Usch vilket svin din man är! Jag är så ledsen för din skull.
Jag blev ju lämnad i julas av min sambo sedan 20 år tillbaka. Han sa att det inte berodde på mig utan på honom och hans psykiska mående osv.
Det var en chock först och jag tänkte att jag inte kommer att klara mig själv. Han flyttade ut i smyg en kväll (hade redan skaffat lägenhet) och efter det insåg jag att jag har det mycket bättre utan honom.
Jag insåg då mer och mer hur illa han betett sig under många år genom att inte ta ansvar, låta mig fixa allt osv. Att jag mådde bättre i min sjukdom utan honom.
Jag bestämde mig där och då att jag kommer att fixa allt. Att jag är så mycket starkare än vad jag trodde. Att allt kommer ordna sig på ett eller annat sätt. Och så började jag beta av allt som behövde ordnas, en sak i taget.
Det blev som en slags terapi, att ha något att ordna med och att få bekräftat att jag kan fixa det.
Men jag förstår precis din känsla av ångest och panik över att helt plötsligt bli själv. Men för mig försvann de känslorna när han väl flyttat ut. Insåg då att jag egentligen levt själv med tre barn senaste 10 åren.
Såhär i efterhand har jag nu förstått att han inte alls lämnade mig enbart pga hans psykiska mående. Han hade en annan på sidan om i ett par år. En kvinna han träffat på dans i en grannstad. Hon håller bla konstkurser och då dottern gärna målar så har han tagit med henne på konstkurser dit ofta. De har då tillbringar hela helger där och sovit hos kvinnan.
När han och sonen var på crosstävling i grannstaden förra sommaren så ringer sonen sent en kväll, typ vid 12 tiden på natten och är helt panikslagen för att han inte hittar pappa och han svarar inte i mobilen när han ringer. Han har annars mobilen typ fastklistrad i handen.
Jag försöker lugna honom och säger att självklart är inte pappa så långt bort, att han kommer snart. Sonen säger då att ”hon vi var och hälsade på i dag, hennes bil står här utanför”. Det är konstkvinnans bil och jag får en lite olustig känsla över det.
När jag tillslut får tag på sambon så försöker han bara släta över allt och menar på att han bara hade tagit en promenad i närheten och glömt slå på ljudet på telefonen. Jag upplyste om att sonen sagt att kvinnans bil stod utanför.
Han fortsatte åka på dans till granstaden och direkt han hade flyttat ut från mig så var kvinnan och hälsade på. Och han har åkt till henne så fort han inte haft barnen. Nu är han där hela sina barnfria veckor under semestern samt att han och barnen var där några dagar förra veckan samt firade midsommar där. Frågade sonen om pappa är ihop med kvinnan och han svarade ja.
Fd sambo är 49 och kvinnan 63. Jag känner ingenting utan tänker bara att han behöver en ”mamma” som tar hand om honom och inte ställer krav. Hon har själv barnbarn i vår sons ålder.
Vi försökte familjeterapi men där satt han bara och sa att han inte kunde känna känslor längre pga sitt dåliga mående och att han måste hitta sig själv osv.
Så jag tänker när jag läser dina inlägg
@sthu att din man inte kommer att förändras hur mycket du/han än försöker.
Detta har ju enligt honom själv pågått ett tag och i allra högsta grad varit planerat.
Du behöver vänja dig vid tanken på att lämna honom och bygga upp ett liv själv, med dig och barnet. Det är skrämmande, men du kommer att fixa det. Se till att det är du som tar över taktpinnen och låt inte mannen styra vad som händer. Man klarar så mycket mer än man tror
Fy fan vilket svin!!
