Att kombinera häst med partner

[stjarnhimmel]

Jag håller helt med dig även om jag tycker det inte går att dra in distansförhållanden. Det är ju helt olika premisser.

För att då återgå till grundfrågan vad skall man göra när man har olika behov? När man försöker balansera ett mycket tidskrävande intresse och ett förhållande?
När en partner inte tycker att det räcker att varje dag bara ses en halvtimme över maten?

Mitt förslag då är att försöka viga i alla fall en kväll åt partnern och gärna en hel helgdag. Hästen måste ju vila någon dag i alla fall.

Jag skulle kunna skaffa medryttare 1-2 dagar i veckan. Men det är jag det.
Men om man har mkt olika behov i ett förhållande och ingen vill kompromissa. Ja då kan jag tänka mig att det kommer bli ständiga bråk och ingen är speciellt lycklig.

 

[cirkus]

Så du bara står ut med att du känner dig oprioriterad och säger inget? Eller hur gör du?

Jag känner mig inte oprioriterad - det är liksom hela den grejen jag inte kan få ihop.
Och att man ska styra över vad någon annan ska välja att göra känns helt fel för mig.

 

[Tora]

Jag känner mig inte oprioriterad - det är liksom hela den grejen jag inte kan få ihop.
Och att man ska styra över vad någon annan ska välja att göra känns helt fel för mig.

Nu blir jag lite förvirrad. Om du inte känner dig oprioriterad så är det ju inget problem, eller?

Frågeställningen här var ju hur man skall göra för att hitta en balans.

Jag har ju som sagt haft samma problem. En sambo som kom hem för i princip bara äta och sova. Och det var inte pga att han ville bli riktigt, riktigt bra inom sitt intresse.

Till slut så kändes det som om man bara fanns till för att han skulle ha någon att dela hyran med och ligga med lite då och då.

 

[Tora]

Jag skulle kunna skaffa medryttare 1-2 dagar i veckan. Men det är jag det.
Men om man har mkt olika behov i ett förhållande och ingen vill kompromissa. Ja då kan jag tänka mig att det kommer bli ständiga bråk och ingen är speciellt lycklig.

Ja det är en vanlig lösning inom min bekantskapskrets. Fast vad jag vet om så har det inte blivit så för att den hästlöse partnern har klagat utan för att partners som har häst har helt enkelt själv velat umgås mer sin partner. Inget har i alla fall sagt rakt ut att det beror på det.

Sen finns det dom som köpt en gård tillsammans och där partner är överlycklig över att få köra traktor och fyrhjuling. Typ "Undra om inte ridbanan behöver sladdas lite. Bäst jag fixar det med fyrhjulingen".

 

[snow]

Fast... intressen behöver ju verkligen inte vara saker man gör ? Min fästman är musiker - jag spelar inte ett enda instrument. Jag rider - han är ganska rädd för hästar. Jag är naturvetare - han är språklig. Han är konstnärlig och kreativ - jag kan inte teckna ett streckgubbe.

Men gemensamma saker vi intresserar oss för finns det oändligt många av ju! Idag har vi pratat om hur bisamhällen fungerar och varför det är hur coolt som helst, utan att någon av oss visste något om bin innan. Andra dagar kanske vi diskuterar hur special forces i det militära arbetar, eller hur det svenska och danska kungahuset är släkt med varandra. Eller precis vad som helst annat som vi kommer i tanke om.

Men vi älskar bägge två att mata änder iofs .

Hobbies och intressen behöver ju absolut inte vara samma sak!

Ja precis! Jag skrev heller inte att ett intresse är detsamma som att utöva en hobby, utan ett gemensamt intresse kan mycket väl vara att diskutera samhällsfenomen, känslor eller att skvallra om gemensamma bekanta. Om båda parterna i ett förhållande endast är intresserade av att pula på eget håll och inte vill lägga tid på att prata eller umgås med varandra så har jag svårt att se varför de är tillsammans.

 

[cirkus]

Nu blir jag lite förvirrad. Om du inte känner dig oprioriterad så är det ju inget problem, eller?

Frågeställningen här var ju hur man skall göra för att hitta en balans.

Jag har ju som sagt haft samma problem. En sambo som kom hem för i princip bara äta och sova. Och det var inte pga att han ville bli riktigt, riktigt bra inom sitt intresse.

Till slut så kändes det som om man bara fanns till för att han skulle ha någon att dela hyran med och ligga med lite då och då.

Jag skulle aldrig tycka att det finns en balans om den ena bestämmer vad den andra ska prioritera. Hela diskussionen är skum, varför lägga problemet på fel person? När blev det möjligt att ändra någon annan än sig själv?

 

[Tora]

Jag skulle aldrig tycka att det finns en balans om den ena bestämmer vad den andra ska prioritera. Hela diskussionen är skum, varför lägga problemet på fel person? När blev det möjligt att ändra någon annan än sig själv?

Så du menar att för dig och din partner aldrig har uppkommit en situation där en av er upplever att något förhållandet inte riktigt fungerar?

Så om jag upplever att något i min och min mans förhållande fungerar mindre bra så skall jag inte säga något till honom och bara ändra på mig själv?

 

[hagel]

Jag för min del tycker att allt med kompromissande, uppoffrande, och frågor som "fungerar partner - häst?" är så underligt. För mig är det liksom enkelt: jag = häst/djur/katt/ osv. Det är inte min hobby, det är en del av min tillvaro, mitt liv. Det är i så fall mig som ska prioriteras bort, vilket jag inte ställer upp på. Det är inte heller frågan huruvida jag behöver stallet för att må bra eller inte. Det är ett faktum att mitt jag hör ihop med stall. Det är det livet jag väljer att leva. Att kompromissa är väl snarare saker som hur hushållet bör skötas, huruvida vi ska lägga pengar på utomlandsresa eller inte, vem vi firar jul hos osv.

Jag är kanske väldigt omedgörlig och envis, så jag har ju skaffat en karl som har samma åsikt om djur som jag - livet är inte värt att leva utan djur. Men jag tycker det låter oerhört ansträngande att behöva kompromissa bort sig själv. Partnern behöver väl inte stå bortprioriterad för att man har ett hästintresse? Jag känner lite att hens intresse/hobby inte kan vara att umgås med partnern på kvällarna, det skulle inte vara sunt. Har denna person ingen hobby är det ju tråkigt för hen, men ingen anledning att partnerna ska behöva dra ned på sitt intresse.

Håller verkligen med! Det känns ju ungefär som att hitta en lantbrukare och bli kär henom och så plötsligt tycka att:

"Du, skörden tar för mycket tid från vårt förhållande, jag tycker vi ska kompromissa och att du kan vara hemma två kvällar den här veckan och så på söndag?

 

[Amha]

Ha ha ha! Jag tycker att ett förhållande är just att man ses mer än till bara middagen annars kan det vara.

Men jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad. Du skriver att ni helst umgås hemma med barnet. Är inte det att umgås tillsammans?
Menar du att du arbetar och sedan är borta hos hästen flera timmar och sedan umgås över maten någon timme med din man och ditt barn? Varje dag?

Jag har nyligen gjort mig av med hästarna pga ork och jobbar långa pass (borta 14-15 timmar/dag när jag jobbar) så det ser väl mer ut som så att jag är hemma med barnet när jag är ledig vilket är 2-4 dagar i veckan. Träffar inte barnet alls när jag jobbar som det har sett ut nu och säger hej hej till sambon och går direkt i säng så man orkar gå upp några timmar senare. Sambon, när jag är ledig, kommer hem när vi har ätit middag, vi säger hej, jag sitter en liten stund med honom och barnet leker med något eller eventuellt sitter med oss. Efter någon timme nattar vi barnet tillsammans och spenderar en stund i olika delar av huset då båda har behov av lite ensam vila. Här har det varit utrymme för häst innan också. Är båda lediga har jag hunnit med hästen på dagen och eventuellt tillbringas den här tiden med ett brädspel eller TV i stället, beroende på humör. Umgänget där sker då genom matlagning tillsammans och/eller att vi gjort något hela familjen.

