Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[em-pirre]

"Att jobba på det" behöver ju inte betyda att det är konflikter och stress hela tiden. Jag tänker mer att mitt i t.ex. heltidsjobb, dagislämningar och -hämtningar, höstförkylningar och allt va det kan vara kanske det inte alltid känns som en dans på rosor. Då kanske man ibland behöver anstränga sig lite, exempelvis komma ihåg att krama sin partner ibland eller säga ett par positiva ord, såna där småsaker som betyder jättemycket, ibland till och med är helt avgörande för att man ska fortsätta känna sig som ett kärlekspar och komma ihåg varför faktiskt är tillsammans. Jag skrev ju också att det ska vara många fler bra stunder än dåliga, så är det ju inte om man bara har konflikter och stress i sitt förhållande.

Alltså det är just det jag tycker är konstigt. Sånt kommer naturligt för mig (inte i med kompisar, kollegor och övrig familj), och jag hade tyckt att det var just jobbigt att behöva "jobba" på förhållandet på ett sånt vis. Orka.

 

[cirkus]

Kanske är det så att vi i min umgängeskrets har för höga förväntningar på livet? Jag är trots allt 37 år gammal och lite luttrad i gemet är man ju, men jag har ändå hoppet kvar. Jag har haft två långa förhållanden och båda har liksom dött ut. Helt av sina egna anledningar. Men det kanske är så livet är, det finns ingen som är rätt livet igenom utan bara rätt just nu?

Det vi hakat upp oss mest på är ju att man är så olika med olika personer. Med en kille har jag varit väldigt sexuellt aktiv och vi har haft jätteroligt, samtidigt som vi var passionerade åt andra hållet också och bråkade mycket. Med någon annan har jag aldrig bråkat. Med en annan har jag varit väldigt omhändertagande och gullig, medan jag med en annan mest velat bli omhändertagen. Betyder det att man har olika starka känslor för personerna eller är det så att olika människor drar ut olika egenskaper ur en?

Jag plockar fram det här gamla inlägget från TS

På det fetstilta vill jag svara JA plus att det kan ändras över tid.

Oavsett om jag är i kärleksrelation eller vänskapsrelation så har jag insett att huruvida jag trivs i relationen eller inte handlar om vem jag själv blir. Upptäcker jag att en person får mig att bli en jag inte gillar så behöver jag se över relationen.

 

[Inte_Ung]

Själv vill jag helst vara särbo, vi är sambos enbart pga praktiska orsaker.

Att bo tillsammans med någon annan är alltid ett himla trassel.
Så det krävs att man är motiverad till det konceptet, annars så blir det svårt.

 

[Inte_Ung]

Jag vet. Men jag syftade bara på fysisk attraktion.

Jag har funderat mera på detta.
Och det är faktiskt så att smaken är så olika att det som är oattraktivt för den ena kan vara det mest attraktiva för någon annan.
Smaken rör sig inom ett mycket stort område där även fetisch ingår.
Att vara fysiskt attraktiv för någon annan handlar inte om att se ut som en filmstjärna eller ett fitnessmagasin.

 

[gulan]

Oavsett om jag är i kärleksrelation eller vänskapsrelation så har jag insett att huruvida jag trivs i relationen eller inte handlar om vem jag själv blir. Upptäcker jag att en person får mig att bli en jag inte gillar så behöver jag se över relationen.

Jepp. Detta är så himmla bra att jag skriver upp det i min bok "bukes bästa citat". Jag har också kommit så långt i min självkännedom att vet att jag bara vill umgås med människor som plockar fram det bästa ur mig. Jag vill tycka om mig själv när jag är med andra.
gulan

 

[tanten]

Alltså det är just det jag tycker är konstigt. Sånt kommer naturligt för mig (inte i med kompisar, kollegor och övrig familj), och jag hade tyckt att det var just jobbigt att behöva "jobba" på förhållandet på ett sånt vis. Orka.

Grattis. Du är nog inte helt vanlig tror jag?

Min tro är att de flesta istället gör tvärtom. Jag ser ju så många som blir lite korta och sträva i tonen om partnern ringer. istället för att mjukna och vara varma. Partnern är den som får minst värme och minst bekräftelse. För den finns ju alltid där. Typ.

Jag tror (!) att de flesta av oss behöver ruska om oss själva ibland för att faktiskt klargöra för partnern att vi uppskattar hen.

Tror @westernsuzie ha en poäng.

 

[Petruska]

Grattis. Du är nog inte helt vanlig tror jag?

Min tro är att de flesta istället gör tvärtom. Jag ser ju så många som blir lite korta och sträva i tonen om partnern ringer. istället för att mjukna och vara varma. Partnern är den som får minst värme och minst bekräftelse. För den finns ju alltid där. Typ.

Jag tror (!) att de flesta av oss behöver ruska om oss själva ibland för att faktiskt klargöra för partnern att vi uppskattar hen.

Jag känner igen det där, man ser/hör ganska ofta sådant. Jag brukar faktiskt ganska undantagslöst tänka att det verkar bättre att de bryter upp, inte att de borde "jobba på förhållandet". Jag tolkar det helt enkelt som att deras ton berättar vad de känner för varandra. Jag brukar inte tänka mig att de liksom har en kärlek "bakom" den där tonen.

Då jag själv hörde mig låta så tog jag tag i saken och bröt upp. Det föresvävade mig inte ens att det fanns något alternativ.

 

[stjarnhimmel]

Jag kan hålla med i teorin att något är fel om man har en otrevlig ton etc...
Men - jag är inte övertygad om att en otrevlig ton alltid behöver betyda att det är partnern som bör bytas ut. Dvs jag kan inte säga att jag aldrig kommer ha en otrevlig ton även om jag har mitt livs kärlek. Däremot om man ständigt hamnar där bör man börja fundera.

 

[tanten]

Jag känner igen det där, man ser/hör ganska ofta sådant. Jag brukar faktiskt ganska undantagslöst tänka att det verkar bättre att de bryter upp, inte att de borde "jobba på förhållandet". Jag tolkar det helt enkelt som att deras ton berättar vad de känner för varandra. Jag brukar inte tänka mig att de liksom har en kärlek "bakom" den där tonen.

Då jag själv hörde mig låta så tog jag tag i saken och bröt upp. Det föresvävade mig inte ens att det fanns något alternativ.

Och ja gär inte lika övertygad om att det inte finns kärlek.

Jag märker ju att även människor som älskar varandra djupt faller in i det där. Jag har faktiskt kommenterat och frågat någon gång och fått mestadels lite generade svar. Det blir en sorts jargong som de faller in i och som egentligen skulle kunna vara helt annorlunda.

Jag tror att människor inte är så där genomgjutna. De har fel och brister. Och att en del av de där felen och bristerna hamnar i att de de älskar djupast och högst behandlas sämre än random främlingar. Stannar man upp och tänker efter kan man bli en bättre människa och partner.

Givetvis finns det folk som borde bryta upp. Men för att de inte visar varann uppskattning? Nä, de kanske bara behöver tänka till. Och då är vi där i detta som vi i så många trådar kallats "jobba på förhållandet". Detta som jag tolkar som lite mer eftertanke.

 

[Amha]

Grattis. Du är nog inte helt vanlig tror jag?

Min tro är att de flesta istället gör tvärtom. Jag ser ju så många som blir lite korta och sträva i tonen om partnern ringer. istället för att mjukna och vara varma. Partnern är den som får minst värme och minst bekräftelse. För den finns ju alltid där. Typ.

Jag tror (!) att de flesta av oss behöver ruska om oss själva ibland för att faktiskt klargöra för partnern att vi uppskattar hen.

Tror @westernsuzie ha en poäng.

Aldrig varit med om. Varför gör man så? Är jag för ung för att ha stött på det?

Jag och min partner tillhör ju internet-generationen och kan, apropå ingenting, sända varandra hjärtan och -smileys via våra chatprogram när en eller båda av oss jobbar, för att vi just då sköljs med värme och kärlek till den andra personen. Hemma hamnar det i spontanpussar eller fina ord i stället. Att tonen ska bli tråkig när partnern ringer.. Möjligen om man är tokstressad till något. Varför skulle jag låta otrevlig mot någon jag tycker om? Min partner ogillar förvisso att prata i telefon så han får sagt det han vill säga eller svarar på det jag vill säga och så är samtalet över men han är aldrig kort eller tråkig i tonen utan effektiv i samtalet.

 

[em-pirre]

Grattis. Du är nog inte helt vanlig tror jag?

Min tro är att de flesta istället gör tvärtom. Jag ser ju så många som blir lite korta och sträva i tonen om partnern ringer. istället för att mjukna och vara varma. Partnern är den som får minst värme och minst bekräftelse. För den finns ju alltid där. Typ.

Jag tror (!) att de flesta av oss behöver ruska om oss själva ibland för att faktiskt klargöra för partnern att vi uppskattar hen.

Tror @westernsuzie ha en poäng.

Men så sorgligt! Jag har nog enbart stött på sådant i såna fall där jag själv anser att paret nog borde bryta upp. De flesta jag känner blir varma i tonen då de pratar med sin partner, också efter fyrtio år tillsammans.

Om jag blir sådär sur och tvär så är det nog dags att fundera på om jag överlag är lycklig i mitt liv och i mitt förhållande.

 

[tanten]

Men så sorgligt! Jag har nog enbart stött på sådant i såna fall där jag själv anser att paret nog borde bryta upp. De flesta jag känner blir varma i tonen då de pratar med sin partner, också efter fyrtio år tillsammans.

Om jag blir sådär sur och tvär så är det nog dags att fundera på om jag överlag är lycklig i mitt liv och i mitt förhållande.

Jag tänker inte föra något korståg för att stanna i dåliga förhållanden.

Däremot är jag tveksam till att en människa som inte mår bra ska bryta upp som första åtgärd. Att man är olycklig behöver inte bero på förhållandet. Det finns annat man kan åtgärda utan att en partner behöver slängas ut ur livet.

Jag är mellan 50 och 60 och nog är det mer sällsynt att en person ständigt talar om partnern i varma och ömsinta ordalag? Det är de fina undantagen. Samtidigt som väldigt många par faktiskt har det alldeles utmärkt i sina relationer.

 

[em-pirre]

Jag tänker inte föra något korståg för att stanna i dåliga förhållanden.

Däremot är jag tveksam till att en människa som inte mår bra ska bryta upp som första åtgärd. Att man är olycklig behöver inte bero på förhållandet. Det finns annat man kan åtgärda utan att en partner behöver slängas ut ur livet.

Jag är mellan 50 och 60 och nog är det mer sällsynt att en person ständigt talar om partnern i varma och ömsinta ordalag? Det är de fina undantagen. Samtidigt som väldigt många par faktiskt har det alldeles utmärkt i sina relationer.

Därför skrev jag att jag i såna fall skulle fundera på om jag är lycklig i mitt förhållande och i mitt liv. För jag tänker att det i mitt fall verkligen hade varit något som är fel ifall jag blev sådan.

 

[Petruska]

Och ja gär inte lika övertygad om att det inte finns kärlek.

Jag märker ju att även människor som älskar varandra djupt faller in i det där. Jag har faktiskt kommenterat och frågat någon gång och fått mestadels lite generade svar. Det blir en sorts jargong som de faller in i och som egentligen skulle kunna vara helt annorlunda.

Jag tror att människor inte är så där genomgjutna. De har fel och brister. Och att en del av de där felen och bristerna hamnar i att de de älskar djupast och högst behandlas sämre än random främlingar. Stannar man upp och tänker efter kan man bli en bättre människa och partner.

Givetvis finns det folk som borde bryta upp. Men för att de inte visar varann uppskattning? Nä, de kanske bara behöver tänka till. Och då är vi där i detta som vi i så många trådar kallats "jobba på förhållandet". Detta som jag tolkar som lite mer eftertanke.

Alltså, det där med att det verkar bedrövligt och att det är svårt att fatta varför de är ihop, är ju bara något jag tänker när jag ser/hör det.

Jag har också varit med om att de berörda nedtonar betydelsen av det när man frågar. Men det är ändå på något vis obegripligt för mig. Givetvis är människor inte genomlysta och konsekventa inifrån och ut, men ändå, det är något underligt för mig om man behöver påminna sig om att låta åtminstone normalt trevlig när man pratar med den man påstår sig älska. Jag begriper verkligen inte hur man står ut med det. Varken med att höra sig själv och den andra låta så där, eller med att behöva påminna sig. (Om det blir oftare än undantagsvis, som har diskuterats tidigare i tråden.)

 

[stjarnhimmel]

Hehe.. Igår hörde jag vid tre olika tillfällen tre par på stan som högljutt gnällde på sin partner.
Jag skulle aldrig orka ha det så men samtidigt vet jag många som har det så år efter år.
Både yngre och äldre.

 

[em-pirre]

Hehe.. Igår hörde jag vid tre olika tillfällen tre par på stan som högljutt gnällde på sin partner.
Jag skulle aldrig orka ha det så men samtidigt vet jag många som har det så år efter år.
Både yngre och äldre.

Det där är en annan sak jag bara inte kan förstå! Jag mår illa varje gång någon (alltid kvinnor) sitter och spyr galla över sin partner. Han gör inget, han berättar inget, han visar inte uppskattning, han sköter inte barnen, han var för full, han är hellre med kompisar o.s.v.

a) om han är så jävla dålig, varför är ni tillsammans?
b) har du nånsin berättat för honom hur du känner (i en icke anklagande ton). Diskuterar ni nånsin något, eller gör du bara antaganden?
c)

EDIT: givetvis finns det fall som är sorgliga på riktigt. Där kvinnan på riktigt är i behov av hjälp och stöd eftersom mannen är våldsam, elak, whatever.

 

[tanten]

Alltså, det där med att det verkar bedrövligt och att det är svårt att fatta varför de är ihop, är ju bara något jag tänker när jag ser/hör det.

Jag har också varit med om att de berörda nedtonar betydelsen av det när man frågar. Men det är ändå på något vis obegripligt för mig. Givetvis är människor inte genomlysta och konsekventa inifrån och ut, men ändå, det är något underligt för mig om man behöver påminna sig om att låta åtminstone normalt trevlig när man pratar med den man påstår sig älska. Jag begriper verkligen inte hur man står ut med det. Varken med att höra sig själv och den andra låta så där, eller med att behöva påminna sig. (Om det blir oftare än undantagsvis, som har diskuterats tidigare i tråden.)

Det verkar på något sätt som om du och andra tycker att bara man har problem så är ensamhet/singelliv bästa lösningen? Problem = gör slut? Om jag har problem med att ara vardagstrevlig så är det bäst att jag lever ensam? Inte få hjälp och stöd av min älskade partner för att reda ut mitt liv?
Vi har nog helt olika erfarenheter av liv och människor, kanske beroende på klass och bostadsort, vad vet jag.

Det blir också två olika saker. Kärlek och jargong. Jag vet par som har en rätt tuff jargong sinsemellan men som älskar varandra högt och rent. Och andra som är artiga och trevliga men där känslorna är synnerligen svala.

Äsch. Nu har jag grävt i det här tillräckligt.

 

[Tass]

Min erfarenhet är att om man inte mår bra så är det de närmaste det går ut över. Därför att man inte orkar hålla masken och vara trevlig hela tiden. Man blottar sin "dåliga" sida för är den man står närmast.
Sen är det jätteviktigt med kommunikation, och att göra något åt situationen.

Ständigt tråkig ton är

 

[Petruska]

Det verkar på något sätt som om du och andra tycker att bara man har problem så är ensamhet/singelliv bästa lösningen? Problem = gör slut? Om jag har problem med att ara vardagstrevlig så är det bäst att jag lever ensam? Inte få hjälp och stöd av min älskade partner för att reda ut mitt liv?
Vi har nog helt olika erfarenheter av liv och människor, kanske beroende på klass och bostadsort, vad vet jag.

Det blir också två olika saker. Kärlek och jargong. Jag vet par som har en rätt tuff jargong sinsemellan men som älskar varandra högt och rent. Och andra som är artiga och trevliga men där känslorna är synnerligen svala.

Äsch. Nu har jag grävt i det här tillräckligt.

Njae. När det kommer till göra slut eller inte, lutar jag åt att hela förhållandegrejen är lite för komplex för sitt eget - eller människornas - bästa. Av sådana där skäl som att det sätt på vilket vi förstår förhållanden, och organiserar våra liv, ofta gör att separationer medför väldigt drastiska livsstilsförändringar. Så krasst sett får man väl väga för och emot, det kanske är värt den större bostaden, hästarna etc att ofta låta och känna sig lite småsur? Inget säger att man blir mindre småsur av att separera, man kommer bara att sura över andra saker.

Men ser jag till själva relationen, vad jag vill göra med andra människor i min närmaste närhet och vad jag vill göra med dem - då är jag mer tveklös: separera om det är trist! Småsur ton sedan tex två decennier, har jag svårt att se som "problem i förhållandet" av lösbart slag. Det kan det kanske vara, men jag tror det när jag ser det - och det har jag ännu inte gjort.

Men jag har ju levt med samma person i bortåt 20 år. Givetvis har det inte varit med varje ord fyllt av djupt känd och uttryckt kärlek. Och jag drar inte så snart jag är lite småirriterad. Men ett permanent tillstånd av trist ton - för mig är det väldigt skrämmande och det sista jag vill leva i. Som syskongräl hela vuxenlivet. Syskongräl är bland det värsta jag vet. (Och jag har haft många, fast med mitt syskon.)

 

[stjarnhimmel]

Min erfarenhet är att om man inte mår bra så är det de närmaste det går ut över. Därför att man inte orkar hålla masken och vara trevlig hela tiden. Man blottar sin "dåliga" sida för är den man står närmast.
Sen är det jätteviktigt med kommunikation, och att göra något åt situationen.

Ständigt tråkig ton är

Precis..
Jag har tex hört många som får problem med förhållandet när partnern blir arbetslös. När jag tex var som sjukast några år var jag nog inte heller jätterolig alltid att ha hemma.
Mår man dåligt så tror jag det finns risk att man blir ego och inte bryr sig om de andra.
Sen kan man ju inte som partner orka hur länge som helst med någon som har otrevlig ton. Men att någon har dåliga dagar eller perioder har jag viss förståelse för.