Era tankar om detta.

[ekra]

Han är en av det gamla traditionella typerna som inte tror på internet eller sådana här forum. Eller att man ska ventilera bekymmer osv på internet. Utan att diskussionsforum gällande sådana saker är bara ett f*nskap.

Du kommer antagligen inte att komma någon vart med att försöka diskutera med honom. Enklast är att försöka undgå ämnet och om det kommer upp igen så avbryt med något som ”Ja jag hör att du säger det, men jag håller inte med, och jag har inte lust att diskutera det vidare”.

 

[ekra]

Han har gjort den kopplingen.

Ja utifrån sin begränsade världsbild. Det betyder inte att det är sant.

 

[Lovisaleonora]

Allt verkar redan vara sagt i tråden, men som kommentar till den som uttalat tesen TS presenterar:

 

[Mia_R]

Han är en av det gamla traditionella typerna som inte tror på internet eller sådana här forum. Eller att man ska ventilera bekymmer osv på internet. Utan att diskussionsforum gällande sådana saker är bara ett f*nskap.

Jodå, att han är en machotyp har vi förstått, det är de som är ganska sköra och ensamma.

 

[Problematisk]

Han har gjort den kopplingen.

Ja särskilt smidig socialt verkar han ju inte vara iallafall...
Om det skulle vara nån som stod mig väldigt nära, t.ex. en pappa eller en morfar, skulle jag säga nåt i stil med att jag inte håller med och jag blir ledsen när han säger så. Och att "psykisk styrka" är ett konstigt begrepp öht i relation till depression. (Utsvävning som jag INTE hade tagit med honom, men - vem är psykiskt stark? Den som krigat sig genom en flera år lång depression och fortfarande står upp eller den som aldrig varit deprimerad?)
Hade det varit nån mindre nära hade jag inte ens brytt mig om att säga så mycket. Skulle hellre diskutera saken med, typ, en guldfisk.

 

[Lovisaleonora]

Nästa fråga i den här lite konstiga tråden.
Om det är en person i sin närhet tex ens chef, hur bemöter man detta?
Eller hur informerar man denna person hur galet detta är?

”Jag delar inte din åsikt”

 

[Golden_Heart]

Ja särskilt smidig socialt verkar han ju inte vara iallafall...
Om det skulle vara nån som stod mig väldigt nära, t.ex. en pappa eller en morfar, skulle jag säga nåt i stil med att jag inte håller med och jag blir ledsen när han säger så. Och att "psykisk styrka" är ett konstigt begrepp öht i relation till depression. (Utsvävning som jag INTE hade tagit med honom, men - vem är psykiskt stark? Den som krigat sig genom en flera år lång depression och fortfarande står upp eller den som aldrig varit deprimerad?)
Hade det varit nån mindre nära hade jag inte ens brytt mig om att säga så mycket. Skulle hellre diskutera saken med, typ, en guldfisk.

För honom är fyskiskt stark = vältränad, inte problem med vikt och då är man psykiskt också stark.
Jag vet att det är en konstig sak att säga ifrån honom, därför jag tog upp det här för att få tips hur jag ska bemöta det, när det är både en närastående samt min chef för en tid framöver.

 

[Problematisk]

För honom är fyskiskt stark = vältränad, inte problem med vikt och då är man psykiskt också stark.
Jag vet att det är en konstig sak att säga ifrån honom, därför jag tog upp det här för att få tips hur jag ska bemöta det, när det är både en närastående samt min chef för en tid framöver.

Men hör du själv hur absurt det låter?
Om det inte är en diskussion som hör hemma inom ramen för din anställning (vilket jag har lite svårt att se att det kan göra tbh) är det nog bäst att bara inte ge sig in i diskussionen alls.

 

[Golden_Heart]

Du kommer antagligen inte att komma någon vart med att försöka diskutera med honom. Enklast är att försöka undgå ämnet och om det kommer upp igen så avbryt med något som ”Ja jag hör att du säger det, men jag håller inte med, och jag har inte lust att diskutera det vidare”.

Tack för rådet!

 

[Golden_Heart]

Men hör du själv hur absurt det låter?
Om det inte är en diskussion som hör hemma inom ramen för din anställning (vilket jag har lite svårt att se att det kan göra tbh) är det nog bäst att bara inte ge sig in i diskussionen alls.

Diskussionen skedde inte på arbetstid utan på kvällen när vi pratade om andra saker.
Känslig situation då det är både min chef och en närstående. Men jag har fått lite goda råd här, hur jag kan svara honom utan att det ska bli något mer av det.

 

[sjoberga]

Äsch, nu är ni taskiga. Nämnda gammelman har säkert superfräscha åsikter om homosexuella, invandrare, mörkhyade och kvinnor sådär rent i allmänhet att kontra sina okunskaper inom psykologi med.

(observera att detta är en spekulation utifrån beprövad erfarenhet och inte av kunskap om just denne man)

 

[ekra]

För honom är fyskiskt stark = vältränad, inte problem med vikt och då är man psykiskt också stark.
Jag vet att det är en konstig sak att säga ifrån honom, därför jag tog upp det här för att få tips hur jag ska bemöta det, när det är både en närastående samt min chef för en tid framöver.

Att vara vältränad har i sig inget med mental hälsa att göra.

Däremot mår många deprimerade bättre av fysisk aktivitet. Men det handlar inte om att det är att man blir starkare fysiskt som lindrar depressionen utan det att kroppen rör på sig, och det gör positiva saker för hjärnan.

Han har väl rört ihop det där och skapat sig en egen sanning som han tycker är logisk.

 

[Cafer]

Om jag får gissa så säger karln att man inte blir vältränad utan disciplin och är man överviktig så saknar man viljestyrkan att hålla sig i form. Det ligger ju en del sanning i ett sådant påstående, men det är ju långt ifrån en universal sanning.

 

[ekra]

Om jag får gissa så säger karln att man inte blir vältränad utan disciplin och är man överviktig så saknar man viljestyrkan att hålla sig i form. Det ligger ju en del sanning i ett sådant påstående, men det är ju långt ifrån en universal sanning.

Som ett råd till någon som är deprimerad och överviktig har det sannolikt ingen annan effekt än att det sårar att höra. ”Alla” vet ju att det krävs stor insats för de allra flesta att bli vältränade, så bara att uppplysa om det blir ju nedvärderande.

 

[Cafer]

Som ett råd till någon som är deprimerad och överviktig har det sannolikt ingen annan effekt än att det sårar att höra. ”Alla” vet ju att det krävs stor insats för de allra flesta att bli vältränade, så bara att uppplysa om det blir ju nedvärderande.

Ja, det är ju onödigt att föra en sån sak på tal.

 

[Enya]

Jag är fet. Och stark. Fysiskt såväl som psykiskt.

Jag har PCOS, har din kompis det med i beräkningarna? Kvinnor, som ju drabbas av det är ofta överviktiga och har för högt manligt hormon- man blir generellt lite starkare rent fysiskt. Så funkar inte att bara säga att överviktiga inte är starka.

 

[Mia_R]

Om jag får gissa så säger karln att man inte blir vältränad utan disciplin och är man överviktig så saknar man viljestyrkan att hålla sig i form. Det ligger ju en del sanning i ett sådant påstående, men det är ju långt ifrån en universal sanning.

Fast det har ingenting alls med fysisk och psykisk styrka att göra, att ha ett lågt BMI har inget med fysisk och psykisk styrka att göra, att vara vältränad har inget med fysisk och psykisk styrka att göra. En långdistansare är en flugviktare i jämförelse med en sprinter, en balettdansös är ingen match för en tyngdlyftare.

En som kroppsarbetar är inte psykiskt starkare än en ev överviktig undersköterska och det handlar inte ens om disciplin att ha ett kroppsarbete. Disciplin är att orka gå till jobbet varje dag inom vården i dessa tider, att resa sig upp efter varje fall även om det är med tårarna rinnandes efter kinderna oavsett vad man väger och trots vad omgivningen säger. Det är psykisk styrka.

Gubben är helt enkelt korkad. Klen i knoppen. En skör dinosaurie. Han må vara fysiskt stark just nu, men det kan vända i morgon och hur psykiskt stark han är då lär visa sig. Det är motgångarna som härdar, inte vad man väger.

 

[Amha]

Alltså. Jag är rätt fysiskt stark just nu förvisso. Och har väl hyggligt flås åtminstone. Jag har pendlat mellan normalviktig till något kilo för mycket under lång tid. Jag anser att jag är extremt psykiskt stark. Har varit utsatt för många, många rejäla psykiska käftsmällar i mitt 30-åriga liv som gjort stor skada på mig och har bannemig rest mig efter varenda jävla smäll. Oavsett vilken fysisk form jag varit i vid det tillfället. Jag har till och med, under dessa käftsmällar, tröstat andra för att de mår dåligt av det jag utsatts för. Utan att ta någon större skada av det. Sen har väl relationerna pajat ibland efter det iofs.

Dock kan jag se en viss poäng i det du skriver vad gäller att hantera saker. Inte kopplad till BMI och muskler osv utan snarare att du faktiskt aktiverar dig. Det gör ofta att folk mår bättre. Notera nu att jag inte menar att överviktiga människor alltid är stillasittande eller att smala människor tränar sig till sin form, det är jag väl medveten om att de inte behöver göra. Min smala partner som har förvånansvärt mycket muskler för det lilla han gör är väldigt stillasittande t.ex. Vissa har det bra, andra (jag t.ex) får vara ute och springa flera mil i veckan för att ens ha chansen att hålla hans diet utan att bli tjock å andra sidan är jag psykiskt starkare än honom med, om man ska vara sån

Kort sagt, din bekantskap snackar skit, det är knepigare än sådär.

 

[Tonto]

Nästa fråga i den här lite konstiga tråden.
Om det är en person i sin närhet tex ens chef, hur bemöter man detta?
Eller hur informerar man denna person hur galet detta är?

Min chef sa åt mig att gå upp i vikt för att jag inte har några former. Jag gick till HR.

 

[stjarnhimmel]

Jag är tjock och fet pga ätstörningar. Länge trodde jag att jag saknade disciplin.
Nu har jag insett att jag har en sanslös disciplin. Snarare för mkt disciplin.
Det är den disciplinen som gjort att jag skött mitt jobb och andra saker trots allt som pågått i mitt inre.

Det är disciplinen som gjort att jag hållit tyst och inte berättat för nån och låtsats vara glad trots att jag precis hetsätit tills jag spytt och att magen och kroppen värker och är på väg att rasa ihop. Det är vi tjocka känsloätare som äter istället för att vara till besvär eller för att ta plats.