Förändras kroppen så mycket när man blir äldre?

[Mela99]

Jag har beslutat mig för att gå ner i vikt och redan lyckats förlora några kilon Jag försöker hålla mig motiverad och ha en tydlig målbild, och i stället för att titta på hur andra ser ut och jämföra mig så har jag tagit fram bilder på mig själv när jag var 19 år. Då var jag smal och vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu. Jag var smal men låg fortfarande inom normalvikt för min längd (BMI). Nu är jag 27 år och har lagt på mig. Jag nämnde för en vän att jag hade som mål att få samma kropp som jag hade när jag tog studenten, men hon tyckte direkt att det var ett orealistiskt mål. Att jag inte kan förvänta mig att se ut nu som jag gjorde då, för att man blir äldre och kroppen förändras. Det fick mig att fundera. Jag är ju lika lång. Jag har samma skostorlek som då. Jag är inte så gammal att jag inte kan träna hårt eller att kroppen har börjat hänga. Varför skulle jag inte kunna se ut som jag gjorde då?

Jag förstår givetvis att det krävs betydligt mer arbete än vad det gjorde då. Äta bra och mycket träning. På den tiden hade man ju en snygg kopp utan att ens anstränga sig. Jag förstår även att jag kommer börja få lite rynkor med tiden, att huden kanske inte kommer vara lika tight efter en viktnedgång osv. så givetvis kan kroppen inte se exakt likadan ut. Men varför skulle jag, i stora drag, inte kunna se ut typ som jag gjorde då? Eller kan jag det och min vän har fel? Eller har jag ett helt orealistiskt mål? Vad tror ni?

Min kompis mamma (vi är 27, hon 48) har en kropp to die for! Hon motionerar (cyklar till jobbet, går promenader med hunden/för att handla) mycket och äter hälsosamt/inte större portioner än hon behöver men unnar sig även godsaker i måttliga mängder. Så avis! Menar, jag ser inte ut så ens som är 27 Har som du också säger haft en smal/slimmad kropp runt 20-årsåldern och trodde lixom aldrig det skulle ändras då jag alltid kunnat "äta vad jag vill", men nu när jag är 27.. Har 15 kg att gå ner! Usch, vill inte ens tänka på det men måste verkligen ta tag i det då människor t.o.m börjar påpeka det nu

 

[Mela99]

Jag har beslutat mig för att gå ner i vikt och redan lyckats förlora några kilon Jag försöker hålla mig motiverad och ha en tydlig målbild, och i stället för att titta på hur andra ser ut och jämföra mig så har jag tagit fram bilder på mig själv när jag var 19 år. Då var jag smal och vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu. Jag var smal men låg fortfarande inom normalvikt för min längd (BMI). Nu är jag 27 år och har lagt på mig. Jag nämnde för en vän att jag hade som mål att få samma kropp som jag hade när jag tog studenten, men hon tyckte direkt att det var ett orealistiskt mål. Att jag inte kan förvänta mig att se ut nu som jag gjorde då, för att man blir äldre och kroppen förändras. Det fick mig att fundera. Jag är ju lika lång. Jag har samma skostorlek som då. Jag är inte så gammal att jag inte kan träna hårt eller att kroppen har börjat hänga. Varför skulle jag inte kunna se ut som jag gjorde då?

Jag förstår givetvis att det krävs betydligt mer arbete än vad det gjorde då. Äta bra och mycket träning. På den tiden hade man ju en snygg kopp utan att ens anstränga sig. Jag förstår även att jag kommer börja få lite rynkor med tiden, att huden kanske inte kommer vara lika tight efter en viktnedgång osv. så givetvis kan kroppen inte se exakt likadan ut. Men varför skulle jag, i stora drag, inte kunna se ut typ som jag gjorde då? Eller kan jag det och min vän har fel? Eller har jag ett helt orealistiskt mål? Vad tror ni?

