Bukefalos 28 år!

Hur hjälper man "duktiga" barn?

Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det är inte min erfarenhet, för det är ju inte så att man kan allt hela tiden, och så plötsligt kan man inget en dag. Utan bit för bit blir uppgifterna lite svårare, vartefter man går i skolan och man kanske väljer svårare och svårare utbildningar. Få barn kan ju allt hela tiden, utan att nånsin behöva lära sig nånting av det man går igenom i skolan, så min erfarenhet är att om man gör allt hela tiden, så kommer man i nåt skede också lära sig, stegvis, hur man gör något svårt.

Skolan som jag förstod den när jag var liten gick inte alls bara ut på att lära nytt, utan helt enkelt på att man gick dit, satt i klassrummet och fick en massa uppgifter, oftast väldigt enkla, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå var kul att få jobba med siffror och bokstäver. Jag fattade nog inte ens att det var meningen att det skulle vara svårt. Visst tyckte jag nån gång när jag gick i tvåan att det hade varit roligt att lära sig nåt nytt också nån gång, men ganska snart efter det var det väl nån detalj som var ny, och det tror jag händer de flesta förr eller senare.

Jag tänker att detta med att gå i skolan inte bara handlar om att lära sig förstå nya saker, utan också om att lära sig gå i skolan, att förstå klassrumssituationen, att hantera arbetet och lärarens ledning av arbetet, att göra skolarbete, osv. Det behöver ju inte alls bli så att alla barn som har lätt för sig senare skolkar och misslyckas - jag känner massor med människor som haft det mycket lätt för sig, och några få som sticker ut tom bland folk som har lätt för sig som särdeles begåvade, som det gått jättebra för i skolan, de har seglat genom utbildningssystemet med bravur, och kunnat dra nytta av sin särbegåvning både i skola och yrkesliv.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Båda mina barn är begåvade över snittet men medan dottern tyckte att skolan var kul så tyckte sonen att skolan var fruktansvärt tråkig. Skillnaden dem emellan var att dottern är oerhört social och framåt och tyckte helt klart att det var värt att gå i skolan (iallafall i början) bara för att kompisarna fanns där medan sonen var lite blyg och tyckte inte att kompisarna vägde upp. Att han dessutom blev mobbad gjorde ju inte saken bättre. Han var så mobbad i perioder att han var hemma nästan hela femte klass eftersom de inte kunde garantera hans säkerhet. Han fick 3-4 lektioner när han kom tillbaka och han pluggade hemma ungefär en timme om dagen när han var hemma och när han kom tillbaka till klassen i slutet på femman så var han ändå före dem. I sjuan var han väldigt mycket sjuk så nästan hela sjuan var han också hemma och då fick han inte ens några extra lektioner utan bara genom att läsa en timme hemma om dagen så var han på samma nivå som klassen när de började åttan.

Sonen såg fram emot att börja förskoleklass för han trodde att han skulle få nya utmaningar där. Han lärde sig att rabbla alfabetet som 3,5 åring och läste flytande som fyraåring och eftersom detta var innan vi hade någon dator (i början av nittiotalet) så var det till att göra uppgifter till honom för hand för min del och han löste dem fortare än vad jag hann att göra dem. Dagis ville inte ens plocka fram ett bokstavspussel till honom så där fick vi ingen stöttning och när han insåg att de få riktiga skoluppgifterna han skulle göra i förskoleklass var sådant han kunde som treåring så ville han inte gå dit alls. Därefter har jag varje dag behövt motivera, uppmuntra och peppa honom till att gå till skolan en dag till och en dag till...

Jag ville inte att han skulle hoppa över en klass just eftersom han behövde träna på det sociala samspelet och kanske var det fel, jag vet inte men jag tror inte att det hade blivit bättre av att han hade fått hoppa mellan klasserna och alltid hade stått ut av den orsaken med.

