Hur ska jag kunna ta hand om barn, gråter varenda dag.

[Grazing]

Du kanske vet vad det innebär i teorin och att man i teorin kan klara av och orka med, men du verkar ju ändå inte fatta.

Jag vet betydligt mer än i teorin vad det innebär.

Vad menar du med att klara av vardagen tex? När går gränsen för att man inte klarar av vardagen?

Det är väl upp till var och en vad man anser är att klara av en vardag. Jag kan bara utgå från vad jag anser en vardag består av och det är att klara av att tvätta, handla och städa och laga mat etc. Det är vardag för mig. En vardag är för mig vanliga grejer som ingår i livet. Vad folk har i sin vardag för att få livet att gå runt är väl väldigt olika beroende på hur man själv lever.

 

[Kilauea]

Det kan inte ha en stor betydelse, det har en enorm betydelse. Och det är positivt att ha fått diagnosen då personen förhoppningsvis då också kan sina problem relativt och kan bygga livet runt dom. En med Asperger kan inte leva ett "normalt" liv. Den kan dock få bra med hjälp i vardagen för att klara av den. Och vill vill väl alla, alla vill väl vara perfekta och klara allting men det är inte det det handlar om.

Viljan som jag pratar om går mera ut på att vilja acceptera sig själv och sina problem, lära sig att leva med dom och lära sig hantera dom och vilja ta emot hjälpen som finns. Har man orken och ett bra kontaktnät och ser sig runt efter lösningar så går det även att skaffa barn på det. Man kan även se viljan som hos mig, jag vill vara "normal" och jag vill leva ett bra liv men jag orkar inte, såpass mycket vill och orkar jag inte ta tag i saker och ting helt enkelt. Men vill vill jag ju dock men utan drivkraft så är det svårt.

Jag vet mycket väl vad det innebär att leva med diagnoser inom autismspektrumet. Och ja det har en stor påverkan på ens vardag. Det är inga problem som försvinner men det går att lära sig hantera och leva med det. Det går att hitta en egen strategi i vardagen som gör att det går att klara av det med hjälp och stöttning.

Fast jo, vissa med asperger kan leva ett normalt liv. Min bror har asperger. Han bor själv, jobbar, studerar, träffar kompisar. En som träffar honom bara rent ytligt och inte känner honom märker inget speciellt, vi som känner honom märker dock skillnader i hans beteende och sätt att vara jämfört med "det normala" (vad är egentligen normalt?).

 

[Fenestra]

Jag fick barn som psykiskt sjuk tjugoåring och det första året som mamma kan beskrivas som ett rent helvete. Jag fick en djup förlossningsdepression (risken för en sådan är dessvärre många gånger större för den som har psykisk problematik i bakgrunden) och min älskade make tog hand om allt. Och med allt menar jag all skötsel av sonen och utöver det matlagning, tvätt, disk, städning, matinköp - rubbet. I år fyller sonen 10 och jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ångrar mig inte, men nog är det stundtals rejält tuff med den oro och det ansvar som medföljer föräldraskapet. Då ska ändå nämnas att enklare bebis kan man förmodligen inte hitta, han sov hela nätter från några veckors ålder och har fortsatt med det sedan dess.
Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig från start (ta ut aktivitetsersättning + föräldrapenning), men den planen fick vi snabbt ändra på. Maken har tagit ut all föräldrapenning utom de månader som var vikta för mig.

För ett par år sedan blev jag gravid igen och då valde jag abort. Inte för att ekonomin och tiden inte fanns för fler barn, men för att jag visste att jag inte kunde erbjuda ett barn till det jag ville kunna erbjuda. Jag hade då varit sjukskriven i åtta års tid och var precis på väg att börja studera och jag visste att risken fanns för att jag skulle hamna i en förlossningsdepression igen och få lägga ner de planerna. Jag har inte ångrat aborten en enda gång, detta trots att jag nu två år senare börjar känna ett visst bebissug och vi funderar på att utöka familjen inom några år. Idag mår jag betydligt bättre psykiskt, jag är inte sjukskriven längre och sonen är ett harmoniskt, glatt och lättsamt barn. Efter ett års KBT-terapi i privat regi (innan dess gick jag mer än tio år i landstingsregi) och tre terminers studier känner jag att jag har möjligheten att ta hand om fler barn på ett bra sätt.

