Dejtingtråden nr 28

[the_connemara]

@Avalbane Det jag kommer på när jag är ensam skriver jag ner (jag har miljoner listor och anteckningar i mobilen) och går igenom då o då innan vi ses nästa gång. Ibland tar jag upp det, ibland raderar jag samma dag, ibland står det kvar länge. Tycker det hjälper mig att inte rusa iväg i mina känslor utan att försöka inse vad som är relevant resp vad som är hjärnspöken hos mig.

 

[the_connemara]

Jag och GK ska ut och träna i morgon. 6 på morgonen, så sov gott.

Jag åt just jordens godaste McD efter att pga sjuk häst inte hunnit äta sedan baguetten till lunch för 11 h sedan och insåg att pga sjuk häst kommer jag never ever heller palla terminens andra pass på thaiboxningen i morgon lika bra för min träningsvärk dödar mig trots att jag verkligen försökte ta det lugnt igår.

Men som alla gånger jag oroar mig för min häst så inser jag vad som är viktigt i mitt liv, hur kan man få vara så nöjd alltså ❤

 

[Red_Chili]

Haha
Det har hänt förr att jag ändrat uppfattning över en natt

Lägenheten är perfekt bortsett den lilla detaljen att man inte får ha djur
Med tanke på hur kräsen jag är lär det dröja år och dar innan något dyker upp.
Krav på charmigt hus, få lägenheter, inget trapphus, ingen gemensam tvättstuga, balkong eller uteplats, högt till tak, fina fönster, stort kök osv osv osv.
Konmer få bo kvar här tills jag dör

Så härligt med den unga
När allt bara är sådär enkelt och självklart är livet väldigt trevligt!

Så knäppt med en lägenhet där man inte får ha djur! Kanske går det att göra undantag från den regeln?

Det är verkligen hur trevligt som helst när det är enkelt. Jag bara funderar lite på var det kan finnas något negativt, för hittills har jag inte hittat något. Visserligen var det en del saker som han knappt vågade prata med mig om förut, han var rädd att jag inte skulle vilja fortsätta träffa honom osv. Men det han berättat då har absolut inte varit något som påverkar negativt på ett sådant sätt. Tvärt om var det nästan bara bra att få höra om sådant som trasslar till det i huvudet på honom, för då kändes det ännu mer som att det inte fanns någon press på att jag ska vara "perfekt" på något vis.

Och, han fortsätter charma Aysu. Idag skulle hon ligga nästan på honom i soffan hur länge som helst, så jag fick hämta dricka och annat åt honom, för han kunde ju inte lämna henne där Han försökte också leka lite med henne, är hela tiden mån om att båda hundarna ska ha det bra osv. Det gör ju utan tvekan att det blir lätt att umgås med honom.

 

[the_connemara]

Åh gud, minns ni detta? Med risk för ett lååååångt inlägg.... Men jag måste ventilera!!!!

Började år 2002, träffade en kille som jag började umgås mer och mer med. Jag var absolut kär, men jag trodde inte då att han kände något sånt alls för mig, vi var kompisar liksom! Umgicks nästan varenda dag, lagade mat tillsammans och eftersom jag då var 16 år och bodde hemma, och han var 18 och hade både lägenhet, körkort och bil så var jag där ”jämt” och han körde mig dit jag behövde. Vi kunde se film hela nätterna, sen satt vi på balkongen och bara pratade bort flera timmar. Ibland tog vi bilen och bara körde, helt utan att ha något må

Eftersom jag var för feg då att säga något om vad jag kände så blev det aldrig något mer än att vi umgicks så här i 2 år. Han behövde sen flytta för jobb och jag skaffade en kille.

Efter ca två år så kom han tillbaka. Och killen jag då levde med var hemsk! Som en del vet så blev jag brutalt misshandlad, både psykiskt och fysiskt av honom, och min fina vän hade ju fattat att det var något fel eftersom jag ringde mer och mer sällan, och svarade mer sällan på hans samtal. Min vän, vi kan kalla han -02, ville så gärna ses på en fika någon dag och visa sin lägenhet, och tillslut så gick jag med på det. Väl där när vi ses så frågar han hur jag mår egentligen för han känner inte igen mig, men ”allt är bra”.... Vi hördes sen sporadiskt till och från fram tills en kväll när jag hade varit ut på krogen med exet och han FLIPPAR totalt när vi ska gå hem. Slår, kastar omkull mig, och skriker på mig. Tillslut kommer det folk runt hörnet och han drar. Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen och den enda jag kommer på att ringa är -02, och han är där på mindre än 3 minuter. Den natten/morgonen berättar jag ALLT, hur jag haft och har det och han är väll på vippen att åka dit och slå ihjäl exet, men jag lovar -02 att jag ska lämna exet, och han säger att jag är välkommen att vi hos honom tills jag kommit på fötter.

Och, som många vet så är det inte lätt att lämna ett förhållande där partnern är en misshandlare, så jag blev kvar, rädd för vad som skulle hända så blockerar jag -02 ett tag, efter att ha skickat sms då och då om att jag mår bra men behöver landa själv, ifred, och att han inte ska ta åt sig så dröjer det igen.

Går ca 1 år och -02 är i mina tankar hela tiden, kanske inte längre direkt kärlek, men en trygghet, och en vän, och tillslut så bestämmer jag mig för att höra av mig till honom. Han blir jätteglad och vi börjar prata mer och mer. Jag lever fortfarande med exet men då han nu också blivit alkoholist så är det ännu värre, inte längre samma psykiska, men desto mer fysisk misshandel. Jag har nu bestämt mig för att jag måste bort, och -02 är beredd att ta sitt pick och pack och följa med vart som helst bara han vet att jag kommer därifrån.

En kort stund senare spårar det ur fullständigt hemma med exet och han höll på att slå ihjäl mig. Jag drar då hem till mamma och kontaktar -02 dagen efter, han säger att han ska höra av sig snart, och efter 20 minuter så ringer han upp mig, då har han fått låna sin kompis lägenhet då kompisen kunde bo hos tjejen ett tag, och sa till mig att nu bor vi där tills du är okej. Att exet aldrig någonsin skulle kunna lista ut var vi var eftersom vi var hos en kompis till -02.

-02 tog hand om mig konstant i nästan 2 veckor, lagade mat, handlade, såg till att jag duschade, tröstade när jag grät, lyssnade om och om och om igen. När jag vaknade på natten i panik så satt han med mig tills jag somnade om igen. Han var verkligen ALLT man bara kan drömma om i en vän!

Tiden gick och jag flyttade hem till mamma tills jag ordnat ett jobb, då delade jag och en annan kompis på en lägenhet några månader, sen träffade jag en ny kille. Jag var väldigt klar med från början om hur mycket -02 betydde för mig, och det var aldrig några problem. När man hade levt som jag hade levt så är man LIVRÄDD att göra sin parter svartsjuk om vi säger så... Men jag och nya killen hade det jättebra, och -02 träffade tjej och fick barn, och jag fick också barn med min. Vi pratade ofta och om mycket, ventilerade när vi behövde, och sa alltid att ”det är bara att höra av sig när som helst, över vad som helst, jag finns här” och alltid ett ”jag vet” som svar.

Efter några år började det knaka i fogarna för -02 och vi pratade mycket, som vänner. Några år senare när han kommit på fötter igen så var det min tur, vilket slutade med skilsmässa och år av depression, men med -02 kunde jag alltid prata med. Han är den som vet mer om mig än vad jag vet själv. Jag har nu varit singel ett bra tag, och jag blir superlätt trängd och får panik och har ett SJUUUUUKT behov av egentid. Och -02 har alltid skrattat åt mig när jag ringt och klagat på att jag ”varit på en dejt och nu slutar han inte höra av sig” eller när jag haft mina korta vändor i något förhållande för att sen ringa i panik över att ”han bara dök upp utan att höra av sig, jag ville ju vara i fred”. Så, han vet allt, verkligen ALLT!

Och, tillbaka till nutid när jag postade detta ovanför...-02 körde hem mig efter en utgång. Jag var lite lätt berusad och babblade på en hel del, sen kom vi fram till att vi aldrig hade festat tillsammans, knappt sett varandra onyktra trots att vi känt varandra i 18 år! Sen kläcker jag ur mig nånting och säger ”då när jag var så jävla kär i dig!” och han kör nästan av vägen! Där och då i bilresan hem kom vi ju på att vi båda varit i princip dödskära i varandra, sen väl hemma hos mig så kliver vi ur bilen och jag får en låååååång megakram, och vi står så hur länge som helst. Sen tackar jag för skjutsen och går in och han åker hem. Får sen en snap ”Fan vad fin du är!”

Sen har det rullat på sen dess, vi har pratat som vanligt, kompisaktigt, och jag har absolut känt pirr i kroppen IGEN, så här 18 år senare...

Nu i helgen blev det en helt spontan liten fest här hemma och han dök upp, vi satt och drack några stycken och hade skitkul, och -02 skulle sova kvar, vilket inte alls är något konstigt, vi har delat säng måååånga ggr utan något mer än så.

Vi ligger och pratar lite och sen frågar han hur det går med tinder, sa att jag har raderat det för lääängesen för jag orkar inte med några karlar, då skrattar han och säger ”varför är jag inte förvånad, du kommer sluta som en crazy doglady!” Svarar då ”Ja, det är väll inte så illa pinkat, hellre massa hundar än nån kille som man bara stör sig på hela tiden! Den enda jag skulle stå ut med att vara med är nog dig” och skrattar till. Då kollar han jätteseriöst på mig helt plötsligt och frågar ”varför är du inte med mig då?” Jag fick ett zoo i magen, fick panik, samtidigt som jag ville sjunka igenom golvet, samtidigt som hela jag ville dansa runt, och ja, alla känslor överallt!

Skrattade bort det lite med ”ja, varför inte?!” sen somnade vi strax efter. Dagen efter var vi riktigt klena bägge två och låg mest i soffan och tittade på film, och jag låg med mitt huvud i hans knä som vanligt, sen plötsligt så började vi hålla handen ett tag! Till kvällen när han skulle dra sig hemåt så kramades vi hejdå sen fick jag en puss på kinden, och DET händer aldrig! Kramas är inget konstigt alls i våran värld, men puss på kinden?!

