Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[Tass]

Njae. När det kommer till göra slut eller inte, lutar jag åt att hela förhållandegrejen är lite för komplex för sitt eget - eller människornas - bästa. Av sådana där skäl som att det sätt på vilket vi förstår förhållanden, och organiserar våra liv, ofta gör att separationer medför väldigt drastiska livsstilsförändringar. Så krasst sett får man väl väga för och emot, det kanske är värt den större bostaden, hästarna etc att ofta låta och känna sig lite småsur? Inget säger att man blir mindre småsur av att separera, man kommer bara att sura över andra saker.

Men ser jag till själva relationen, vad jag vill göra med andra människor i min närmaste närhet och vad jag vill göra med dem - då är jag mer tveklös: separera om det är trist! Småsur ton sedan tex två decennier, har jag svårt att se som "problem i förhållandet" av lösbart slag. Det kan det kanske vara, men jag tror det när jag ser det - och det har jag ännu inte gjort.

Men jag har ju levt med samma person i bortåt 20 år. Givetvis har det inte varit med varje ord fyllt av djupt känd och uttryckt kärlek. Och jag drar inte så snart jag är lite småirriterad. Men ett permanent tillstånd av trist ton - för mig är det väldigt skrämmande och det sista jag vill leva i. Som syskongräl hela vuxenlivet. Syskongräl är bland det värsta jag vet. (Och jag har haft många, fast med mitt syskon.)

Singellivet är klart missgynnat på olika sätt i samhället. Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända med förhållandena om det inte fanns en massa praktiska vinster med att vara i par. Tänk om man hade råd med samma fina boende som singel, var lika välkommen på middagar osv - hur många skulle då dela på sig?

 

[stjarnhimmel]

Det där är en annan sak jag bara inte kan förstå! Jag mår illa varje gång någon (alltid kvinnor) sitter och spyr galla över sin partner. Han gör inget, han berättar inget, han visar inte uppskattning, han sköter inte barnen, han var för full, han är hellre med kompisar o.s.v.

a) om han är så jävla dålig, varför är ni tillsammans?
b) har du nånsin berättat för honom hur du känner (i en icke anklagande ton). Diskuterar ni nånsin något, eller gör du bara antaganden?
c)

EDIT: givetvis finns det fall som är sorgliga på riktigt. Där kvinnan på riktigt är i behov av hjälp och stöd eftersom mannen är våldsam, elak, whatever.

Jag har hört en hel del män som också klagar på frun hemma. Ofta börjar med att säga
"Man har ju regeringen hemma"
Och sen heter det att han inte får bestämma ngt..

Ngt som jag dock ser många kvinnor omkring mig göra är att ta för givet att deras uppfattning om hem och barn är den rätta. Och så klagar man på att han inte gör ngt hemma men sen när han gör ngt så är allt fel.
Jag har en vän som jag pratat mkt om detta med. Tex att jag tyckte att man inte behöver säga till mannen om att allt hab gör är fel tex gör det kanske inte så mkt om barnet inte har kläder som matchar idag.

 

[Petruska]

Singellivet är klart missgynnat på olika sätt i samhället. Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända med förhållandena om det inte fanns en massa praktiska vinster med att vara i par. Tänk om man hade råd med samma fina boende som singel, var lika välkommen på middagar osv - hur många skulle då dela på sig?

Ja, visst är det spännande att tänka på! Som det är nu, går ju liksom människors livsprojekt - båtar, gårdar, umgängeskretsar osv - helt hand i hand med deras/våra kärleksrelationer. Förhållandena och livsprojekten förutsätter ofta varandra. Det är spännande att tänka på alternativen.

 

[sjoberga]

Ja, visst är det spännande att tänka på! Som det är nu, går ju liksom människors livsprojekt - båtar, gårdar, umgängeskretsar osv - helt hand i hand med deras/våra kärleksrelationer. Förhållandena och livsprojekten förutsätter ofta varandra. Det är spännande att tänka på alternativen.

