Oengagerad karl=jag häxa

[Lobelia]

Och @TheRedLightning

Alltså det är samma sak med att väsa fram saker eller på annat sätt ändra sitt tonläge och kroppsspråk till ett lite hotfullt läge. Jag föredrar alla gånger att man håller sig lugn och saklig och undviker ett argt kroppsspråk.

Att man kan prata högt utan att vara arg förstår nog precis vem som helst.

Det som diskuteras är ju just att man inte håller tillbaka den ilska man känner och visar den genom exempelvis höjd röst eller annat kroppsspråk. Jag tycker det är förkastligt och anser att man får bättre resultat genom att hålla sig neutral och saklig. Folk går lätt i försvar eller baklås eller lägger sig i underläge om diskussionen framstår som en uppläsning eller en strid.

Är det bättre att tala lågt men ha aggressivt kroppsspråk`? Varför haka upp sig så på ljudvolymen? Det är väl att personen är arg som är grejen eller hur? Om man viskar och är rasande gör väl ingen gladare än att än om man talar högt och är arg eller för den delen talar högt även om man inte är arg.

Och varför är folk så rädda för att folk visar känslor och varför automatiskt utgå från att man inte kan vara arg och saklig eller arg saklig och lugn? Det som är problemet är om någon överreagerar eller bär sig illa åt, inte om man är arg, glad, besviken ledsen eller vad man nu har för känsla. Det är också problem om man har något i sin historia som triggar att man blir oproportionerligt arg och låter det gå ut över någon men att visa känslor tycks vara tabu, varför?

 

[em-pirre]

Ursäkta jag har druckit vin.
Stavfel:uppläsning=uppläxning
FEL ORD: "tillbaka den ilska man känner UTAN visar den genom exempelvis höjd röst eller.."

 

[em-pirre]

Är det bättre att tala lågt men ha aggressivt kroppsspråk`? Varför haka upp sig så på ljudvolymen? Det är väl att personen är arg som är grejen eller hur? Om man viskar och är rasande gör väl ingen gladare än att än om man talar högt och är arg eller för den delen talar högt även om man inte är arg.

Och varför är folk så rädda för att folk visar känslor och varför automatiskt utgå från att man inte kan vara arg och saklig eller arg saklig och lugn? Det som är problemet är om någon överreagerar eller bär sig illa åt, inte om man är arg, glad, besviken ledsen eller vad man nu har för känsla. Det är också problem om man har något i sin historia som triggar att man blir oproportionerligt arg och låter det gå ut över någon men att visa känslor tycks vara tabu, varför?

Okej du har inte alls förstått eller läst vad jag nyss skrev. Eller så är jag för full för att skriva.

1. Som sagt. Jag blir arg och kan berätta det åt den jag är arg på. Men jag tar inte ut ilskan på den personen utan jag håller mig lugn och saklig. Jag går inte upp i varv, höjer rösten, tar på mig ett hotfullt kroppsspråk eller pratar med vass ton.

2. Som sagt nummer två. Alltså det är inte volymen som är problemet.

3. Man får visa känslor. Men man får ett bättre resultat av att kommunicera sakligt med en mer neutral ton. Precis som jag beskrev i ett tidigare inlägg som du inte verkar ha läst.

 

[Lobelia]

Okej du har inte alls förstått eller läst vad jag nyss skrev. Eller så är jag för full för att skriva.

1. Som sagt. Jag blir arg och kan berätta det åt den jag är arg på. Men jag tar inte ut ilskan på den personen utan jag håller mig lugn och saklig. Jag går inte upp i varv, höjer rösten, tar på mig ett hotfullt kroppsspråk eller pratar med vass ton.

2. Som sagt nummer två. Alltså det är inte volymen som är problemet.

3. Man får visa känslor. Men man får ett bättre resultat av att kommunicera sakligt med en mer neutral ton. Precis som jag beskrev i ett tidigare inlägg som du inte verkar ha läst.

Kan du inte kommentera det jag skriver istället för att upprepa dig?

Varför får man ett bättre resultat genom en saklig och neutral ton? Det beror väl på vad man vill framföra. Sen förstår jag inte likhetstecknet mellan saklighet/lugn och inte visa känslor och osaklighet icke lugn och man visar känslor.

