Hur länge är det rimligt att som vuxen vara som ett barn i förhållande till sina föräldrar?

[Badger]

Personligen tror inte jag att foraldrar lagger sig i sina vuxna barns liv har sa mycket med pengar att gora. Bade min mamma och flera vanners foraldrar har lagt sig i allt fran hur man klar sig (till de vuxna barnen som ar gifta, har egna barn och ar val over 30) till hur man stadar hemma helt utan att involvera pengar nagon stans.

Vad det galler att skaffa saker for att barnen ska gilla att komma och halsa pa sa forstar jag inte problemet? Har man rad och vet att barnen gillar "vaddetnuar" sa ar val det en bra investering i en relation med gemensamma intressen? Sjalva har vi fixat en rushkana och sandlada till barnbarnen sa det ska bli enklare for oss vuxna att umgas och prata ocksa nar de ar har. Helt klart en "win-win" att barnbarnen har stortkul medan vi pratar.

Vilket påminner om att jag borde se om jag kan få upp ett par rader sallat till mamma trots att det är sent på året.

 

[Badger]

Försök till förtydligande:
Regelbundet tillstickande av pengar i allmänhet och täckande av högt risktagande och ovilja att betala för egna beslut i synnerhet. Sedan också villkorade gåvor, där gåvan är villkorad (eller med stark outtalad önskan) av att barnet tar ett visst beslut i en viss fråga.

Allt som gör att föräldrarna på olika sätt skapar förlängd makt och beroende, vilket i sin tur minskar kraven att barnet tar ansvar i sitt eget liv.

Sedan är alla situationer olika och jag förespråkar inte stenhårda parental exits vid 18.0 års ålder eller sista dagen på gymnasiet.

Däremot, tycker jag, att kanske någonstans innan 25-årsåldern kan det vara lämpligt att man får ta fullt ansvar för sitt eget liv utan föräldrarna som ekonomisk räddningsbrygga och möjliggörare av att leva över sina egna tillgångar.

Exempel på gåvor som inte är lika problematiska tycker jag är sådant som tex ett sparande som avslutas och ges till vederbörande i sin helhet att förvalta vid vuxendagen. Eller hjälp med en one-time vid köp av första bostaden som inte är villkorad med förväntningar.

Fast helt ärligt så tror jag att hela den där grejen i så fall startar långt före 20 årsdagen. Tråden visar ju på mängder av personer som klarar sin ekonomi så bra de kan och föräldrarnas hjälp stjälper inte utan just hjälper.

Tex vet man ju inte om det där hårda fallet man hjälpte någon ur som @escodobe kanske räddade så att den 50 årsdagen med ansvar för ekonomi till slut kom.

Eftersom jag tror att väldigt väldigt många "misstänker" att den där fallskärmen finns och att den fallskärmen ger dem bara tillräckligt mycket trygghet. Även om man är 30 och deprimerad bortom så kanske föräldrarna står där och knackar på dörren och fiskar upp och tar hem och hjälper att putta upp på rätt väg.

Tänker mig att hårda fall och konsekvenser av ekonomiska beslut säkert lättast lärs in med månadspeng då barnet är mellan 8-16 och aldrig någonsin drabbar jacka, skor och mat utan bara biobesök och discostassen.

Så jag tror det där med pengars eventuella destruktiva tillstickande helt och hållet bygger på hur relationen är i övrigt och dess ev destruktivitet till del beror på om barnet vid 18 års ålder fått/klarat av att lära sig hantera sin ekonomi. Dvs om föräldrarna och relationen är dålig så är den väl det. Om barnet sedan får för mycket pengar, för mycket skäll, för lite kontakt eller vad som är väl egalt.

Samhället skulle ju antagligen gå käpprätt åt helskotta om precis alla med en liten början till problem aldrig fick minilånet, aldrig fick tillstucket från föräldern, aldrig fick hjälp till psyket för det är statens sak nu när någon fyllt 18. Så problemen accelererar bortom kontroll. Då finns mindre pengar till att hjälpa andra från skatten.

 

[sjoberga]

Fast helt ärligt så tror jag att hela den där grejen i så fall startar långt före 20 årsdagen. Tråden visar ju på mängder av personer som klarar sin ekonomi så bra de kan och föräldrarnas hjälp stjälper inte utan just hjälper.

Tex vet man ju inte om det där hårda fallet man hjälpte någon ur som @escodobe kanske räddade så att den 50 årsdagen med ansvar för ekonomi till slut kom.