Min kompis mamma (vi är 27 hon 48) har en kropp to die for! Hon motionerar (cyklar till jobbet, går promenader med hunden/för att handla) mycket och äter hälsosamt/inte större portioner än hon behöver men unnar sig även godsaker i måttliga mängder. Så avis! Menar, jag ser inte ut så ens som är 27 Har som du också säger haft en smal/slimmad kropp runt 20-årsåldern och trodde lixom aldrig det skulle ändras då jag alltid kunnat "äta vad jag vill", men nu när jag är 27.. Har 15 kg att gå ner! Usch, vill inte ens tänka på det men måste verkligen ta tag i det då människor t.o.m börjar påpeka det nu

Är ju såklart individuellt, men om man upplever att man har lite för många kilon/för "slapp" kropp (utan att ha någon ätstörning/snedvriden syn) för sin egen smak så KAN man i de flesta fall gå ner/träna sig tajtare/börja äta bättre.

Lycka till anyways!

 

[hastflicka]

@Orolig Keep it up! Jag tycker nog att det ar ett rimligt mal sa lange du inte stirrar dig blind pa bilderna av dig sjalv. Visst forandras kroppen lite hela tiden, men att ha en bild pa en yngre upplaga av sig sjalv som forebild tycker jag nog verkar som det basta alternativet. Det ar ett mal man kan uppna atminstone ungefar.
Jag ar 60+ och kan fortfarande ha (om an lite spannt ibland) ett par kjolar som jag fick nar jag var 25 och den andra runt 35. (Den ena ar en kilt och har anvants pa Skottska fester under arens lopp) Visst forandras kroppen, men att titta pa en bild av en sjalv och ha det som forebild ar i mina ogon mycket sundare an att titta pa modeller eller andra som forebilder.

 

[Raderad medlem 6459]

Först hade jag tänkt svara som @tanten men sen läste jag @honung s inlägg. Jag antar att det varierar från person till person, hur man har det genetiskt eller nåt. Jag är 28 och min kropp har inte förändrats nämnvärt sedan jag var 20. Jag är lite smalare men i övrigt sitter allt på samma plats, tränar dock ingenting.

@Orolig Jag hade satsat på att äta och leva så att jag mådde bra och inte fokusera på att se ut som jag gjorde som 19-åring. Det liksom öppnar upp för besvikelse, oavsett om du går ner i vikt eller inte. Lycka till!

 

[Philosophia]

Jag håller helt med dig. Jag önskar bara att det vore så enkelt. Att man kunde bestämma sig för hur man ska tänka och hålla sig till det. Men genom åren har jag liksom kommit på ursäkter till mig själv. Att jag inte behöver gå ner i vikt. Att jag inte borde vara så fixerad vid mitt utseende. Att det finns viktigare saker i livet. Att jag inte kan gå ner i vikt för att jag har en "kraftig" benstomme. Att jag borde lägga min tid på viktigare saker än träning. Ja, jag skulle kunna skriva en uppsats om alla ursäkter som dykt upp under årens gång och trots tafatta försök att gå ner så stiger fortfarande vikten varje år. Det finns en ganska känt citat som säger: "Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results". Så jag insåg att jag måste ändra mitt tänkande om jag ska komma någon vart. En stark tanke-vurpa som jag fastnat i är att jag faktiskt inte kan gå ner i vikt. Det är ingen idé att försöka för det går ändå inte. Jag är skapad lite mullig. Då hjälper det mig faktiskt att kolla på gamla bilder och säga till mig själv att "Nej, du är inte skapad mullig. Titta här!" och så ser jag hur slank jag var och kan snabbt ta mig bort från den tanken.

Att sträva efter att se ut som jag gjorde då.. det vet jag också är lite dumt. Men det hjälper mig många dagar när motivationen tryter. Förhoppningsvis står jag där om något år, några kilon lättare och känner mig skitsnygg. Jag kommer kanske inte se ut som när jag var 19 men då kommer jag förmodligen skita fullständigt i det och bara vara skitnöjd med att jag gått ner i vikt Bilderna hjälpte mig på vägen. Vissa dagar behöver jag kolla på kändisar som inspirerar mig. Vissa dagar måste jag fantisera om vilka kläder jag ska våga ha när jag är lite lättare Vilka snygga underkläder jag ska köpa Vissa dagar kan jag inte tänka alls utan bara sparkar mig ut i löpspåret ändå. Whatever works... Hur larvigt det än är... I´m using it I slutändan kommer det ändå handla om att vara stark, pigg och må bra med mig själv. Men ibland behöver man extra motivation.

