"Jag gillar inte barn"

Inte nödvändigtvis. Trots är inte förbehållet barn. För mig är det att , oavsett ålder, medvetet göra tvärtemot något önskvärt för att skapa irritation.
Jag (är över 50) växte upp med föräldrar som ansåg att så kallat trots är när barnet av något skäl - vanligen helt enkelt barnslig omognad - inte kan hantera situationen.

Den tolkning du ger åt trots är helt obegriplig för mig. Varför skulle barnet VILJA skapa irritation? Hur skulle en sådan vilja, om den existerar, kunna komma ur något annat än kaotiska känslor hos barnet?
 
Ungefär som djurträning egentligen. :D Jag upplever bara själv att när jag Kan kommunicera verbalt med en varelse ställer jag automatiskt högre krav och kan bli Jättefrustrerad när barnet inte lyssnar!
Sedan har jag mest haft att göra med barn i grupper och då kan man inte alltid ta med Ett tjoande barn ut och lämna de andra ensamma.
Det handlar förstås om särskilda situationer, det jag beskriver. Det förstår jag. Men jag känner helt och hållet med dem som helt enkelt känner att "Nu åker du tamesjutton UT!" Även i vardagssituationer.

Det finns en anledning till att jag inte är förälder.

Haha väldigt likt djurträning i många avseenden! :D

Jag blir också jättefrustrerad när det känns som att vad man än gör eller säger så når man inte fram. Hände senast vid tandborstningen här hemma. När borsta tänderna inte duger och man inte orkar bråka och säger "men då struntar vi i det ikväll om du är för trött" och barnet blir ledset och skriker "neeeeej då får jag hål i tänderna!!" och man bara vill dunka huvudet i väggen pga huuur kan barn vara så korkade?

Men jag inser ju (när jag slutat vara frustrerad) att jag på väg till tandborstningen hade gjort massor fel som stressade barnet och att när hen satte sig på tvären borde ha tröstat och validerat istället.

Så, jag fattar verkligen att man blir trött och frustrerad av barns beteende ibland. (Och jag var inte såhär präktig och äckligt pedagogisk med barn innan jag själv fick en högkänslig unge :D )
 
Jag lutar åt att man kanske ska göra något annat än försöka tvinga barn att sitta still vid ett matbord på lokal? Duracellkaniner kanske gör sig och mår bättre i lämpligare omgivning?

Jag är i princip aldrig ute efter 20, jag jobbar ungefär 13 timmar/dygn och börjar vid 05.30. Då är man sällan nattuggla.
Det är ju knappast barnet som far illa av att resa eller gå på restaurang. Min älskar när vi är ett större sällskap som är ute.

Jag går upp samma tid och efter 8 h arbetsdag så fortsätter ”jobbet” med att ta hand om en liten. Pluggar dessutom heltid. Jag tycker ändå att det är fullt rimligt för mig att vara ute till långt efter 20. Så jag tycker inte att det är orimligt att äta ute så sent om man vill undgå småbarn.
 
Det är ju knappast barnet som far illa av att resa eller gå på restaurang. Min älskar när vi är ett större sällskap som är ute.

Jag går upp samma tid och efter 8 h arbetsdag så fortsätter ”jobbet” med att ta hand om en liten. Pluggar dessutom heltid. Jag tycker ändå att det är fullt rimligt för mig att vara ute till långt efter 20. Så jag tycker inte att det är orimligt att äta ute så sent om man vill undgå småbarn.

Det finns dessutom barnfria krogar/restauranger/resmål om man verkligen vill slippa.
Personligen är jag lika glad för dem som jag är för de hundvänliga. To each their own liksom. :)
 
Jag kan inte låta bli att undra över skillnaden. Tänk om vi bara läser ungefär samma sociala signaler helt olika!?!

Jag tror att vissa människor är lättare att ge sig på än andra. Jag upplever inte heller att omgivningen försöker säga till mig och har aldrig sett en sur min när jag ammat. Till viss del så handlar det nog om att jag inte tittar eller lyssnar så noga. Men jag är övertygad om att vissa personer är mer utsatta än andra.

Lite allmänt: Funkar det verkligen inte/är det inte okej att säga att "såhär uppför vi oss. Uppför man sig inte får man inte vara med."?
Jag är rätt säker på att jag fått höra det både en och annan gång som liten. Bland annat i stallet - ska man skrika och springa åker man tametusan ut. Tror jag hutat det åt barn i samma situation också.
Fast samma argument har ju använts när det gäller barnaga. Att det skulle vara nödvändigt, eller att ”det hände mig och jag tog ingen skada”. Då tänker jag att jo det har gjort skada, eftersom man inte har fått alternativa redskap.

I farliga situationer: brandsläckning. Skrik och ta tag om det behövs.