De bästa och mest engagerande talarna jag stött på visar känslor och är sakliga, varierar tonläget och är omväxlande lugna och mer energiska. Och då menar jag både mer formella tal och bara enkla konversationer. De som visar känslor käns dessutom mer äkta och levande och den som varierar tonläget undviker att vara monotona och sövande.

 

[sthu]

Gäller det glädje och sorg också? Ska jag lägga band på alla mina känslor när jag känner dem och istället meddela dem i en neutral ton?

Jag hade blivit extremt illa till mods om någon kom fram till mig och sa med ett helt neutralt uttryck "Nu gjorde du mig arg/glad/ledsen". För mig fungerar det inte alls. Kanske ska jag gå i terapi för det, vad vet jag. Jag föredrar när folk visar sina känslor. Självklart på ett behärskat sätt, att börja slänga stolar/gapskratta/störtgråta för minsta lilla är också obehagligt i mina ögon. Men att höja rösten en aning, dra lite på mun eller låta tårar rinna känns mycket mer naturligt och på något sätt behagligt än ett fullständigt neutralt förmedlande av känslan.
Min högst personliga åsikt.

 

[em-pirre]

Kan du inte kommentera det jag skriver istället för att upprepa dig?

Varför får man ett bättre resultat genom en saklig och neutral ton? Det beror väl på vad man vill framföra. Sen förstår jag inte likhetstecknet mellan saklighet/lugn och inte visa känslor och osaklighet icke lugn och man visar känslor.

De bästa och mest engagerande talarna jag stött på visar känslor och är sakliga, varierar tonläget och är omväxlande lugna och mer energiska. Och då menar jag både mer formella tal och bara enkla konversationer. De som visar känslor käns dessutom mer äkta och levande och den som varierar tonläget undviker att vara monotona och sövande.

Nej alltså jag har ingen lust eftersom du bemöter mina inlägg (och flera andras) med goddag yxskaft eftersom du inte läser vad folk skriver.

 

[Lobelia]

Gäller det glädje och sorg också? Ska jag lägga band på alla mina känslor när jag känner dem och istället meddela dem i en neutral ton?

Jag hade blivit extremt illa till mods om någon kom fram till mig och sa med ett helt neutralt uttryck "Nu gjorde du mig arg/glad/ledsen". För mig fungerar det inte alls. Kanske ska jag gå i terapi för det, vad vet jag. Jag föredrar när folk visar sina känslor. Självklart på ett behärskat sätt, att börja slänga stolar/gapskratta/störtgråta för minsta lilla är också obehagligt i mina ögon. Men att höja rösten en aning, dra lite på mun eller låta tårar rinna känns mycket mer naturligt och på något sätt behagligt än ett fullständigt neutralt förmedlande av känslan.
Min högst personliga åsikt.

Kan man ens förmedla en känsla om man håller sig helt neutral?

(Jag håller alltså med).

 

[Lobelia]

Nej alltså jag har ingen lust eftersom du bemöter mina inlägg (och flera andras) med goddag yxskaft eftersom du inte läser vad folk skriver.

Eller så gillar du inte det jag skriver?

Jag försöker debattera på ett schyst vis och svara på det du skriver men det är svårt när du jämnt citerar mina inlägg, talar om att jag inte läst dina och är almänt vidrig och aldrig någonsin försöker svara på det jag skriver. Ofta berör det inte ens det jag skriver om i dins svar och om jag påpekar det så svarade du på ett annat inlägg? Hur ska vi ens kunna mötas om du inte kan peka ut vad som är fel och vad jag missuppfattar utan bara med en vänlig låg röst skriker "FEL FEL FEL"

 

[sthu]

Kan man ens förmedla en känsla om man håller sig helt neutral?

(Jag håller alltså med).

Nä, det är det jag inte förstår. Det blir ju jättekonstigt om någon bara SÄGER att den är glad, men inte visar det på något sätt.

En liten parentes bara
Min man är en sån där som sällan blir arg. Under alla våra år ihop har han blivit arg en gång. Jag frågade honom varför han inte blir arg, och han svarar att han kanske blir ledsen istället. Eller nåt. Han vet inte. Men arg blir han inte. Det går bra det med. Han sätter sig inte och ska prata i lugn ton eller hålla sig neutral, någon slags känsla har han. Det är bara inte ilska. Han själv har en teori om att det är friskt att visa sina känslor. Det handlar om social kompetens också tänker jag, att kunna visa "lagom mycket" känsla. Kanske.

 

[Ullmerkott]

Gäller det glädje och sorg också? Ska jag lägga band på alla mina känslor när jag känner dem och istället meddela dem i en neutral ton?

Jag hade blivit extremt illa till mods om någon kom fram till mig och sa med ett helt neutralt uttryck "Nu gjorde du mig arg/glad/ledsen". För mig fungerar det inte alls. Kanske ska jag gå i terapi för det, vad vet jag. Jag föredrar när folk visar sina känslor. Självklart på ett behärskat sätt, att börja slänga stolar/gapskratta/störtgråta för minsta lilla är också obehagligt i mina ögon. Men att höja rösten en aning, dra lite på mun eller låta tårar rinna känns mycket mer naturligt och på något sätt behagligt än ett fullständigt neutralt förmedlande av känslan.
Min högst personliga åsikt.

Jag upplever att ilska riktad mot någon är en skarp kritik mot personen eller personens agerande. Glädje, sorg, ilska över systemfel och liknande ser jag gärna att folk visar, det är inte alls samma sak som om någon blir arg på mig. Blir någon arg på mig kan jag lägga mycket tid åt att fundera på om och i så fall vad jag gjort för grova övertramp. Det känns lite orättvist om den arga personen själv glömt det hela efter fem minuter.

 

[sthu]

Jag upplever att ilska riktad mot någon är en skarp kritik mot personen eller personens agerande. Glädje, sorg, ilska över systemfel och liknande ser jag gärna att folk visar, det är inte alls samma sak som om någon blir arg på mig. Blir någon arg på mig kan jag lägga mycket tid åt att fundera på om och i så fall vad jag gjort för grova övertramp. Det känns lite orättvist om den arga personen själv glömt det hela efter fem minuter.

Jo, det kan jag förstå. Men inte för att vara elak, men det problemet ligger mer hos dig än hos den som blev arg/irriterad. Jag menar, att om man som jag till exempel måste gå runt och lägga locket på hela hela tiden (oavsett känsla) så kommer jag explodera. Det kommer bli katastrof. Och det problemet ligger hos mig. Men genom att pysa ut lite i taget, kanske med så lite som en rynkad panna, kan jag hålla det civiliserat.
Igen, min man som exempel. Han är som du, han undrar vad han har gjort för fel när jag blir arg/irriterad/whatever. Men vi kan ändå kommunicera.

Jag håller helt och hållet med om att oprovocerad ilska (eller någon känsloyttring egentligen) kan bli väldigt obehaglig.

 

[Ullmerkott]

Jo, det kan jag förstå. Men inte för att vara elak, men det problemet ligger mer hos dig än hos den som blev arg/irriterad. Jag menar, att om man som jag till exempel måste gå runt och lägga locket på hela hela tiden (oavsett känsla) så kommer jag explodera. Det kommer bli katastrof. Och det problemet ligger hos mig. Men genom att pysa ut lite i taget, kanske med så lite som en rynkad panna, kan jag hålla det civiliserat.
Igen, min man som exempel. Han är som du, han undrar vad han har gjort för fel när jag blir arg/irriterad/whatever. Men vi kan ändå kommunicera.

Jag håller helt och hållet med om att oprovocerad ilska (eller någon känsloyttring egentligen) kan bli väldigt obehaglig.

Jag håller inte med här, jag tycker att det ligger hos den som upplever känslan att sålla huruvida känslan ska initiera någon sorts konflikt eller ej.

 

[Sel]

Då är vi i olik trådar, i den jag läser så verkar folk tävla i att inte bli arga.

Jag hade i samma anda kunna skriva att jag läser en tråd där folk försvarar sin rätt att få skrika på andra människor när de själva blr irriterade eller arga, men det är ju vare sig sant eller rätt.

 

[sthu]

Jag håller inte med här, jag tycker att det ligger hos den som upplever känslan att sålla huruvida känslan ska initiera någon sorts konflikt eller ej.