Hur som, nu är han iväg på jobb i 3 veckor, och jag tog modet till mig att skriva att jag saknade han. Fick ett ”och jag dig! ❤” tillbaka. Skrev även att jag menade det jag sa, att är det någon som jag skulle stå ut med så är det han, och han svarade att det var fint sagt och att han alltid varit svag för mig och att han tycker väldigt mycket om mig och att han skulle lätt kunna ”stå ut” med mig med! Sen skrev vi ett tag och jag nämnde även att jag är LIVRÄDD att vi ska dra igång något som sen skiter sig, sen har vi kastat 18 års vänskap åt helvete, men han menade på att det finns ingenting som någonsin kan ta död på våran vänskap, vad som än blir. Sen skojade han om att det var väll lika bra att sätta fart så vi lär känna varandra ordentligt innan jag fyller 40!

Det har vi sagt hela livet, är vi singlar båda två när jag är 40 så gifter vi oss! Med glimten i ögat över alla problem vi haft i våra liv. Han skojade också om att han får väll vara nöjd om jag vill ses några ggr per år! Han vet som sagt ALLT om mig, hur anti jag är, hur mycket jag tycker om att vara själv osv osv...

Såååå, nu vänder jag mig i panik till er! Kan man få ett fungerande förhållande med en man känner innan och utan, med en som är ens absoluta bästa vän, och en dom verkligen vet ALLT om ens liv?! (och tvärt om då!)

Jag vet inte alls vart vi står eller vad som händer och sker, om vi bara är som vanligt, fast jag tolkar det annorlunda just nu?! Väldigt förvirrande och pirrigt är det då!

Nu är han som sagt iväg på jobb igen och är inte hemma på några veckor, men vi har sagt att vi ska hitta på något då iallafall.

MEN ALLTSÅ JAG BÖRJAR FAN LIPA VAD FINT

Utan någon som helst grund säger jag SÅKLART MAN KAN

 

[Red_Chili]

@Fibusen, jag håller helt med @the_connemara!

 

[ekra]

Självklart skall du satsa på -02. Ingenting att fundera på. Drömscenario är väl att finna en livskamrat som både är ens bästa vän och stora kärlek.

Och skulle det skita sig lär ni ju inte ha ”förstört vänskapen”, efter allt ni gått igenom bara för att ni provat vara ett par.

 

[Avalbane]

@Avalbane Det jag kommer på när jag är ensam skriver jag ner (jag har miljoner listor och anteckningar i mobilen) och går igenom då o då innan vi ses nästa gång. Ibland tar jag upp det, ibland raderar jag samma dag, ibland står det kvar länge. Tycker det hjälper mig att inte rusa iväg i mina känslor utan att försöka inse vad som är relevant resp vad som är hjärnspöken hos mig.

Åh, ska helt klart försöka börja använda mig mer utav listor och se om jag kan få någon rätsida på saker om ting, om det är något som kan tänkas tas upp eller om det är mina hjärnspöken som spökar mer än vanligt

 

[sorbifolia]

@Fibusen jag håller helt med de andra! Exmaken och jag var kompisar innan vi blev ett par, och nu är vi jättebra vänner igen, trots att det varit några tuffa vändor undervägs.

Har även varit kär i min allra bästaste vän, för ca 20 år sedan, och om hen skulle vilja bli ihop med mig i dag så skulle jag nog säga "ja" direkt.. Så kör bara, du!

 

[Fibusen]

MEN ALLTSÅ JAG BÖRJAR FAN LIPA VAD FINT

Utan någon som helst grund säger jag SÅKLART MAN KAN

Men åhh, det var ju inte meningen!

Alltså jag är livrädd! Samtidigt som det bara går runt och småpirrar i kroppen hela tiden och jag får en mindre hjärtattack varje gång det plingar till i mobilen!

Ena sidan av mig tror verkligen att det skulle kunna bli hur bra som helst! Vi har inga hemligheter för varandra, och det finns ingenting som är jobbigt eller drygt på något sätt. Jag kan säga vad jag tycker och tänker utan att få dåligt samvete, för jag vet att han tar det så som jag menar det, och inte läser om det till något helt annat! Han vet att jag behöver egentid, och jag kommer inte behöva vara rädd för att säga det. Och ärligt talat så är han verkligen den av väldigt väldigt få som jag kan umgås med under en längre period utan att bli trött i hjärnan! Vi tänker så lika, om allt, resonerar likadant, och vi har verkligen SKITkul! Efter att ha känt varandra i 18 år så är vi ganska bra på att bara vara och göra absolut ingenting också, och det är superviktigt. Jag vet att han inte stressar mig alls, utan vi är helt bekväma med att bara vara! Skulle jag någonsin kunna tänka mig att bli gammal med någon så är det med han, sitta där i en varsin fotölj och titta på nyheter med en varsin kopp kaffe och en katt i knäet ungefär. Tänker jag på någon annan bredvid så får jag lite lätt ångestkänslor... Med han så är det bara en trevlig tanke! Men,bor han också där, eller har han kommit förbi och hälsat på?

Och tänk om han är rädd för att vara för på, så han backar alldeles för mycket? Eller om han är rädd att säga vad han tycker och tänker för han vet hur lätt jag kan ge ”kalla handen” och bara skita i allt när jag är i ett förhållande? Jag vill ju inte att han ska tassa på tå runt mig, och jag vill ju inte tassa på tå heller. Vi har så sjukt mycket att förlora! Tänk så ger vi det en chans och har det bra i några år, sen skiter det sig? Eller ännu värre, att jag får panik efter några månader bara? Att såra honom är det sista jag vill!!!!