 

[Tora]

Jag har nyligen gjort mig av med hästarna pga ork och jobbar långa pass (borta 14-15 timmar/dag när jag jobbar) så det ser väl mer ut som så att jag är hemma med barnet när jag är ledig vilket är 2-4 dagar i veckan. Träffar inte barnet alls när jag jobbar som det har sett ut nu och säger hej hej till sambon och går direkt i säng så man orkar gå upp några timmar senare. Sambon, när jag är ledig, kommer hem när vi har ätit middag, vi säger hej, jag sitter en liten stund med honom och barnet leker med något eller eventuellt sitter med oss. Efter någon timme nattar vi barnet tillsammans och spenderar en stund i olika delar av huset då båda har behov av lite ensam vila. Här har det varit utrymme för häst innan också. Är båda lediga har jag hunnit med hästen på dagen och eventuellt tillbringas den här tiden med ett brädspel eller TV i stället, beroende på humör. Umgänget där sker då genom matlagning tillsammans och/eller att vi gjort något hela familjen.

I mina öron låter det som ett ganska "normalt" familjeliv även när du hade hästar. Dvs att man spenderar tid med varandra och inte bara ses en halvtimme över maten varje dag.

 

[Amha]

I mina öron låter det som ett ganska "normalt" familjeliv även när du hade hästar. Dvs att man spenderar tid med varandra och inte bara ses en halvtimme över maten varje dag.

Det var väl snarare en timme över maten på vardagar. Mer tid på helger såklart.

 

[Snurrfian]

Det är en intressant diskussion. Jag som är hästtjej i botten men just nu inte har hästar i mitt liv, till största del mitt eget val eftersom jag kände mig frustrerad av att inte kunna lägga så mycket tid på hästar och ridning som jag ville, eftersom jag själv även vill prioritera att kunna vara med barnen och andra hobbys, men känner att jag just nu är rätt trött på makens hobby som jag anser tar för mycket tid. Egentligen anser jag inte att hobbyn i sig tar för mycket tid, men sammantaget med arbetstid, hans andra hobbys som han pratar om att han vill utöva och att aldrig riktigt veta hur länge han kommer att vara borta gör att jag blir sur.
Som exempel att vi ska åka och handla något tillsammans, maken ska bara göra sin hobby en kort sväng, det borde bara ta 1-1,5 h. Tre timmar senare ringer jag och undrar var han är? Och få då höra en massa anledningar till varför det har dragit ut på tiden, jag har full förståelse för att det kan inträffa saker som man inte har kunnat förutse men när det sker gång på gång, ja då byggs det på.

Jag har inga problem att fixa allt själv, jag kan rodda hus, barn och allt annat på egen hand, men vi har valt att leva tillsammans, jag har inte valt att vara hushållerska åt min man för att hans liv ska flyta så smidigt som möjligt, vilket gör att jag nu och då får lov att se till att han prioriterar och kompromissar för att det ska finnas plats för oss andra i hans liv också. Visst kan vi leva parallella liv och bara sova i samma säng, men då ser jag ingen anledning till att bo ihop, jag har valt min partner för att jag tycker om att umgås med honom, inte för hans snarkningar...

Så länge man bara är två i en relation så är det relativt enkelt att säga att det är bara att den andra också skaffar sig intressen, men när det kommer barn med i relationen så hamnar man i ett helt annat läge. För att få ut det man vill av sin hobby så är det få som det fungerar att ständigt ha barnen med, speciellt när de är små, visst man kan kanske ha tillräckligt med barnvakt för att båda ska kunna göra vad man vill men är det tillräckligt för barnen? Det blir liksom fler faktorer att ta hänsyn till vilket gör att en sån har diskussion är svår eftersom alla har olika relationer, och konstellationer när det gäller familjeliv, det som fungerar för en kanske inte finns på kartan för en annan.