För mig löste det sig, men det hade inte löst sig på ett så bra sätt som det gjorde om det inte vore för maken. Hade vi gått isär hade jag med största sannolikhet fått bli "varannan helg-mamma", mer hade jag inte orkat med. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha sagt med den här novellen, men mitt tips är att prata med kuratorn som är knuten till abortmottagningen vid närmaste sjukhus, jag och maken pratade med en sådan två gånger inför aborten och jag tyckte att det gjorde nytta. Att boka tid hos hen betyder inte att du har bestämt dig för en abort, men det kan vara bra att få reda i sina tankar tillsammans med en utomstående. Med ett barn och en abort i bagaget kan jag säga att aborten påverkat mitt liv någon tiondels promille av vad föräldraskapet har påverkat mig, men med det inte sagt att jag inte är glad för min son. Nu när jag ser tillbaka inser jag dock att jag hade blivit en betydligt bättre mamma nu, när jag mår bättre. Den psykiska ohälsan tar hur man än vänder och vrider på det mycket energi och barn till psykiskt sjuka föräldrar har en betydligt större risk än genomsnittet för att själva må dåligt (vilket är en rädsla jag lever med) .

Jag hoppas hursomhelst att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Med rätt stöd, inte minst från den andra föräldern, kan det naturligtvis bli bra om ni väljer att behålla, men en abort behöver inte vara ett stort trauma.

Verkligen fint att du delar med dig!

 

[Miljon]

Det kan inte ha en stor betydelse, det har en enorm betydelse. Och det är positivt att ha fått diagnosen då personen förhoppningsvis då också kan sina problem relativt och kan bygga livet runt dom. En med Asperger kan inte leva ett "normalt" liv. Den kan dock få bra med hjälp i vardagen för att klara av den. Och vill vill väl alla, alla vill väl vara perfekta och klara allting men det är inte det det handlar om.

Min fetning. Nej, absolut inte. Jag vill verkligen inte vara perfekt och klara allting, det låter fullständigt omänskligt att vara perfekt. Hemskt jobbigt.
Att ha fått en diagnos betyder inte per automatik att man kan bygga livet runt sina problem och att den hjälp man kan få för att klara vardagen är tillräcklig.

Viljan som jag pratar om går mera ut på att vilja acceptera sig själv och sina problem, lära sig att leva med dom och lära sig hantera dom och vilja ta emot hjälpen som finns. Har man orken och ett bra kontaktnät och ser sig runt efter lösningar så går det även att skaffa barn på det. Man kan även se viljan som hos mig, jag vill vara "normal" och jag vill leva ett bra liv men jag orkar inte, såpass mycket vill och orkar jag inte ta tag i saker och ting helt enkelt. Men vill vill jag ju dock men utan drivkraft så är det svårt.

Det är precis det här jag menar att man inte kan säga så tvärsäkert. Alla kan inte lära sig hantera sina problem och för alla räcker det inte med den hjälp som finns. Eller, det beror väl på hur man ser på saken. Det här är en parentes som inte alls är riktad till TS på något sätt, hon kan ju bli en jättebra förälder för allt jag vet. Men om någon skaffar barn och inte klarar det, och barnet omhändertas, så visst kan man se det som att det löser sig om man tar emot hjälpen som finns. Men jag är inte så säker på att det är så man tänker innan att det ska lösa sig.
VISSA kan skaffa barn trots diagnoser eller andra svårigheter. Vissa andra klarar det inte. Varför är det så svårt att acceptera att alla INTE klarar av att ta hand om ett barn (på ett vettigt sätt), hur gärna personen än VILL? Även om man har ett starkt kontaktnät, tillräckligt med ork och en vilja att ta emot all hjälp som finns. Det är ändå inte alla som klarar av att leva ett bra liv tillsammans med sitt barn. Det är jättesorgligt, absolut, men inte mindre sant för det.

 

[Grazing]

Fast jo, vissa med asperger kan leva ett normalt liv. Min bror har asperger. Han bor själv, jobbar, studerar, träffar kompisar. En som träffar honom bara rent ytligt och inte känner honom märker inget speciellt, vi som känner honom märker dock skillnader i hans beteende och sätt att vara jämfört med "det normala" (vad är egentligen normalt?).

Jag anser att leva "normalt" inte bara är praktiskt så att säga. Jag ses också som "normal" utifrån men lever verkligen inte normalt med tanke på all kraft det tar att klara av ett "vanligt" liv. Sånt som folk gör lättvindigt och utan att tänka på kan suga mycket energi för mig. Att leva "normalt" anser jag man gör när man klarar av en vardag utan att må dåligt. När man klarar att vakna och känna att det är det mest självklara i världen att gå och slänga in tvätt i tvättmaskinen. För det tar en väldig massa energi att kämpa med sådana saker.

 

[sassiball]

Vad är det egentligen som är så provocerande med att skriva "det kan gå bra". Inte "det kommer helt säkert gå bra". Utan "det kan gå bra"?

Och framförallt, hur kan det tolkas som att den som skriver detta är en hysterisk halvreligiös ja-sägare till livet? Jag tycker det är rätt fantastiskt att min text tolkades som om jag är en person som tycker att barn ska skaffas lättvindigt och allt kommer ordna sig. Det är ungefär så långt ifrån mina värderingar man kan komma. Men jag tror att TS har rätt bra koll på vilka nackdelar det finns med barn. OBS att det står tror, inte vet. Så därför kände jag inte ett behov av att tala om hur jobbigt det kan vara med barn. Vad som är jobbigt är också jättesvårt att avgöra för en utomstående. Det är olika från förälder till förälder. Men jag tror nog att TS har fått en ganska god inblick i vilken pest och pina det kan vara med barn .

Ibland tänker jag också att jag måste leva i en annan dimension än många andra på Buke. De flesta människor jag känner till, i alla fall de förstfödda, är oplanerade. Jag är själv resultatet av en tillfällig förbindelse. Och min erfarenhet (OBS att det står MIN) är att de här barnen inte är mindre älskade än de planerade barnen. Föräldrarna har inte varit sämre. Inte heller de som har diagnoser. De dåliga föräldrarna har varit de som jobbat för mycket/inte varit närvarande, missbrukande föräldrar och föräldrar som varit överdrivet auktoritära. Men så ser det alltså inte ut i resten av Sverige?

Jag är tydligen också en sådan där halvreligiös ja-sägare till livet enligt en del andra.
Jag har inte påhejat någonstans att TS ska behålla barnet, utan att hon efter samtal med vården ska fatta ett eget beslut. Abort kan vara det beslutet, och då är det rätt. Ett annat beslut kan vara att behålla, och då är det rätt.

 

[Gimlan]

Jag vet betydligt mer än i teorin vad det innebär.

Det är väl upp till var och en vad man anser är att klara av en vardag. Jag kan bara utgå från vad jag anser en vardag består av och det är att klara av att tvätta, handla och städa och laga mat etc. Det är vardag för mig. En vardag är för mig vanliga grejer som ingår i livet. Vad folk har i sin vardag för att få livet att gå runt är väl väldigt olika beroende på hur man själv lever.

Fast bara din beskrivning av det här säger mig att dina kunskaper är mycket ytliga. Att klara är en sak, hur bra man klarar dem en annan, hur man klarar det en tredje, under vilka förutsättningar ytterligare en.

 

[Raderad medlem 6459]

De dåliga föräldrarna har varit de som jobbat för mycket/inte varit närvarande, missbrukande föräldrar och föräldrar som varit överdrivet auktoritära.

Jag vet många som jag anser vara olämpliga som föräldrar. Jag ser ingen anledning att skriva ut exakt vad de gör här, men nej de är varken missbrukare eller människor som jobbar mycket.

 

[Fenestra]

Jag är tydligen också en sådan där halvreligiös ja-sägare till livet enligt en del andra.
Jag har inte påhejat någonstans att TS ska behålla barnet, utan att hon efter samtal med vården ska fatta ett eget beslut. Abort kan vara det beslutet, och då är det rätt. Ett annat beslut kan vara att behålla, och då är det rätt.

Jag är nog också enligt en del här en ja-sägare bara för att jag skrev hur mitt har varit och hur det kan bli dvs att många gillar promenader mm. Likväl har jag upprepade gånger sagt att jag anser att hon behöver prata med vård och sambo samt att göra det som känns rätt för henne.

Jag har själv gjort abort efter mina tre barn, detta då jag blir så otroligt sjuk under mina graviditeter. Jag kände att jag kunde inte gå igenom det en gång till då jag rent praktiskt inte fungerar då. Jag skulle gärna velat ha barnet men då jag blivit sämre och sämre för varje barn så var det inget alternativ. För mig var det en sorgeprocess men det var ju pga att det var själva måendet, jag mådde så illa så jag kunde inte ens vara uppe - spydde hela tiden tom om jag inget hade i magen mer än galla, som begränsade och inte att jag inte ville ha det barnet. Men man går vidare..

 

[Grazing]

Min fetning. Nej, absolut inte. Jag vill verkligen inte vara perfekt och klara allting, det låter fullständigt omänskligt att vara perfekt. Hemskt jobbigt.
Att ha fått en diagnos betyder inte per automatik att man kan bygga livet runt sina problem och att den hjälp man kan få för att klara vardagen är tillräcklig.

Det är upp till var och en, har man drivkraften till det och vill klara det så går mycket att lösa.

Det är precis det här jag menar att man inte kan säga så tvärsäkert. Alla kan inte lära sig hantera sina problem och för alla räcker det inte med den hjälp som finns. Eller, det beror väl på hur man ser på saken

.
Det finns många olika typer av hjälp man har rätt till i sådana lägen. Det är inte ett måste att klara allting perfekt och kunna hantera sina problem perfekt. Men hantera dom så att vardagen går runt går. Det finns många orsaker till att det för vissa inte går alls. Som för mig tex, det kommer aldrig gå, men det beror också helt och hållet på mig själv och inte på grund av mina diagnoser.

Det här är en parentes som inte alls är riktad till TS på något sätt, hon kan ju bli en jättebra förälder för allt jag vet. Men om någon skaffar barn och inte klarar det, och barnet omhändertas, så visst kan man se det som att det löser sig om man tar emot hjälpen som finns. Men jag är inte så säker på att det är så man tänker innan att det ska lösa sig.

Fast det var det mest dumma, skulle det vara en hjälp att soc tar barnen menar du? Jag ser inte det som en hjälp eller lösning ifall inte läget är extremt illa. Det är heller inte sådant läge som jag skriver om i denna tråden. Dessutom kan det även hända med odiagnostiserade föräldrar som har det gott ställt och fungerar utmärkt i vardagen. Så det där kan faktiskt av många många olika anledningar hända precis alla.

VISSA kan skaffa barn trots diagnoser eller andra svårigheter. Vissa andra klarar det inte. Varför är det så svårt att acceptera att alla INTE klarar av att ta hand om ett barn (på ett vettigt sätt), hur gärna personen än VILL? Även om man har ett starkt kontaktnät, tillräckligt med ork och en vilja att ta emot all hjälp som finns. Det är ändå inte alla som klarar av att leva ett bra liv tillsammans med sitt barn. Det är jättesorgligt, absolut, men inte mindre sant för det.

Jag ser det så att dom som vill skaffa barn, dom har en drivkraft och känner att ja, jag vill ha det här barnet. Det ska bli kul, det ska bli spännande.

Det är ju inte direkt så att jag menar att någon vaknar en dag och tänker att nu, nu ska jag planera barn. Vill inte riktigt ha barn men jag ska ha barn oavsett. Så jag skaffar ett kontaktnät och hjälp och allt vad det är så löser sig säkert saker och ting. Inte riktigt så jag menar.

Och sen, säg gärna hur man innan man skaffar barn vet att man kommer klara av att leva ett bra liv tillsammans med barnet? Hur vet man det exakt? För ser jag mig omkring i min närhet så finns inga garantier att det fungerar bra oavsett diagnoser eller livssituationer.

 

[Fenestra]

Va? Vi måste leva i olika världar.


Jag tror också att tidsbrist är en del i att barn mår dåligt. Men inte den enda.

Ja på forum tycker jag att det är så, tycker att det kryllar av trådar om problem.

Ja det finns många orsaker till barns mående.

En undran som jag själv har är hur folk kan ha så otroligt dålig koll på vad deras barn gör på nätet och vilka spel det egentligen spelar. Helt "vanligt" folk som köper spel med 18 års gräns ex. På barnens skola är det väldigt många barn som spelar spel som absolut inte är lämpliga.
Det finns många sådana frågor, det finns säkert de som har funderingar kring mina val också.
Men detta är något helt annat och hör inte hit egentligen.

 

[Grazing]

Fast bara din beskrivning av det här säger mig att dina kunskaper är mycket ytliga. Att klara är en sak, hur bra man klarar dem en annan, hur man klarar det en tredje, under vilka förutsättningar ytterligare en.

Men seriöst, du kan inte sitta och skriva att jag inte har inblick hur det är att leva med diagnoser inom autismspektrumet. När jag skriver klarar av så är det självklart jag menar klara av i form av att man ska göra det bra och framförallt må bra. Dom ska inte vara ett hinder för måendet.

 

[Miljon]

Det är upp till var och en, har man drivkraften till det och vill klara det så går mycket att lösa.

Mycket? Ja. Allt? Nej. Och det handlar inte bara om att ha drivkraften till det. Man kan vilja och ha hur mycket drivkraft som helst, men det är ändå inte självklart att vad det nu handlar om går att lösa.
.

Fast det var det mest dumma, skulle det vara en hjälp att soc tar barnen menar du? Jag ser inte det som en hjälp eller lösning ifall inte läget är extremt illa. Det är heller inte sådant läge som jag skriver om i denna tråden. Dessutom kan det även hända med odiagnostiserade föräldrar som har det gott ställt och fungerar utmärkt i vardagen. Så det där kan faktiskt av många många olika anledningar hända precis alla.

Nej, det var precis det jag menade. Att få sitt barn omhändertaget är det nog ingen (förälder) som ser som hjälp. Men för vissa barn är det den enda hjälp som faktiskt hjälper barnet tillräckligt. Oavsett diagnos eller inte.
Men det händer, det finns många barn som omhändertas då de inte kan tas om hand på ett tillräckligt bra sätt av sina föräldrar. Många av de föräldrarna vill säkert egentligen kunna ta hand om sina barn, tror du inte? Alltså räcker det inte alltid med viljan.

Igen vill jag förtydliga att jag alltså INTE pratar om just TS, så att inga missförstånd sker. Jag menar INTE att TS skulle bli en förälder som inte klarar av sitt barn och som skulle få barnet omhändertaget, jag känner inte TS (så vitt jag vet) och har således ingen aning om vad hon skulle bli för förälder. Jag pratar mer generellt om alla föräldrar, som trots en god vilja inte är kapabla till att ta hand om sina barn. Alltså, det går inte alltid att lösa bara man vill och kan ta emot hjälp. Jag tycker det är dumt att säga så.

Och sen, säg gärna hur man innan man skaffar barn vet att man kommer klara av att leva ett bra liv tillsammans med barnet? Hur vet man det exakt? För ser jag mig omkring i min närhet så finns inga garantier att det fungerar bra oavsett diagnoser eller livssituationer.

Nej precis, det vet man ju inte förrän efteråt. När barnet är utflyttat och står stadigt på egna ben kan man svara på om man klarade det eller inte.
Därför så är det ju så viktigt att man ställer sig alla stora och viktiga frågor i förväg. I synnerhet om man har något funktionshinder som medför stor påverkan på ens vardag. Det är en viktig faktor i hur bra man klarar av ett barn. Inte den enda, men väl en faktor.

 

[Gimlan]

Men seriöst, du kan inte sitta och skriva att jag inte har inblick hur det är att leva med diagnoser inom autismspektrumet. När jag skriver klarar av så är det självklart jag menar klara av i form av att man ska göra det bra och framförallt må bra. Dom ska inte vara ett hinder för måendet.

Fast du förenklar ju i alla dina inlägg ang detta. Förenklar på ett sätt som skvallrar om att du inte riktigt vet vad du pratar om, även om du hävdar det. Men i mina ögon så är du inte trovärdig alls.

 

[Fenestra]

@Grazing
"Och sen, säg gärna hur man innan man skaffar barn vet att man kommer klara av att leva ett bra liv tillsammans med barnet? Hur vet man det exakt? För ser jag mig omkring i min närhet så finns inga garantier att det fungerar bra oavsett diagnoser eller livssituationer."

Det där tycker jag är en mycket bra frågeställning.

 

[Grazing]

Fast du förenklar ju i alla dina inlägg ang detta. Förenklar på ett sätt som skvallrar om att du inte riktigt vet vad du pratar om, även om du hävdar det. Men i mina ögon så är du inte trovärdig alls.

Jag förenklar ingenting. Skriver gång på gång att det är skitsvårt och kämpigt, men bara för att det är det betyder inte att det behöver vara ett hinder om viljan och drivkraften finns. Vad dina ögon säger betyder för övrigt inte ett dugg för mig, säger mera om dig faktiskt och hur lite du förstår om vad folk inom autismspektrumet har.

Fast du kanske menar att folk som faktiskt klarar av att leva ett "vanligt" familjeliv med AS och har svårare problem utan hjälpen i vardagen är feldiagnostiserade?

 

[vallhund]

För att det är det som diskuteras just nu uppenbarligen. Varför ens annars dra in Ts diagnos i frågan om det inte har en stor betydelse. Men det har du uppenbarligen missat isåfall den lilla diskussionen.

TS själv har tagit upp sin diagnos, mig veterligen har ingen öht dryftat huruvida människor med vissa diagnoser skulle vara lämpliga/olämpliga utifrån sina ev diagnoser. Förutom du då som gång på gång hävdar att människor med AS som vill ha barn skall uppmuntras att skaffa sig barn, oavsett hur det ser ut för dem i övrigt.

 

[Vallmo]

Jag fick barn som psykiskt sjuk tjugoåring och det första året som mamma kan beskrivas som ett rent helvete. Jag fick en djup förlossningsdepression (risken för en sådan är dessvärre många gånger större för den som har psykisk problematik i bakgrunden) och min älskade make tog hand om allt. Och med allt menar jag all skötsel av sonen och utöver det matlagning, tvätt, disk, städning, matinköp - rubbet. I år fyller sonen 10 och jag älskar honom mer än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag ångrar mig inte, men nog är det stundtals rejält tuff med den oro och det ansvar som medföljer föräldraskapet. Då ska ändå nämnas att enklare bebis kan man förmodligen inte hitta, han sov hela nätter från några veckors ålder och har fortsatt med det sedan dess.
Den ursprungliga planen var att jag skulle vara föräldraledig från start (ta ut aktivitetsersättning + föräldrapenning), men den planen fick vi snabbt ändra på. Maken har tagit ut all föräldrapenning utom de månader som var vikta för mig.

För ett par år sedan blev jag gravid igen och då valde jag abort. Inte för att ekonomin och tiden inte fanns för fler barn, men för att jag visste att jag inte kunde erbjuda ett barn till det jag ville kunna erbjuda. Jag hade då varit sjukskriven i åtta års tid och var precis på väg att börja studera och jag visste att risken fanns för att jag skulle hamna i en förlossningsdepression igen och få lägga ner de planerna. Jag har inte ångrat aborten en enda gång, detta trots att jag nu två år senare börjar känna ett visst bebissug och vi funderar på att utöka familjen inom några år. Idag mår jag betydligt bättre psykiskt, jag är inte sjukskriven längre och sonen är ett harmoniskt, glatt och lättsamt barn. Efter ett års KBT-terapi i privat regi (innan dess gick jag mer än tio år i landstingsregi) och tre terminers studier känner jag att jag har möjligheten att ta hand om fler barn på ett bra sätt.

För mig löste det sig, men det hade inte löst sig på ett så bra sätt som det gjorde om det inte vore för maken. Hade vi gått isär hade jag med största sannolikhet fått bli "varannan helg-mamma", mer hade jag inte orkat med. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha sagt med den här novellen, men mitt tips är att prata med kuratorn som är knuten till abortmottagningen vid närmaste sjukhus, jag och maken pratade med en sådan två gånger inför aborten och jag tyckte att det gjorde nytta. Att boka tid hos hen betyder inte att du har bestämt dig för en abort, men det kan vara bra att få reda i sina tankar tillsammans med en utomstående. Med ett barn och en abort i bagaget kan jag säga att aborten påverkat mitt liv någon tiondels promille av vad föräldraskapet har påverkat mig, men med det inte sagt att jag inte är glad för min son. Nu när jag ser tillbaka inser jag dock att jag hade blivit en betydligt bättre mamma nu, när jag mår bättre. Den psykiska ohälsan tar hur man än vänder och vrider på det mycket energi och barn till psykiskt sjuka föräldrar har en betydligt större risk än genomsnittet för att själva må dåligt (vilket är en rädsla jag lever med) .

Jag hoppas hursomhelst att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Med rätt stöd, inte minst från den andra föräldern, kan det naturligtvis bli bra om ni väljer att behålla, men en abort behöver inte vara ett stort trauma.

Instämmer med flera andra; jättefint att du delar med dig.
Din berättelse, tror jag, kanske är något Ts kan relatera till.

Jag skulle själv kunna ha skrivit något liknande.
Jag har också problem med psykisk ohälsa som "bröt ut" när andra barnet var 1-2 år.
Jag var skör innan (lång historia med utbrändhet) som inte blev bättre av två barn med allt vad det innebär och en sambo som tyvärr inte är i närheten av att vara så hjälpsam som din.

Jag kraschade totalt, fick först en diagnos och sen en till.
Det blev tre år med psykisk ohälsa, 150 dagar inneliggande på sjukhus, ett och ett halvt års intensiv terapi, mediciner som gjorde att jag gick upp 25 kg osv.
Jag är fortfarande inte frisk i den meningen att jag går till jobbet ännu. Men det närmar sig.
Jag kommer dock aldrig att kunna jobba 100% igen och jag kanske inte kommer kunna fortsätta med det yrkesval jag har idag.

Det jag vill få fram är att har man nedsatt hälsa på något sätt så lägger sig det som ett filter över allting. Det gör att det som för en del är en klackspark kan bli skitjobbigt för mig.
Det gör att man kan ha en helt annan upplevelse av samma sak som en "frisk, normalstörd" person.

Jag hoppas också Ts kommer fram till något som känns bra för henne och mannen.
Framförallt, en abort är inget misslyckande.
Och skulle du, Ts, behålla och inte orka så är inte det något misslyckande heller.

 

[Grazing]

TS själv har tagit upp sin diagnos, mig veterligen har ingen öht dryftat huruvida människor med vissa diagnoser skulle vara lämpliga/olämpliga utifrån sina ev diagnoser. Förutom du då som gång på gång hävdar att människor med AS som vill ha barn skall uppmuntras att skaffa sig barn, oavsett hur det ser ut för dem i övrigt.

Kanske för att vissa här faktiskt antytt att folk med AS faktiskt inte klarar av barn. Att det inte går att fungera bra i ett sådant liv. Annars hade jag inte skrivet om det.

 

[Raderad medlem 6459]

För ser jag mig omkring i min närhet så finns inga garantier att det fungerar bra oavsett diagnoser eller livssituationer.

Nej, men det är fan huvudlöst att antyda att det inte skulle finnas mer gynnande omständigheter än andra.

Alltså kom igen nu!