Sv: "Världens sämsta hundägare"
Jo, jag tror att flyttarna hit och dit har gjort mycket... För hon blev verkligen som ombytt när vi flyttade första gången, visserligen var hon 6 månader då också och då är de ju inte allt för underbara, men det blev så extremt. Jag vet inte hur många gånger jag fått börja om med ensamhetsträningen från noll just eftersom jag insett att hon varit så stressad. Det blev bättre när jag fick hem gammelhunden, men jag har insett att det ju tyvärr inte går att "fuska" sig till en hund som fungerar ensam på det sättet.
Jag har funderat på att gå och prata med någon, men har provat det tusen gånger innan, till och från i många många år och det har aldrig riktigt hjälpt. Kanske mest för att jag på något vis rycker tag i mig när jag tar mig till "pratmänniskan" och inte blir som mest ostabil förrän jag är hemma själv och jag har, när jag mår bra, otroligt svårt för att ens förstå hur jag själv är när jag är i botten.
Nu har Wahidah gått och lagt sig, helt utan att jag behövde säga någonting. Hon rullade ihop sig i hundsängen och jag vet inte om hon sover eller bara vilar, men hon är i alla fall helt lugn.
Hon är ju en otroligt fantastisk hund egentligen.. Jag vill inte ge upp henne, för på något vis är hon allt jag någonsin kunnat drömma och om.
Ska man se något positivt med allt det här är det väl att jag har lärt mig tusen saker på alla fel jag gjort och därför inte kommer göra om dem med nästa valp. (för känner jag mig själv rätt så kommer det bli fler, även om det kommer dröja många år)