I våran familj så är vi numera fyra som får lov att kompromissa och prioritera för att alla ska få möjlighet att utöva den/de hobbys de vill. En del intressen är det flera som har tillsammans, andra är man ensam om men alla måste få möjligheten att få göra vad de vill, även om det i vissa fall innebär att jag eller maken får göra som vi inte alls tycker är särskilt roligt, som att sitta i en idrottshall en hel dag... Men å andra sidan så får barnen följa med på våra hobbys och ibland bita ihop för att de tycker att det är urtråkigt, ta och ge!

 

[lil-sis]

Det är en intressant diskussion. Jag som är hästtjej i botten men just nu inte har hästar i mitt liv, till största del mitt eget val eftersom jag kände mig frustrerad av att inte kunna lägga så mycket tid på hästar och ridning som jag ville, eftersom jag själv även vill prioritera att kunna vara med barnen och andra hobbys, men känner att jag just nu är rätt trött på makens hobby som jag anser tar för mycket tid. Egentligen anser jag inte att hobbyn i sig tar för mycket tid, men sammantaget med arbetstid, hans andra hobbys som han pratar om att han vill utöva och att aldrig riktigt veta hur länge han kommer att vara borta gör att jag blir sur.
Som exempel att vi ska åka och handla något tillsammans, maken ska bara göra sin hobby en kort sväng, det borde bara ta 1-1,5 h. Tre timmar senare ringer jag och undrar var han är? Och få då höra en massa anledningar till varför det har dragit ut på tiden, jag har full förståelse för att det kan inträffa saker som man inte har kunnat förutse men när det sker gång på gång, ja då byggs det på.

Jag har inga problem att fixa allt själv, jag kan rodda hus, barn och allt annat på egen hand, men vi har valt att leva tillsammans, jag har inte valt att vara hushållerska åt min man för att hans liv ska flyta så smidigt som möjligt, vilket gör att jag nu och då får lov att se till att han prioriterar och kompromissar för att det ska finnas plats för oss andra i hans liv också. Visst kan vi leva parallella liv och bara sova i samma säng, men då ser jag ingen anledning till att bo ihop, jag har valt min partner för att jag tycker om att umgås med honom, inte för hans snarkningar...

Så länge man bara är två i en relation så är det relativt enkelt att säga att det är bara att den andra också skaffar sig intressen, men när det kommer barn med i relationen så hamnar man i ett helt annat läge. För att få ut det man vill av sin hobby så är det få som det fungerar att ständigt ha barnen med, speciellt när de är små, visst man kan kanske ha tillräckligt med barnvakt för att båda ska kunna göra vad man vill men är det tillräckligt för barnen? Det blir liksom fler faktorer att ta hänsyn till vilket gör att en sån har diskussion är svår eftersom alla har olika relationer, och konstellationer när det gäller familjeliv, det som fungerar för en kanske inte finns på kartan för en annan.

I våran familj så är vi numera fyra som får lov att kompromissa och prioritera för att alla ska få möjlighet att utöva den/de hobbys de vill. En del intressen är det flera som har tillsammans, andra är man ensam om men alla måste få möjligheten att få göra vad de vill, även om det i vissa fall innebär att jag eller maken får göra som vi inte alls tycker är särskilt roligt, som att sitta i en idrottshall en hel dag... Men å andra sidan så får barnen följa med på våra hobbys och ibland bita ihop för att de tycker att det är urtråkigt, ta och ge!

Måste man vara i stallet varje dag?

 

[Miljon]

Jag tror inte att det är svårare eller enklare än i alla andra förhållanden. Två (eller fler för all del om det är vad man trivs med) personer som är i ett förhållande kan nog inte vara allt för olika.

