Jag ville ju bo själv resten av livet, nu har vi bott ihop i snart ett halvår
Det har dock varit en walk in the park från först stund. Vi är sådär äckligt överens om allting och det har inte varit minsta gruff om något från någon av sig, väldans trevligt och mitt liv är mycket enklare nu.
Jag är dock fortsatt självständig med låg toleransnivå, den dagen den känns minsta skavigt så får det räcka.
Jag vägrar sätta mig i den hemska kvinnofällan där jag är beroende av en man för att kunna behålla boendet alternativt inte ha möjlighet att skaffa ett eget.
En stor anledning att jag vill bo i hyresrätt, vill inte sitta fast med någon längre än nödvändigt om det skulle skita sig.
Jepp, jag är en cynisk jävel
Äsch, det där med att inte ha råd att behålla sitt boende är väl knappast någon "kvinnofälla" numera, både min exmake och DB hade problem att ha råd med boendet efter sina separationer... Det är ju ett val var och en får ta - personligen skulle jag jättegärna haft någon att köpa boende (läs gård) tillsammans med så man hade råd med något större/bättre; även om jag vet att det är en risk att man kan förlora det sedan. Är beredd att köra lite "den som intet vågar intet vinner".
Låter på ett vis underbart att vara sådär överens om allt som ni verkar vara, samtidigt som jag tror att jag skulle störa mig i längden på någon som aldrig var oens med mig....
