Jag (är över 50) växte upp med föräldrar som ansåg att så kallat trots är när barnet av något skäl - vanligen helt enkelt barnslig omognad - inte kan hantera situationen.
Ungefär som djurträning egentligen.Jag upplever bara själv att när jag Kan kommunicera verbalt med en varelse ställer jag automatiskt högre krav och kan bli Jättefrustrerad när barnet inte lyssnar!
Sedan har jag mest haft att göra med barn i grupper och då kan man inte alltid ta med Ett tjoande barn ut och lämna de andra ensamma.
Det handlar förstås om särskilda situationer, det jag beskriver. Det förstår jag. Men jag känner helt och hållet med dem som helt enkelt känner att "Nu åker du tamesjutton UT!" Även i vardagssituationer.
Det finns en anledning till att jag inte är förälder.
)Det är ju knappast barnet som far illa av att resa eller gå på restaurang. Min älskar när vi är ett större sällskap som är ute.
Fast samma argument har ju använts när det gäller barnaga. Att det skulle vara nödvändigt, eller att ”det hände mig och jag tog ingen skada”. Då tänker jag att jo det har gjort skada, eftersom man inte har fått alternativa redskap.
Jag försöker i möjligaste mån undvika att hota om uteslutning. Jag förklarar att ”x vill inte vara med dig om du slår hen” men säger inte ”du får inte vara med”. Eller, det gör jag för att jag är mänsklig och inte är så pedagogisk alla gånger, men det är ganska oschysst egentligen.
Om du inte varit fullt så upptagen med att dunka pannan i väggen så hade du nog förstått att det inte finns några allmängiltiga påståenden på den punkten och att det därför alltså var min åsikt jag uttryckte.Men du skriver inte vad DU tycker, utan ett allmängiltigt påstående.
Nej, det är inte mysigt för alla. Just såna påståenden som ditt, som man får höra jämt och ständigt överallt som om det vore allmän sanning för alla får mig att
Ungefär som djurträning egentligen.
Sedan har jag mest haft att göra med barn i grupper och då kan man inte alltid ta med Ett tjoande barn ut och lämna de andra ensamma.
Det handlar förstås om särskilda situationer, det jag beskriver. Det förstår jag. Men jag känner helt och hållet med dem som helt enkelt känner att "Nu åker du tamesjutton UT!" Även i vardagssituationer.
Det finns en anledning till att jag inte är förälder.
Haha, har också hört det. ”Någon som besöker en på äldreboendet”. Om folk visste hur sällan de boende får besök så hade de nog omvärderat.För att dom är rädda för att bli ensamma när dom är gamla. I princip alla jag känner har med det som argument och blir lite småstötta när jag konstaterar att det med tanke på var vi bor är rätt stor sannolikhet för att barnen vill flytta härifrån
Men varför säger du inte till föräldrarna istället? Det låter ju helt absurt att sätta på sig hörselkåpor som signal när man med ord kan säga ”jag orkar inte mer”.Har nu läst. Det låter klokt, men vänder sig ju främst till de som hanterar vardagen med barn varje dag. Inte till oss som bara gör det ibland? Det är svårt att stötta barnet i sin självutveckling om man umgås nån helg ibland eller vid nåt tillfälle ibland. I en akut situation känns det ännu svårare. Vad ska en liksom säga om en är i en stuga med öppen planlösning? Är ju svårt att ge alternativ till att leka högljutt, tex "du får gärna leka högljutt men i ett annat rum eller så leker du här inne med oss och dämpar dig". Alternativet blir ju då att leka mer dämpat eller således avlägsna sig.
När barnet var ännu yngre och jag inte förväntade mig nån ordförståelse så hade jag alltid ett par peltorkåpor i närheten. Jag tog på dem och det blev en signal till dess föräldrar att min gräns var nådd. Vet inte om det var ett bra sätt men måste man umgås så är det en lösning som fick mig att inte brisera. Ska återinföra deras obligatoriska medbringning i alla sammanhang som inbegriper barn så att varken jag eller barnen behöver skadas av vårt umgänge.
Inser att jag har gjort rätt i att inte delta i mer omfattande umgängen såsom skidresor, utlandssemestrar osv där "hela familjen" förväntas ingå. Jag begränsar skadan så att säga. Ska spara den insikten som svar då min familj propsar på att jag ska följa med nästa gång
Barn hör ”du får inte” ungefär en miljon gånger om dagen. De gör det i alla fall. Det här med impulskontroll, känslostyrning och sånt du vet. Barn vill inte vara dumma! Bättre att försöka förklara varför man inte ska slåss och vad konsekvensen blir (de kan inte räkna ut det själva).
På riktigt? Har du förklarat innan ni ses att det är ett seriöst problem för dig?