Eftersom jag tror att väldigt väldigt många "misstänker" att den där fallskärmen finns och att den fallskärmen ger dem bara tillräckligt mycket trygghet. Även om man är 30 och deprimerad bortom så kanske föräldrarna står där och knackar på dörren och fiskar upp och tar hem och hjälper att putta upp på rätt väg.

Tänker mig att hårda fall och konsekvenser av ekonomiska beslut säkert lättast lärs in med månadspeng då barnet är mellan 8-16 och aldrig någonsin drabbar jacka, skor och mat utan bara biobesök och discostassen.

Så jag tror det där med pengars eventuella destruktiva tillstickande helt och hållet bygger på hur relationen är i övrigt och dess ev destruktivitet till del beror på om barnet vid 18 års ålder fått/klarat av att lära sig hantera sin ekonomi. Dvs om föräldrarna och relationen är dålig så är den väl det. Om barnet sedan får för mycket pengar, för mycket skäll, för lite kontakt eller vad som är väl egalt.

Samhället skulle ju antagligen gå käpprätt åt helskotta om precis alla med en liten början till problem aldrig fick minilånet, aldrig fick tillstucket från föräldern, aldrig fick hjälp till psyket för det är statens sak nu när någon fyllt 18. Så problemen accelererar bortom kontroll. Då finns mindre pengar till att hjälpa andra från skatten.

Visst börjar det långt innan och visst handlar det om fler saker än ekonomi. Ekonomi kan dock göra beroendet och frånvaron av eget taget ansvar väldigt tydligt.

Nu var det just ekonomin jag kommenterade att jag har samma observationer kring som @TinyWiny och ombads förtydliga och gjorde det.

 

[Badger]

Visst börjar det långt innan och visst handlar det om fler saker än ekonomi. Ekonomi kan dock göra beroendet och frånvaron av eget taget ansvar väldigt tydligt.

Nu var det just ekonomin jag kommenterade att jag har samma observationer kring som @TinyWiny och ombads förtydliga och gjorde det.

Jo kanske tydliggör, men ev inte orsakar?

Det kan ju vara alltifrån faktisk oförmåga till att det missades tidigare till att folk är knasiga och irriterande helt enkelt. Folk är ju knasiga på olika sätt och jag tror inte att det är en specifik trend just nu utan det har väl kanske alltid varit så. (kanske bara för att jag inte känner igen det utom från gamla romaner).

Historien är väl full av hopplösa fall som först gör slut på pappas pengar allt han kan ge och sedan slösar bort fruns, varpå hela arvet åker när det fåtts. 1800-talets romaners oansvariga yngre och äldre söner till lorder och annat.

Dvs inte bra såklart men kanske någonting som funnits till viss grad alltid? Och inte mer nu?
(Säger väl jag såklart bara för att jag som sagt inte stött på det i realtid eller ryktesvägen. Det möjligen motsvarande/liknande som jag stött på är väl snarare att folk anhopar ganska många barn och sedan lämnar dem stor omfattning hos äldre generationen som inte riktigt mäktar med. Men det är nog också en klassiker.)

 

[Badger]

Jo kanske tydliggör, men ev inte orsakar?

Det kan ju vara alltifrån faktisk oförmåga till att det missades tidigare till att folk är knasiga och irriterande helt enkelt. Folk är ju knasiga på olika sätt och jag tror inte att det är en specifik trend just nu utan det har väl kanske alltid varit så. (kanske bara för att jag inte känner igen det utom från gamla romaner).

Historien är väl full av hopplösa fall som först gör slut på pappas pengar allt han kan ge och sedan slösar bort fruns, varpå hela arvet åker när det fåtts. 1800-talets romaners oansvariga yngre och äldre söner till lorder och annat.

Dvs inte bra såklart men kanske någonting som funnits till viss grad alltid? Och inte mer nu?
(Säger väl jag såklart bara för att jag som sagt inte stött på det i realtid eller ryktesvägen. Det möjligen motsvarande/liknande som jag stött på är väl snarare att folk anhopar ganska många barn och sedan lämnar dem stor omfattning hos äldre generationen som inte riktigt mäktar med. Men det är nog också en klassiker.)

(och då menar jag inte hämtar en gång i veckan på förskolan och passar ibland, det hamnar också på min självklar lista tillsammans med läxläsningen.))

 

[sjoberga]

Jo kanske tydliggör, men ev inte orsakar?

Det kan ju vara alltifrån faktisk oförmåga till att det missades tidigare till att folk är knasiga och irriterande helt enkelt. Folk är ju knasiga på olika sätt och jag tror inte att det är en specifik trend just nu utan det har väl kanske alltid varit så. (kanske bara för att jag inte känner igen det utom från gamla romaner).

Historien är väl full av hopplösa fall som först gör slut på pappas pengar allt han kan ge och sedan slösar bort fruns, varpå hela arvet åker när det fåtts. 1800-talets romaners oansvariga yngre och äldre söner till lorder och annat.

Dvs inte bra såklart men kanske någonting som funnits till viss grad alltid? Och inte mer nu?
(Säger väl jag såklart bara för att jag som sagt inte stött på det i realtid eller ryktesvägen. Det möjligen motsvarande/liknande som jag stött på är väl snarare att folk anhopar ganska många barn och sedan lämnar dem stor omfattning hos äldre generationen som inte riktigt mäktar med. Men det är nog också en klassiker.)

Jag tänker nog inte att det är något som vuxit just nu, annat än att vi är fler i vårt land än någonsin tidigare som har haft pengar att dela med sig av till andra.

Det handlar både om unga vuxna som inte vill ta fullt ansvar för sitt liv och om föräldrar som genom olika metoder försöker behålla inflytande över sina avkommors liv även efter att de trätt in i vuxenvärlden.

Jag tycker nog det allra bästa är om man hittar vägar att få hjälp själv, utan att föräldrarna ingriper med att ta över/behålla ansvar. Bättre att ge stöd för att den unga själv ska hitta vägar, än att ta hand om som om det var ett barn.

Som rubriken : se till att relationen hamnar i ett läge där man på riktigt är jämbördiga vuxna och inte behåller drag av relationen förälder/barn.

 

[Grazing]

Jag tycker nog det allra bästa är om man hittar vägar att få hjälp själv, utan att föräldrarna ingriper med att ta över/behålla ansvar. Bättre att ge stöd för att den unga själv ska hitta vägar, än att ta hand om som om det var ett barn.

Som rubriken : se till att relationen hamnar i ett läge där man på riktigt är jämbördiga vuxna och inte behåller drag av relationen förälder/barn.

Allt är inte svart eller vitt, det finns en balans. Det ena utesluter inte det andra. Barn och föräldrar blir aldrig bekanta bara, den relationen är annorlunda och det är fullt naturligt. Konstigt hade det varit annars tycker jag, känner ingen som ser sina föräldrar som vilka bekanta som helst.

Det är inte på något sätt fel att få hjälp av föräldrar sålänge man inte blir helt bortkommen utan hjälpen och inte klarar sig själv.

 

[sjoberga]

Allt är inte svart eller vitt, det finns en balans. Det ena utesluter inte det andra. Barn och föräldrar blir aldrig bekanta bara, den relationen är annorlunda och det är fullt naturligt. Konstigt hade det varit annars tycker jag, känner ingen som ser sina föräldrar som vilka bekanta som helst.

Det är inte på något sätt fel att få hjälp av föräldrar sålänge man inte blir helt bortkommen utan hjälpen och inte klarar sig själv.

Var och en får ha sin åsikt, det finns ingen absolut sanning i ämnet. Jag tycker det är fel att inte låta relationen utvecklas till en frivillig relation mellan vuxna, där beroendet tas bort - och mina observationer där hjälp utdelas regelbundet gäller dysfunktionella relationer. Det innehåller såklart också en åsikt om vad jag förväntar mig av en vuxen person och mina egna vuxna barn.

 

[Grazing]

Var och en får ha sin åsikt, det finns ingen absolut sanning i ämnet. Jag tycker det är fel att inte låta relationen utvecklas till en frivillig relation mellan vuxna, där beroendet tas bort - och mina observationer där hjälp utdelas regelbundet gäller dysfunktionella relationer. Det innehåller såklart också en åsikt om vad jag förväntar mig av en vuxen person och mina egna vuxna barn.

Igen, det är inget beroende, det handlar om relationen med förälder och barn. Man är inte beroende bara för att man tar emot viss hjälp av föräldrarna ibland. Ser det nästan som ett misslyckande om relationen mellan förälder och barn slutar med att relationen inte blir mer än en bekantskap. Det krävs en viss kyla mellan båda parter om relationen enbart ska bli som en bekantskap och inget mer. Oavsett om det är en bra eller dålig relation med föräldrarna så är det fortfarande något mer än bara bekantskap och "frivilliga vuxna" som råkar umgås ibland.