Fast vad jag tror @Koltrast menar är att du ska fundera över vad du vill ha för livsstil nu och i framtiden.
27 år är absolut ingen ålder, då är man fortfarande ungdom. Herregud, jag som är 12 år äldre är fortfarande ungdom och planerar att om 7-8 år vara i mitt livs form och springa maraton under 3:10 h och milen under 40 minuter.

Jag tror i ditt fall att det handlar om vad man är intresserad av och vad man tycker är roligt. Och vad man orkar. Är man inte så intresserad av att röra på sig men gillar fredagsmys så kommer kilona att smyga sig på. Och det är inget fel med det om det är så man vill leva.

 

[Elina8]

Jag fyller 25 snart och för min del är det definitivt skillnad sen jag var 19. På vågen är det inte direkt nån skillnad. Som mest har jag väl vägt 3 kg mer än då. Men formmässigt är det stor skillnad, mina höfter kom först efter studenten. De klänningar som på studenttiden framhävde de små kurvor som fanns, kan jag inte används idag utan att se totalt oproportionerlig ut. Eftersom det inte är nån direkt viktskillnad och mina motionsvanor inte ändrats och jag äter i stort sett likadant (något nyttigare kanske) så skyller jag helt på åldern.
Därmed inte sagt att jag inte kan förändra kroppen med mer/annorlunda träning. Men jag kommer nog aldrig att se ut exakt som när jag var 19 igen.

Min syster däremot. Hon ser ut ungefär som när hon var tonåring. Men hon utvecklades så tidigt så hon var liksom färdig då, till skillnad från mig. Så det beror ju på hur man var som tonåring.

 

[Orolig]

Fast vad jag tror @Koltrast menar är att du ska fundera över vad du vill ha för livsstil nu och i framtiden.
27 år är absolut ingen ålder, då är man fortfarande ungdom. Herregud, jag som är 12 år äldre är fortfarande ungdom och planerar att om 7-8 år vara i mitt livs form och springa maraton under 3:10 h och milen under 40 minuter.

Jag tror i ditt fall att det handlar om vad man är intresserad av och vad man tycker är roligt. Och vad man orkar. Är man inte så intresserad av att röra på sig men gillar fredagsmys så kommer kilona att smyga sig på. Och det är inget fel med det om det är så man vill leva.

Just det där har jag funderat mycket på. Vilket liv man vill leva. För man lever ju liksom bara en gång. Jag använder faktist även det ibland som ursäkt när motivationen tryter Är det verkligen såhär jag vill leva mitt liv? Lägga min tid och energi på hur min kropp ser ut? Stå och lyfta vikter på ett dassigt gym när livets timmar springer förbi mig? Nej fy fan. Så går jag och köper en smarrig middag, vin och fredagsmys och gottar ner mig i soffan i stället.

Nästan alla pratar om träning och nyttig kost som en uppoffring. Ett pris man får betala för en fin kropp. Jag tror det också en en tankevurpa. För om man ska tala om uppoffringar... vad offrar man om man äter onyttigt och inte tränar? Sin ork? Sin hälsa? Sin styrka? En liten bit självförtroende? Att få ångest varje vår när bikini-säsongen smyger sig på? Nu argumenterar jag med mig själv alltså, inte med dig

Själv älskar jag att röra på mig. Jag har alltid varit ganska aktiv, även om kalori-intaget varit ännu större så att vikten ändå ökat. Mitt mål just nu är att hitta träningsformer som är ROLIGA. Klart att man inte känner sig super-motiverad varje dag men då får man helt enkelt sparka sig i baken ändå och ha valt en träninsform som gör att man i alla fall har roligt/trevligt/skönt när man kommer dit. Sedan älskar jag fredagsmys också Men jag börjar inse att det inte är vad om står på bordet som är viktigast. Tända lite ljus, välja en lite nyttigare variant av snacks och ett glas vin räcker gott och väl.