I alla andra situationer fungerar det bättre att försöka öka barnets förståelse. Barn VILL generellt göra rätt, och det är ju bra om de gör rätt även när ingen vuxen tittar på.
 
Jag tror att vissa människor är lättare att ge sig på än andra. Jag upplever inte heller att omgivningen försöker säga till mig och har aldrig sett en sur min när jag ammat. Till viss del så handlar det nog om att jag inte tittar eller lyssnar så noga. Men jag är övertygad om att vissa personer är mer utsatta än andra.


Fast samma argument har ju använts när det gäller barnaga. Att det skulle vara nödvändigt, eller att ”det hände mig och jag tog ingen skada”. Då tänker jag att jo det har gjort skada, eftersom man inte har fått alternativa redskap.

I farliga situationer: brandsläckning. Skrik och ta tag om det behövs.

I alla andra situationer fungerar det bättre att försöka öka barnets förståelse. Barn VILL generellt göra rätt, och det är ju bra om de gör rätt även när ingen vuxen tittar på.

Jag håller generellt med, men det är ju ingen som har pratat om att skrika på eller ta tag i barnet. Bara att om man vill umgås, får man uppföra sig.
Appliceras det inte generellt i lekar också? Slåss man får man inte vara med. Skriker man så att folk inte kan prata, får man faktiskt gå ut.
Tillägg; Jag antar att man säger till/varnar x antal gånger innan konsekvens.
 
Jag håller generellt med, men det är ju ingen som har pratat om att skrika på eller ta tag i barnet. Bara att om man vill umgås, får man uppföra sig.
Appliceras det inte generellt i lekar också? Slåss man får man inte vara med. Skriker man så att folk inte kan prata, får man faktiskt gå ut.
Tillägg; Jag antar att man säger till/varnar x antal gånger innan konsekvens.
Jag försöker i möjligaste mån undvika att hota om uteslutning. Jag förklarar att ”x vill inte vara med dig om du slår hen” men säger inte ”du får inte vara med”. Eller, det gör jag för att jag är mänsklig och inte är så pedagogisk alla gånger, men det är ganska oschysst egentligen.

Småbarn är skitdåliga på att koppla handling till konsekvens. Men driften att få stanna i gruppen är megastark. Därför kan barn bli jättetysta och spaka när de hotas av uteslutning, och därför försvarar barn sin ”grupp” även när de blir dåligt behandlade.

Det betyder INTE att jag tänker att barnet ska fostra sig självt. Och jag välkomnar att andra säger till mitt barn.
 
Jag försöker i möjligaste mån undvika att hota om uteslutning. Jag förklarar att ”x vill inte vara med dig om du slår hen” men säger inte ”du får inte vara med”. Eller, det gör jag för att jag är mänsklig och inte är så pedagogisk alla gånger, men det är ganska oschysst egentligen.

Småbarn är skitdåliga på att koppla handling till konsekvens. Men driften att få stanna i gruppen är megastark. Därför kan barn bli jättetysta och spaka när de hotas av uteslutning, och därför försvarar barn sin ”grupp” även när de blir dåligt behandlade.

Det betyder INTE att jag tänker att barnet ska fostra sig självt. Och jag välkomnar att andra säger till mitt barn.

Tack för förklaringen. Verkligen. Jag funderar inte särskilt mycket på frågan annat än när den kommer upp såhär.
 
Men du skriver inte vad DU tycker, utan ett allmängiltigt påstående.

Nej, det är inte mysigt för alla. Just såna påståenden som ditt, som man får höra jämt och ständigt överallt som om det vore allmän sanning för alla får mig att :banghead::banghead::banghead::banghead::yuck:
Om du inte varit fullt så upptagen med att dunka pannan i väggen så hade du nog förstått att det inte finns några allmängiltiga påståenden på den punkten och att det därför alltså var min åsikt jag uttryckte.
 
Jag (är över 50) växte upp med föräldrar som ansåg att så kallat trots är när barnet av något skäl - vanligen helt enkelt barnslig omognad - inte kan hantera situationen.

Den tolkning du ger åt trots är helt obegriplig för mig. Varför skulle barnet VILJA skapa irritation? Hur skulle en sådan vilja, om den existerar, kunna komma ur något annat än kaotiska känslor hos barnet?

Ingen aning. Jag är inte barnpsykolog. Men att få uppmärksamhet är nog rent generellt en anledning till att skapa irritation. Varför skriker man annars nån i ansiktet? Vet inte. Men jag är rätt öppen med att jag inte förstår mig på barn heller.
 
Ungefär som djurträning egentligen. :D Jag upplever bara själv att när jag Kan kommunicera verbalt med en varelse ställer jag automatiskt högre krav och kan bli Jättefrustrerad när barnet inte lyssnar!
Sedan har jag mest haft att göra med barn i grupper och då kan man inte alltid ta med Ett tjoande barn ut och lämna de andra ensamma.
Det handlar förstås om särskilda situationer, det jag beskriver. Det förstår jag. Men jag känner helt och hållet med dem som helt enkelt känner att "Nu åker du tamesjutton UT!" Även i vardagssituationer.

Det finns en anledning till att jag inte är förälder.

Tack. Jag känner precis samma. Har mkt högre tolerans för djur eftersom jag där inte har nån förväntan om att de ska förstå mitt språk. Det hänger även ihop med att mitt intresse för djur är betydligt högre än mitt dito för barn.
Och ju mer jag läser i såna här liknande trådar ju gladare är jag för att jag inte har barn eller umgås onödigt mkt med barn. Ibland måste en ju dock göra det av släktskäl eller annat.

Men vem vet, kanske förståelsen ökar från bägge håll i bästa fall efter förekomsten av liknande diskussioner. Dvs en som "inte gillar barn" kanske av en mer barnkär omgivning slutar tas för givet att hen agerar helt korrekt utifrån barnpedagogikens regler och således kanske föräldrarna själva känner ett större ansvar för att alla ska kunna umgås och ha ut nåt av det? Ska definitivt ta med mig resonemanget till min syster då det är de barnen jag inte kan komma ifrån på ett vis jag kan göra med random ungar ute i samhället...
 
För att dom är rädda för att bli ensamma när dom är gamla. I princip alla jag känner har med det som argument och blir lite småstötta när jag konstaterar att det med tanke på var vi bor är rätt stor sannolikhet för att barnen vill flytta härifrån :angel:
Haha, har också hört det. ”Någon som besöker en på äldreboendet”. Om folk visste hur sällan de boende får besök så hade de nog omvärderat.
 
T ex Petra Krantz Lindgren och Jesper Juul ser de där faserna som barnets behov av inflytande och självständighet. Sedan jag läste detta första gången har jag omvärderat ”trots”

http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/


Har nu läst. Det låter klokt, men vänder sig ju främst till de som hanterar vardagen med barn varje dag. Inte till oss som bara gör det ibland? Det är svårt att stötta barnet i sin självutveckling om man umgås nån helg ibland eller vid nåt tillfälle ibland. I en akut situation känns det ännu svårare. Vad ska en liksom säga om en är i en stuga med öppen planlösning? Är ju svårt att ge alternativ till att leka högljutt, tex "du får gärna leka högljutt men i ett annat rum eller så leker du här inne med oss och dämpar dig". Alternativet blir ju då att leka mer dämpat eller således avlägsna sig.
När barnet var ännu yngre och jag inte förväntade mig nån ordförståelse så hade jag alltid ett par peltorkåpor i närheten. Jag tog på dem och det blev en signal till dess föräldrar att min gräns var nådd. Vet inte om det var ett bra sätt men måste man umgås så är det en lösning som fick mig att inte brisera. Ska återinföra deras obligatoriska medbringning i alla sammanhang som inbegriper barn så att varken jag eller barnen behöver skadas av vårt umgänge.

Inser att jag har gjort rätt i att inte delta i mer omfattande umgängen såsom skidresor, utlandssemestrar osv där "hela familjen" förväntas ingå. Jag begränsar skadan så att säga. Ska spara den insikten som svar då min familj propsar på att jag ska följa med nästa gång :)
 
Har nu läst. Det låter klokt, men vänder sig ju främst till de som hanterar vardagen med barn varje dag. Inte till oss som bara gör det ibland? Det är svårt att stötta barnet i sin självutveckling om man umgås nån helg ibland eller vid nåt tillfälle ibland. I en akut situation känns det ännu svårare. Vad ska en liksom säga om en är i en stuga med öppen planlösning? Är ju svårt att ge alternativ till att leka högljutt, tex "du får gärna leka högljutt men i ett annat rum eller så leker du här inne med oss och dämpar dig". Alternativet blir ju då att leka mer dämpat eller således avlägsna sig.
När barnet var ännu yngre och jag inte förväntade mig nån ordförståelse så hade jag alltid ett par peltorkåpor i närheten. Jag tog på dem och det blev en signal till dess föräldrar att min gräns var nådd. Vet inte om det var ett bra sätt men måste man umgås så är det en lösning som fick mig att inte brisera. Ska återinföra deras obligatoriska medbringning i alla sammanhang som inbegriper barn så att varken jag eller barnen behöver skadas av vårt umgänge.

