Benämna djur som barn (utbruten från Profilen tvingas sluta: ”Jag är i enorm sorg”)

[Lavinia]

Min hästar är syskon, även om de har olika föräldrar.

Ingen av dom är mitt barn, jag är inte deras mamma. Däremot är de det närmsta jag kommer till att ha barn, eftersom jag valt bort den mänskliga varianten.

Vad folk väljer att kalla sina husdjur är inget jag funderar på, vill dom vara djurens föräldrar så varsågod.

Vi har en "mormor" i stallet. Hon är "mormor" till en av hästarna (och mormorsmor till en annan). Vad mina föräldrar är till mina hästar vet jag dock inte. Skämtsamt kallar jag hästarna barnbarn men mest när vi pratar om att dom borde ta hand om alla sina barnbarn lika mycket ;-).

 

[MJLee]

När jag pratar med Megara så blir det ibland mammas lilla gosgos, älsklingsgoset, blandat med, neej sluta bita! Aj, aj, aj! Hoppa inte på mig och slå mig i ansiktet med klorna ute. Aaargh! Tugga inte på kablarna.

Till andra säger jag alltid att jag inte har barn utan har katt.

 

[Palermo]

Jag småstör mig på när folk omtalar sig själva i tredje person. Jag säger aldrig Kom till matte till mina djur, och heller aldrig Kom till mamma till barnen.

Det är inget jag lägger energi på, men det låter fel för mig och det händer att jag inte fattar vem det handlar om.

 

[manda]

Jag tänker mer när man pratar Om djuren. Jag säger inte "åh, kom hit mitt barn!" eller "Hejdå mitt barn!" heller (det gör normalt inte människor med mänskliga avkommor heller tänker jag), men jag sa absolut syskon om katt och hund när jag nämnde dem tillsammans och detsamma om hund och hund till exempel. Precis som i vilken bonusfamilj som helst helt enkelt.
Jag lägger liksom ingen jättestark värdering i endera, men "I need to go home to my boy/kitty eller i plural "But what about my babies??" i djursammanhang känns inte det minsta konstigt för mig.

Jag är helt ok med mum och baby när jag pratar engelska men aldrig mamma på svenska. Det känns som orden tillhör lite olika sociolekt på engelska och svenska? Jag Kallar mig matte ”vill katten komma till matten?” och andra fåniga rimmade katten-matten-varianter.

Jag har det senaste elaborerat ”min flicka” till ”mitt flickebarn” när jag pratar med henne, men är i ärlighetens namn inte helt bekväm med den där barn-delen.

När jag pratar om henne är det alltid i egenskap av katt, aldrig barn. Men den lilla dansksvenska gårdshunden och stora fuxen på gården, de är definitivt brorsor! Såå lika mentalitet i så olika kroppar. Jag ycker min katt är mer mogen och klok än jag är i mångt och mycket (meeeen inte i allt). Jag tycker liksom inte vi har en sådan skillnad i roller, men kanske kan det bero på att hon kom till mig som vuxen? Det är ju ändå vanligt att ens djur kom som barn/valp/kattunge och då blir det kanske mer naturligt att det hänger kvar? Min mamma kallade mig sitt baaarn senast igår.

 

[LenaH]

Jag småstör mig på när folk omtalar sig själva i tredje person. Jag säger aldrig Kom till matte till mina djur, och heller aldrig Kom till mamma till barnen.

När du säger det så, nej jag håller med.
Jag vrålar f ö Freeeeeddie!!! Och när han inte kommer så blir det FREDRIK!!

 

[TinyWiny]

Jag småstör mig på när folk omtalar sig själva i tredje person. Jag säger aldrig Kom till matte till mina djur, och heller aldrig Kom till mamma till barnen.

Det är inget jag lägger energi på, men det låter fel för mig och det händer att jag inte fattar vem det handlar om.

Ja det är störande. Det skulle inte jag göra.

 

[TinyWiny]

Så ni som strikt aldrig skulle använda mamma/barn/syskon eller liknande, blir det verkligen aldrig mer familjärt i vardagen? Eller ersätts det helt enkelt av andra smeknamn?

Jag undrar tvärtom varför man har det behovet? Vad grundar det sig i?

Min hund är min hund och mina hästar mina hästar. De är orsaken till att jag orkar ta mig upp varje dag och ett liv utan dem är otänkbart. Jag sörjer mina djur oerhört när de dör för att jag älskar dem så högt. När hästen jag förlorade senast dog blev jag gråhårig över en natt av sorg och jag hade i flera år svårt att andas pga sorg och jag har fortfarande svårt att ens tänka mig ett liv utan henne. Räcker inte det? Varför skulle behovet finnas av att kalla dem något de inte är för att poängtera att de är så viktiga för mig?

 

[Sel]

Jag undrar tvärtom varför man har det behovet? Vad grundar det sig i?

Min hund är min hund och mina hästar mina hästar. De är orsaken till att jag orkar ta mig upp varje dag och ett liv utan dem är otänkbart. Jag sörjer mina djur oerhört när de dör för att jag älskar dem så högt. När hästen jag förlorade senast dog blev jag gråhårig över en natt av sorg och jag hade i flera år svårt att andas pga sorg och jag har fortfarande svårt att ens tänka mig ett liv utan henne. Räcker inte det? Varför skulle behovet finnas av att kalla dem något de inte är för att poängtera att de är så viktiga för mig?

Det är (i alla fall inte för mig) ett behov utan bara så det blir.

Jag vet inte var du läst att jag lägger stor värdering i vad folk kallar sina djur? Jag tycker bara att det brukar halka in familjära termer i vardagstal och undrar vad andra säger.

 

[bettysmatte]

Jag undrar tvärtom varför man har det behovet? Vad grundar det sig i?

Min hund är min hund och mina hästar mina hästar. De är orsaken till att jag orkar ta mig upp varje dag och ett liv utan dem är otänkbart. Jag sörjer mina djur oerhört när de dör för att jag älskar dem så högt. När hästen jag förlorade senast dog blev jag gråhårig över en natt av sorg och jag hade i flera år svårt att andas pga sorg och jag har fortfarande svårt att ens tänka mig ett liv utan henne. Räcker inte det? Varför skulle behovet finnas av att kalla dem något de inte är för att poängtera att de är så viktiga för mig?

Jag tycker att du lägger alldeles för stor värdering i orden. Så som du beskriver ditt förhållande till djuren skulle du absolut ha kunnat kalla dig "mamma" till dem - jag känner ju likadant för mina. Nu tycker jag "matte" är ett väldigt knepigt ord som ligger fruktansvärt illa i munnen, och föredrar att kalla mig "mamma" istället. Du kan inte tänka dig att det bara kan vara så enkelt? Varför tror du nödvändigtvis att jag känner för mina djur på ett helt annat sätt än vad du känner för dina, ENBART baserat på att jag kallar mig mamma istället för matte?

 

[Hippocampus]

Jag tänker mer när man pratar Om djuren. Jag säger inte "åh, kom hit mitt barn!" eller "Hejdå mitt barn!" heller (det gör normalt inte människor med mänskliga avkommor heller tänker jag), men jag sa absolut syskon om katt och hund när jag nämnde dem tillsammans och detsamma om hund och hund till exempel. Precis som i vilken bonusfamilj som helst helt enkelt.
Jag lägger liksom ingen jättestark värdering i endera, men "I need to go home to my boy/kitty eller i plural "But what about my babies??" i djursammanhang känns inte det minsta konstigt för mig.

Aha! Jag säger ”jag ska till hästarna”. Eller när jag hade hund ”hem till hunden”.
Har aldrig använt något annat än det och så namnen då.

 

[karamelldrottningen]

Mattanten här

 

[Sel]

Aha! Jag säger ”jag ska till hästarna”. Eller när jag hade hund ”hem till hunden”.
Har aldrig använt något annat än det och så namnen då.

Jag tror det naturligt blir "hem till pojken/grabben/min pojke" eller namnet här. Lite beroende på folk och situation liksom, om jag pratar med en generell allmänhet som inte vet att jag har en katt säger jag att jag behöver åka hem till katten, men om jag pratar med grannen som också har katt och ABSOLUT benämner sig själv som mamma blir det "my boy.".
Jag tror att jag även på svenska mycket oftare sa "flickorna" eller dylikt om hundarna än just "hundarna."
Det är lite intressant ändå, för jag tänker inte på det som ett medvetet val utan det bara blir som det blir.

 

[Inte_Ung]

Efter att ha funderat ett tag, så tror jag att jag har kommit på varför det känns så avigt för mig.

Det känns som nästa stadium efter att leka mamma- pappa-barn med dockor.
Som när barnen klär på hunden eller katten och bäddar ner den i dock-sängen.
Och sedan bli fast där och inte komma vidare.

 

[Inte_Ung]

Jag tror att jag även på svenska mycket oftare sa "flickorna" eller dylikt om hundarna än just "hundarna."

Det känns faktiskt mer som en förkortning.

I stället för flick-hundarna, så blir det bara flickorna.
Jag kan säga "Pojkarna i hagen" om hästarna (en valack och en hingst).

 

[bettysmatte]

Efter att ha funderat ett tag, så tror jag att jag har kommit på varför det känns så avigt för mig.

Det känns som nästa stadium efter att leka mamma- pappa-barn med dockor.
Som när barnen klär på hunden eller katten och bäddar ner den i dock-sängen.
Och sedan bli fast där och inte komma vidare.

Va?! Hur ska man "komma vidare"? Jag kan lova dig att här bäddas inte ner några hundar och katter i docksäng... Nu har du verkligen tagit det hela lite väl långt!

 

[Inte_Ung]

Va?! Hur ska man "komma vidare"? Jag kan lova dig att här bäddas inte ner några hundar och katter i docksäng... Nu har du verkligen tagit det hela lite väl långt!

Det är den association som jag gör.
Och den känns dålig.
Jag tror nog att fler människor kan göra den.

Ibland så behöver man tänka på hur man vill presentera sig själv och på hur det landar hos mottagaren.
Jag får en oseriös, barnslig och larvig känsla av någon som kallar sina djur för barn och sig själv som mamma eller pappa till sina djur.
Undantaget föräldralösa djurungar som en människa tar hand om i brist på de verkliga föräldrarna.

Men med vuxna djur blir det så fel.
Där kan det också kännas som ett uttryck för dominans.
"De är mina barn och skall lyda mig" typ.

 

[Sel]

Det känns faktiskt mer som en förkortning.

I stället för flick-hundarna, så blir det bara flickorna.
Jag kan säga "Pojkarna i hagen" om hästarna (en valack och en hingst).

Va? Nej. Ville jag specifikt säga flickhundarna skulle det bli tikarna.

Edit: flickorna var bara en familjär benämning för mina hundar. Jag skulle även kunna gosa med dem och säga att de var "Mina bästa tjejer!".

 

[bettysmatte]

Det är den association som jag gör.
Och den känns dålig.
Jag tror nog att fler människor kan göra den.

Ibland så behöver man tänka på hur man vill presentera sig själv och på hur det landar hos mottagaren.
Jag får en oseriös, barnslig och larvig känsla av någon som kallar sina djur för barn och sig själv som mamma eller pappa till sina djur.
Undantaget föräldralösa djurungar som en människa tar hand om i brist på de verkliga föräldrarna.

Men med vuxna djur blir det så fel.
Där kan det också kännas som ett uttryck för dominans.
"De är mina barn och skall lyda mig" typ.

Du drar verkligen alldeles för stora växlar. Och ska du prata om dominans så är det nog ordet "matte" och "husse" du ska oroa dig över, tänker jag. Det handlar mycket mer om ett slags ålderdomligt ägande, och där kommer nog hellre den lydnad in som du pratar om. Pigor, drängar, barn och djur skulle lyda husfar och matmor.

 

[Amha]

Jag är djurägare/matte. Mina djur är pälstroll, fyrbentingar eller artens namn. Individerna har massa olika smeknamn beroende på vilken av dem det är. Katterna har sina egna namn och smeknamn men jag har när jag pratat om gammelkattens roll när lillkatten flyttade in beskrivit gammelkatten som storebror. Gammelkatten går t.ex emellan när andras katter morrar på lillkatten när vi är ute på promenad (blänger på och intar ny promenadposition mellan lillkatt+annan katt).

Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att kalla inköp av djur som adoption. Adoption är något som sker med barn och även om jag älskar mina djur väldigt mycket och gör otroligt mycket för dem är barn och djur juridiskt på olika nivåer. I mig känns det som att man ser med lätthet, eller kanske till och med nedvärderar, adoption när man blandar in det ordet vid inköp av djur. Det ger obehag i hela kroppen när jag hör/ser det.

 

[Inte_Ung]

Du drar verkligen alldeles för stora växlar. Och ska du prata om dominans så är det nog ordet "matte" och "husse" du ska oroa dig över, tänker jag. Det handlar mycket mer om ett slags ålderdomligt ägande, och där kommer nog hellre den lydnad in som du pratar om. Pigor, drängar, barn och djur skulle lyda husfar och matmor.

Och du missuppfattar.

Det handlar om hur människor uppfattar uttrycken och inte om hur det faktiskt förhåller sig.