Vad gör vi? Kids edition del 5

[Mirre]

Är hos mina föräldrar med stora barnet. Sitter nu på en brygga efter ett dopp och tittar på sonen som badar. Han hittade en ny kompis direkt vi kom till badplatsen. Kompisen har dock ingen förälder i sikte och leker vildare än jag är bekväm med, vill puttas, hoppa och landa på (!) min son i vattnet osv Jag är lite hönsig och har redan sagt till en gång. Sonen säger också ifrån när det blir för mycket men det lyssnas inte riktigt på...

Hade också sagt ifrån om kompisen landat på mitt barn sådär. Det är inte säker lek överhuvudtaget.

 

[FeatherCloud]

Hade också sagt ifrån om kompisen landat på mitt barn sådär. Det är inte säker lek överhuvudtaget.

Nej jag kände det också. Lät dom leka fritt så länge det var inom rimliga gränser men höll mig i närheten, men när jag märkte att min son sa ifrån och det andra barnet inte lyssnade gick jag dit och sa till att det inte var okej. Barnet svarade på ett sätt som får mig att anta att han inte var van att någon säger ifrån... Det visade sig sen att han var där med en mor/farförälder som suttit inne på land och tittar.

Jag pratade iaf med sonen i bilen hem och han tyckte det var bra att jag sa till

 

[Midsommarblomster]

Nej jag kände det också. Lät dom leka fritt så länge det var inom rimliga gränser men höll mig i närheten, men när jag märkte att min son sa ifrån och det andra barnet inte lyssnade gick jag dit och sa till att det inte var okej. Barnet svarade på ett sätt som får mig att anta att han inte var van att någon säger ifrån... Det visade sig sen att han var där med en mor/farförälder som suttit inne på land och tittar.

Jag pratade iaf med sonen i bilen hem och han tyckte det var bra att jag sa till

Förundrad över fenomenet ”barn som inte är van att få ett nej”, själv känns det som att det är det enda ordet som kommer ur min mun just nu

Vi har för övrigt varit på bondgården hela dagen och jag tycker alltid att det är intressant alla föräldrastilar man stöter på när man är i närheten av andra familjer en hel dag. Nu ska man ju inte döma, lösryckt ut sitt sammanhang kan såklart saker vi säger också låta märkligt för förbipasserande, och de allra flesta familjer ter sig fullt normalt. Men jisses vad jag hajat till just idag, främst på stränga farsor. En pappa lovade sitt barn att han ”aldrig någonsin skulle få följa med på någonting någonsin igen” om han inte kunde sköta sig och jag kände lite.. detsamma för dig kanske? Det är märkligt det där med att vi förväntar oss att våra barn ska klara av utflykter och alla känslor som dyker upp på vägen men vi föräldrar verkar inte ens klara det själva.

 

[julgrisen]

Vi är i mina föräldrars sommarstuga med stor trädgård och barnen har sprungit runt hela kvällen. Tittade ut genom fönstret nu på kvällen och plötsligt satt de helt nakna på altanen till friggeboden och rullade en boll. Frågade vad som hänt med deras kläder och de bara ”det var så varmt i boden när vi skulle hämta bollen så vi tog av dem” .

 

[Midsommarblomster]

Jag försöker att inte micro-manage så när barnen idag frågade om de fick doppa sin korv med bröd i saften så ryckte jag på axlarna och sa ”Ja, varför inte?” och ser hur min mans blick fylldes av fasa men han teg. Låt såga att jag skyndsamt ångrade mig..

 

[Libbsticka]

Det värsta för mig är när 3 åringen ska måla målarbok. Just nu är vi och tältcampar med alla fyra barnen. Dagen är det för varmt. Men nu när de svala kvällsvindarna kommer är det så härligt. Det är kul att få se alla fyra barnen skitiga och vilda i naturen. De är så mycket gladare och mer tillfreds.

 

[Nordthor]

Vi kom nyss hem från inspelningen av Sommarlov. Ett eldprov för min 3,5 åring som nog aldrig suttit stilla i mer än 20 minuter (förutom när vi åkt bil). Men nu har vi sett Sommarskuggan, tränat på att sitta stilla och tränat på att höra höga ljud. Som en bonus fick vi träna på att gå upp tidigt (06.30) vilket är cirka två timmar innan det i vanliga fall påbörjas dagar i vår familj.

 

[sthu]

Sonen kom in i köket och skrek "sova!! Nu!!". Sagt och gjort, borsta tänder och på med pyjamas. Läsa bok och tjoff ner i sängen.