Ska man vara fri från föräldrarna eller barnen så tror jag det näst intill krävs att man säger upp kontakten. Det är en relation som påverkar livet ut på ett eller annat sätt, det betyder inte att man är beroende av varandra dock. Inte på ett överlevnadsmässigt sätt iallafall, beroende av att ha relationen absolut, normalt vill man väl inte bli av med sina föräldrar men det betyder inte att man lever genom dom.

 

[Khasa]

När är det rimligt att vuxen-barn relationen övergår till vuxen-vuxen relation?

Jag läste den här artikeln https://www.sydsvenskan.se/2019-08-04/sa-far-du-stopp-pa-pappa-betalar häromdagen och då jag länge har funderat över detta fenomen så vill jag lyfta det till diskussion. Jag har ingen relation till mina föräldrar och har klarat mig själv sedan jag slängdes ut som trettonåring men för mig känns det väldigt märkligt att en vuxen människa regelbundet tar emot pengagåvor. Särskilt när gåvan är ifrån någon som har det sämre ställt ekonomiskt än vad man själv har men även annars.

Min sambo menar att det är normalt att "låna" (dvs. aldrig betala tillbaka vilket både förälder och barn är medvetna om men man kallar det för lån när man ber om pengar) av sina föräldrar när man är ung och så kanske det är men isåfall, vid vilken ålder ska man då bli vuxen och klara sig själv? Vid 25? 30? 35? När? Och spelar isåfall förälderns ekonomi in? Det vuxna barnets ekonomi? Borde det inte vara bättre att skapa relationer (de tar upp i artikeln att ibland beror gåvorna på en önskan att ses) på andra sätt än att man ska betala för att ses och låta sina vuxna barn vara just vuxna med de kanske för en själv obekväma beslut de tar? Varför känner man behov av att ha den hållhaken på sina barn det innebär att serva dem ekonimiskt även som vuxna? Varför vill man inte att ens barn ska få leva sina egna liv, upptäcka hur de själva vill leva utan föräldrarnas åsikter och inblandning? För mig känns det som ett desperat försök att hålla kvar något som egentligen inte finns för finns det i grunden en välfungerande relation så finns det ju ingen anledning att betala för att ses. Då vill man ju ses från båda sidor.

Är det min bakgrund som ställer till det för mig och det kanske faktiskt är helt sunt och normalt att betala och underhålla sina vuxna barn med diverse och på så sätt binda dem till sig? För mig är det att inte låta sina barn bli vuxna och leva sina egna liv. Att inte tillåta att en vuxen-vuxenrelation växer fram utan att tvinga på sitt barn att ständigt vara just barn i förhållande till en själv. Ett sätt att styra över barnet och dess liv men jag kan självklart ha fel.

Precis som de tar upp i artikeln kan den som har ekonomisk makt styra över den andre och det är i mina ögon aldrig sunt. Som förälder har man redan ett övertag på så sätt att barnet har vuxit upp med en och att fortsätta som när barnet var just barn, försörja hen, istället för att ha en vuxen-vuxenrelation ger ju ett övertag även senare i livet. Varför vill någon som enligt lagen blivit vuxen fortsätta vidhålla den sneda maktfördelningen när det inte längre behövs? För om någon annan betalar så har ju denne också vetorätt på något vis och det gör ju att hela relationen styrs av pengar istället för en ömsesidig önskan om en bra vuxen-vuxenrelation med sin förälder/sitt barn.

Föräldra-barn relationer kan vara svårt nog ändå utan att man behöver blanda in pengar som inte bör vara relevanta i någon relation så varför gör man så? Är pengatransaktioner det enda medel man har och känner till eller vad handlar det om?

Som samhället är uppbyggt behöver gemene man ekonomiskt stöd av sina föräldrar i övergången till vuxenvärlden.

 

[vallhund]

Som samhället är uppbyggt behöver gemene man ekonomiskt stöd av sina föräldrar i övergången till vuxenvärlden.

Märkligt eftersom vi är så många som klarat det alldeles galant.

 

[stjarnhimmel]

Självklart är det inte vettigt att använda pengar som ett sätt för kontroll etc men jag tror också det är ovanligt.
Ett sidospår jag kommer att tänka på i tråden är att folk inte verkar tänka på att som singel kan föräldrar vara ens närmsta trygghet. Jag vet mängder av personer som lånar eller får pengar av sambo/partner etc. Vet också relationer där partner hela tiden stöttar upp ekonomiskt. Men det är ingen som säger att de inte är vuxna.
Själv fick jag hjälp av mina föräldrar under en period då jag pluggade /jobbade extra och blev sjuk. Det var de som erbjöd och jag hade inte något annat val. När jag ser andra i den situationen så är det främst partner som hjälpt till.

 

[_Taggis_]

Självklart är det inte vettigt att använda pengar som ett sätt för kontroll etc men jag tror också det är ovanligt.
Ett sidospår jag kommer att tänka på i tråden är att folk inte verkar tänka på att som singel kan föräldrar vara ens närmsta trygghet. Jag vet mängder av personer som lånar eller får pengar av sambo/partner etc. Vet också relationer där partner hela tiden stöttar upp ekonomiskt. Men det är ingen som säger att de inte är vuxna.
Själv fick jag hjälp av mina föräldrar under en period då jag pluggade /jobbade extra och blev sjuk. Det var de som erbjöd och jag hade inte något annat val. När jag ser andra i den situationen så är det främst partner som hjälpt till.

Håller med dig fullständigt. För att inte tala om de som vill leva över sina egna tillgångar och inte har några som helst bryderier i att göra det tack vare en partner som finansierar det som den egna lönen ej räcker till. Eller de som pluggar, men ändå behåller samma levnadsstandard som om de hade en heltidslön, och gör detta tack vare partners löner. Det finns många situationer där andras ekonomier stöttar upp utan att personen för den delen anses icke-vuxen eller dysfunktionell i sin relation. Det kan likväl vara en överenskommelse partners emellan såsom det kan vara "taget för givet".

 

[MiniLi]

Märkligt eftersom vi är så många som klarat det alldeles galant.

Men vadå, tar du dig själv som exempel? Det var väl ganska länge sedan du gjorde övergången till vuxenvärlden? Saker har förändrats.

 

[vallhund]

Men vadå, tar du dig själv som exempel? Det var väl ganska länge sedan du gjorde övergången till vuxenvärlden? Saker har förändrats.

Unga blir fortfarande vuxna utan mammsens o pappsens pengar.

 

[MiniLi]

Unga blir fortfarande vuxna utan mammsens o pappsens pengar.

Nu var det ju inte ”bli vuxen”, utan att det underlättar övergången till vuxenvärlden om man får ekonomiskt stöd. Ex för bostad.

 

[Philosophia]

Märkligt eftersom vi är så många som klarat det alldeles galant.

Jag tror att det är ytterst få människor, nu eller för ett antal decennier sedan, som har kunnat ta klivet ut i vuxenvärlden utan någon som helst ekonomisk hjälp från sina föräldrar. Att t.ex. ha egen försörjning, bostad med utrustning och inredning (givetvis bekostad med helt egna pengar) direkt när försörjningsplikten upphör skulle jag säga är extremt ovanligt.

 

[vallhund]

Jag tror att det är ytterst få människor, nu eller för ett antal decennier sedan, som har kunnat ta klivet ut i vuxenvärlden utan någon som helst ekonomisk hjälp från sina föräldrar. Att t.ex. ha egen försörjning, bostad med utrustning och inredning (givetvis bekostad med helt egna pengar) direkt när försörjningsplikten upphör skulle jag säga är extremt ovanligt.

Det stämmer förmodligen hos medel o överklass.

 

[Halfrek]

Det stämmer förmodligen hos medel o överklass.

Jag kommer från arbetarklass och mina föräldrar hjälpte mig, har fler exempel hos mina vänner. Gjorde det större hål i ekonomin än hos medel/överklass? Antagligen men de hjälpte efter bästa förmåga. Inte att köpa bostad förvisso men stöttade ekonomiskt när jag studerade så gott de kunde.

 

[Stefffie]

Jag tror att det är ytterst få människor, nu eller för ett antal decennier sedan, som har kunnat ta klivet ut i vuxenvärlden utan någon som helst ekonomisk hjälp från sina föräldrar. Att t.ex. ha egen försörjning, bostad med utrustning och inredning (givetvis bekostad med helt egna pengar) direkt när försörjningsplikten upphör skulle jag säga är extremt ovanligt.

Jag antar att moblerade hyrslagenheter ar ovanliga i Sverige?
Jag, som ar under 30, flyttade hemifran pa CSN, skaffade jobb efter examen, och har sedan flyttat mellan olika hyreslagheter, dock har alla varit moblerade och darmed inte nodvandigat nagot storre kapitalutlagg.
Foraldrar har enbart statt for mat och bensinkostnad nar jag ar hemma pa besok ett par veckor om aret.