Jag tyckte det var piss och helvete att separera med barn, och det känns som om det här skulle kunna bli en lika stor sorg. Han är ju min trygghet, stöttepelare och klippa, förlorar jag den så...

Samtidigt känns det lite halvruttet att gå runt och fundera på hur det kunde ha blivit.... Hade det blivit bra? Skulle ett förhållande fungera lika bra som våran vänskap gör? Eller kommer det vara det mest dummaste vi någonsin kunde ha gjort?

Fast tänk så kommer vi kunna sitta där som 80 plus i en varsin fotölj, med våran katt, och känna att livet faktist blev fulländat tillslut?

Åhh, jag blir knäpp!!!

 

[Bison]

Så knäppt med en lägenhet där man inte får ha djur! Kanske går det att göra undantag från den regeln?

Det är verkligen hur trevligt som helst när det är enkelt. Jag bara funderar lite på var det kan finnas något negativt, för hittills har jag inte hittat något. Visserligen var det en del saker som han knappt vågade prata med mig om förut, han var rädd att jag inte skulle vilja fortsätta träffa honom osv. Men det han berättat då har absolut inte varit något som påverkar negativt på ett sådant sätt. Tvärt om var det nästan bara bra att få höra om sådant som trasslar till det i huvudet på honom, för då kändes det ännu mer som att det inte fanns någon press på att jag ska vara "perfekt" på något vis.

Och, han fortsätter charma Aysu. Idag skulle hon ligga nästan på honom i soffan hur länge som helst, så jag fick hämta dricka och annat åt honom, för han kunde ju inte lämna henne där Han försökte också leka lite med henne, är hela tiden mån om att båda hundarna ska ha det bra osv. Det gör ju utan tvekan att det blir lätt att umgås med honom.

Jag vet, det är så trist och tyvärr rätt vanligt hos de privata.
Jag fattar ju att de är rädda om sina hus mrn samtidigt så är det ju skillnad på djur och djur. Småbarn sliter ju betydligt mer än vad Ruben gör

Så härligt
Att de sätter djuren först är så viktigt.
Vi bokade en liten resa igår och när jag sa att jag skulle kolla med hundvakten såg V helt förvirrad ut, men ska inte Ruben med?
Det ska han inte, han kommer inte tycka det är någon rolig resa.

 

[Zinfernia]

Jag vet, det är så trist och tyvärr rätt vanligt hos de privata.
Jag fattar ju att de är rädda om sina hus mrn samtidigt så är det ju skillnad på djur och djur. Småbarn sliter ju betydligt mer än vad Ruben gör

Så härligt ❤
Att de sätter djuren först är så viktigt.
Vi bokade en liten resa igår och när jag sa att jag skulle kolla med hundvakten såg V helt förvirrad ut, men ska inte Ruben med?
Det ska han inte, han kommer inte tycka det är någon rolig resa.

Hade jag hyrt ut min lägenhet hade jag hellre haft 100 Ruben ( ) i den än ett småbarn!

 

[Saija]

Åh gud, minns ni detta? Med risk för ett lååååångt inlägg.... Men jag måste ventilera!!!!

Började år 2002, träffade en kille som jag började umgås mer och mer med. Jag var absolut kär, men jag trodde inte då att han kände något sånt alls för mig, vi var kompisar liksom! Umgicks nästan varenda dag, lagade mat tillsammans och eftersom jag då var 16 år och bodde hemma, och han var 18 och hade både lägenhet, körkort och bil så var jag där ”jämt” och han körde mig dit jag behövde. Vi kunde se film hela nätterna, sen satt vi på balkongen och bara pratade bort flera timmar. Ibland tog vi bilen och bara körde, helt utan att ha något må

Eftersom jag var för feg då att säga något om vad jag kände så blev det aldrig något mer än att vi umgicks så här i 2 år. Han behövde sen flytta för jobb och jag skaffade en kille.

Efter ca två år så kom han tillbaka. Och killen jag då levde med var hemsk! Som en del vet så blev jag brutalt misshandlad, både psykiskt och fysiskt av honom, och min fina vän hade ju fattat att det var något fel eftersom jag ringde mer och mer sällan, och svarade mer sällan på hans samtal. Min vän, vi kan kalla han -02, ville så gärna ses på en fika någon dag och visa sin lägenhet, och tillslut så gick jag med på det. Väl där när vi ses så frågar han hur jag mår egentligen för han känner inte igen mig, men ”allt är bra”.... Vi hördes sen sporadiskt till och från fram tills en kväll när jag hade varit ut på krogen med exet och han FLIPPAR totalt när vi ska gå hem. Slår, kastar omkull mig, och skriker på mig. Tillslut kommer det folk runt hörnet och han drar. Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen och den enda jag kommer på att ringa är -02, och han är där på mindre än 3 minuter. Den natten/morgonen berättar jag ALLT, hur jag haft och har det och han är väll på vippen att åka dit och slå ihjäl exet, men jag lovar -02 att jag ska lämna exet, och han säger att jag är välkommen att vi hos honom tills jag kommit på fötter.

Och, som många vet så är det inte lätt att lämna ett förhållande där partnern är en misshandlare, så jag blev kvar, rädd för vad som skulle hända så blockerar jag -02 ett tag, efter att ha skickat sms då och då om att jag mår bra men behöver landa själv, ifred, och att han inte ska ta åt sig så dröjer det igen.

Går ca 1 år och -02 är i mina tankar hela tiden, kanske inte längre direkt kärlek, men en trygghet, och en vän, och tillslut så bestämmer jag mig för att höra av mig till honom. Han blir jätteglad och vi börjar prata mer och mer. Jag lever fortfarande med exet men då han nu också blivit alkoholist så är det ännu värre, inte längre samma psykiska, men desto mer fysisk misshandel. Jag har nu bestämt mig för att jag måste bort, och -02 är beredd att ta sitt pick och pack och följa med vart som helst bara han vet att jag kommer därifrån.

En kort stund senare spårar det ur fullständigt hemma med exet och han höll på att slå ihjäl mig. Jag drar då hem till mamma och kontaktar -02 dagen efter, han säger att han ska höra av sig snart, och efter 20 minuter så ringer han upp mig, då har han fått låna sin kompis lägenhet då kompisen kunde bo hos tjejen ett tag, och sa till mig att nu bor vi där tills du är okej. Att exet aldrig någonsin skulle kunna lista ut var vi var eftersom vi var hos en kompis till -02.

-02 tog hand om mig konstant i nästan 2 veckor, lagade mat, handlade, såg till att jag duschade, tröstade när jag grät, lyssnade om och om och om igen. När jag vaknade på natten i panik så satt han med mig tills jag somnade om igen. Han var verkligen ALLT man bara kan drömma om i en vän!

Tiden gick och jag flyttade hem till mamma tills jag ordnat ett jobb, då delade jag och en annan kompis på en lägenhet några månader, sen träffade jag en ny kille. Jag var väldigt klar med från början om hur mycket -02 betydde för mig, och det var aldrig några problem. När man hade levt som jag hade levt så är man LIVRÄDD att göra sin parter svartsjuk om vi säger så... Men jag och nya killen hade det jättebra, och -02 träffade tjej och fick barn, och jag fick också barn med min. Vi pratade ofta och om mycket, ventilerade när vi behövde, och sa alltid att ”det är bara att höra av sig när som helst, över vad som helst, jag finns här” och alltid ett ”jag vet” som svar.

Efter några år började det knaka i fogarna för -02 och vi pratade mycket, som vänner. Några år senare när han kommit på fötter igen så var det min tur, vilket slutade med skilsmässa och år av depression, men med -02 kunde jag alltid prata med. Han är den som vet mer om mig än vad jag vet själv. Jag har nu varit singel ett bra tag, och jag blir superlätt trängd och får panik och har ett SJUUUUUKT behov av egentid. Och -02 har alltid skrattat åt mig när jag ringt och klagat på att jag ”varit på en dejt och nu slutar han inte höra av sig” eller när jag haft mina korta vändor i något förhållande för att sen ringa i panik över att ”han bara dök upp utan att höra av sig, jag ville ju vara i fred”. Så, han vet allt, verkligen ALLT!

Och, tillbaka till nutid när jag postade detta ovanför...-02 körde hem mig efter en utgång. Jag var lite lätt berusad och babblade på en hel del, sen kom vi fram till att vi aldrig hade festat tillsammans, knappt sett varandra onyktra trots att vi känt varandra i 18 år! Sen kläcker jag ur mig nånting och säger ”då när jag var så jävla kär i dig!” och han kör nästan av vägen! Där och då i bilresan hem kom vi ju på att vi båda varit i princip dödskära i varandra, sen väl hemma hos mig så kliver vi ur bilen och jag får en låååååång megakram, och vi står så hur länge som helst. Sen tackar jag för skjutsen och går in och han åker hem. Får sen en snap ”Fan vad fin du är!”

Sen har det rullat på sen dess, vi har pratat som vanligt, kompisaktigt, och jag har absolut känt pirr i kroppen IGEN, så här 18 år senare...

Nu i helgen blev det en helt spontan liten fest här hemma och han dök upp, vi satt och drack några stycken och hade skitkul, och -02 skulle sova kvar, vilket inte alls är något konstigt, vi har delat säng måååånga ggr utan något mer än så.

Vi ligger och pratar lite och sen frågar han hur det går med tinder, sa att jag har raderat det för lääängesen för jag orkar inte med några karlar, då skrattar han och säger ”varför är jag inte förvånad, du kommer sluta som en crazy doglady!” Svarar då ”Ja, det är väll inte så illa pinkat, hellre massa hundar än nån kille som man bara stör sig på hela tiden! Den enda jag skulle stå ut med att vara med är nog dig” och skrattar till. Då kollar han jätteseriöst på mig helt plötsligt och frågar ”varför är du inte med mig då?” Jag fick ett zoo i magen, fick panik, samtidigt som jag ville sjunka igenom golvet, samtidigt som hela jag ville dansa runt, och ja, alla känslor överallt!

Skrattade bort det lite med ”ja, varför inte?!” sen somnade vi strax efter. Dagen efter var vi riktigt klena bägge två och låg mest i soffan och tittade på film, och jag låg med mitt huvud i hans knä som vanligt, sen plötsligt så började vi hålla handen ett tag! Till kvällen när han skulle dra sig hemåt så kramades vi hejdå sen fick jag en puss på kinden, och DET händer aldrig! Kramas är inget konstigt alls i våran värld, men puss på kinden?!