Väl där skriker han i han sky att han inte vill sova tvååringar är härliga.

Jag startade projektorn och nu ligger vi i varsin säng och tittar i taket. Lugnet återställt. Tror han somnar snart, inte sovit middag idag och var riktigt trött.

 

[FeatherCloud]

Jag har haft en efterlängtad dag med bara lilla E. Sonen och jag har ju varit iväg på tvären grejer själva i sommar men idag var det vår tur, så vi har varit i Söderköping och ätit glass, lekt på lekplats och handlat godis och några saker hon ville ha. Sen blev det hämtmat och popcorn till film i soffan. Vi har haft det bra, men till skillnad från att hänga med bara storebror är det verkligen inte vilsamt

 

[Fille]

Jag och barnen har, tillsammans med mina föräldrar, varit en vecka på Dragsö camping i Karlskrona. Maken fick vara hemma och måla huset Borta bra, men hemma bäst

 

[Midsommarblomster]

Jag har ett huvudbry som jag skulle behöva era tankar kring. Våra barn leker ofta vilt. De jagar varandra, brottas, knuffas och kan ligga och sparka mot varandra i soffan. Samtidigt som de skrattar så de kiknar. Men det slutar såklart alltid med att någon gör sig illa. Framför allt sonen har dålig koll på hur stark han är och när han rycks med tar han i för hårt. Dottern kan ha både blåmärken och rivmärken från leken. Hon har bättre koll men kan även hon råka måtta in en spark på fel ställe eller jaga in honom i en bordskant. Hittills har jag försökt upprätthålla vissa regler, som att man inte får hålla runt halsen eller slåss eller sparkas. Annars har jag tänkt att jag dels inte vill störa dem om de nu har roligt tillsammans, och att det dessutom kan finnas ett visst värde i att de får testa sina gränser, uppleva dem och sätta dem. Men jag märker att det inte håller, de lyckas inte hålla sig till reglerna och leken eskalerar och slutar alltid på samma sätt. Idag sprang de runt och hade knutit filtar som mantlar runt axlarna, de krockade, sonen flög in i en dörr som stod öppen, slog sig och svimmade. Jag har hela veckan sagt att ”den här leken brukar sluta med någon gör sig illa, kan ni inte leka någonting annat?” och ”kommer ni ihåg att vara försiktiga med varandra?” men det är hopplöst att nå fram till dem. När de är igång går det inte att kommunicera med dem. Det händer att jag måste höja rösten men de är bara uppspelta och skrattar.

Hur brukar ni göra när småbarn leker för riskfyllda lekar? Det känns som sagt fel att kliva in när de har roligt, och skadorna blir sällan allvarliga (idag var det väl värre) men jag blir ändå uppstressad av både ljudnivån och att se alla ”nära ögat” ögonblick swisha förbi tills det tillslut händer. Jag vill att de ska fortsätta leka men på ett mer säkert sätt, jag vet bara inte vad och hur jag ska kommunicera med dem för att nå dit. Hur gör ni, och vad har ni för regler för liknande lekar/inomhuslek? De är 3 och 4.

 

[FeatherCloud]

Jag har ett huvudbry som jag skulle behöva era tankar kring. Våra barn leker ofta vilt. De jagar varandra, brottas, knuffas och kan ligga och sparka mot varandra i soffan. Samtidigt som de skrattar så de kiknar. Men det slutar såklart alltid med att någon gör sig illa. Framför allt sonen har dålig koll på hur stark han är och när han rycks med tar han i för hårt. Dottern kan ha både blåmärken och rivmärken från leken. Hon har bättre koll men kan även hon råka måtta in en spark på fel ställe eller jaga in honom i en bordskant. Hittills har jag försökt upprätthålla vissa regler, som att man inte får hålla runt halsen eller slåss eller sparkas. Annars har jag tänkt att jag dels inte vill störa dem om de nu har roligt tillsammans, och att det dessutom kan finnas ett visst värde i att de får testa sina gränser, uppleva dem och sätta dem. Men jag märker att det inte håller, de lyckas inte hålla sig till reglerna och leken eskalerar och slutar alltid på samma sätt. Idag sprang de runt och hade knutit filtar som mantlar runt axlarna, de krockade, sonen flög in i en dörr som stod öppen, slog sig och svimmade. Jag har hela veckan sagt att ”den här leken brukar sluta med någon gör sig illa, kan ni inte leka någonting annat?” och ”kommer ni ihåg att vara försiktiga med varandra?” men det är hopplöst att nå fram till dem. När de är igång går det inte att kommunicera med dem. Det händer att jag måste höja rösten men de är bara uppspelta och skrattar.