Jag som har ett stort, dyrt och tidskrävande intresse som hästar, har egen häst, tävlar etc. skulle naturligtvis inte kunna vara med en partner som har som största intresse att sitta hemma i tv-soffan tillsammans och bara glo. Även om hen vore en fantastisk person, så skulle vi vara allt för olika för att ha ett fungerande förhållande. För att det skulle gå ihop skapligt skulle jag behöva offra många stalltimmar för att sitta i soffan med min partner, och min partner skulle behöva sitta ensam där i soffan många timmar när jag var i stallet. Vi skulle båda anpassa oss men ingen skulle vara speciellt lycklig. Jag tror helt enkelt inte på att man ska/bör anpassa sig och kompromissa för mycket.
Visst att man någon gång ibland kan lägga sitt intresse åt sidan för att göra något gemensamt, men skulle det vara ett krav för att förhållandet ska fungera så är det nog inte rätt. Är jag i ett förhållande tycker jag om min partner för den hen är, och hoppas att detsamma gäller tvärt om. Då känns det inte rimligt att behöva prioritera bort sina egna intressen för att anpassa sig och bli "någon annan".

För att ett förhållande ska fungera för mig krävs en partner som, likt mig, uppskattar sin egen tid. Jag är inte en sån som vill träffas hela tiden, och förhållanden har tagit slut för att jag inte vill träffas lika mycket och intensivt som min dåvarande partner. Vi har helt enkelt för olika behov, vi passar inte tillsammans.

Det jag har märkt fungerar bäst är en partner med egna intressen. Hen behöver absolut inte vara hästintresserad, för mig är det faktiskt en bonus om hen inte är det. Hen kan då ägna sig åt sitt, jag ägnar mig åt mitt, och sedan är vi båda glada och nöjda och kan ägna oss åt varandra. Men jag tror också det är viktigt att man även har gemensamma intressen, så man inte hamnar i att när man umgås med varandra så gör man absolut ingenting och blir uttråkad.

 

[cirkus]

Så du menar att för dig och din partner aldrig har uppkommit en situation där en av er upplever att något förhållandet inte riktigt fungerar?

Så om jag upplever att något i min och min mans förhållande fungerar mindre bra så skall jag inte säga något till honom och bara ändra på mig själv?

Jag tycker min partner jobbar för mycket - det vet han, han jobbar lika mycket ändå, jag kan inte ändra på honom, vill han jobba så gör han det, jag kan välja att lida och känna mig oprioriterad och gnälla över att jag är oprioriterad eller så kan välja att ha en annan inställning och ett eget liv.

 

[landsbygdsbo]

En av mina kompisar valde att jobba extremt mycket. Han hade ett kvalificerat yrke och timmarna växlades om i bra lön. Barnen kunde hållas med det bästa, i klädesväg, fritidsverksamheter och annat. Frun som arbetade deltid i ett låglöneyrke hade naturligtvis samma förmåner.
De hokuspokus kurser o resor hon deltog i fanns knappast på kartan.

Två gånger per år företogs långa gemensamma resor, inga lågbudget direkt.

Så en dag så ville hon ha skilsmässa. Vilket hon naturligtvis fick. Motivering: Han negligerade familjen, jobbade för mycket.

Huset såldes och familjen delade på sig.

Hon flyttade in i en lägenhet som hon köpte för vinsten på huset

Han hyrde en lägenhet istället.

Hon skulle naturligtvis ha barnen med sig.
Han lät detta ske eftersom han trodde att det var bäst för ungarna.

Ett par år senare så hade hon den hårda vägen lärt sig att hennes lön var en sak och den forna familjekassan en annan.

Lägenheten mättes in.
Barnen , nu i 15 årsåldern flyttade in hos pappa eftersom den lägenhet som mor nu hade råd med låg långt från skola o kompisar.