Fast är det verkligen så? Jag är van vid att man har olika umgängeskretsar (men även någon gemensam krets), olika intressen men även gemensamma. Men jag har i och för sig ingen båt heller. Jag försökte göra ett tankeexperiment och tror inte att jag skulle leva särdeles annorlunda som ensam istället för i nuvarande äktenskap. Sen skulle livet säkert vara annorlunda på olika vis för visst präglas man på olika sätt av sin livspartner eller avsaknaden av det.

Jag kanske har för få livsprojekt. Projekt betyder för övrigt att det finns ett start och ett slut och det kanske alltför få använder för sina sk livsprojekt.

 

[athena]

Jag håller verkligen med @sjoberga! Varken mina eller min sambos projekt (jobb/hobbys/vänner etc) är beroende av vår relation?!? Det tycker jag i min tur verkar mycket märkligare och framförallt otroligt sårbart.

Sen delar vi en del både intressen och vänner, och har föralldel några både större och mindre gemensamma projekt, men mitt liv är iaf inte särskilt annorlunda jämfört med när jag levde utan honom. Extremt annorlunda mot när jag levde med mitt ex dock, men det har helt andra orsaker.

 

[stjarnhimmel]

Fast är det verkligen så? Jag är van vid att man har olika umgängeskretsar (men även någon gemensam krets), olika intressen men även gemensamma. Men jag har i och för sig ingen båt heller. Jag försökte göra ett tankeexperiment och tror inte att jag skulle leva särdeles annorlunda som ensam istället för i nuvarande äktenskap. Sen skulle livet säkert vara annorlunda på olika vis för visst präglas man på olika sätt av sin livspartner eller avsaknaden av det.

Jag kanske har för få livsprojekt. Projekt betyder för övrigt att det finns ett start och ett slut och det kanske alltför få använder för sina sk livsprojekt.

För mig är det rätt lika oavsett singel eller förhållande.
Men för många andra skulle den ekonomiska skillnaden vara stor dvs många skulle nog inte ha råd med boende på samma nivå, häst eller andra saker som kostar mkt.

Jag hörde ett samtal häromdan med en väns döttrar och kompis till dom. Alla i 25- årsåldern. De utbildar sig inom låglöneyrken. Deras mamma tog upp frågan om lön häromdan. Alla tre tjejerna sa på fullaste allvar att jag ska verkligen försöka hitta en man med en rimlig lön för om jag lever singel eller med någon med samma lön så kommer det bli fattigt.
Tragiskt på många plan att höra en ung kvinna så.

 

[Petruska]

Fast är det verkligen så? Jag är van vid att man har olika umgängeskretsar (men även någon gemensam krets), olika intressen men även gemensamma. Men jag har i och för sig ingen båt heller. Jag försökte göra ett tankeexperiment och tror inte att jag skulle leva särdeles annorlunda som ensam istället för i nuvarande äktenskap. Sen skulle livet säkert vara annorlunda på olika vis för visst präglas man på olika sätt av sin livspartner eller avsaknaden av det.

Jag kanske har för få livsprojekt. Projekt betyder för övrigt att det finns ett start och ett slut och det kanske alltför få använder för sina sk livsprojekt.

Jag vet inte hur vanligt det är, men tex det här med att träffa en man och sedan köpa en hästgård, tycker jag att vi ser rätt mycket diskussioner om här, tex. Som om de två sakerna hör ihop. Sedan ser vi för all del också diskussioner om att köpa en hästgård ensam, och då är det väl inte sällan just det där "ensam" lyfts fram.

Om jag inte minns helt fel, så har @tanten (som var den jag svarade) ganska ofta lyft just frågan om umgänge och andra saker som försvinner vid separationer. En del personer säger att de blev väldigt socialt ensamma då de skilde sig. Det verkar inte vara helt ovanligt, även om jag inte tror att det skulle gälla mig.

Jag lever inte med den typ av umgänge som kretsar kring "jämna par", men "parmiddagar" är ett ord jag har hört talas om. Det tycks finnas. Antagligen finns det fler middagar som är sådana, än som kallas så, men det är bara min gissning.

Att folk behöver byta ner sig bostadsmässigt och/eller göra sig av med hästen/hästarna vid separationer, tycker jag nog också att vi ser en hel del av här på buke. Det verkar troligt att det sammanfaller med att man som ensam inte heller byter upp sig bostadsmässigt på samma vis som man gör som par - även om orsakerna är ekonomiska.