Hur som, nu är han iväg på jobb i 3 veckor, och jag tog modet till mig att skriva att jag saknade han. Fick ett ”och jag dig! ” tillbaka. Skrev även att jag menade det jag sa, att är det någon som jag skulle stå ut med så är det han, och han svarade att det var fint sagt och att han alltid varit svag för mig och att han tycker väldigt mycket om mig och att han skulle lätt kunna ”stå ut” med mig med! Sen skrev vi ett tag och jag nämnde även att jag är LIVRÄDD att vi ska dra igång något som sen skiter sig, sen har vi kastat 18 års vänskap åt helvete, men han menade på att det finns ingenting som någonsin kan ta död på våran vänskap, vad som än blir. Sen skojade han om att det var väll lika bra att sätta fart så vi lär känna varandra ordentligt innan jag fyller 40!

Det har vi sagt hela livet, är vi singlar båda två när jag är 40 så gifter vi oss! Med glimten i ögat över alla problem vi haft i våra liv. Han skojade också om att han får väll vara nöjd om jag vill ses några ggr per år! Han vet som sagt ALLT om mig, hur anti jag är, hur mycket jag tycker om att vara själv osv osv...

Såååå, nu vänder jag mig i panik till er! Kan man få ett fungerande förhållande med en man känner innan och utan, med en som är ens absoluta bästa vän, och en dom verkligen vet ALLT om ens liv?! (och tvärt om då!)

Jag vet inte alls vart vi står eller vad som händer och sker, om vi bara är som vanligt, fast jag tolkar det annorlunda just nu?! Väldigt förvirrande och pirrigt är det då!

Nu är han som sagt iväg på jobb igen och är inte hemma på några veckor, men vi har sagt att vi ska hitta på något då iallafall.

Jaaaa, kör!
Lever med min allra bästa vän och make sen 20 år, och på något sätt blir det ännu bättre för varje år, hur nu det är möjligt? Tillsammans har vi det fantastiskt.❤❤❤

 

[Saija]

@Fibusen , jag höll på att förlora honom här nu i Corona för mindre än två månader sedan, han är fortfarande kvar på sjukhuset, men kommer förhoppningsvis hem nästa fredag. Världen har under den här tiden varit som en berg-och-dalbana, och så många tankar som gått genom huvudet. Jag älskar honom över allt annat, och när han nu kommer hem så gör han det med bestående lung och hjärtskador. Men han överlevde! Och vi får fortsätta vårt liv tillsammans ❤
Livet är kort och mycket kan hända på vägen, har man lyckan att hitta äkta kärlek så är det fantastiskt! Kör bara kör!

 

[Raderad medlem 19815]

Men @Fibusen det finns väl inget att tveka på?? Han verkar fantastisk!

 

[enough]

Åh gud, minns ni detta? Med risk för ett lååååångt inlägg.... Men jag måste ventilera!!!!

Började år 2002, träffade en kille som jag började umgås mer och mer med. Jag var absolut kär, men jag trodde inte då att han kände något sånt alls för mig, vi var kompisar liksom! Umgicks nästan varenda dag, lagade mat tillsammans och eftersom jag då var 16 år och bodde hemma, och han var 18 och hade både lägenhet, körkort och bil så var jag där ”jämt” och han körde mig dit jag behövde. Vi kunde se film hela nätterna, sen satt vi på balkongen och bara pratade bort flera timmar. Ibland tog vi bilen och bara körde, helt utan att ha något må

Eftersom jag var för feg då att säga något om vad jag kände så blev det aldrig något mer än att vi umgicks så här i 2 år. Han behövde sen flytta för jobb och jag skaffade en kille.

Efter ca två år så kom han tillbaka. Och killen jag då levde med var hemsk! Som en del vet så blev jag brutalt misshandlad, både psykiskt och fysiskt av honom, och min fina vän hade ju fattat att det var något fel eftersom jag ringde mer och mer sällan, och svarade mer sällan på hans samtal. Min vän, vi kan kalla han -02, ville så gärna ses på en fika någon dag och visa sin lägenhet, och tillslut så gick jag med på det. Väl där när vi ses så frågar han hur jag mår egentligen för han känner inte igen mig, men ”allt är bra”.... Vi hördes sen sporadiskt till och från fram tills en kväll när jag hade varit ut på krogen med exet och han FLIPPAR totalt när vi ska gå hem. Slår, kastar omkull mig, och skriker på mig. Tillslut kommer det folk runt hörnet och han drar. Jag får panik och vet inte vart jag ska ta vägen och den enda jag kommer på att ringa är -02, och han är där på mindre än 3 minuter. Den natten/morgonen berättar jag ALLT, hur jag haft och har det och han är väll på vippen att åka dit och slå ihjäl exet, men jag lovar -02 att jag ska lämna exet, och han säger att jag är välkommen att vi hos honom tills jag kommit på fötter.

Och, som många vet så är det inte lätt att lämna ett förhållande där partnern är en misshandlare, så jag blev kvar, rädd för vad som skulle hända så blockerar jag -02 ett tag, efter att ha skickat sms då och då om att jag mår bra men behöver landa själv, ifred, och att han inte ska ta åt sig så dröjer det igen.

Går ca 1 år och -02 är i mina tankar hela tiden, kanske inte längre direkt kärlek, men en trygghet, och en vän, och tillslut så bestämmer jag mig för att höra av mig till honom. Han blir jätteglad och vi börjar prata mer och mer. Jag lever fortfarande med exet men då han nu också blivit alkoholist så är det ännu värre, inte längre samma psykiska, men desto mer fysisk misshandel. Jag har nu bestämt mig för att jag måste bort, och -02 är beredd att ta sitt pick och pack och följa med vart som helst bara han vet att jag kommer därifrån.

En kort stund senare spårar det ur fullständigt hemma med exet och han höll på att slå ihjäl mig. Jag drar då hem till mamma och kontaktar -02 dagen efter, han säger att han ska höra av sig snart, och efter 20 minuter så ringer han upp mig, då har han fått låna sin kompis lägenhet då kompisen kunde bo hos tjejen ett tag, och sa till mig att nu bor vi där tills du är okej. Att exet aldrig någonsin skulle kunna lista ut var vi var eftersom vi var hos en kompis till -02.

-02 tog hand om mig konstant i nästan 2 veckor, lagade mat, handlade, såg till att jag duschade, tröstade när jag grät, lyssnade om och om och om igen. När jag vaknade på natten i panik så satt han med mig tills jag somnade om igen. Han var verkligen ALLT man bara kan drömma om i en vän!

Tiden gick och jag flyttade hem till mamma tills jag ordnat ett jobb, då delade jag och en annan kompis på en lägenhet några månader, sen träffade jag en ny kille. Jag var väldigt klar med från början om hur mycket -02 betydde för mig, och det var aldrig några problem. När man hade levt som jag hade levt så är man LIVRÄDD att göra sin parter svartsjuk om vi säger så... Men jag och nya killen hade det jättebra, och -02 träffade tjej och fick barn, och jag fick också barn med min. Vi pratade ofta och om mycket, ventilerade när vi behövde, och sa alltid att ”det är bara att höra av sig när som helst, över vad som helst, jag finns här” och alltid ett ”jag vet” som svar.

Efter några år började det knaka i fogarna för -02 och vi pratade mycket, som vänner. Några år senare när han kommit på fötter igen så var det min tur, vilket slutade med skilsmässa och år av depression, men med -02 kunde jag alltid prata med. Han är den som vet mer om mig än vad jag vet själv. Jag har nu varit singel ett bra tag, och jag blir superlätt trängd och får panik och har ett SJUUUUUKT behov av egentid. Och -02 har alltid skrattat åt mig när jag ringt och klagat på att jag ”varit på en dejt och nu slutar han inte höra av sig” eller när jag haft mina korta vändor i något förhållande för att sen ringa i panik över att ”han bara dök upp utan att höra av sig, jag ville ju vara i fred”. Så, han vet allt, verkligen ALLT!

Och, tillbaka till nutid när jag postade detta ovanför...-02 körde hem mig efter en utgång. Jag var lite lätt berusad och babblade på en hel del, sen kom vi fram till att vi aldrig hade festat tillsammans, knappt sett varandra onyktra trots att vi känt varandra i 18 år! Sen kläcker jag ur mig nånting och säger ”då när jag var så jävla kär i dig!” och han kör nästan av vägen! Där och då i bilresan hem kom vi ju på att vi båda varit i princip dödskära i varandra, sen väl hemma hos mig så kliver vi ur bilen och jag får en låååååång megakram, och vi står så hur länge som helst. Sen tackar jag för skjutsen och går in och han åker hem. Får sen en snap ”Fan vad fin du är!”

Sen har det rullat på sen dess, vi har pratat som vanligt, kompisaktigt, och jag har absolut känt pirr i kroppen IGEN, så här 18 år senare...

Nu i helgen blev det en helt spontan liten fest här hemma och han dök upp, vi satt och drack några stycken och hade skitkul, och -02 skulle sova kvar, vilket inte alls är något konstigt, vi har delat säng måååånga ggr utan något mer än så.

Vi ligger och pratar lite och sen frågar han hur det går med tinder, sa att jag har raderat det för lääängesen för jag orkar inte med några karlar, då skrattar han och säger ”varför är jag inte förvånad, du kommer sluta som en crazy doglady!” Svarar då ”Ja, det är väll inte så illa pinkat, hellre massa hundar än nån kille som man bara stör sig på hela tiden! Den enda jag skulle stå ut med att vara med är nog dig” och skrattar till. Då kollar han jätteseriöst på mig helt plötsligt och frågar ”varför är du inte med mig då?” Jag fick ett zoo i magen, fick panik, samtidigt som jag ville sjunka igenom golvet, samtidigt som hela jag ville dansa runt, och ja, alla känslor överallt!

Skrattade bort det lite med ”ja, varför inte?!” sen somnade vi strax efter. Dagen efter var vi riktigt klena bägge två och låg mest i soffan och tittade på film, och jag låg med mitt huvud i hans knä som vanligt, sen plötsligt så började vi hålla handen ett tag! Till kvällen när han skulle dra sig hemåt så kramades vi hejdå sen fick jag en puss på kinden, och DET händer aldrig! Kramas är inget konstigt alls i våran värld, men puss på kinden?!

Hur som, nu är han iväg på jobb i 3 veckor, och jag tog modet till mig att skriva att jag saknade han. Fick ett ”och jag dig! ” tillbaka. Skrev även att jag menade det jag sa, att är det någon som jag skulle stå ut med så är det han, och han svarade att det var fint sagt och att han alltid varit svag för mig och att han tycker väldigt mycket om mig och att han skulle lätt kunna ”stå ut” med mig med! Sen skrev vi ett tag och jag nämnde även att jag är LIVRÄDD att vi ska dra igång något som sen skiter sig, sen har vi kastat 18 års vänskap åt helvete, men han menade på att det finns ingenting som någonsin kan ta död på våran vänskap, vad som än blir. Sen skojade han om att det var väll lika bra att sätta fart så vi lär känna varandra ordentligt innan jag fyller 40!

Det har vi sagt hela livet, är vi singlar båda två när jag är 40 så gifter vi oss! Med glimten i ögat över alla problem vi haft i våra liv. Han skojade också om att han får väll vara nöjd om jag vill ses några ggr per år! Han vet som sagt ALLT om mig, hur anti jag är, hur mycket jag tycker om att vara själv osv osv...

Såååå, nu vänder jag mig i panik till er! Kan man få ett fungerande förhållande med en man känner innan och utan, med en som är ens absoluta bästa vän, och en dom verkligen vet ALLT om ens liv?! (och tvärt om då!)

Jag vet inte alls vart vi står eller vad som händer och sker, om vi bara är som vanligt, fast jag tolkar det annorlunda just nu?! Väldigt förvirrande och pirrigt är det då!

Nu är han som sagt iväg på jobb igen och är inte hemma på några veckor, men vi har sagt att vi ska hitta på något då iallafall.

Alltså wow!!!
Lita på det han säger att er vänskap är ohotad vad som än händer mellan er. Ni måste våga ge detta en chans!

 

[Fibusen]

Men @Fibusen det finns väl inget att tveka på?? Han verkar fantastisk!

Ja, han är verkligen fantastisk! Men jag vet ju också hur jag är... Känner mig trängd, får panik, och är vill bara vara ifred. Det är så svårt att förklara hur jag tänker.... Tänk så har jag tyckt om att umgås med honom så mycket just för att vi inte haft några krav eller någon stämpel på oss, för att vi är just bara kompisar?

Om vi börjar dejta så kommer det kanske mer krav och måsten, sen känner jag mig trängd igen, får panik, avslutar allt, och lyckas såra den sista människan på jorden jag vill såra?

Eller tvärt om, att vi tar det i min takt, han mår dåligt över det och väljer att avsluta, sen ska jag gå runt och vara skitkär, sårad, och endå behöva hålla någon kontakt som vänner.

Det är liksom ingen människa jag någonsin vill bryta med.

Alternativet finns ju också att vi testar, det skiter sig, och vi kan skratta åt det i 18 år till!

Eller så blir det helt fantastiskt allting!

Så ja, jag kommer absolut ge det en chans, sen får det gå som det går. Tänker som sagt inte gå hela livet och fundera på vad som kunde ha blivit.

Vaknade av ett ”godmorgon! ” som startade upp dagen fint iallafall!

 

[Malibu_Stacy]

Ja, han är verkligen fantastisk! Men jag vet ju också hur jag är... Känner mig trängd, får panik, och är vill bara vara ifred. Det är så svårt att förklara hur jag tänker.... Tänk så har jag tyckt om att umgås med honom så mycket just för att vi inte haft några krav eller någon stämpel på oss, för att vi är just bara kompisar?

Om vi börjar dejta så kommer det kanske mer krav och måsten, sen känner jag mig trängd igen, får panik, avslutar allt, och lyckas såra den sista människan på jorden jag vill såra?

Eller tvärt om, att vi tar det i min takt, han mår dåligt över det och väljer att avsluta, sen ska jag gå runt och vara skitkär, sårad, och endå behöva hålla någon kontakt som vänner.

Det är liksom ingen människa jag någonsin vill bryta med.

Alternativet finns ju också att vi testar, det skiter sig, och vi kan skratta åt det i 18 år till!

Eller så blir det helt fantastiskt allting!

Så ja, jag kommer absolut ge det en chans, sen får det gå som det går. Tänker som sagt inte gå hela livet och fundera på vad som kunde ha blivit.

Vaknade av ett ”godmorgon! ❤” som startade upp dagen fint iallafall!

Jag tror du kommer ångra dig för resten av livet om du inte satsar helhjärtat på detta och ger det en chans. Det låter underbart att hitta kärleken efter så många år tillsammans som vänner, kan det bli bättre?
Det finns alltid risker när känslor är inblandade men den risken måste man våga ta för att det ska kunna bli något bra. Heja er!

 

[Snubbelfot]

Samtidigt känns det lite halvruttet att gå runt och fundera på hur det kunde ha blivit.... Hade det blivit bra?

Det där tror jag kan vara det bästa argumentet för att faktiskt följa hjärtat, utifrån det du beskrivit.

 

[pepp]

Tror det mest bara är sex med S...
Vi pratar mycket, äter middag ihop, gosar, osv osv. Men jag vill göra MER, jag blir rastlös av att bara ligga i sängen och mysa hela dagarna.

Har föreslagit grejer att göra, men det blir liksom aldrig av...

 

[Bison]

Håller med överiga @Fibusen kör, bara kör!
Låter helt underbart