Detta är nu 15 år sedan.
Han har hjälp dem( barnen) till högskolestudier, de har alla jobb o lägenheter nu.
Han själv + ny kvinna bor i Kalifornien numera (han jobbar för ett stort bolag där)
Hans gamla fru bor i ett förortsgetto utanför Stockholm, arbetar som vårdbiträde och går så vitt jag vet fortfarande en och annan hokuspokus kurs.

Allt handlar om prioriteringar. Hur mycket ska man lägga på sig själv, och hur mycket på familjen.
Han trodde att han lade mycket tid på familjen iom att han skaffade de resurser familjen villa ha.
Hon ansåg att jobbet var "hans" tid och ville att han skulle prioritera henne mer.

Vem som har rätt är svårt att säga.
Men hans resurser o val gav barnen en möjlighet och förutsättningar att välja.

 

[Snurrfian]

Måste man vara i stallet varje dag?

Har jag skrivit det? Det jag skrev var att jag ansåg att jag inte kunde lägga tillräckligt mycket tid på hästarna för att jag skulle känna mig nöjd med mitt hästliv. Jag skriver ju att det är svårt att diskutera eftersom alla har olika referensramar eftersom allas liv ser olika ut. Så att sätta ett visst antal dagar/timmar är ju helt omöjligt, men min känsla är att makens hobby tar för stor del av vårat liv, alltså är det något som vi som familj måste kunna diskutera och försöka hitta en lösning. I vårat fall är inte lösningen att jag ska skaffa mig egna intressen, jag har redan tillräckligt med intressen, jag får inte tiden att räcka till för dem utan måste prioritera vad jag tycker är roligast/ger mig mest.

 

[Tora]

Jag tycker min partner jobbar för mycket - det vet han, han jobbar lika mycket ändå, jag kan inte ändra på honom, vill han jobba så gör han det, jag kan välja att lida och känna mig oprioriterad och gnälla över att jag är oprioriterad eller så kan välja att ha en annan inställning och ett eget liv.

Det där är ju jättesvårt. Men om man bara skall ta det rakt upp och ner att han jobbar lika mycket fast det innebär att du påverkas negativt så ser jag det som att han kör sitt egna race utan någon som helst hänsyn till dig. Du får då helt anpassa dig till din man och hans villkor. Jag har svårt att se det som något positivt att du skall ändra din inställning bara för att han totalt vägrar att ändra sin.

Men sen skulle jag gissa att det inte bara är så svart och vitt.
Kanske du bara tycker det är tråkigt att han jobbar mycket utan att det direkt påverkar dig negativt på något sätt.

Kanske är det just nu ett stort behov på företaget att han lägger mycket tid på jobbet för tillfället.

Kanske har han inte så mycket annat val än att han måste lägga mycket tid på jobbet just nu.

Kanske innebär att jobba för mycket att bara komma hem en timme senare än vad han hade gjort i normala fall och den timmen innebär inget direkt annat negativt för dig annat än att det är tråkigt.

Kanske måste han pga ekonomiska skäl jobba mycket.

Det är ju så olika från familj till familj.
Om min man hade jobbat över en timme varje dag bara för att han kände för det så hade jag inte accepterat det. Det fungerar inte i vårt liv just nu.

Men det hade ju givetvis gått att lösa det också. Tex hade han kunnat ta barnen till 100% både lördag och söndag så pass länge att jag hann med det jag fick försaka när hann jobbade över.

Däremot hade jag inte accepterat det om det innebar att vi aldrig umgicks. För mig är en relation att man faktiskt umgås med sin partner i alla fall då och då.

Sen kan det ju vara så att man är så illa tvungen att ha det så pga omständigheter som man inte kan påverka. Men aldrig bara för att partnern konstant prioriterar annat än vårt förhållande.

 

[Amha]

En av mina kompisar valde att jobba extremt mycket. Han hade ett kvalificerat yrke och timmarna växlades om i bra lön. Barnen kunde hållas med det bästa, i klädesväg, fritidsverksamheter och annat. Frun som arbetade deltid i ett låglöneyrke hade naturligtvis samma förmåner.
De hokuspokus kurser o resor hon deltog i fanns knappast på kartan.