 

[pulkaskurk]

Känner vi varann??

Nä men jag har kommit på vem du är då vi har gemensamma bekanta.
Så jag liksom vet hur du ser ut...
Å du är liksom världens sötaste lilla tant som man bara vill krama för du ser snäll och söt ut

 

[tanten]

Nä men jag har kommit på vem du är då vi har gemensamma bekanta.
Så jag liksom vet hur du ser ut...
Å du är liksom världens sötaste lilla tant som man bara vill krama för du ser snäll och söt ut

jösses
Vi har alltså träffats.

 

[pulkaskurk]

jösses
Vi har alltså träffats.

Du behöver inte låta så förfärad, så hemsk är jag faktiskt inte.

 

[Lilla]

jösses
Vi har alltså träffats.

Nu vill vi ju ha bild på tant!

 

[Basilika]

Jag är 47 och har samma storlek som när jag var 17. Jag har en del gamla kläder kvar. Jo, midjan är inte lika smal, men det tror jag beror på att jag inte är stark i bålen så jag orkar hålla upp.
När jag provar min brudklänning från 1996 känns det som om jag sjunkit ihop. Eller så har revbenen vidgats av graviditeterna.

 

[tanten]

Nu vill vi ju ha bild på tant!

Det finns knappt. Jag är rätt skicklig i att undvika kameror.

Någon påstod sig sett mig på fb. Min avatar där är en bild på en random hund...

 

[Sassy]

Nästan alla pratar om träning och nyttig kost som en uppoffring. Ett pris man får betala för en fin kropp. Jag tror det också en en tankevurpa. För om man ska tala om uppoffringar... vad offrar man om man äter onyttigt och inte tränar? Sin ork? Sin hälsa? Sin styrka? En liten bit självförtroende? Att få ångest varje vår när bikini-säsongen smyger sig på? Nu argumenterar jag med mig själv alltså, inte med dig

Själv älskar jag att röra på mig. Jag har alltid varit ganska aktiv, även om kalori-intaget varit ännu större så att vikten ändå ökat. Mitt mål just nu är att hitta träningsformer som är ROLIGA. Klart att man inte känner sig super-motiverad varje dag men då får man helt enkelt sparka sig i baken ändå och ha valt en träninsform som gör att man i alla fall har roligt/trevligt/skönt när man kommer dit. Sedan älskar jag fredagsmys också Men jag börjar inse att det inte är vad om står på bordet som är viktigast. Tända lite ljus, välja en lite nyttigare variant av snacks och ett glas vin räcker gott och väl.

Jag har synen på träning och "nyttigt" leverne att det är något jag unnar mig. En lyx att jag faktiskt har råd att ta mig den tiden och bara ägna den åt mitt eget välmående. Mitt hem och mitt jobb går alltid att byta ut om de skulle kräva för stora resurser, men min kropp kan jag bara göra det bästa av den jag har. När den är slut så är den slut, och jag vill odla den och njuta av den så länge det går.

 

[Philosophia]

Nästan alla pratar om träning och nyttig kost som en uppoffring. Ett pris man får betala för en fin kropp. Jag tror det också en en tankevurpa. För om man ska tala om uppoffringar... vad offrar man om man äter onyttigt och inte tränar? Sin ork? Sin hälsa? Sin styrka? En liten bit självförtroende? Att få ångest varje vår när bikini-säsongen smyger sig på? Nu argumenterar jag med mig själv alltså, inte med dig

Men precis! För att inte tala om det man faktiskt vinner när man har en riktigt välfungerande kropp.