När han gick i tvåan på gymnasiet kom han en dag hem med strålande ögon eller ja, hela han strålade och han sa: -Det var svårt mamma, det var svårt! Det var första gången sedan han började skolan som han fick en uppgift som han inte redan kunde eller som han förstod med en gång. Efter det tyckte han att gymnasiet var mycket roligare.

Det som har räddat honom ifrån total uttråkning genom åren har varit hans dator. Han fick sin första egna dator när han var sju-åtta år och sedan dess spelade han strategispel och fick på så vis utlopp för all sin lärlust och sin vetgirighet. Han förvånade mig ofta på den tiden då han som åttaåring varvat Svea rike första gången och berättade Sveriges historia för mig. Snart blev det svårare spel och han spelade ihop med människor ifrån hela världen vilket gjorde att hans engelska är väldigt mycket bättre än vad den hade varit om han bara hade lärt sig engelska i skolan.

Oavsett vad jag sa eller vad jag gjorde så fick vi inget gehör ifrån skolans håll. Kommunen vi bor i kan inte ens ge barn med svårigheter tillräckligt med hjälp så de ansåg att om en elev låg före så var det bara bra också var det inget mer med det sedan. Att han hade behövt utmaningar det brydde de sig inte om. När han var hemma nästan ett helt läsår först p.g.a mobbning och sedan för sjukdom så ville de inte ge honom någon hemundervisning med hänvisning till att han hade ju så lätt för sig. Detta trots att kommunen är skyldig till det om de inte kan garantera en elevs säkerhet på skolan eller om en elev blir långvarigt sjuk.

Idag 23 år gammal jobbar han och han har ett jobb som stimulerar honom och han gillar verkligen sitt jobb. Han har klättrat oerhört snabbt inom företaget som han blev headhunted till direkt efter gymnasiet. De skrev till och med om det i tidningen på orten för att det var så ovanligt.
Dottern 21 år pluggar på universitetet och stormtrivs i den miljön. Hon har verkligen kommit hem. Så även om det känns hopplöst så låt honom hitta intressen och uppmuntra det istället om inte skolan ställer upp. Faktum är ju att det är jätteviktigt att ha något som man verkligen är intresserad av vid sidan av skolan så att man orkar med och det är ännu viktigare om man tycker att skolan är urtrist.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Varför det? Var det inte kul att se hur snabb du kunde bli?

Nej, jag har aldrig tänkt på det som kul. Inte i någon ålder. Man funkar väl olika helt enkelt, jag motiveras i allt väsentligt inte av tävlingsmoment, allra minst när snabbhetsmomentet är avgörande. Jag går nog hellre och dagdrömmer medan jag mockar, än skyndar mig.

Om vi hade haft organiserad matte på tid i skolan så pass sent som i sjätte klass, skulle jag ha bett mina föräldrar om hjälp med sitautionen. (Att tex löpningen var på tid i idrotten, fick man ju accpetera, hur meningslöst det än kändes.)

För mig låter det som en fransk tecknad serie jag läste i unga år, där de ambitiösa föräldrarnas barn hetsades hela tiden, alltmedan föräldrarna så klart menade att de inte hetsade dem, till den grad att ungstackarna fick äta sina pannkakor på tid.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det problemet hade både jag själv och min son. Själv hade jag bara tråkigt hela grundskolan och hela tillvaron gick ut på att ligga lågt för att inte sticka ut och irritera de andra eleverna (då blev de elaka). Så min utmaning var att svara lagom mycket rätt på proven så att jag verkade medioker.

Min son är däremot rätt kaxig och han är inte sorten som sitter still, håller tyst och har tråkigt. Jag förstår ju att det finns barn som behöver extra stöd mer än honom, men det är klart att det inte känns bra att han tappar sin nyfikenhet och lust att lära. Det är ju knappast det skolan ska vara till för...

De flesta lärare har bara varit irriterade på honom och det har varit rätt jobbigt. Något som däremot har fungerat är att vissa lärare har använt sig av honom som extra resurs i klassen, alltså att han fått agera lärare, t.ex suttit bredvid någon som inte fattar något och fått förklara. Det fick honom åtminstone att känna att han gjorde någon nytta.

Numera går han på gymnasiet och äntligen uppskattas hans kunskap, diskussionslystnad och nyfikenhet. Det är SÅ underbart!:)

Att som lärare säga åt föräldrar att hindra sitt barn från att läsa hemma måste vara bland det dummaste jag någonsin hört!:banghead:
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Men återigen, vari ligger nyttan med att läsa en lätt text ännu snabbare? Eller räkna samma typ av tal på tid?
Det spelar ingen roll hur många variationer det finns på temat, man känner ändå igen det och inser att den här uppgiften är likadan som den förra. Det är oerhört frustrerande att vara klar att gå vidare och någon står och bromsar, dessutom utan en vettig förklaring.

Nyttan är dels att det är rätt behändigt att ha lärt sig bli snabb på något, att läsa snabbt och förstå nya uppgifter och instruktioner snabbt kan man ha stor nytta av enligt min erfarenhet. Dessutom, måste man redan i varje ögonblick som sjuåring tänka sig "jaha, vad är nyttan med detta då?" Kan det inte bara helt enkelt vara dagens uppgift, som man kan göra lite roligare genom att tävla med sig själv? Dagens uppgift måste ju inte alltid vara svår, eller nyttig, utan helt enkelt aha, detta är vad jag ska göra idag. Hur klarar jag det på bästa sätt?
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Ja, för Viktor är det verkligen så. Han ifrågasätter nödvändigheten av olika saker till en punkt där många vuxna får svårt att svara honom, helt enkelt därför att han inte anser att vuxna automatiskt vet bäst eller måste åtlydas just för att de är vuxna. Däremot har en mycket stark känsla för rätt och fel, han skulle aldrig göra någon illa med flit, störa andra elever under lektionerna eller uppträda trotsigt för trotsighetens skull. Men han kräver svar och sväljer inga "därför-svar" bara för att de kommer från en lärare. Han dissekerar argument och har inga problem med att underkänna dem och på det sättet riskerar han förstås att ses som ett "jobbigt" barn.

Oj vad jag känner igen det här! Min rättade engelskalärarens uttal och markerade alla särskrivningar och stavfel i klasslärarens hemutskick ... VÄLDIGT populärt ...:D
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag tänker att detta med att gå i skolan inte bara handlar om att lära sig förstå nya saker, utan också om att lära sig gå i skolan, att förstå klassrumssituationen, att hantera arbetet och lärarens ledning av arbetet, att göra skolarbete, osv. Det behöver ju inte alls bli så att alla barn som har lätt för sig senare skolkar och misslyckas

Att skolka behöver inte heller betyda att man misslyckas. Kring mig är det förhållandevis många av de som senare valt extremt långa utbildningar som skolade mycket under de första tolv skolåren. Jag hade runt 50% frånvaro i högstadiet.

Jag misslyckades för all del helt klart med att lära mig att gå i skolan, som du beskriver det. Som det känns nu hade jag varit en annan person om jag hade lärt mig det - och den personen känner jag ju inte, så den saknar jag inte.

Jag upplevde hela tiden att det var skolans skyldighet att leverera mig uppgifter som var intressanta, ett sätt att göra dem intressanta var att göra dem svåra. När det handlade om ren mekanisk upprepning av samma uppgift, såg jag inget skäl att delta. Eller när undervisningen gick så långsamt att det var mer effektivt att skolka och snabbt läsa in stoffet.

Sen har jag iofs inte tänkt på det som "särbegåvning", men det spelar kanske mindre roll. Jag kopplar alltså inte "ha lätt för sig i skolan" till "begåvad över genomsnittet", och jag tycker inte heller att frågan om "att vara begåvad" känns särskilt intressant i TS sons fall heller.