Hur brukar ni göra när småbarn leker för riskfyllda lekar? Det känns som sagt fel att kliva in när de har roligt, och skadorna blir sällan allvarliga (idag var det väl värre) men jag blir ändå uppstressad av både ljudnivån och att se alla ”nära ögat” ögonblick swisha förbi tills det tillslut händer. Jag vill att de ska fortsätta leka men på ett mer säkert sätt, jag vet bara inte vad och hur jag ska kommunicera med dem för att nå dit. Hur gör ni, och vad har ni för regler för liknande lekar/inomhuslek? De är 3 och 4.

Mina barn är ju snäppet äldre, 5 och 8, men jag har nog alltid varit ganska strikt med hur man får och inte får leka, både för att barnen ska vara rädda om varandra, rädda om huset och om våra saker..

Man får tex inte leka på varsin sida en stängd dörr och ha dragkamp osv (klämrisk), inte busa i trappan (de springer ikapp ibland vilket jag låter dom göra men man får inte dra, slita, knuffa osv) pga fallrisk. Överlag springer mina barn väldigt lite inomhus vilket kanske bero på mig eller på att huset inte direkt inbjuder till spring, det är tex inte öppen planlösning. Man får inte heller kasta boll inne (mer än mjuka bollar). Vild lek gör man utomhus, men att tex slåss är aldrig okej. Så länge båda är med på det får dom skojbrottas men jag hjälper till att påminna om gränsen om tex ett barn börjar säga ifrån. Och jag höjer rösten om det behövs.

Riskfylld lek ser jag som något annat. De får tex klättra ganska fritt så länge som har en plan för att ta sig upp och ner. Använda verktyg, tälja med kniv osv.
Upplever nog inte heller att leken hämmas av att jag satt upp en del regler. Barnen hittar alltid saker att göra

 

[Snubbelfot]

Röjer i det blivande barnrummet, sorterar urvuxna kläder. Bodys i stl 44 och sånt... som killarna hade för 50 år sedan... eller förra veckan.

 

[Human]

Jag har ett huvudbry som jag skulle behöva era tankar kring. Våra barn leker ofta vilt. De jagar varandra, brottas, knuffas och kan ligga och sparka mot varandra i soffan. Samtidigt som de skrattar så de kiknar. Men det slutar såklart alltid med att någon gör sig illa. Framför allt sonen har dålig koll på hur stark han är och när han rycks med tar han i för hårt. Dottern kan ha både blåmärken och rivmärken från leken. Hon har bättre koll men kan även hon råka måtta in en spark på fel ställe eller jaga in honom i en bordskant. Hittills har jag försökt upprätthålla vissa regler, som att man inte får hålla runt halsen eller slåss eller sparkas. Annars har jag tänkt att jag dels inte vill störa dem om de nu har roligt tillsammans, och att det dessutom kan finnas ett visst värde i att de får testa sina gränser, uppleva dem och sätta dem. Men jag märker att det inte håller, de lyckas inte hålla sig till reglerna och leken eskalerar och slutar alltid på samma sätt. Idag sprang de runt och hade knutit filtar som mantlar runt axlarna, de krockade, sonen flög in i en dörr som stod öppen, slog sig och svimmade. Jag har hela veckan sagt att ”den här leken brukar sluta med någon gör sig illa, kan ni inte leka någonting annat?” och ”kommer ni ihåg att vara försiktiga med varandra?” men det är hopplöst att nå fram till dem. När de är igång går det inte att kommunicera med dem. Det händer att jag måste höja rösten men de är bara uppspelta och skrattar.

Hur brukar ni göra när småbarn leker för riskfyllda lekar? Det känns som sagt fel att kliva in när de har roligt, och skadorna blir sällan allvarliga (idag var det väl värre) men jag blir ändå uppstressad av både ljudnivån och att se alla ”nära ögat” ögonblick swisha förbi tills det tillslut händer. Jag vill att de ska fortsätta leka men på ett mer säkert sätt, jag vet bara inte vad och hur jag ska kommunicera med dem för att nå dit. Hur gör ni, och vad har ni för regler för liknande lekar/inomhuslek? De är 3 och 4.

Hög igenkänning på detta. Just "den här leken brukar sluta med att någon gör sig illa" känns som något jag säger orimligt ofta. Man kan springa runt, runt på undervåningen i vårt hus, vilket är väldigt populärt. Vi har inte velat begränsa det, utan försöker hålla reglerna till inte sparkas, slåss eller vara på brorsans ansikte samt lyssna om den andre säger stopp eller aj. Jag har inga goda råd, eller idéer, utan satsar för egen del på tur och hopp om att de på sikt lär sig något av det. Så kort sagt, du är inte ensam!

 

[julgrisen]

Hög igenkänning på detta. Just "den här leken brukar sluta med att någon gör sig illa" känns som något jag säger orimligt ofta. Man kan springa runt, runt på undervåningen i vårt hus, vilket är väldigt populärt. Vi har inte velat begränsa det, utan försöker hålla reglerna till inte sparkas, slåss eller vara på brorsans ansikte samt lyssna om den andre säger stopp eller aj. Jag har inga goda råd, eller idéer, utan satsar för egen del på tur och hopp om att de på sikt lär sig något av det. Så kort sagt, du är inte ensam!

Och @Midsommarblomster, vi har samma här också! Vi har två öppningar mellan kök och vardagsrum så de kan springa runt vilket jag ju minns var typ det roligaste som fanns när jag var liten. Jag var så avundsjuk på de som hade hus där man kunde springa runt . Just mentalt av filtar och springa åt varsitt håll är poppis även här och det har hänt att de krockat med en väldig smäll. Jag har inte heller råd utan gör väl typ som ni, försöker påminna om att vara försiktiga med varandra, att den här leken brukar sluta illa, sätta stopp när nån går över den andras gränser och inte lyssnar, men ofta gaddar de då ihop sig mot mig och är världens bästa vänner igen om jag går in för att bryta.
Slåss är det nolltolerans på, men det är otroligt svårt att hålla dem ifrån varandra.

 

[Human]

Nu är jag tre veckor in på livet som trebarnsmamma och jag har börjat beta av några milstolpar.

I fredags veckohandlade jag tillsammans med alla tre. Bebisen skrek sig igenom större delen av aktiviteten och 2-åringen hade en liten härdsmälta över ett kinderägg som jag inte köpte men på det hela taget kändes det genomförbart, om än kanske inte njutbart.

Igår gick min man på bio på kvällen och jag hade då min första ensamma kväll och nattning av alla. Sedan bebisen kom har min man nattat de två andra varje kväll men båda mina stora killar accepterade det ändrade upplägget för kvällen utan gnäll. Bebisen skriker så fort hon är någon annan stans än i min famn så 2-åringen fick acceptera att jag satt med henne i famnen i hans säng medan han skulle somna. Och han bara log, klappade lite på henne och gosade sen in sig i min lediga arm och somnade.

Det ska nog gå ändå, det här med att ha tre barn

 

[Midsommarblomster]

Mina barn är ju snäppet äldre, 5 och 8, men jag har nog alltid varit ganska strikt med hur man får och inte får leka, både för att barnen ska vara rädda om varandra, rädda om huset och om våra saker..

Man får tex inte leka på varsin sida en stängd dörr och ha dragkamp osv (klämrisk), inte busa i trappan (de springer ikapp ibland vilket jag låter dom göra men man får inte dra, slita, knuffa osv) pga fallrisk. Överlag springer mina barn väldigt lite inomhus vilket kanske bero på mig eller på att huset inte direkt inbjuder till spring, det är tex inte öppen planlösning. Man får inte heller kasta boll inne (mer än mjuka bollar). Vild lek gör man utomhus, men att tex slåss är aldrig okej. Så länge båda är med på det får dom skojbrottas men jag hjälper till att påminna om gränsen om tex ett barn börjar säga ifrån. Och jag höjer rösten om det behövs.

Riskfylld lek ser jag som något annat. De får tex klättra ganska fritt så länge som har en plan för att ta sig upp och ner. Använda verktyg, tälja med kniv osv.
Upplever nog inte heller att leken hämmas av att jag satt upp en del regler. Barnen hittar alltid saker att göra

Hög igenkänning på detta. Just "den här leken brukar sluta med att någon gör sig illa" känns som något jag säger orimligt ofta. Man kan springa runt, runt på undervåningen i vårt hus, vilket är väldigt populärt. Vi har inte velat begränsa det, utan försöker hålla reglerna till inte sparkas, slåss eller vara på brorsans ansikte samt lyssna om den andre säger stopp eller aj. Jag har inga goda råd, eller idéer, utan satsar för egen del på tur och hopp om att de på sikt lär sig något av det. Så kort sagt, du är inte ensam!

Och @Midsommarblomster, vi har samma här också! Vi har två öppningar mellan kök och vardagsrum så de kan springa runt vilket jag ju minns var typ det roligaste som fanns när jag var liten. Jag var så avundsjuk på de som hade hus där man kunde springa runt . Just mentalt av filtar och springa åt varsitt håll är poppis även här och det har hänt att de krockat med en väldig smäll. Jag har inte heller råd utan gör väl typ som ni, försöker påminna om att vara försiktiga med varandra, att den här leken brukar sluta illa, sätta stopp när nån går över den andras gränser och inte lyssnar, men ofta gaddar de då ihop sig mot mig och är världens bästa vänner igen om jag går in för att bryta.
Slåss är det nolltolerans på, men det är otroligt svårt att hålla dem ifrån varandra.

Tack för era svar! Då är det i varje fall inget ”föräldra-memo” som jag missat Jag känner mig så oändligt tjatig just nu. ”Slå, knuffa och sparka är inte en lek!”, ”Sluta, jag säger stopp! STOPP!”, ”Akta, spring inte här det är hårda kanter.” osv. in i oändlighet. Någon dag kanske jag får respons..

 

[zassoo]

Tack för era svar! Då är det i varje fall inget ”föräldra-memo” som jag missat Jag känner mig så oändligt tjatig just nu. ”Slå, knuffa och sparka är inte en lek!”, ”Sluta, jag säger stopp! STOPP!”, ”Akta, spring inte här det är hårda kanter.” osv. in i oändlighet. Någon dag kanske jag får respons..

Samma situation för oss, tror det är mer regel än undantag med syskon nära i ålder. Mina är 4,5 och 6,5. De är bästa vänner men bråkar otroligt mycket. Ganska rejält våldsamt vissa gånger, blir det slagsmål går jag in och bryter direkt såklart.

Men ja, tjatigt blir det. Äldsta barnet har också börjat ifrågasätta ALLT och kritisera oss och naturligtvis är det alltid lillebrorsans fel

Känner igen att det inte går att nå fram, då tänker jag att man får göra en bedömning hur viktigt är det jag ska säga. Regler har vi vissa som att man inte får kasta grejer inomhus, man får inte busa och leka i trappan, inte skrika och härja inomhus, naturligtvis inte slåss/sparkas/nypas/knuffas/bitas osv. Annars rätt fritt. Om de är för härjiga försöker jag få ut dem, vissa gånger har det faktiskt funkat att säga åt dem att springa några varv runt huset

 

[Midsommarblomster]

Samma situation för oss, tror det är mer regel än undantag med syskon nära i ålder. Mina är 4,5 och 6,5. De är bästa vänner men bråkar otroligt mycket. Ganska rejält våldsamt vissa gånger, blir det slagsmål går jag in och bryter direkt såklart.

Men ja, tjatigt blir det. Äldsta barnet har också börjat ifrågasätta ALLT och kritisera oss och naturligtvis är det alltid lillebrorsans fel

Känner igen att det inte går att nå fram, då tänker jag att man får göra en bedömning hur viktigt är det jag ska säga. Regler har vi vissa som att man inte får kasta grejer inomhus, man får inte busa och leka i trappan, inte skrika och härja inomhus, naturligtvis inte slåss/sparkas/nypas/knuffas/bitas osv. Annars rätt fritt. Om de är för härjiga försöker jag få ut dem, vissa gånger har det faktiskt funkat att säga åt dem att springa några varv runt huset

Det låter som helt rimliga regler som vi också försöker upprätthålla, och utgör också just nu ungefär hälften av all deras lek. Eller mer. Så går det inte att nå fram alls, man får liksom fysiskt gå in och sära på dem och det är ändå ingen respons utan de försöker bara nå varandra och skrattar så de tjuter. Så när man försökt stoppa leken med rösten 5 ggr och sen går in och försöker sära på dem och det inte heller går så får man tillslut ryta ifrån med magstöd, någon blir ledsen och man känner sig som världens sämsta förälder. Suck. Jag tror det är extra intensivt just nu för att vi har semester och de umgås dygnet runt. Nu är vi dessutom själva i stugan 2 veckor utan annat sällskap. Det är visserligen fantastiskt att se dem leka så bra. De har riktigt roligt ihop, och är kreativa och hittar på saker hela dagarna. Jag bara önskar att det var lite mindre.. ultimate fighting

 

[Snubbelfot]

Tältar med ena sonen inatt. På villatomten förvisso, som proof of concept liksom, hans första vistelse öht i ett tält.
Största utmaningen är att vår rätt stora suterrängtomt har, högt räknat, två kvadratmeter plan mark i våg. Men han somnade som en stock efter kort nattning, vi ligger rimligt bekvämt och ingen av oss fryser. Making memories.