Känslan att ha en stark, pigg och smidig kropp är trots allt fantastisk. Hur kan det vara en uppoffring att må bra, tänker jag? Livet blir mycket mer angenämt om man inte blir svettig och flåsar efter en språngmarsch till bussen eller när man har fått springa fyra trappor upp till kontoret och ner igen för att man glömt passerkortet. Man kan promenera en hel dag i en ny stad på semestern utan att bli trött och få ont i fötterna, sitta dag ut och dag in på kontoret utan att få ont i ryggen, osv. Det ju simpelt, men har man upplevt skillnaden i vardagen mellan att vara otränad och riktigt vältränad så vill man inte vara utan den senare känslan. Jag fullkomligt avskyr känslan att vara fysiskt begränsad så att träna är ingen uppoffring alls. Det är ett behov, precis som att äta eller sova.

Fokus när det kommer till kroppen hamnar ju tyvärr oftast på "smal och snygg" och man tycks glömma bort att kroppen faktiskt har en praktisk funktion också. "Smal och snygg" blir då ett lättare offer när man av bekvämlighetsskäl hoppar över träningen (kanske särskilt under vinterhalvåret när bikinisäsongen är många månader bort), men en väl fungerande kropp tycker jag inte är lika lättoffrat.

För att inte tala om att en väl fungerande kropp nog bara blir viktigare ju äldre vi blir.

 

[Lilla]

Det finns knappt. Jag är rätt skicklig i att undvika kameror.

Någon påstod sig sett mig på fb. Min avatar där är en bild på en random hund...

Men jag vill ju se! *stampar barnsligt med ena benet*

 

[Lilla]

Men precis! För att inte tala om det man faktiskt vinner när man har en riktigt välfungerande kropp.

Känslan att ha en stark, pigg och smidig kropp är trots allt fantastisk. Hur kan det vara en uppoffring att må bra, tänker jag? Livet blir mycket mer angenämt om man inte blir svettig och flåsar efter en språngmarsch till bussen eller när man har fått springa fyra trappor upp till kontoret och ner igen för att man glömt passerkortet. Man kan promenera en hel dag i en ny stad på semestern utan att bli trött och få ont i fötterna, sitta dag ut och dag in på kontoret utan att få ont i ryggen, osv. Det ju simpelt, men har man upplevt skillnaden i vardagen mellan att vara otränad och riktigt vältränad så vill man inte vara utan den senare känslan. Jag fullkomligt avskyr känslan att vara fysiskt begränsad så att träna är ingen uppoffring alls. Det är ett behov, precis som att äta eller sova.

Fokus när det kommer till kroppen hamnar ju tyvärr oftast på "smal och snygg" och man tycks glömma bort att kroppen faktiskt har en praktisk funktion också. "Smal och snygg" blir då ett lättare offer när man av bekvämlighetsskäl hoppar över träningen (kanske särskilt under vinterhalvåret när bikinisäsongen är många månader bort), men en väl fungerande kropp tycker jag inte är lika lättoffrat.

För att inte tala om att en väl fungerande kropp nog bara blir viktigare ju äldre vi blir.

Jag måste bara säga att jag svettas väldigt lätt och jag påstår att har skapligt god svenssonkondis. Det är inte mycket som ska till för att jag ska svettas och jag vill påstå att det inte beror på dålig kondis.

 

[Elina8]

Jag måste bara säga att jag svettas väldigt lätt och jag påstår att har skapligt god svenssonkondis. Det är inte mycket som ska till för att jag ska svettas och jag vill påstå att det inte beror på dålig kondis.

Vältränade människor svettas lättare.

 

[Petruska]

Om man skyller viktökning vid 27 på åldern

Jag fullkomligt avskyr känslan att vara fysiskt begränsad så att träna är ingen uppoffring alls. Det är ett behov, precis som att äta eller sova.

.

Tycker du verkligen att det är så enkelt? Om vi jämför med sömn: jag är till den grad barnslig att jag tycker att sömnen är ett jäkla tidsspill. Man måste ju, men jag vill inte och jag skjuter alltid upp sänggåendet så länge jag kan. Eller längre.

Barnsligt, men svårt att ändra på.

Och då är ju ändå sömn mer tvingande än träning.

 

[Philosophia]

Vältränade människor svettas lättare.

Men det kräver mer för en vältränad person att få en sådan pulshöjning så att svettningen ens behöver komma igång.