Problemet är väl om han har tråkigt i skolan, inte om han är smart eller inte.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Oj vad jag känner igen det här! Min rättade engelskalärarens uttal och markerade alla särskrivningar och stavfel i klasslärarens hemutskick ... VÄLDIGT populärt ...:D

Det värsta är ju att det är nästan omöjligt för föräldrarna att inte uppmuntra det. :D
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det värsta är ju att det är nästan omöjligt för föräldrarna att inte uppmuntra det. :D

Extremt svårt ...:o

För övrigt önskar jag verkligen att jag inte hade varit så lydig som barn. Jag gick dit, satt av mina timmar, ifrågasatte öht ingenting. TÄNK vad mycket vettigare saker jag kunnat göra av all den tiden.:banghead:

Hela mitt liv från och med dess har gått ut på att inte en jävel ska kunna säga åt mig att göra NÅGONTING!!!
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag är som du. Jag har alltid velat tänka själv i det att om jag inte ser vitsen med nåt så har jag extremt svårt att uppbåda energi för det. Jag skolkade inte men smet undan från en hel del uppgifter, det gick ju ändå.

Kanske är det detta som är nyckeln för TS, att förstå exakt vad som driver (och inte driver) sonen i skolmiljön. Som flera varit inne på så är det inte bra att känna att man inte är sedd där man befinner sig. Men trots det så är en 7-åring ett barn och oavsett IQ så har han bara 7 års livserfarenhet. Att vara uttråkad efter tre dagar på grund av att han inte får sin kunskapsnivå stimulerad låter i mina öron som rätt märkligt eftersom det finns många andra kompetensutmaningar i skolan som exempelvis det sociala spelet. Dessutom har väl de flesta skolor en sorts inskolning första två veckorna i ettan där lektionerna knappt kommit gång efter tre dagar. För mig låter det mer som att det är annat än just kunskapsproblematiken som skapar distans och ointresse (vilket jag har full förståelse för).
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag har inte plöjt igenom alla svar så det jag säger kan redan ha blivit sagt...
Men jag var ett ganska begåvat barn. Läste, skrev och räknade som 4-åring. När jag skulle börja sexårs fick mina föräldrar frågan om de ville flytta upp mig till ettan direkt istället eftersom jag inte ansågs "behöva" det extra året innan skolstart, men jag var väldigt blyg då och valde att gå kvar med mina kompisar. Som medelväg fick jag "frikort" in i klassrummet och fick vara med på lektioner när jag ville.

I lågstadiet tyckte jag ändå att skolan var okej. Jag kunde ju redan det mesta, men det var ändå kul att vara på lektioner och jobba i böcker och med stenciler. Sedan någon gång under mellanstadiet började jag tröttna på det. Jag var i "snabba gruppen" i alla ämnen där vi var uppdelade så både mellan- och högstadiet, men någonstans då började jag skolka och tycka skolan var skittråkig istället för att anstränga mig. Det är inte förrän ganska många år senare och efter samtal med en kompis som var i samma situation som jag inser att skolket och skoltröttheten kom sig av brist på utmaning, oförmåga att misslyckas och prestationskrav (det jag presterade var bra, ansträngningen spelade ingen roll).
Så det viktigaste för föräldrar och lärare till begåvade barn skulle jag vilja säga är att se till att barnet får motiveras, att barnet får misslyckas ibland och träna på det, och att det inte är resultaten eller vad barnet kan som är bra och duktigt utan att barnet anstränger sig.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag vet inte hur gammal du är men när jag gick i grundskolan på 80-talet så gick det inte att förändra särskilt mycket, kulturen var inte sån. Samhällsinstanser som skolan var ännu inte konkurrensutsatta och hade inte alls det kundtillvända tänket som trots allt finns idag.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Intressant, jag har inte tänkt på det, men jag blir såklart väldigt lätt motiverad av ett tävlingsmoment, för då finns det ju ett tydligt mål med vad man gör. Tävling är roligt i sig, liksom, att fatta vad det är meningen att man ska göra, och sen göra det bra. Om inte bättre än de andra så åtminstone bra med egna mått. Men absolut, blir man inte alls motiverad av tävlingselementet, så funkar det såklart inte att göra något tråkigt roligare genom att göra tävling av det.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Oj vad jag känner igen det här! Min rättade engelskalärarens uttal och markerade alla särskrivningar och stavfel i klasslärarens hemutskick ... VÄLDIGT populärt ...:D

