Lamborghini
Trådstartare
Har bloggat om det, men jag vill gärna ha fler synpunkter än vad jag får i bloggen. Överdriver jag? Låter det överdrivet? Kommer jag kunna få någon annan att förstå situationen om jag behöver få intyg?
Snabb sammanfattning, mitt jobb ska skicka mig på turnée till o från i två månader, 1140 mil i bil o 31 stopp. Inget jag jobbar med enligt papper.
Allvarligt, mår fruktansvärt illa! Mina negativa inlägg haglar i bloggen, måste skriva av mig nånstans! Min sambo var supergo igår som vanligt, jag var knäckt som vanligt.. nää nu lät det värre än vad det är, men nu för tiden är det "som vanligt".
Jag skrev upp lite saker på t-banan som jag ska ta upp om det blir läge att prata med någon. Sånt här får jag höra på jobbet (jag är enda tjejen). Från 2-3 olika människor:
- Kan inte du bara gå och dö så jag slipper se dig?
- Du kommer att bli tjock efter du har fått barn.
- Du kommer gå ner dig.
- Efter 25 och barn går det utför
- Snart är du en gammal kärring med stora tuttar.
När jag ska förklara situationen för dom på jobbet (vilket är jättelätt som ensam tjej... ingen förstår nåt) så låter det "jajaja det är bara att bita i det sura äpplet".
Så får jag ofta höra att jag kommer lämna min sambo för att jag kommer tröttna på honom, min chef skrattar när jag svarar på hans frågor om att jag visst inte blir sur på min sambo för att han "inte orkar ibland" - vad är det för detaljer o haka upp sig på lixom? Så enligt min chef måste alla bråka hela tiden hemma om disk, tvätt osv... Varför? Vad gör det om hundra år..? Vi är väldigt bekväma hemma båda två och tar tag i saker när det passar. Ingen av oss dör om disken står ett par dagar för nån av oss tar den till slut - 50/50.
Å hela tiden ska han kommentera saker som "ja men han då, ni kan bli tillsammans". Men varför..? Är folk så jääävla sotis på att man har ett förhållande som fungerar? Är det så fruktansvärt ovanligt nu för tiden att det enda folk vill är att man ska ha det som "alla andra". Bara för han inte håller ihop med sin dam som han har barn med.
Håller igen hela dagarna på jobbet för att försöka hålla igen hemma. Jag hatar att gråta, förrut gjorde jag det aldrig. Men det går ju såklart inte... Förstår inte hur en situatuion kan vara så otroligt jobbig. Speciellt nu när man är så fruktansvärt känslig och mår satan också.
Annat folk, utanför jobbet, är ju också för roliga. Först tjatar alla i 1 år på att man ska skaffa barn - tjata på jag skiter i det. Men sen när man väl ska ha då är det plötsligt så jäääävla jobbigt o ha barn, man är låst, man är det osv osv. NÄHÄ?? Menar du?? Jag trodde det var busenkelt och att ungen klarar sig själv från dag 1. Alltid glada osv. Vad är det med folk? "Är jag olycklig ska du också vara det" eller vad handlar det om..? Alla är så fruktansvärt avundsjuka hela tiden.
Alla synpunkter välkomnas.. Tycker ni att jag överdriver så skriv gärna det, eller tvärtom.
Snabb sammanfattning, mitt jobb ska skicka mig på turnée till o från i två månader, 1140 mil i bil o 31 stopp. Inget jag jobbar med enligt papper.
Allvarligt, mår fruktansvärt illa! Mina negativa inlägg haglar i bloggen, måste skriva av mig nånstans! Min sambo var supergo igår som vanligt, jag var knäckt som vanligt.. nää nu lät det värre än vad det är, men nu för tiden är det "som vanligt".
Jag skrev upp lite saker på t-banan som jag ska ta upp om det blir läge att prata med någon. Sånt här får jag höra på jobbet (jag är enda tjejen). Från 2-3 olika människor:
- Kan inte du bara gå och dö så jag slipper se dig?
- Du kommer att bli tjock efter du har fått barn.
- Du kommer gå ner dig.
- Efter 25 och barn går det utför
- Snart är du en gammal kärring med stora tuttar.
När jag ska förklara situationen för dom på jobbet (vilket är jättelätt som ensam tjej... ingen förstår nåt) så låter det "jajaja det är bara att bita i det sura äpplet".
Så får jag ofta höra att jag kommer lämna min sambo för att jag kommer tröttna på honom, min chef skrattar när jag svarar på hans frågor om att jag visst inte blir sur på min sambo för att han "inte orkar ibland" - vad är det för detaljer o haka upp sig på lixom? Så enligt min chef måste alla bråka hela tiden hemma om disk, tvätt osv... Varför? Vad gör det om hundra år..? Vi är väldigt bekväma hemma båda två och tar tag i saker när det passar. Ingen av oss dör om disken står ett par dagar för nån av oss tar den till slut - 50/50.
Å hela tiden ska han kommentera saker som "ja men han då, ni kan bli tillsammans". Men varför..? Är folk så jääävla sotis på att man har ett förhållande som fungerar? Är det så fruktansvärt ovanligt nu för tiden att det enda folk vill är att man ska ha det som "alla andra". Bara för han inte håller ihop med sin dam som han har barn med.
Håller igen hela dagarna på jobbet för att försöka hålla igen hemma. Jag hatar att gråta, förrut gjorde jag det aldrig. Men det går ju såklart inte... Förstår inte hur en situatuion kan vara så otroligt jobbig. Speciellt nu när man är så fruktansvärt känslig och mår satan också.
Annat folk, utanför jobbet, är ju också för roliga. Först tjatar alla i 1 år på att man ska skaffa barn - tjata på jag skiter i det. Men sen när man väl ska ha då är det plötsligt så jäääävla jobbigt o ha barn, man är låst, man är det osv osv. NÄHÄ?? Menar du?? Jag trodde det var busenkelt och att ungen klarar sig själv från dag 1. Alltid glada osv. Vad är det med folk? "Är jag olycklig ska du också vara det" eller vad handlar det om..? Alla är så fruktansvärt avundsjuka hela tiden.
Alla synpunkter välkomnas.. Tycker ni att jag överdriver så skriv gärna det, eller tvärtom.
Senast ändrad:
