Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Nahar]

Nej, det handlar enbart om att jag inte är säker i frågan om barn. Ingenting annat. Jag har inga som helst problem att vare sig ta andra beslut eller vara spontan.

Ja, men ta då kursen/gå till psykologen med det i åtanke. Säg till psykologen vad du behöver (det vill säga inte uppmuntran utan granskning) så att hen är med på det.

 

[Voeux]

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

Ptja att skära upp buken för att få ut ungen går väl under kategorin uppoffring, bara som en start liksom. Nu har jag hållit på att rehabilitera sedan dess. Ta mig ur sängen själv, kunna resa mig ur soffan, kunna lyfta saker från golvet. Att amma varje timme trots att det gör så ont så jag gråter. Att bära på henne på nätterna trots att ryggen håller på att ge vika. Vad ska man annars kalla det än uppoffring? Jag har ju offrat min kropp för att ge henne liv, mat och trygghet.

Värt det? Varje dag i veckan. Skulle jag göra det igen? I morgon om jag kunde. Men en del i att vara förälder, i min värld, är att ge av dig själv även när du inte vill. När du inte orkar mer. För att det är ditt ansvar att göra just det.

 

[malumbub]

Ptja att skära upp buken för att få ut ungen går väl under kategorin uppoffring, bara som en start liksom. Nu har jag hållit på att rehabilitera sedan dess. Ta mig ur sängen själv, kunna resa mig ur soffan, kunna lyfta saker från golvet. Att amma varje timme trots att det gör så ont så jag gråter. Att bära på henne på nätterna trots att ryggen håller på att ge vika. Vad ska man annars kalla det än uppoffring? Jag har ju offrat min kropp för att ge henne liv, mat och trygghet.

Värt det? Varje dag i veckan. Skulle jag göra det igen? I morgon om jag kunde. Men en del i att vara förälder, i min värld, är att ge av dig själv även när du inte vill. När du inte orkar mer. För att det är ditt ansvar att göra just det.

Precis.

 

[Nahar]

Aldrig hört talas om, vad är det?

En gratis app skapad av psykologer. Endast evidensbaserade kurser/övningar m.m.

 

[sthu]

Ja, men ta då kursen/gå till psykologen med det i åtanke. Säg till psykologen vad du behöver (det vill säga inte uppmuntran utan granskning) så att hen är med på det.

Ursäkta men vad tror du jag har gjort?

 

[Nahar]

Ursäkta men vad tror du jag har gjort?

Inte hittat en psykolog som är rätt för dig.

 

[Milosari]

Det är klart att det kan bli bra ändå, men om frågan är "vill jag skaffa barn?" så är ju svaret att du vet om du vill.

Det kan bli bra om jag flyttar till Irland och bor där resten av livet, men det betyder inte att jag vill göra det.

Nej så är det verkligen inte för alla. Jag känner typ en som har haft en klar tanke och vilja inför första barnet. För övriga har det varit väldigt ambivalent. Jag visste inte helt säkert innan jag höll mitt födda barn i famnen, en vän tänkte "mitt liv är förstört", en annan "fan inte nu" när de fick reda på att de var gravida trots preventivmedel. Men någonstans så tänkte vi alla att vi kommer bli okej föräldrar, och att om jag inte älskar mitt barn tillräckligt så kommer den andra att göra det.

Ja det finns människor som ångrar sina barn men jag tror inte att det är de här människorna som tänkt länge och väl och har låga förväntningar från början.

 

[TeamLundVer]

Jag reagerar lite på dina svar i tråden.
En hel del skriver att du inte borde skaffa barn om du inte längtar, att du borde skaffa en ny hobby osv.

Dina svar till dessa personer tycker jag säger en hel del om hur du egentligen känner innerst inne. Åtminstone tycker jag det är väldigt tydligt. Prova att läsa igenom tråden från ditt nya startinlägg (om du är med på hur jag menar) och se om du också får en känsla över vad du vill.

 

[sthu]

Inte hittat en psykolog som är rätt för dig.

Så jag ska ta ännu mer skit, ja jag tycker det är skit att höra samma visa från varenda kotte i vården, tills jag hittar någon som inte gör det.
Hur finansierar och hittar man tid till det?

 

[sthu]

Jag reagerar lite på dina svar i tråden.
En hel del skriver att du inte borde skaffa barn om du inte längtar, att du borde skaffa en ny hobby osv.

Dina svar till dessa personer tycker jag säger en hel del om hur du egentligen känner innerst inne. Åtminstone tycker jag det är väldigt tydligt. Prova att läsa igenom tråden från ditt nya startinlägg (om du är med på hur jag menar) och se om du också får en känsla över vad du vill.

Alltså, framförallt hatar jag när folk säger åt mig vad jag ska känna.

(Jag menar inte att du säger det, men jag upplever det på andra håll.)

 

[Nahar]

Nej så är det verkligen inte för alla. Jag känner typ en som har haft en klar tanke och vilja inför första barnet. För övriga har det varit väldigt ambivalent. Jag visste inte helt säkert innan jag höll mitt födda barn i famnen, en vän tänkte "mitt liv är förstört", en annan "fan inte nu" när de fick reda på att de var gravida trots preventivmedel. Men någonstans så tänkte vi alla att vi kommer bli okej föräldrar, och att om jag inte älskar mitt barn tillräckligt så kommer den andra att göra det.

Ja det finns människor som ångrar sina barn men jag tror inte att det är de här människorna som tänkt länge och väl och har låga förväntningar från början.

Och jag menar att jag tycker det är fel att skaffa barn utan att verkligen vilja. Märk väl att jag inte tycker att alla som gjort det ändå är på något sätt automatiskt dåliga föräldrar.

Så jag ska ta ännu mer skit, ja jag tycker det är skit att höra samma visa från varenda kotte i vården, tills jag hittar någon som inte gör det.
Hur finansierar och hittar man tid till det?

Du vet att du inte behöver ta mina råd? Det är bara att skita i det om det passar bättre

 

[Bison]

Jag räcker upp handen på det

Det tog ändå 20 år av sex utan skydd innan det blev ett barn.
Ett barn - som jag idag inte fattat hur jag inte kunde längta efter

Att bli med barn och att få barn GÖR att man vill ha dom, gravidhormonerna ser till det, men med det sagt så räckte det med EN för oss

Gör att du vill ha dem är mer rätt.
För alla är det verkligen inte så.

 

[sthu]

Du vet att du inte behöver ta mina råd? Det är bara att skita i det om det passar bättre

Det var en genuin fråga, hur går man till väga för att hitta någon utan att ruinera sig totalt?

 

[Nahar]

Det var en genuin fråga, hur går man till väga för att hitta någon utan att ruinera sig totalt?

Ber att få tala med dem kort i telefon innan, ser till att de har avtal med regionen. Och ge det mer än ett tillfälle. Psykologer är inte tankeläsare och det kan ta en gång eller två innan ni når samförstånd.

 

[Voeux]

Jag offrade min kropp. Separerade magmuskler som är ett problem varje dag, ökad övervikt p g a ökad hormonkaos efter graviditet, ökad ledvärk och långvarig foglossningssmärta under minst 6 år ( d v s fem år efter förlossningen). Och mitt minimala tålamod prövas dagligen, både av barnets fullt naturliga utveckling och av det faktum att jag numera aldrig är självständig.

Jag älskar mitt barn. Hen är det bästa som finns. Men hade jag vetat hur utmattad jag var då, hur lite återhämtning jag skulle få efteråt och hur dåligt skick jag skulle hamna i, hade jag behövt tänka igenom allting några gånger till. Både för min skull, för min mans skull och framför allt för barnets skull.

Det här med förlossningsskador är inte att leka med. Har en vän som nyligen opererats några år efter hennes sista barn. Jag har en sådan enorm respekt för vad kvinnor som föder barn går igenom. Nu hade jag själv en okomplicerad förlossning, men även en sådan är en stor sak att gå igenom för de allra flesta och kan behöva bearbetas ganska länge. Det är ingen liten sak man gör, att vara gravid och föda barn, det är inget som ska sopas under mattan. Komiskt nog är det just det vi i princip måste göra eftersom vi i nästa sekund har ett nyfött barn att ta hand om.

 

[Voeux]

Ptja att skära upp buken för att få ut ungen går väl under kategorin uppoffring, bara som en start liksom. Nu har jag hållit på att rehabilitera sedan dess. Ta mig ur sängen själv, kunna resa mig ur soffan, kunna lyfta saker från golvet. Att amma varje timme trots att det gör så ont så jag gråter. Att bära på henne på nätterna trots att ryggen håller på att ge vika. Vad ska man annars kalla det än uppoffring? Jag har ju offrat min kropp för att ge henne liv, mat och trygghet.

Värt det? Varje dag i veckan. Skulle jag göra det igen? I morgon om jag kunde. Men en del i att vara förälder, i min värld, är att ge av dig själv även när du inte vill. När du inte orkar mer. För att det är ditt ansvar att göra just det.

Såg att detta blev dubbelt av någon märklig anledning.

 

[sthu]

Ber att få tala med dem kort i telefon innan, ser till att de har avtal med regionen. Och ge det mer än ett tillfälle. Psykologer är inte tankeläsare och det kan ta en gång eller två innan ni når samförstånd.

Hittills har jag gjort exakt så, och gått dit en gång i veckan i minst sex veckor. Har gett noll och nada.
Nu vimlar det inte av psykologer och terapeuter här, så kanske har jag sån otur att de är lite rövhattiga alltihop...

 

[Pilot]

Hittills har jag gjort exakt så, och gått dit en gång i veckan i minst sex veckor. Har gett noll och nada.
Nu vimlar det inte av psykologer och terapeuter här, så kanske har jag sån otur att de är lite rövhattiga alltihop...

Har du remiss till psykolog/ samtalsterapeut så kan du tex välja att träffa någon online.
Iochmed Coronan har det exploderat av nätalternativ känns det som.

Jag har gått till några bra och några dåliga. (Det blir så när man flyttar runt.)

Har du en plan för hur du löser det när du har en dålig period?
Det är min största rädsla, hur jag kan vara en bra förälder när jag själv mår dåligt, eller åtminstone har en partner som är beredd på att täcka upp när inte jag orkar.

 

[sthu]

Har du remiss till psykolog/ samtalsterapeut så kan du tex välja att träffa någon online.
Iochmed Coronan har det exploderat av nätalternativ känns det som.

Jag har gått till några bra och några dåliga. (Det blir så när man flyttar runt.)

Har du en plan för hur du löser det när du har en dålig period?
Det är min största rädsla, hur jag kan vara en bra förälder när jag själv mår dåligt, eller åtminstone har en partner som är beredd på att täcka upp när inte jag orkar.

Jag litar fullt ut på att min man kan steppa in och ta över.

Jag har ingen remiss.
Hade en kontakt på sjukhuset men jag höll på att bli tokig på tjatet om hur bra det är med barn så vi avslutade. Träffade en ny men han hann sluta innan vi kom nånvart.

 

[TygerTyger]

Jag kom i kontakt med det japanska begreppet ikigai när jag funderade på jobbrelaterade frågor, men senast jag kom att tänka på det var när jag för säkerhets skull tänkte ett varv till på barnfrågan.

Ikigai är alltså sysselsättningar som uppfyller alla fyra kriterier: man älskar det, är bra på det, världen behöver det och man kan få betalt för det.

Det som slog mig är att föräldraskap för mig hamnar utanför alla de här fyra kategorierna. Anledningen till att jag funderade ytterligare en gång var ren och skär FOMO.