Fast det har ju inte så mycket med begåvning som med bristande social kompetens att göra. Få människor uppskattar att bli rättade på det sättet oombett, även om man kanske inte inser det riktigt när man är liten och vill visa sig på styva linan. ;)Där skulle jag nog gå in som förälder och hjälpa barnet lite.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Ha lätt för sig då, eller nåt annat uttryck som du gillar bättre. Jag syftar i vilket fall på förmågan att fatta snabbt. Att vara bra på att gå i skolan handlar såklart om mycket mer än det, det är en nödvändig (oftast) men inte tillräcklig förutsättning, som det så vackert heter.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Jag tror att det där med tävlingsmomentet och hur man upplever det enkelt kan förstås som vilken norm som helst. Normer märks ju främst när de skaver. Även i ridningen skaver den för min del eftersom normtrycket är att man ska tävla. Jag ser ingen mening med det. Minns hur förvånad jag blev i skolan när det visade sig att skidåkningen skulle ske på tid, jag hade dessförinnan sett skidåkning mer som promenader. Tidtagningen gjorde att jag fick nog.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Där skulle jag nog gå in som förälder och hjälpa barnet lite.

Hjälpa med vad? Hur förklarar du för barnet att det skay lära sig skriva av någon som bevisligen inte kan? Jag tyckte att det var svårt. Milt uttryckt. Skolan vårdade verkligen inte förtroendet.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Det värsta är ju att det är nästan omöjligt för föräldrarna att inte uppmuntra det. :D

Det är väl jättelätt, vem vill att ens barn ska lägga sig till med vanor som gör att ens barn uppfattas som en påfrestande besserwisser? Tänk dig att du hade en kollega som gjorde så, du mailar en fråga och får som svar en korrigerad version av ditt mail, en sån kollega skulle åtminstone jag uppfatta som både prillig och påfrestande. Således inte så svårt att ge sina barn en fingervisning om att visst, du har rätt, men detta är inte ett särskilt bra sätt att visa det, vi gör såhär istället.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Hjälpa med vad? Hur förklarar du för barnet att det skay lära sig skriva av någon som bevisligen inte kan? Jag tyckte att det var svårt. Milt uttryckt. Skolan vårdade verkligen inte förtroendet.

Hjälpa barnet att utveckla lite större social smidighet än ett kylskåp. Vad är poängen med att påpeka felet - att få läraren att känna sig dum? Att bevisa att man kan mer och är smartare än läraren? I vilken situation i livet kommer någon nånsin uppskatta att få sådant demonstrerat för sig?

Om poängen med en handling är att knäppa andra på näsan, så kommer förmodligen enda effekten av den vara att spä på en eventuell motsättning och göra sig illa omtyckt, alltså är det inte nån särskilt bra strategi för att hantera andras oförmåga eller bristande kunskap.
 
Sv: Hur hjälper man "duktiga" barn?

Aha, jag uppfattade inte näsknäppningen. Just den kan jag nog hantera. Men inte särskilt framgångsrikt den del av det som utspelar sig i hemmet då barnet kommer hem med lärarens felskrivna lapp och ser den som ett av många tecken på skolans meningslöshet. När läraren inte kan det hen ska lära ut. Och det inte är en engångsföreteelse.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 600
Senast: Araminta
·
Övr. Barn Sonen född -16 har redan stora problem i skolan, det är mycket slagsmål och skolpersonalen verkar inte ha någon koll på hur och varför...
2 3
Svar
59
· Visningar
15 083
Senast: Milosari
·
Övr. Barn Min dotter har ärvt intelligens från båda föräldrar och än så länge (femte klass) har hon knappt någonsin behövt läsa på inför prov...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
6 757
Senast: Inte_Ung
·
Småbarn Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver...
13 14 15
Svar
291
· Visningar
17 415
Senast: Sedna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp