnen blir. Vi äter ju frukost och middag med barnen varje dag, och på helgerna även lunch. Så jag tror inte att vi riskerar att plötsligt få för få målder ihop, bara mer flexibilitet och möjlighet att möta upp andra sorters behov.

 

[Imogen]

Jag är på din mans lag i det här . Men på ditt med, nu är barnet större och har aldrig varit speciellt blodsockerkänslig (precis som jag) men ett mellanmål är ofta grönsaker, kanske någon skinka, ost, leverpastejmacka etc. Sen äts vad som äts till middag då sitter vi bara ner och har det trevligt ihop utan tjat om mat snacks är också näring men en måltid är mer än näring för oss (dvs samvaro). Jag kan bli tokig ibland på kompisar som på helgerna om vi är på landet ihop snackisar själv och vi låter barnen snacksa (det är ju lite kalas) sen när kidsen (även mitt) tryckt i sig en halv chipspåse är det mat, klart de inte är hungriga ingen idé att tjata om det liksom. Barnets kusin har två föräldrar som föredrar mat framför prat och det är så härligt när hen ätit med oss och det liksom får ta den tid det tar, mellan pratet och skämten. Vad som äts är ju inte så viktigt om de inte är undernärda vilket få barn är..

Haha jag är nog också i båda lagen Å ena sidan håller jag precis med dig i det du skriver här. Klart man inte kan förvänta sig att barnen äter "ordentligt" till middag om det funnits tillgång till snacks hela eftermiddagen. Vi lägger också mest fokus på att måltiden ska vara trevlig, och om vår kräsne treåring inte äter så mycket någon måltid så får det vara så. Han kommer definitivt att överleva det också.

Sen tror jag iofs att vi är rätt "hårda" med att inte äta mellan måltiderna jämfört med andra föräldrar, eller det är vad jag har upplevt iaf. De får givetvis mellis och kommer de hem och är de hungriga får de såklart något att äta. Men vi är i vardagen rätt strikta med att man äter när måltider/mellis serveras, man går inte och plockar ur skåpen när man känner för det. Men det betyder såklart inte att vi vägrar en uppenbart hungrig treåring bara för att det är en timme kvar till middag.

(och sen blir jag också galen på när folk beskriver sina icke-diabetikerbarn som "blodsockerkänsliga", oh you have no idea tänker jag då i mitt stilla sinne )

 

[Midsommarblomster]

Vi gör ofta så! Inte för att det finns någon genomtänkt tanke bakom utan det har bara blivit så, och allting annat vore en praktisk omöjlighet. Måndag-torsdag är det minst en familjemedlem (stora barnen eller vi vuxna) som har någon träning, så att alla skulle äta middag tillsammans är utopi. Ofta blir det mat direkt efter fritids/förskola och sen något mindre (kvällsmacka eller motsvarande) efter träning. I olika konstellationer då eftersom yngsta ibland gått och lagt sig innan alla är hemma.

Funderade lite på det här med att det är tråkigt att inte äta alla tillsammans men insåg rätt snabbt att det gör vi ju faktiskt fredag, lördag och söndag ändå.

Nu är ju båda våra barn så små att de inte har kvällsaktiviteter, men med större barn känns middag ihop på vardagar verkligen som en omöjlighet. Det skulle ju innebär att varken vuxna eller barn har någon aktivitet, och så är det ju sällan.

Jag måste fråga min man hur de egentligen gjorde. Han säger att de alltid åt middag ihop, men de var 3 barn med många aktiviteter. Jag tror att han har selektivt minne. De åt säkert ihop på helgerna och det är det som han minns med värme.

 

[Imogen]

Nu är ju båda våra barn så små att de inte har kvällsaktiviteter, men med större barn känns middag ihop på vardagar verkligen som en omöjlighet. Det skulle ju innebär att varken vuxna eller barn har någon aktivitet, och så är det ju sällan.

Jag måste fråga min man hur de egentligen gjorde. Han säger att de alltid åt middag ihop, men de var 3 barn med många aktiviteter. Jag tror att han har selektivt minne. De åt säkert ihop på helgerna och det är det som han minns med värme.

Haha det där selektiva minnet ställer nog till ett spratt för många Min man minns det också som att de alltid åt middag tillsammans. Han är uppvuxen i en familj med tre barn som alla hade aktiviteter och en mamma som jobbade kvällspass ett par dagar i veckan.

 

[turbofling]

Idag såg jag ett inlägg som var bland det klokaste jag sett på länge. Det var en kvinna som pratade att många barn är som hungrigast 15-16 och vi ger dem snacks då, och sedan har struliga middagar där vi försöker få barnen att sitta still och smaka på maten osv. Hon tyckte att man kunde vända på det, att ge den näring barnen behöver vid 15-16 när de är som mest mottagliga för det och sedan servera snacks till barnen vid middagsbordet för att det är trevligt att sitta ner och socialisera och mötas. Jag kände mig verkligen träffad, för våra barn tjatar om mellis och hunger direkt när de kommer hem från förskolan och kan äta som hästar. Men då har vi försökt hålla det till frukt och grönsaker, för att sedan ha åtminstone ett barn som inte vill äta alls vid bordet sen.

Nu vill jag gärna servera lagad mat till middag, för att de ska få testa olika typer av smaker och måltider, och jag har inte lagad mat redo så tidigt på eftermiddagen. Men jag känner mig absolut peppad på att ställa fram en bricka med parmesanost, kanske lite snabbt värmda köttbullar, grönsaksstavar, vi har något kokt ägg kvar från frukosten osv. och låta dem gå bananas och om de sen äter mycket eller lite av den ugnspannkakan jag tänkte göra till middag är väl helt oväsentligt då. Då kan de ju hellre äta frukt då, och vara nöjda och glada över något gott att pilla med vid bordet.

Briljant, jag känner mig nyfrälst. Jag tror jag har blivit påverkad av min man som tycker att det är så viktigt att hela familjen sitter ner och äter ihop. Det har jag också tyckt, men just nu sitter jag och funderar på om man inte bara ställer till det för dig. Det viktiga är väl att man umgås, skärmfritt, sen på vilket sätt eller när folk äter bör väl egentligen vara helt irrelevant.

Och äter dom inte mkt av ugnspannkakan på kvällen kan du ju spara den till eftermiddagen dagen efter.

Jag försöker också hitta bra rutiner runt mat men det är svårt när det finns många viljor, tider och önskemål att ta hänsyn till.

 

[Midsommarblomster]

Och äter dom inte mkt av ugnspannkakan på kvällen kan du ju spara den till eftermiddagen dagen efter.

Jag försöker också hitta bra rutiner runt mat men det är svårt när det finns många viljor, tider och önskemål att ta hänsyn till.

Det kan vara hopplöst svårt, men jag tror att jag har börjat landa i att det viktigaste är vad barnen äter och inte när de äter. Samt att skapa en känsla av frihet kring maten. Köper man hem näringsrik och varierad mat så kanske hungern och nyfikenheten får styra resten. Om jag sen får stora barn som inte vill sitta ner och äta med oss föräldrar så får jag kanske ta det dilemmat då.

 

[Imogen]

För mig är det lite åldersrelaterat också. Jag ser absolut framför mig att jag vill äta familjemiddagar tillsammans, och prata. Men med våra småbarn är det mestadels myror i brallan och så många givande konversationer får man kanske inte. Så visst, jag är också på det laget, men tänker nog mest att det inte behöver vara svart eller vitt. Det finns andra tidpunkter att också umgås på, och umgänget vid bordet blir nog också mer givande ju äldre barnen blir. Vi äter ju frukost och middag med barnen varje dag, och på helgerna även lunch. Så jag tror inte att vi riskerar att plötsligt få för få målder ihop, bara mer flexibilitet och möjlighet att möta upp andra sorters behov.

Verkligen åldersrelaterat! När barnen varit små har vi inte varit hårda med att man måste sitta kvar, måste vänta tills alla är klara, osv, utan tagit det som det kommer utifrån dagsform och annat just för att måltiden ska bli en så positiv upplevelse som möjligt. (Det betyder inte att de fått härja fritt heller såklart.)

Nu när de äldsta barnen är lite större (8 och 10) har vi lite andra "krav" på dem när det gäller hur man beter sig vid matbordet, bordsskick osv än vad vi har med deras treårige lillebror. Det faller sig rätt naturligt men ibland kan de större knorra om "varför måste vi göra såhär när M inte måste det". Men då är argumentet "absolut vi kan ha samma regler för alla barn! men då kommer vi ha det när det gäller läggningstider och lördagsgodismängd också" ganska effektivt

 

[vemsomhelst123]

Haha jag är nog också i båda lagen Å ena sidan håller jag precis med dig i det du skriver här. Klart man inte kan förvänta sig att barnen äter "ordentligt" till middag om det funnits tillgång till snacks hela eftermiddagen. Vi lägger också mest fokus på att måltiden ska vara trevlig, och om vår kräsne treåring inte äter så mycket någon måltid så får det vara så. Han kommer definitivt att överleva det också.

Sen tror jag iofs att vi är rätt "hårda" med att inte äta mellan måltiderna jämfört med andra föräldrar, eller det är vad jag har upplevt iaf. De får givetvis mellis och kommer de hem och är de hungriga får de såklart något att äta. Men vi är i vardagen rätt strikta med att man äter när måltider/mellis serveras, man går inte och plockar ur skåpen när man känner för det. Men det betyder såklart inte att vi vägrar en uppenbart hungrig treåring bara för att det är en timme kvar till middag.

(och sen blir jag också galen på när folk beskriver sina icke-diabetikerbarn som "blodsockerkänsliga", oh you have no idea tänker jag då i mitt stilla sinne )

Det förstår jag, och jag har lite aning då ett av barnens kusiner har diabetes och det är ju en helt annan sak, som inte har med ”humör” att göra alls, klantigt uttryckt. Ingen av oss blir hangry hade varit ett jätte uttryck . Jag känner många barn dock föräldrar som blir det men jag är en sån som kan gå en hel dag och glömma att äta. Snacksandet jag hänvisar till är mest enstaka helger när vi varit ”på landet” med kompisar, annars är vi hyfsade med det med förutom på helgerna då vi gärna själv äter snacksmiddag (lite burrata, lite ost, en liten skocka, lite chark etc) på golvet. Ingen vill ha mat sen om det finns mat kvar .

 

[vemsomhelst123]

För mig är det lite åldersrelaterat också. Jag ser absolut framför mig att jag vill äta familjemiddagar tillsammans, och prata. Men med våra småbarn är det mestadels myror i brallan och så många givande konversationer får man kanske inte. Så visst, jag är också på det laget, men tänker nog mest att det inte behöver vara svart eller vitt. Det finns andra tidpunkter att också umgås på, och umgänget vid bordet blir nog också mer givande ju äldre barnen blir. Vi äter ju frukost och middag med barnen varje dag, och på helgerna även lunch. Så jag tror inte att vi riskerar att plötsligt få för få målder ihop, bara mer flexibilitet och möjlighet att möta upp andra sorters behov.

Vi har nog alltid haft ganska långa och sköna måltider, och det hade vi också när vi var små (men som för din man, det var kanske fre-sö..). Vårt barn äter ofta längre än oss. Men barn är olika och senast för några veckor sen när de var tre kompisar varav en äter jättelänge, en är mitt barn och den tredje inte kan sitta kvar kände jag mig alldeles för orörlig som sa till mitt barn att sitta kvar så det tredje barnet kunde äta upp i lugn och ro.men de är ju stora nu

 

[Imogen]

Det förstår jag, och jag har lite aning då ett av barnens kusiner har diabetes och det är ju en helt annan sak, som inte har med ”humör” att göra alls, klantigt uttryckt. Ingen av oss blir hangry hade varit ett jätte uttryck . Jag känner många barn dock föräldrar som blir det men jag är en sån som kan gå en hel dag och glömma att äta.

Jag var också lite otydlig! Jag menade inte att jag blev galen på dig utan på de som klagar på hur deras barn blir så starkt påverkade av ojämnt blodsocker. Sorry!

Vad som är fysiskt möjligt för en frisk person att uppnå i form av "ojämnhet" är samtidigt en perfekt kurva för en diabetiker. Och att ett friskt barn som äter någolunda regelbundet skulle få symptom på hypoglykemi är väldigt osannolikt. Det är inget man får av att mellis är en halvtimme sent. Gnällig av andra anledningar kan man dock bli

 

[Midsommarblomster]

Jag var också lite otydlig! Jag menade inte att jag blev galen på dig utan på de som klagar på hur deras barn blir så starkt påverkade av ojämnt blodsocker. Sorry!

Vad som är fysiskt möjligt för en frisk person att uppnå i form av "ojämnhet" är samtidigt en perfekt kurva för en diabetiker. Och att ett friskt barn som äter någolunda regelbundet skulle få symptom på hypoglykemi är väldigt osannolikt. Det är inget man får av att mellis är en halvtimme sent. Gnällig av andra anledningar kan man dock bli

Överlag är vi väl inne i en era då vi slänger oss lite väl mycket med beskrivningar av ytterligheter (och självdiagnoser). Hör mycket prat om att pendeln är på väg att svänga emot att bredda normalspannet igen. Känslor och fysiska reaktioner är normalt, även starka sådana. Nu drog jag iväg på ett helt annat spår, sorry, kom bara och tänka på det.