Två gånger per år företogs långa gemensamma resor, inga lågbudget direkt.

Så en dag så ville hon ha skilsmässa. Vilket hon naturligtvis fick. Motivering: Han negligerade familjen, jobbade för mycket.

Huset såldes och familjen delade på sig.

Hon flyttade in i en lägenhet som hon köpte för vinsten på huset

Han hyrde en lägenhet istället.

Hon skulle naturligtvis ha barnen med sig.
Han lät detta ske eftersom han trodde att det var bäst för ungarna.

Ett par år senare så hade hon den hårda vägen lärt sig att hennes lön var en sak och den forna familjekassan en annan.

Lägenheten mättes in.
Barnen , nu i 15 årsåldern flyttade in hos pappa eftersom den lägenhet som mor nu hade råd med låg långt från skola o kompisar.

Detta är nu 15 år sedan.
Han har hjälp dem( barnen) till högskolestudier, de har alla jobb o lägenheter nu.
Han själv + ny kvinna bor i Kalifornien numera (han jobbar för ett stort bolag där)
Hans gamla fru bor i ett förortsgetto utanför Stockholm, arbetar som vårdbiträde och går så vitt jag vet fortfarande en och annan hokuspokus kurs.

Allt handlar om prioriteringar. Hur mycket ska man lägga på sig själv, och hur mycket på familjen.
Han trodde att han lade mycket tid på familjen iom att han skaffade de resurser familjen villa ha.
Hon ansåg att jobbet var "hans" tid och ville att han skulle prioritera henne mer.

Vem som har rätt är svårt att säga.
Men hans resurser o val gav barnen en möjlighet och förutsättningar att välja.

Hur kan detta kopplas till ts situation?

 

[cirkus]

Det där är ju jättesvårt. Men om man bara skall ta det rakt upp och ner att han jobbar lika mycket fast det innebär att du påverkas negativt så ser jag det som att han kör sitt egna race utan någon som helst hänsyn till dig. Du får då helt anpassa dig till din man och hans villkor. Jag har svårt att se det som något positivt att du skall ändra din inställning bara för att han totalt vägrar att ändra sin.

Men sen skulle jag gissa att det inte bara är så svart och vitt.
Kanske du bara tycker det är tråkigt att han jobbar mycket utan att det direkt påverkar dig negativt på något sätt.

Kanske är det just nu ett stort behov på företaget att han lägger mycket tid på jobbet för tillfället.

Kanske har han inte så mycket annat val än att han måste lägga mycket tid på jobbet just nu.

Kanske innebär att jobba för mycket att bara komma hem en timme senare än vad han hade gjort i normala fall och den timmen innebär inget direkt annat negativt för dig annat än att det är tråkigt.

Kanske måste han pga ekonomiska skäl jobba mycket.

Det är ju så olika från familj till familj.
Om min man hade jobbat över en timme varje dag bara för att han kände för det så hade jag inte accepterat det. Det fungerar inte i vårt liv just nu.

Men det hade ju givetvis gått att lösa det också. Tex hade han kunnat ta barnen till 100% både lördag och söndag så pass länge att jag hann med det jag fick försaka när hann jobbade över.

Däremot hade jag inte accepterat det om det innebar att vi aldrig umgicks. För mig är en relation att man faktiskt umgås med sin partner i alla fall då och då.

Sen kan det ju vara så att man är så illa tvungen att ha det så pga omständigheter som man inte kan påverka. Men aldrig bara för att partnern konstant prioriterar annat än vårt förhållande.

Vi lever nog i alldeles för olika tankebanor för att kunna komma till nån form av konsensus. Jag ser det liksom inte som att min partner kör sitt eget race utan hänsyn tlil mig. Jag ser inte varje grej han eller jag gör som något som måste förhandlas om på ett eller annat sätt. Inte ens när barnen var små kände jag att hans jobbande begränsade vare sig mig eller barnen.