Inser att jag har gjort rätt i att inte delta i mer omfattande umgängen såsom skidresor, utlandssemestrar osv där "hela familjen" förväntas ingå. Jag begränsar skadan så att säga. Ska spara den insikten som svar då min familj propsar på att jag ska följa med nästa gång :)
Men varför säger du inte till föräldrarna istället? Det låter ju helt absurt att sätta på sig hörselkåpor som signal när man med ord kan säga ”jag orkar inte mer”.
 
Men varför säger du inte till föräldrarna istället? Det låter ju helt absurt att sätta på sig hörselkåpor som signal när man med ord kan säga ”jag orkar inte mer”.

För att föräldrarnas ordförståelse varit ungefär som barnens? Alternativt att de inte störs av det själva och därmed inte tar tag i saken, jag vet inte. Men det blev en lösning. Av naturliga skäl orkar jag inte umgås så ofta, och än mindre då barnen var yngre.
 
Det där verkar för mig helt galet.
Jag tycker att "Du får inte slå x" är väldigt mycket mer adekvat än det du beskriver.
Barn hör ”du får inte” ungefär en miljon gånger om dagen. De gör det i alla fall. Det här med impulskontroll, känslostyrning och sånt du vet. Barn vill inte vara dumma! Bättre att försöka förklara varför man inte ska slåss och vad konsekvensen blir (de kan inte räkna ut det själva).
 
För att föräldrarnas ordförståelse varit ungefär som barnens? Alternativt att de inte störs av det själva, jag vet inte. Men det blev en lösning. Av naturliga skäl orkar jag inte umgås så ofta, och än mindre då barnen var yngre.
På riktigt? Har du förklarat innan ni ses att det är ett seriöst problem för dig?

Min pappa får lätt migrän och har själv lite svårt med impulskontroll. Dålig kombo med ffa systers barn med NPF-diagnos. Vi har löst det så att han kan gå undan, eller att han åker hem när det blir för stökigt. Att skrika på barnen löser ingenting.
 
Det där verkar för mig helt galet.
Jag tycker att "Du får inte slå x" är väldigt mycket mer adekvat än det du beskriver.

Barn vet ju att de inte får slåss. Om, säg en 5åring, hamnar i affekt och slår en kompis så kommer det troligen inte hjälpa att säga "du får inte slåss". Hen vet ju det, men har inget annat sätt att hantera situationen.

Det är ju liksom lite det som är den vuxnas uppgift, att hjälpa barnet att hitta andra, bättre sätt att hantera situationen.
 
På riktigt? Har du förklarat innan ni ses att det är ett seriöst problem för dig?

Min pappa får lätt migrän och har själv lite svårt med impulskontroll. Dålig kombo med ffa systers barn med NPF-diagnos. Vi har löst det så att han kan gå undan, eller att han åker hem när det blir för stökigt. Att skrika på barnen löser ingenting.

Jodå, alla som känner mig väl vet att det är ett seriöst problem och att jag har stora problem med att stå ut. Jag tror att det är lite så att man tycker att jag får acceptera att barn är så. Och jag då i min tur tycker att barn ska kunna uppföra sig. Låst läge möjligen.

Jag löser det så att jag undviker desto mer umgänge. Nu bor vi så långt ifrån varandra att det innebär att när vi ses måste vi bo på samma ställe, jag försöker bita ihop. Gå ut med hunden eller annat då jag håller på bli vansinnig. Och så hälsar jag inte på mer än jag måste. När vi ses gemensamt hos våra föräldrar får jag också bita ihop, men där finns fler reträttvägar till kompisar eller annat. Jag undviker i allra högsta grad med andra ord att behöva umgås dygnet runt. Värst är som sagt tillfällen när alla måste sitta på varandra i tex en liten stuga, jag ser oftast till att jag slipper delta öht men det blir ju också på bekostnad av att kunna umgås med andra släktingar.

Jag tycker det värsta med detta är att jag får en sämre kontakt med barnen, vilken jag gärna har när de blir lite äldre. Jag hade hoppats på att kunna ha en god relation till dem, men inser ju att det blir haltande pga detta. Jag får väl helt enkelt vara en perifer moster och får lära känna dem på nytt när de är äldre och jag kan tycka att de blir intressantare dvs när de blir äldre än 10 år.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det... 2 3 4
Svar
62
· Visningar
7 019
Senast: Grazing
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar... 40 41 42
Svar
827
· Visningar
16 856
Senast: Niyama
·
Relationer Hej Buke.. Anonymt nick för ja, privata grejer och så. Frågorna: Hur vet jag att jag inte vill ha barn? Hur gör man för att avsluta ett... 2 3
Svar
55
· Visningar
11 752
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Jag har beslutat mig för att genomgå fetmakirurgi, en gastric sleeve sa läkaren att det blir. Tänker nu att jag inte är ensam på buke... 11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 727
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp