Jag kan absolut förstå den känslan som både du och barnmorskan i exemplet beskriver, men är det en rationell känsla? Att fostret i sällsynta fall lever när det efter en abort har stötts ut ur livmodern är beskrivet som ett arbetsmiljöproblem hos den personal som arbetar med aborter och det ska inte underskattas som ett problem. Fostret ser ut som en liten människa, vilket så klart väcker starka känslor. Det i sin tur tycker jag är ett alldeles utmärkt skäl för att reflektera över abortfrågan. Däremot tycker jag inte att det är samma sak som att abort bör förbjudas.
Känslor kan självklart påverka vad vi tycker om olika saker, men de är otillförlitliga när vi ska forma en reflekterad uppfattning om något är rätt eller fel. Vad är t.ex. en foster? Barnmorskan i ditt exempel säger att det är en människa? Är det verkligen det? Hon tycks ju basera det på det faktum att det ser ut som en liten bebis. Men när blir då ett foster en människa? Är det vid konceptionsögonblicket? Är det (som barnmorskan verkar tycka) när det börjar likna en människa? Eller är det efter födseln när fostret får status som ett rättsubjekt?
Eller så är det inte ens frågan om huruvida fostret är en människa relevant. Ingångarna till hur vi kan argumentera för eller mot abort är många och det finns en hel del intressant litteratur kring det. Kolla t.ex. i diverse grundböcker i etik.
Min egen uppfattning är att abort inom de ramar som lagen idag föreskriver är moraliskt rimlig trots att det är en människoliknande varelse som aborteras. Det människoliknande fostret är ingen person och har vare sig förmåga att känna eller uppfatta vad som händer. Dess förmåga att utvecklas till en människa är helt och hållet avhängig det faktum att det befinner sig i en annan persons livmoder. Den senare personen är - till skillnad från fostret - ett rättsubjekt som både har förmågan att både känna och uppleva vad som händer.