Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Jag tänker att om jag får en unge lär den ha kolik stup i kvarten, aldrig sova och bli världens trotsigaste tonåring

 

[sthu]

Småbarnsbubblan är ju också väldigt speciell. Det är nytt, föräldrarna är uppslukade av det, det finns inte tid till annat. Det klart en känner sig utanför då. Men den varar inte heller för alltid så förr eller senare kommer även de, sannolikt, kunna lyfta blicken igen och återfå relationer, hobbys och ett eget liv. Kan man som vän härda ut några år så tror jag det blir enklare på andra sidan kullen!

Fast den äldsta ungen i kretsen är 16 år, modern har fortfarande inte "lyft blicken"

 

[Voeux]

Uppoffring?

Jag offrade inget när mina barn föddes eller under deras uppväxt, tyckte inte heller att något, någonsin var "pissjobbigt".

Alla varianter mellan "allt flyter på finfint, livet är underbart" till "misär, depression och allt är piss" förekommer och de allra flesta hamnar inte i ytterligheterna, utan nånstans mitt emellan.

@sthu med bihang verkar i dagsläget vare sig längta eller känna motvilja till barn och det där "blir det så blir det" är de inte ensamma om. Tvärtom är det nog så för väldigt många.

Vad skönt för dig då. Jag tror dock de flesta anser att barn kommer med uppoffringar även om livet också är underbart och flyter på finfint.

 

[Voeux]

Fast den äldsta ungen i kretsen är 16 år, modern har fortfarande inte "lyft blicken"

Nej det finns ju undantag såklart.

 

[sthu]

Vad skönt för dig då. Jag tror dock de flesta anser att barn kommer med uppoffringar även om livet också är underbart och flyter på finfint.

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

 

[Voeux]

Jag tänker att om jag får en unge lär den ha kolik stup i kvarten, aldrig sova och bli världens trotsigaste tonåring

Det vet man aldrig.

 

[sthu]

Det vet man aldrig.

Nej, klart man inte vet. Jag vet inte ens vad jag ska äta till lunch imorgon.
Det var inte ett helt seriöst inlägg

 

[Thaliaste]

Jaa, de flesta är inte på sitt andra eller tredje nu. Inte konstigt jag känner mig utanför.. Men nej, det är inte heller en anledning att skaffa. Det inte det jag säger. Jag känner bara att jag missat något viktigt i livet.

Samma här, och visst är det lätt att både känna sig utanför och " om alla andra gillar familjelivet så borde jag också göra det".

Jag tänker att man får titta på sig själv under 25 år framåt och känna efter vad man vill spendera sin tid och engagemang på. Även om barnen vanligtvis inte behöver allt ens engagemang hela den tiden, så får man ju ändå vara beredd på att finnas där i den grad de behöver (vilket ju kan variera stort) åtminstone tonårstiden ut.

 

[Nahar]

Jag har gått hos samtalsterapeut och det var den mest värdelösa smörja jag varit med om.

Så du vägrar all form av hjälp i frågan för att du haft en dålig erfarenhet, men är kanske beredd att förändra hela ditt liv utan att veta om du faktiskt vill?

 

[sthu]

Samma här, och visst är det lätt att både känna sig utanför och " om alla andra gillar familjelivet så borde jag också göra det".

Jag tänker att man får titta på sig själv under 25 år framåt och känna efter vad man vill spendera sin tid och engagemang på. Även om barnen vanligtvis inte behöver allt ens engagemang hela den tiden, så får man ju ändå vara beredd på att finnas där i den grad de behöver (vilket ju kan variera stort) åtminstone tonårstiden ut.

Jag har ingen plan för mitt liv ens ett år framåt. Så visst, jag kan lägga tid på vad som helst.

 

[sthu]

Så du vägrar all form av hjälp i frågan för att du haft en dålig erfarenhet, men är kanske beredd att förändra hela ditt liv utan att veta om du faktiskt vill?

Nej nu hänger jag inte med igen. Jag tror du missuppfattat hela min situation.

 

[Thaliaste]

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

Friheten att kunna göra (i princip) vad jag vill (i princip) när jag vill ryker ju definitivt.

 

[Nahar]

Nej nu hänger jag inte med igen. Jag tror du missuppfattat hela min situation.

Jag har uppfattat det som att du inte vet vad du vill men inte heller vill ha hjälp med att klura ut det.

 

[sthu]

Friheten att kunna göra (i princip) vad jag vill (i princip) när jag vill ryker ju definitivt.

Fast sån frihet har jag inte haft på många många år ändå. Det är liksom inget problem.

 

[sthu]

Jag har uppfattat det som att du inte vet vad du vill men inte heller vill ha hjälp med att klura ut det.

Jag vill gärna ha hjälp att klura ut det. Men som sagt, de gånger jag tagit upp det med vården har jag möts av ett "åh barn, Gulli Gulli" ungefär. Till och med hos barnmorskan när jag skulle byta spiral.
Så nej, det handlar inte om en dålig erfarenhet en gång.

 

[Nahar]

Jag vill gärna ha hjälp att klura ut det. Men som sagt, de gånger jag tagit upp det med vården har jag möts av ett "åh barn, Gulli Gulli" ungefär. Till och med hos barnmorskan när jag skulle byta spiral.
Så nej, det handlar inte om en dålig erfarenhet en gång.

Men jag föreslår ju att du inte ens ska prata om att det handlar om barn. Egentligen handlar det ju om att du har svårt att veta vad du vill, det kunde varit något helt annat.

Föreslår t.ex. gratis kurs i värderingar genom 29k, eller en bra psykolog som gillar att djupdyka i folks värderingar och viljor.

 

[sthu]

Men jag föreslår ju att du inte ens ska prata om att det handlar om barn. Egentligen handlar det ju om att du har svårt att veta vad du vill, det kunde varit något helt annat.

Föreslår t.ex. gratis kurs i värderingar genom 29k, eller en bra psykolog som gillar att djupdyka i folks värderingar och viljor.

Nej, det handlar enbart om att jag inte är säker i frågan om barn. Ingenting annat. Jag har inga som helst problem att vare sig ta andra beslut eller vara spontan.

 

[Voeux]

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

Ptja att skära upp buken för att få ut ungen går väl under kategorin uppoffring, bara som en start liksom. Nu har jag hållit på att rehabilitera sedan dess. Ta mig ur sängen själv, kunna resa mig ur soffan, kunna lyfta saker från golvet. Att amma varje timme trots att det gör så ont så jag gråter. Att bära på henne på nätterna trots att ryggen håller på att ge vika. Vad ska man annars kalla det än uppoffring? Jag har ju offrat min kropp för att ge henne liv, mat och trygghet.

Värt det? Varje dag i veckan. Skulle jag göra det igen? I morgon om jag kunde. Men en del i att vara förälder, i min värld, är att ge av dig själv även när du inte vill. När du inte orkar mer. För att det är ditt ansvar att göra just det.

 

[malumbub]

Jag tror att det är ordet "uppoffring" som är problemet. Känner du verkligen att du offrade någonting?

Jag offrade min kropp. Separerade magmuskler som är ett problem varje dag, ökad övervikt p g a ökad hormonkaos efter graviditet, ökad ledvärk och långvarig foglossningssmärta under minst 6 år ( d v s fem år efter förlossningen). Och mitt minimala tålamod prövas dagligen, både av barnets fullt naturliga utveckling och av det faktum att jag numera aldrig är självständig.

Jag älskar mitt barn. Hen är det bästa som finns. Men hade jag vetat hur utmattad jag var då, hur lite återhämtning jag skulle få efteråt och hur dåligt skick jag skulle hamna i, hade jag behövt tänka igenom allting några gånger till. Både för min skull, för min mans skull och framför allt för barnets skull.

 

[Pilot]

Men jag föreslår ju att du inte ens ska prata om att det handlar om barn. Egentligen handlar det ju om att du har svårt att veta vad du vill, det kunde varit något helt annat.

Föreslår t.ex. gratis kurs i värderingar genom 29k, eller en bra psykolog som gillar att djupdyka i folks värderingar och viljor.

Aldrig hört talas om, vad är det?