Förändras kroppen så mycket när man blir äldre?

[Orolig]

Egentligen handlar det bväl om att vara nöjd med sig själv?
Jag menar - snygg tycker jag aldrig att jag är. Men nog fasen kan jag vara nöjd med mig själv.
Du ser att du är snygg och är nöjd med det.

Ja, så kan det mycket väl vara! Jag känner mig snygg ganska ofta även om jag känner att just vikten har varit ett hinder för det senaste åren. Nu när jag börjat tappa några kilon så märker jag direkt hur jag sträcker på mig, känner mig nöjdare och blir stolt över min utveckling. Varje träningspass som jag orkar lite mer så blir jag fruktansvärt stolt. Så det hänger nog ihop lite. Självfötroendet kommer nog både från träningspasset där jag hela tiden utvecklas och att jag känner mig snyggare när jag kollar i spegeln.

 

[Orolig]

Det är knappast tabu att vilja vara smal och snygg som tjej. Herregud, hela vårt samhälle kretsar väl kring just det?

Jag menar precis som jag skrev: det finns inget som säger att vara "smal och snygg" implicerar "hälsosam och välmående". Om smal och snygg är ditt mål så är det såklart helt OK att sträva dit, MEN om du når samma kropp som när du var 19 kan det mycket väl innebära att din hälsa och ditt välmående blir sämre.

Jag upplever att folk i allmänhet ofta gör felkopplingen smal -> snygg OCH hälsosam. Jag tror att det skulle underlätta mycket om den villfarelsen bekämpas så att även de som inte är smala har lättare att inse att de kan vara både vackra och hälsosamma.

Ja, det är just därför jag upplever att det är tabu. Just för att hela vårt samhälle kretsar kring det och man borde inte "dras med" av hetsen.

I den här tråden talar jag enbart utifrån mig själv. Jag själv var smal OCH hälsosam när jag var yngre. Jag säger inte att smal = hälsosam. Jag drar inte den parallellen generellt. Men i mitt eget fall var jag båda och kan inte se något hinder för att jag skulle kunna vara båsa just nu. Men det var just därför jag startade den här tråden, för att fråga om hur mycket kroppen förändras. Vi får väl helt enkelt se när vikten smyger sig nedåt vart jag vill landa Som jag skrev tidigare i tråden så är det inte så att jag sitter och stirrar på bilderna och inte är nöjd med någonting annat än just den kroppen. Men det är en påminnelse om hur jag har sett ut och ett bevis på att jag inte måste vara mullig, som motiverar mig just nu.

 

[Gnist]

Jag var väldigt hälsosam som 19-åring och jag är hälsosam som jag är nu, men som sagt så skulle jag behöva tappa 17 kg för att nå samma vikt som då och det skulle inte vara eller se hälsosamt ut på min kropp i dagsläget och min träning går heller inte ut på att tappa i vikt även om det blir så som en följd av träningen och jag har ju lite att ta av som tur är, men jag har hellre lite för mycket än lite för litet bara för att smal anses vara "det bästa" för jag trivs med min kropp även om den inte följer idealet.

 

[Orolig]

Jag var väldigt hälsosam som 19-åring och jag är hälsosam som jag är nu, men som sagt så skulle jag behöva tappa 17 kg för att nå samma vikt som då och det skulle inte vara eller se hälsosamt ut på min kropp i dagsläget och min träning går heller inte ut på att tappa i vikt även om det blir så som en följd av träningen och jag har ju lite att ta av som tur är, men jag har hellre lite för mycket än lite för litet bara för att smal anses vara "det bästa" för jag trivs med min kropp även om den inte följer idealet.

Ja, det är ju det enda som spelar någon roll. Att man själv trivs och mår bra i sin kropp.

 

[Basilika]

Fast jag förstår inte varför det ska vara så tabubelagt att vilja vara smal och snygg. Jag står för det, och det motiverar mig. Jag vill kunna känna mig bekväm i kläder som jag inte känner mig bekäm i nu. Jag vill kunna överraska min pojkvän med snygga underkläder och känna mig sexig. Jag vill inte gömma mig i vassen nästa sommar. Varför antar du att målet kommer att sänka mig? Det känns lite pessimisiskt. Och jante. Jag älskar hälsa och välmående. Att orka mer för varje träningspass. Att laga god och nyttig mat och testa nya recept. Jag tänker inte offra min hälsa för att få vara smal och snygg. Jag var pigg, glad och hälsosam när jag var 19 också. Men jag är lite less på att folk ska hytta med fingret så fort man nämner utseendet som en motivation. Att det ska vara tabu. Jag vill vara SNYGG och jag står för det Och tro mig, jag är verkligen inte en ytlig person. Men just det här vill jag göra för mig själv.

Det som driver mig är inte att vara smal eller snygg. Det som driver mig är att hålla mig stark och frisk. Men det får bieffekten att jag håller mig smal och snygg och det skäms jag inte ett dugg för

 

[nexxa]

Sambolivet kan vara förödande för vikten

Skojar du det går helt utför på viktfronten. Men det är skönt att man vet vem man kan skylla den helt och hållet på

 

[nexxa]

En sak jag och en vän diskuterade var hur man kände om sin kropp, alltså mer att den var just DIN och att det kunde kännas fel, som om man var fånge i sin egen kropp. Hon satte orden lite på det jag känt men inte riktigt uttalat eller kanske ens formulerat det. Till stor del beror det på alla operationer och de kroniska smärtor från det jag lever i, idag, som skapar en enorm frustration när jag varit van att vara stark, tålig och full av energi, sådan energi som inte bara finns psykiskt utan även fysiskt. Nu finns bara den kvar psykiskt och det gör mig alldeles tokig för att kroppen orkar inte det huvudet vill. Det i sin tur gör att träning som var min stora passion, har begränsat mig och bjudit på lite extra kilon och det gör det inte lättare..
Känner någon annan igen sig i det, att vara fångad i sin egen kropp?

 

[Ramona]

Men varför skulle jag, i stora drag, inte kunna se ut
typ som jag gjorde då? Eller kan jag det och min vän har fel? Eller har jag ett helt orealistiskt mål? Vad tror ni?

Det finns så mycket att säga i denna debatten och jag tänker inte svara på allting jag vill svara på för då hade jag fått sitta här halva natten.

Se likadan ut är inte orealistiskt tror jag. Däremot kommer du att få kämpa mer för det nu än vad du hade gjort för 10 år sedan.

Själv ser jag inte en dag äldre ut nu när jag är 36 år än vad jag gjorde när jag var 26 år, varken i kroppen eller i ansiktet. Det är jag tacksam för. Men innebär det att det inte är någon skillnad? Nej, verkligen inte!! Jag är betydligt stelare, har svårare för att göra saker jag med lätthet kunde göra tidigare. Jag är dock starkare nu, eftersom jag satsat på den biten och tränar med pt etc. Men nog är det skillnad och oj, vad jag måste jobba hårdare för det där lilla extra.

Tidigare kunde jag "unna" mig allt möjligt utan att det hände någonting speciellt. Nu kan jag knappt titta på mat innan jag går upp i vikt och de extra kilon som jag har på magen sitter stenhårt fast där de sitter.

Klart att du kan få tillbaka den kroppen du vill ha. Det kan jag med. Mitt råd är att ta tag i det där NU och inte vänta i 10 år till. Då får du en betydligt längre resa än vad du kommer att behöva ta dig igenom nu.

 

[Orolig]

Det finns så mycket att säga i denna debatten och jag tänker inte svara på allting jag vill svara på för då hade jag fått sitta här halva natten.

Se likadan ut är inte orealistiskt tror jag. Däremot kommer du att få kämpa mer för det nu än vad du hade gjort för 10 år sedan.

Själv ser jag inte en dag äldre ut nu när jag är 36 år än vad jag gjorde när jag var 26 år, varken i kroppen eller i ansiktet. Det är jag tacksam för. Men innebär det att det inte är någon skillnad? Nej, verkligen inte!! Jag är betydligt stelare, har svårare för att göra saker jag med lätthet kunde göra tidigare. Jag är dock starkare nu, eftersom jag satsat på den biten och tränar med pt etc. Men nog är det skillnad och oj, vad jag måste jobba hårdare för det där lilla extra.

Tidigare kunde jag "unna" mig allt möjligt utan att det hände någonting speciellt. Nu kan jag knappt titta på mat innan jag går upp i vikt och de extra kilon som jag har på magen sitter stenhårt fast där de sitter.

Klart att du kan få tillbaka den kroppen du vill ha. Det kan jag med. Mitt råd är att ta tag i det där NU och inte vänta i 10 år till. Då får du en betydligt längre resa än vad du kommer att behöva ta dig igenom nu.

Tack för uppmuntran Jag tänker att jag får testa mig fram. Målet är att nå den vikten, och sen se om det var så som jag hade tänkt mig. Är det för mycket arbete, eller att kroppen inte mår bra av någon anledning så kanske jag får lägga ribban lite längre. Men då vet jag i alla fall, så slipper jag undra.

 

[Keb71]

KL

Är det någon mer än jag som har vänner som spred bilder på Göran Persson och Bruce Springsteen på deras gemensamma födelsedag?

 

[Basilika]

Yes, jag kunde inte motstå, och med det ville jag säga att man kan välja lite hur man ser ut.

 

[tuaphua]

Tack för uppmuntran Jag tänker att jag får testa mig fram. Målet är att nå den vikten, och sen se om det var så som jag hade tänkt mig. Är det för mycket arbete, eller att kroppen inte mår bra av någon anledning så kanske jag får lägga ribban lite längre. Men då vet jag i alla fall, så slipper jag undra.

Jag är visserligen inte direkt stor nu, som 34-åring. Men som 19-åring var jag mindre och vägde mindre. Jag skulle nog behöva gå ner 10-14 kg för att väga samma.
Jag har under hela uppväxten varit en lättviktare. Några år efter 20 tycker jag att jag började få den typ av kropp jag har nu.
Jag är visserligen fortfarande smal. Men jag är inte så liten att de flesta kläder inte passar etc. Och äter jag mycket skräp och inte tränar fastnar det. Det gjorde det inte förut, även om jag ville det och verkligen hetsåt därför.

Idag är jag 172 cm och väger ca 60-63 kg. Jag har strl 28 i jeans, 36/38 i andra kläder.
Jag rör mig mycket och äter mycket.
Förut hade jag 26 i jeans, 34 i annat.

Min pappa är 196 lång och väger nu runt 80 kg, som 65-åring. Han vägde max 70 hela livet tills han slutade röka som ca 40-åring. Sen dess har han legat rätt stadigt på sin vikt.
Jag har ärvt mycket i min ämnesomsättning och kroppskonstitution från hans sida av släkten.

 

[TinyWiny]

En sak jag och en vän diskuterade var hur man kände om sin kropp, alltså mer att den var just DIN och att det kunde kännas fel, som om man var fånge i sin egen kropp. Hon satte orden lite på det jag känt men inte riktigt uttalat eller kanske ens formulerat det. Till stor del beror det på alla operationer och de kroniska smärtor från det jag lever i, idag, som skapar en enorm frustration när jag varit van att vara stark, tålig och full av energi, sådan energi som inte bara finns psykiskt utan även fysiskt. Nu finns bara den kvar psykiskt och det gör mig alldeles tokig för att kroppen orkar inte det huvudet vill. Det i sin tur gör att träning som var min stora passion, har begränsat mig och bjudit på lite extra kilon och det gör det inte lättare..
Känner någon annan igen sig i det, att vara fångad i sin egen kropp?

Oja. Det kunde varit jag som skrev det där. Jag är verkligen fången i min egen kropp.

Sedan jag skadade mig har jag gått upp åtskilliga kilon trots att jag ligger på ett väldigt lågt kaloriintag. När man som jag rör sig lika mycket på en hel dag numera som jag tidigare gjorde första kvarten jag var vaken så säger det sig själv att man går upp i vikt. Tidigare fick jag äta enorma mängder för att hålla vikten då jag jobbade hårt med kroppen många timmar/dag och jag älskade att känna kroppen jobba för mig. Nu är det precis tvärtom. Äter jag så som anses normalt så skulle min vikt flyga i taket och detta trots att jag dessutom har en magsjukdom som gör att jag går ner i vikt i perioder eftersom jag spyr så mycket och ofta. Jag tappade 12 kg på 8 veckor i somras och har ändå en hel massa kilon kvar till den vikt jag mår bra vid.

I min hjärna vill jag fortfarande göra alla roliga spontana saker men jag inser ju att kroppen orkar verkligen inte. Jag menar, när jag inte ens orkar vara vaken mer än max 4 timmar en gång per dag och då bara sitta och prata lite för att sedan vara så trött så att jag somnar sittande så är det inte konstigt att kroppen och hjärnan inte är överens. Min kropp känns inte som min kropp längre. Min kropp var full av energi och jag hade svårt för att sitta still mer än max en halvtimme i taget förr för jag fick myror i brallan och var tvungen att röra på mig. Jag har aldrig sett en hel film för jag måste bara röra mig efter en stund. Nu sitter jag här i min stol eller i rullstolen eller så ligger jag i sängen och kroppen reagerar med att stänga av och bli förlamad om jag rör mig för mycket. För mycket kan vara att jag går fler gånger de 5-6 metrarna mellan toaletten och köket än vad jag brukar en dag.

Jag brukar kalla mitt hem för mitt fängelse när jag har dåliga dagar. Jag klarar inte ens av att ta mig hemifrån själv längre. Det är tur att jag iallafall trivs hemma för det mesta och har en underbar utsikt.

Men jag tror på mirakel. Jag ska bli frisk igen och min kropp ska bli stark och full av energi igen. Om några år får jag förhoppningsvis barnbarn, jag måste ju ha ork och energi att leka och busa med dem om inte annat Då har jag inte längre tid att vara sjuk.

 

[nexxa]

@TinyWiny Oftast känns ju det långt svårare att acceptera vad man har för begränsningar och anpassa sig därefter utan att för den sakens skulle låta sig begränsas helt, det finns ju så mycket man vill. Hitta vägar och intressen som funkar för en idag. Jag håller tummarna för dig och inställningen är hoppfull hos dig låter det som och det är ju den som oftast tar en längst, viljan
Har själv kroniska smärtor efter felbehandling och många operationer, de tre senaste åren har kantats av morfin och att lära sig leva med det man har idag. Det är svårt och jag blir ofta arg och besviken när kroppen sviker mig, så jag letar hela tiden febrilt nya små stigar som kroppen klarar bättre och som psyket godkänner om än inte helt nöjd

 

[fio]

Jag ser likadan ut nu som när jag var 17 faktiskt. Nu är jag 47. Dock var min kropp mer vältränad när jag var typ 27. Jag har inte fött barn..tror det påverkat mkt framförallt på brösten och magen.

 

[Gnist]

Och mina bröst ser likadana ut nu som innan jag fick barn, trots att jag ökade upp till DD i size (från B) under tiden som det ammades. Dylikt sitter rätt mycket i generna..

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Oftast känns ju det långt svårare att acceptera vad man har för begränsningar och anpassa sig därefter utan att för den sakens skulle låta sig begränsas helt, det finns ju så mycket man vill. Hitta vägar och intressen som funkar för en idag. Jag håller tummarna för dig och inställningen är hoppfull hos dig låter det som och det är ju den som oftast tar en längst, viljan
Har själv kroniska smärtor efter felbehandling och många operationer, de tre senaste åren har kantats av morfin och att lära sig leva med det man har idag. Det är svårt och jag blir ofta arg och besviken när kroppen sviker mig, så jag letar hela tiden febrilt nya små stigar som kroppen klarar bättre och som psyket godkänner om än inte helt nöjd

Ja visst är det så! Jag hade en period för några år sedan då jag hade väldigt svårt att acceptera att jag inte längre kunde göra det och detta när kroppen fullständigt rasade och jag hamnade i rullstol men jag har hela tiden försökt hitta alternativa sätt att ändå göra saker och ting på. Visst har jag fått ge upp vissa saker helt och visst är det en stor sorg men det är ju så det är. Däremot kommer jag aldrig att acceptera att det är såhär det kommer vara resten av mitt liv. Jag var 28 när olyckan hände och är 42 nu, tanken på att jag ska leva i 40 år till på samma sätt hade fått mig att dra täcket överhuvudet och aldrig gå upp mer för vad har jag att kämpa för då? Nej, jag är övertygad om att jag kommer bli frisk. Iallafall så frisk att jag kan göra det som verkligen är viktigt för mig. Sedan om det innebär att jag får fortsätta ta morfin flera gånger om dagen bekommer mig faktiskt inte även om det givetvis hade varit trevligt att klara sig utan.

Och tack! Jag håller tummarna för att du också får bli frisk

 

[nexxa]

@TinyWiny Får man fråga vad för olycka du råkade ut för? Du behöver givetvis inte svara om det inte känns okej Det är nog svårt att hitta nya intressen som passar för ens fysiska tillstånd mycket för att man kanske relaterat så mycket av sig själv till något att man nästan ÄR sina fritidsintressen, så det hjälper nog till att skapa förvirring innan man hittat sig själv. Tycker det är mycket inspirerande att höra dina hoppfulla framtidsutsikter Kram!

 

[lil-sis]

Klart att kroppen ändras med åren, mer eller mindre.

Sen spelar en massa saker in som livsstil och gener.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Får man fråga vad för olycka du råkade ut för? Du behöver givetvis inte svara om det inte känns okej Det är nog svårt att hitta nya intressen som passar för ens fysiska tillstånd mycket för att man kanske relaterat så mycket av sig själv till något att man nästan ÄR sina fritidsintressen, så det hjälper nog till att skapa förvirring innan man hittat sig själv. Tycker det är mycket inspirerande att höra dina hoppfulla framtidsutsikter Kram!

Det är egentligen ganska löjligt men jag blev biten av en häst i armbågen. Tyvärr tog det riktigt illa då hon bet av båda de stora nerverna i armen. Jag kunde räkna tandavtrycken på över och undersidan av armbågen trots att jag hade ganska mycket kläder på mig (det hände den 21 november 2001 och det var kallt). Sedan fick jag ingen vård för vc ansåg att ett hästbett var ingen fara trots att armen bara hängde och jag inte kunde röra den och inte kände fingrarna. Jag åkte dock till min mamma som är distriktssköterska och bad henne titta på armen och hon tyckte inte alls att det såg bra ut och bad sin kollega som hade jobbat på akuten att kolla på den men hon tyckte att det var väl inget. Någon läkartid fanns inte och trots att jag ringde varje dag både till vc och jouren så fick jag inte komma. Efter en vecka satte jag mig på vc och sa att jag åker inte härifrån förren en läkare har tittat på armen. Det tog inte lång stund förren jag blev undersökt och läkaren skällde på mig för att jag inte hade kommit på en gång. Jag förklarade mina fruktlösa försök att få vård och han skickade mig till ortopeden på akuten för akutoperation för att frilägga nerverna. Ortopeden tyckte att det var ingen fara med armen men sjukskrev mig i sju veckor. Han var inne i rummet i typ 2 minuter och undersökte inte ens armen.

Sedan fick jag kortisonsprutor i armbågen i ett halvår på vc och blev till slut så dålig av kortisonet att jag kollapsade. Jag tränade som en tok för både sjukgymnasten och arbetsterapeuten sa att det var enda sättet att bli frisk på och jag blev bara sämre och sämre och fick ondare och ondare. Ett år efter olyckan var jag tillbaka hos samma ortoped som jag hade träffat på akuten. Han bad om ursäkt att han hade missbedömt skadan så och beställde undersökning av nerverna på olika sätt och efter ytterligare ett halvår opererades jag i armbågen. Tyvärr blev det inte bättre utan även handleden opererades efter ytterligare någon månad om det var där som det satt i kläm men det hjälpte inte heller och ondare och ondare hade jag men ingen smärtlindring fick jag. Tillslut kunde jag inte röra vid min egen hand och arm och om någon annan råkade nudda mig spydde jag av smärta eller så svimmade jag helt enkelt. Jag måste ha mjuka kläder och de får absolut inte sitta åt. Alla läkare och annan sjukvårdspersonal sa till mig att så ont kan man inte ha och att jag bara inbillade mig. Det gick så långt att jag började tveka på mig själv, jag kanske faktiskt inbillade mig? Jag kanske egentligen var psykiskt sjuk? Jag kanske inte hade ont egentligen, jag kanske bara trodde det?

Sju år efter olyckan träffade jag en smärtläkare som direkt sa att jag hade klockren CRPS, komplext regionalt smärtsyndrom, i armen. Jag fick en ryggmärgsstimulator inopererad som skickar elektriska impulser till armen som tar ungefär 30-40% av smärtan. Nu kan jag nudda min hand-arm men vill absolut inte att någon annan rör mig och jag kan inte stryka över huden. Två år efter det så började jag få ont i hela kroppen. Det började lite diffust här och där och till slut kunde jag bara gå korta sträckor som typ genom mataffären jag som normalt sett gick någon mil varje dag. Jag hade fått centralsensitisiering i hela kroppen och min kropp fullständigt rasade. Det jag hade klarat förra veckan klarade jag inte längre och jag hamnade till slut i rullstol eftersom jag inte kan gå mer än 20 meter längre. Förra sommaren upptäcktes det att jag dessutom har EDS, Ehlers Danlons syndrom vilket också ställer till det en hel del och sedan oktober -12 har jag haft problem med magen också. De hittade till slut ett stort magsår på tolvfingertarmen och alla trodde att det var det som ställde till det men det läkte och problemen bara eskalerade. I början på juni i år fick jag veta att jag har gastropares så numera lever jag på näringsdrycker och knäckebröd med färskost på. Jag kan inte ens dricka vanligt vatten utan dricker helst vichy vatten och ramlösa i nödfall. Försöker jag äta något annat så slutar det ofelbart med att jag ligger och spyr i några dagar. Gastroparesen är väldigt smärtsam och jag har fått åka ambulans upprepade gånger till akuten vilt vrålandes av smärta halvt medvetslös. Sist gav de mig så mycket smärtlindring till slut att jag blev medvetslös och slutade andas.

Du får gärna googla på diagnoserna för det blir så mycket att skriva om jag ska förklara vad det är.

Jag vet ju att allt det här är livslånga sjukdomar men jag ska bli bättre, så är det bara. Jag vill ju också leva. Jag vill också ha något som är värt att kallas för liv och det är verkligen värt att kämpa för att komma dit att jag kan köra bil själv igen och att kunna rida några gånger i veckan. Tack vare min sambo så har jag mina hästar kvar men det blir bara skritt i fem minuter någon gång i halvåret tyvärr Mer klarar jag inte och det tar lång tid att återhämta sig efteråt men det är det värt! Känslan att få sitta på mitt underbara sto är värt allt och en dag ska jag kunna rida långritter igen

Kram!