Min man var otrogen

[Liten]

Han pratar om att skaffa egen lägenhet.

Tyvärr tror jag att han är för mesig för att säga rakt ut att han vill skiljas, så han hoppas att du ska få nog och lämna honom.

Jag tror att du kan ha rätt, utifrån det som beskrivits av hans beteende. Tyvärr. Det är tungt och jobbigt att vara den som lämnar. Det är bekvämare för honom om du är den som avslutar förhållandet.

 

[athena_arabians]

Jag tänkte precis skriva något liknande. Bara för att ett förhållande blir dåligt mot slutet betyder ju inte att precis alla år har varit bortkastade! Om de var bra så var de ju bra.

Exakt. Och om en separerar är det viktigt att låta sig själv sörja förhållandet och känna saknad över det som var bra. Det är helt normalt och hälsosamt. Att avsluta ett förhållande är till viss del en sorgeprocess, över det som varit bra och en sorg att det inte varade.

 

[farin]

@sthu Du har fått så många kloka kommentarer och tankar att reflektera över att jag inte har något att tillägga.
Jag vill bara skicka med dig att du har hela Buke bakom dig och det är en energi jag hoppas du kan hämta kraft från. Du kan klara dig utan mannen. Du kommer att klara dig utan honom.

 

[sthu]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

 

[Inte_Ung]

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Det är ju så det är.

Den värsta biten är att vara bortvald och nedprioriterad.
Han valde att göra annat i stället för att välja dig.
Det är alldeles förfärligt att göra så i ett förhållande.

När det kommer barn i familjen så är det många män som inte klarar av att bli nr 3.
De har alltid varit nr 1 i sina förhållanden.
Men med barn så blir barnet nr 1, mamman nr 2 och pappan nr 3.
Vissa kan inte hantera det alls.

 

[Scata]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Men - DU är INTE patetisk!!

Jag har läst om det som hänt först nu och även läst alla kloka (en del mindre kloka) svar, så jag har inte så mycket att tillägga.

Men jag kan mycket väl tänka mig hur ensam i detta du känner dig nu, trots att du har stort stöd i alla oss buke-vänner. Här önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra!
Men hur nära är din familj? Då tänker jag både fysiskt och psykiskt, så att du inte är helt ensam i detta?

Om du tar steget fullt ut så är du ändå inte helt ensam - du har en fin son som behöver dig
Tråkigt liv? Ja kanske i början. Men hellre det än att låta din make få trampa på dig i resten av ditt liv, du är värd så mycket bättre

 

[bettysmatte]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Jag förstår att det är svårt att bryta, och att det känns väldigt definitivt. Men du har ju din familj? Dina föräldrar och syskon. Jag hade inte klarat att lita på en partner igen som har gjort vad din man har gjort mot dig - minst två gånger. Han kan ju t.o.m. riskera att smitta dig med något för vem vet om han är ärlig med om de använde skydd? Och hur kommer det att kännas varje gång han hör av sig och säger att han måste jobba över? Jag hade verkligen inte klarat av att ha det så!

 

[Liten]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Jag förstår dig. Ni har ju byggt upp ett liv tillsammans, det är klart att det är jättejättejättetufft att ens tänka tanken..

Men, fundera på om du vill leva med någon som väljer att prioritera bort dig - på flera olika plan (jag tänker inte enbart på den här situationen, utan även annat som du delat ur vardagen..). Som medvetet gör saker som gör dig så illa. Som behandlar dig.. såhär. Som fått en ny chans för inte särskilt länge sedan, och redan gör om det igen. Du väljer honom. Men väljer han dig? På riktigt? Står han lojalt vid din sida? Kommer han att göra det som krävs? Kommer han att kämpa lika hårt som du för er relation? Kan du lita på honom, vara trygg och må bra?

Jag ber dig inte att bemöta/svara mig, det här inlägget - svara inte mig. Inte här. Du behöver inte dela med dig av allt. Det är bara för dig.

Livet stormar nu. Kom alltid ihåg: Du är värd kärlek och respekt. Du är värd hänsyn och trygghet.

 

[dobbis]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Du menar alla dom där vännerna o släkten du egentligen inte vill åka med till

 

[vemsomhelst123]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Vet du, om du vågar vara ärlig så tror jag det kommer finnas folk där som kanske inte ”väljer” dig, men som iaf inte väljer bort dig. Och de behöver heller inte välja, de har en egen relation till honom och det kan du också ha. Han må vara en skitstövel till man (just nu) men han behöver inte vara en skitstövel som vän. Men jag tror det är jätteviktigt att du kommer ihåg att du inte behöver skämmas och kan vara fullständigt ärlig om någon frågar. Pratade du med någon vän sist?

 

[Babe]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Du är inte patetisk, du är så mycket starkare än du tror.

Han anser tydligen inte meningen var att det va du och han!

Du klarar en skilsmässa, du är värd så mycket mer än detta!

 

[nullo-modo]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Klart du älskar han och det kommer du säkert att fortsätta med, ibland fungerar det inte ändå även om kärleken finns där.

 

[tanten]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Du är inte patetisk. Alls.

Bra att han bokat parterapi. Han behöver verkligen prata om hur han tänker - eller inte tänker.
Visst var dert så att han har diagnoser`Kanske svårt att sätta sig in i vad som kommer att hända när han följer impulser eller agerar fel?
I så fall behöver han verkligen terapi. Och ändra sitt beteende!!

 

[Habina]

@sthu Du har fått så många kloka kommentarer och tankar att reflektera över att jag inte har något att tillägga.
Jag vill bara skicka med dig att du har hela Buke bakom dig och det är en energi jag hoppas du kan hämta kraft från. Du kan klara dig utan mannen. Du kommer att klara dig utan honom.

Instämmer med ovanstående. Många kloka kommentarer. @sthu vi finns här för dig på ett eller annat sätt. Jag förstår precis känslan av att alla vänner försvinner, det gjorde det för mig med då de var exets vänner i första hand. Men jag fick nya, bättre vänner. Bland annat flera här på buke. Heja dig och glöm inte att andas.

 

[the_connemara]

Nä fy fan alltså Det är han som är patetisk, INTE DU

 

[Nepenthe]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Det är du inte

Du är bara människa. Just nu är du rädd, sårad och ledsen. Ta dag för dag.
Det kommer bli bra men nu är det kaos.

 

[Palermo]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Det är ju ganska vanligt med relationskris i samband med att man får barn. Jag tror att den svaga länken i det ofta är mannen/pappan. Och så ser det ju ut även i ditt/ert fall.

Nu vet jag absolut inget mer än det du skriver i tråden, men såklart finns det par som har fått ordning på sin relation också i situationer som liknar den här. Du behöver ju inte fatta beslut nu, inte idag, inte den här veckan.

OM ni båda två verkligen VILL ge varandra möjlighet att fortsätta tillsammans, på sätt som båda mår bra i, så är det ju inte alls uteslutet att det är möjligt. Mrn det kommer troligen att kräva mycket av er. Jättemycket prat. Och jättemycket experiment med att förhålla er till varandra på sätt som inte är de ni har etablerat. Om ni vill det, båda två, så kan det kanske bli bra.

 

[EmmaW]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Du är inte alls patetiskt på något vis. Du går igenom en kris just nu. Var snäll mot dig själv

Du skriver att du älskar honom och inte vill leva utan honom. Jag kan förstå det, men...
Älskar du honom som han är i dag?
Eller älskar du honom för den han var innan allt det här och den du önska att han vore? Det är nämligen stor skillnad men så lätt att fastna i det man trodde det skulle vara och den framtid man planerat och inte det som är.
Så älskar du honom så som han är nu eller är det iden om livet tillsammans med honom så som du önska han vore och den framtiden?

Du behöver inte svara mig, men det är frågor som hjälpte mig att lämna ett destruktivt förhållande en gång i tiden och först då såg jag honom för den han faktiskt var och det var ingen människa jag ville ha i mitt liv, men jag sörjde framtiden jag trodde jag skulle ha fått men aldrig fick.

 

[Liten]

Jag skulle vilja lämna ett litet litet frö här också. Ni skulle kunna separera ett tag, för en viss period eller på obestämd tid. Utan att fatta ett beslut om skilsmässa. Det måste inte vara antingen eller.
Jag säger inte att det är en långsiktig lösning. Men, om du eller han eller ni behöver det medan ni jobbar på er relation och/eller kommer fram till fortsättningen, så finns det alternativ. Att han skaffar en lägenhet behöver inte vara slutet - det finns även en gråskala. Det behöver inte vara permanent, särskilt inte om det handlar om en hyresrätt som inte kostar multum.

Det är inte för alla. Jag vill bara slänga in ett frö, en tanke när allt kan kännas väldigt svart/vitt.

 

[SaraXX]

Nu har jag börjat skriva ett inlägg flera gånger men det bara går inte. Varje gång jag ser orden i skrift ångrar jag mig.

Jag vill inte att det ska vara slut. Inte nu, inte på det här sättet. Vi har inte haft det perfekt men det har ändå varit bra. Fram tills vi fick barn. Sen dess har de väl egentligen bara gått utför med vårt förhållande. Jag skyller inte på barnet, inte alls. Men vårt förhållande var inte starkt nog eller nåt antar jag.

Jag älskar honom. Hur dumt det än är.
Jag kan, men vill inte, leva utan honom. Inte så att jag är suicidal på något sätt. Det känns bara inte rätt. Det var liksom meningen att det skulle vara vi.

Hade någon annan skrivit det här och jag läst det hade jag stämt in i dumpa-kören.
Men det är mer än bara förhållandet som tar slut. Det är hela mitt umgänge. Jag har ingen egen. Sist ett förhållande tog slut försvann alla mina vänner. Jag är väldigt introvert och har svårt att få vänner. Med maken kom det nya vänner, som inte kommer välja mig.

Jag känner mig patetisk.

Det kunde ha varit jag som skrev. Väldigt liknande situation. Nästan 20 års förhållande. Bebis och...ja det där andra akuta med. Jag hade bestämt mig för att klara allt. För att vi kunde ta oss igenom. Det var vi, och sen var det inte det. Efter ett drygt år sa jag till slut stopp. Då var jag så långt nere på botten så man kan inte tro det när man tänker tillbaka.

Nu är det längesen och jag lever livet, jag har det så himla bra! Jag önskar att jag hade vetat det när allt var så himla nattsvart, vilken kraft jag besitter, och vilka fina barn jag har, och vad jag trivs i mitt lilla hus.

I vårt fall var det delvis en förlossningsdepression som hängde i, hos honom alltså. Det ursäktar inte, verkligen inte, men var en förklaring till hans dåliga mående under den perioden. Han är inte samma person efter, det är det många som har sagt till mig. Det hände något, han blev lite....knepig.

Kram till dig!