Livsprojekt var mest ett ord jag drog till med, i brist på bättre. Boendekarriärer tycks ofta väldigt relaterade till tvåsamheten, och att familjelivet i övrigt är det, är väl rätt uppenbart. Ens föräldraskap och förutsättningarna för det, påverkas väldigt mycket av om man lever ensam eller i par.

 

[sjoberga]

För mig är det rätt lika oavsett singel eller förhållande.
Men för många andra skulle den ekonomiska skillnaden vara stor dvs många skulle nog inte ha råd med boende på samma nivå, häst eller andra saker som kostar mkt.

Jag hörde ett samtal häromdan med en väns döttrar och kompis till dom. Alla i 25- årsåldern. De utbildar sig inom låglöneyrken. Deras mamma tog upp frågan om lön häromdan. Alla tre tjejerna sa på fullaste allvar att jag ska verkligen försöka hitta en man med en rimlig lön för om jag lever singel eller med någon med samma lön så kommer det bli fattigt.
Tragiskt på många plan att höra en ung kvinna så.

Fast man skulle väl ganska sällan vara i behov av samma stora bostad, samma antal hästar eller andra saker om man är ensam som om man är fler? Så det blir lite självreglerande tänker jag.

Däremot om det är som i ditt senare fall så är det ganska tragiskt. Att man bygger upp sitt liv beroende av en annan människas inkomst. Strukturellt är det för jävligt att det är så att könsfördelningen för att hamna inför ett sådant beslut är så skev. Individuellt tycker jag dock man får ta ansvar för de risker man ställer upp i sitt liv. Gör man sig helt beroende av en annan människa för att leva det liv man vill är det en stor risk, på mer än ett sätt.

 

[sjoberga]

Att folk behöver byta ner sig bostadsmässigt och/eller göra sig av med hästen/hästarna vid separationer, tycker jag nog också att vi ser en hel del av här på buke. Det verkar troligt att det sammanfaller med att man som ensam inte heller byter upp sig bostadsmässigt på samma vis som man gör som par - även om orsakerna är ekonomiska.

Ekonomiska och behovsmässiga skulle jag nog vilja inflika.

 

[Raderad medlem 19815]

Fast man skulle väl ganska sällan vara i behov av samma stora bostad, samma antal hästar eller andra saker om man är ensam som om man är fler? Så det blir lite självreglerande tänker jag.

Däremot om det är som i ditt senare fall så är det ganska tragiskt. Att man bygger upp sitt liv beroende av en annan människas inkomst. Strukturellt är det för jävligt att det är så att könsfördelningen för att hamna inför ett sådant beslut är så skev. Individuellt tycker jag dock man får ta ansvar för de risker man ställer upp i sitt liv. Gör man sig helt beroende av en annan människa för att leva det liv man vill är det en stor risk, på mer än ett sätt.

En kompis till mig har ett tag funderat på att skilja sig från sin man men kommer att stanna kvar hos honom delvis på grund av att hon älskar det liv de lever tillsammans, exempelvis deras nya, stora, lyxiga centrala hus, hans föräldrars lyxiga sommarställe där de har ett eget hus på tomten, många dyra och roliga utlandsresor, hans utlandsstationeringar där hon följer med och lever gott och billigt och deras möjligheter att ge sina barn ett gott och roligt liv.

Hennes man tjänar mycket mer än hon gör och hon säger att hon skulle få bo i typ en hyresetta i Angered om de separerade. Hennes karriär är till stor del uppbyggd på hennes mans stora inkomster, hon är entreprenör och driver flera företag som inte direkt ger någon vettig lön men som hon älskar, och jobbar deltid.

Hon är otroligt driven och smart och skulle kunna få ett annat välbetalt jobb som anställd inom något annat. Men hon vill inte.

Men liksom hur skulle hon gjort istället? Jobba med något hon inte vill jobba med? Avstå från att bygga ett nytt underbart hus bara för att hon inte skulle ha råd med det själv? Eller strunta i Chamonix bara för att hon inte skulle ha råd att betala allt själv?

Sen tycker jag inte heller att det är konstigt att det gemensamma liv man skapar till viss del handlar om materiella saker. Typ hus, sommarhus.

 

[stjarnhimmel]

Fast man skulle väl ganska sällan vara i behov av samma stora bostad, samma antal hästar eller andra saker om man är ensam som om man är fler? Så det blir lite självreglerande tänker jag.

Däremot om det är som i ditt senare fall så är det ganska tragiskt. Att man bygger upp sitt liv beroende av en annan människas inkomst. Strukturellt är det för jävligt att det är så att könsfördelningen för att hamna inför ett sådant beslut är så skev. Individuellt tycker jag dock man får ta ansvar för de risker man ställer upp i sitt liv. Gör man sig helt beroende av en annan människa för att leva det liv man vill är det en stor risk, på mer än ett sätt.

Haha... Man behöver inte lika många hästar?

Om man tex som vissa vänner har löner innan skatt på tex 22 och sen kostar bara hästen 6000 i månaden etc.
Med en sådan lön har du kanske råd med max en liten tvåa i storstad.
Om du sen har barn.,

Jag vill bara säga att jag förstår att folk tycker det blir ett betydligt sämre liv av att separera. Det är lätt om man själv har bra inkomst.
Men att bo i Max en tvåa med barn och vara tvungen att sälja hästen vid separation. Ja så ser verkligheten ut för många.

Visst man kan flytta säger någon.. Men det är inte alltid heller så lätt om man har hela sitt trygghetsnät på ett ställe.

 

[Petruska]

Men liksom hur skulle hon gjort istället? Jobba med något hon inte vill jobba med? Avstå från att bygga ett nytt underbart hus bara för att hon inte skulle ha råd med det själv? Eller strunta i Chamonix bara för att hon inte skulle ha råd att betala allt själv?

Sen tycker jag inte heller att det är konstigt att det gemensamma liv man skapar till viss del handlar om materiella saker. Typ hus, sommarhus.

Nej, det är ju det.

Det är väldigt svårt att hålla isär förhållandet och livsstilen/livsprojekten, eller vad man nu ska kalla dem. Det var ju det jag skrev, eller i alla fall det jag menade. Men det är lite roligt att leka med tanken, tycker jag

 

[sjoberga]

En kompis till mig har ett tag funderat på att skilja sig från sin man men kommer att stanna kvar hos honom delvis på grund av att hon älskar det liv de lever tillsammans, exempelvis deras nya, stora, lyxiga centrala hus, hans föräldrars lyxiga sommarställe där de har ett eget hus på tomten, många dyra och roliga utlandsresor, hans utlandsstationeringar där hon följer med och lever gott och billigt och deras möjligheter att ge sina barn ett gott och roligt liv.

Hennes man tjänar mycket mer än hon gör och hon säger att hon skulle få bo i typ en hyresetta i Angered om de separerade. Hennes karriär är till stor del uppbyggd på hennes mans stora inkomster, hon är entreprenör och driver flera företag som inte direkt ger någon vettig lön men som hon älskar, och jobbar deltid.

Hon är otroligt driven och smart och skulle kunna få ett annat välbetalt jobb som anställd inom något annat. Men hon vill inte.

Men liksom hur skulle hon gjort istället? Jobba med något hon inte vill jobba med? Avstå från att bygga ett nytt underbart hus bara för att hon inte skulle ha råd med det själv? Eller strunta i Chamonix bara för att hon inte skulle ha råd att betala allt själv?

Sen tycker jag inte heller att det är konstigt att det gemensamma liv man skapar till viss del handlar om materiella saker. Typ hus, sommarhus.

Alternativet är att acceptera riskerna man tagit och betala konsekvenserna av de valen. Jag menar inte att det är att välja fel för alla, bara att man ska vara medveten om vilka konsekvenser det får.

 

[stjarnhimmel]

Om man leker med tanken att ingen person ska leva på någon annans lön i ett förhållande utan alla ska försörja sig själva.,,
Då skulle väl ingen jobba längre tid inom vården, på kundtjänst, reception, resebyrå och andra låglönejobb.
Hela samhället är ju uppbyggt och beroende av att personer, mestadels kvinnor, prioriterar bort att ha en hög inkomst.
För att inte tala om barn. Där förväntas ju kvinnor prioritera bort sin inkomst med tanke på familjen.

 

[sjoberga]

Haha... Man behöver inte lika många hästar?

Om man tex som vissa vänner har löner innan skatt på tex 22 och sen kostar bara hästen 6000 i månaden etc.
Med en sådan lön har du kanske råd med max en liten tvåa i storstad.
Om du sen har barn.,

Jag vill bara säga att jag förstår att folk tycker det blir ett betydligt sämre liv av att separera. Det är lätt om man själv har bra inkomst.
Men att bo i Max en tvåa med barn och vara tvungen att sälja hästen vid separation. Ja så ser verkligheten ut för många.

Visst man kan flytta säger någon.. Men det är inte alltid heller så lätt om man har hela sitt trygghetsnät på ett ställe.

Men det är ju aktiva val man gjort, att sätta sig med den risken. Det är min poäng.

Har man 14 hästar som jag, så kan jag tänka mig att dra ned antalet.. .

 

[stjarnhimmel]

Men det är ju aktiva val man gjort, att sätta sig med den risken. Det är min poäng.

Har man 14 hästar som jag, så kan jag tänka mig att dra ned antalet.. .

Absolut man har själv valt att ha ett jobb med lägre lön.
Och jag säger att jag kan delvis förstå att man då väljer att inte separera. Även om jag själv aldrig vill vara beroende av någon annan.
Jag reagerade mest på att du skrev att man kan ha mindre antal hästar då det inte var på den nivån jag tänkte på. Snarare att man vid en separation är leva i en liten lägenhet utan häst.

 

[Petruska]

Om man leker med tanken att ingen person ska leva på någon annans lön i ett förhållande utan alla ska försörja sig själva.,,
Då skulle väl ingen jobba längre tid inom vården, på kundtjänst, reception, resebyrå och andra låglönejobb.
Hela samhället är ju uppbyggt och beroende av att personer, mestadels kvinnor, prioriterar bort att ha en hög inkomst.
För att inte tala om barn. Där förväntas ju kvinnor prioritera bort sin inkomst med tanke på familjen.

Japp!

Det här är helt enkelt början på en revolution!

 

[stjarnhimmel]

Japp!

Det här är helt enkelt början på en revolution!

Hehe..,
Let's start a revolution!

 

[sjoberga]

Om man leker med tanken att ingen person ska leva på någon annans lön i ett förhållande utan alla ska försörja sig själva.,,
Då skulle väl ingen jobba längre tid inom vården, på kundtjänst, reception, resebyrå och andra låglönejobb.
Hela samhället är ju uppbyggt och beroende av att personer, mestadels kvinnor, prioriterar bort att ha en hög inkomst.
För att inte tala om barn. Där förväntas ju kvinnor prioritera bort sin inkomst med tanke på familjen.

Fast man kan leva på låg lön utan att vara beroende av någon med hög lön. Och att prioritera bort hög lön är inget fel. Man får själv värdera sin frihet, men jag tror att många osunda förhållanden skulle avslutas tidigare om båda parter hade en plan B formulerad som tillåter ett liv på egen hand.

Jag upplever att revolutionen redan har skett på vissa sätt. Förväntan på könsfördelning av föräldraansvar ser hyfsat annorlunda ut än för bara 20 år sedan.

 

[gulan]

För mig är det rätt lika oavsett singel eller förhållande.
Men för många andra skulle den ekonomiska skillnaden vara stor dvs många skulle nog inte ha råd med boende på samma nivå, häst eller andra saker som kostar mkt.

Jag hörde ett samtal häromdan med en väns döttrar och kompis till dom. Alla i 25- årsåldern. De utbildar sig inom låglöneyrken. Deras mamma tog upp frågan om lön häromdan. Alla tre tjejerna sa på fullaste allvar att jag ska verkligen försöka hitta en man med en rimlig lön för om jag lever singel eller med någon med samma lön så kommer det bli fattigt.
Tragiskt på många plan att höra en ung kvinna så.

Jag verkligen tragiskt! Den mamman kan inte under flickornas uppväxt varit så värst engagerad. I min värld är det lika viktigt att lära sina barn att oberoende betyder frihet, som att lära sig säga tack så mycket när man får något.....
gulan