Vi som arbetar med krisberedskap och krishantering vet hur otroligt svårt det är med balansen mellan att skapa mer oro och panik än lugn. Min erfarenhet är att oftast tar det mer tid att hantera människor och rykten än själva händelsen och det vara ett heltidsjobb under en händelse att enbart ta hand om det. Det kan vara allt från människor som misstror information, till rättshaverister, till de som vill ha ut helt annan info... alla sorters människor dyker upp i en kris.
Som medborgare har man såklart inte all info varken hur myndigheter osv arbetar eller vad de vet, det handlar inte om att mörka något utan mer om den där balansen och dessutom så arbetar man med nuläget men också i omfall dvs man sitter och ” försöker se in i framtiden” dvs, vad gör vi om x händer, om y händer osv. Och såklart mot ett värsta scenario.
En grundstomme för alla scenario finns generellt och även specialplaner vid många specifika händelser.
Den ”nya” lagstiftningen kom 2006 där man efter både Estonia och Tsumanin insåg att det behövs ett regelverk som gäller kommuner och regioner. Sedan finns det mycket annat, i form av lagar, föreskrifter osv för samhällsviktiga verksamheter.
Det ligger ett otroligt arbete i landet när det gäller krisberedskap, vi är inte extremt många.