Men hur ska man veta det? Och blir det inte lika mycket konflikt åt andra hållet? Om inte minsta lilla känsloyttring får förekomma menar jag. Ska man fråga innan om det är ok att bli glad eller ledsen för något personen gör eller säger? Det blir extremt omständligt att umgås då.. speciellt med nya människor.

Att skrika försvarar jag inte. Men ilska kan ta uttryck på så många andra sätt.

 

[Amha]

Jag retar nästan aldrig upp mig på småsaker och gör jag det är det inget jag funderar på i dagar liksom. Ibland agerar jag och då kan jag höja rösten men oftast inte, oftast släpper jag det (om man nu kan kalla det ofta när man sällan blir irriterad på småsaker).

När du retat upp dig och sen reflekterat över det handlar det mer om tankar än känslor. Jag skulle tyckt att det var underligt med en en person som väntar till dagen efter med att ta upp mindre saker (jag antar att det inte var något riktigt stort om du först bedömde det som en småsak), det känns långsint, för mig är det bättre om man tar upp det direkt. Risken är också att det inte var så viktigt för mig och att jag inte riktigt kommer ihåg exakt vad som hänt.

Man kan stanna upp och reflektera över sina känslor även om man höjer rösten eller agerar på dem. Det behöver inte ta någon lång stund. Jag har någon enstaka gång sagt ifrån att jag behöver en paus för att rensa tankarna/samla mig och återkommit lite senare. Då har jag gjort den andre medveten att det är något och den har också fått samma chans. Ofta så behövs det inte någon lång reflektion över småsaker, det kan räcka med ett ögonblick. Att stanna upp och ta ett par andetag är underskattat av många.

Vet inte hur lång en powernap är i dina ögon men här är den inte längre än kanske 5-10 km löpning/hopplock av enkla rätter som jag kan sätta i mig för att återställa blodsockerbalansen. Dvs kanske upp till ungefär 60 minuter. Med andra ord kan jag lika gärna pausa för en stunds löpning/matfix som att jag lägger mig en stund.

 

[Ullmerkott]

Men hur ska man veta det? Och blir det inte lika mycket konflikt åt andra hållet? Om inte minsta lilla känsloyttring får förekomma menar jag. Ska man fråga innan om det är ok att bli glad eller ledsen för något personen gör eller säger? Det blir extremt omständligt att umgås då.. speciellt med nya människor.

Att skrika försvarar jag inte. Men ilska kan ta uttryck på så många andra sätt.

Förstår inte frågan riktigt? Säg att A är arg på B. Det kan bero på att A tycker att B betett sig illa, eller på att A sovit dåligt. Då anser jag att A är bäst lämpad att avgöra vad hen egentligen tycker, och säga åt B på skarpen enbart i de fall A faktisk tycker B gjort fel.

Som jag redan skrivit får känsloyttringar naturligtvis förekomma, men just ilska riktad mot en specifik person tolkar jag som stark kritik mot den personen, och det är inte schysst att kritisera någon om man inte ens egentligen tycker den gjort fel.

 

[Lobelia]

Ja men med folk som har lätt för att börja ropa eller höja rösten så är det ju jättesvårt att veta om det är en skitsak eller dödsallvar.

Går du någon gång endast på ljudvolymen när du försöker tolka vad någon menar? I så fall rekommenderar jag att som jag skrivit tidigare kolla av ansiktsuttryck, tonläge, kroppshållning, ögonen, och lyssna på vad personen säger och hur mm. Risken är annars att du tolkar ett rop av förtjusning eller någon som inte kan tygla sin glädje som arg och det vore tråkigt.

Och svårt? Inte svårare än att tolka sinnesstämning i allmänhet ljudvolymen är bara en liten procent av kommunikationen. Den som automatiskt tror att någon är arg för att denne höjer rösten har uppenbarligen problem, kanske har den haft en argsint förälder och det triggar en respons.

 

[em-pirre]

Går du någon gång endast på ljudvolymen när du försöker tolka vad någon menar? I så fall rekommenderar jag att som jag skrivit tidigare kolla av ansiktsuttryck, tonläge, kroppshållning, ögonen, och lyssna på vad personen säger och hur mm. Risken är annars att du tolkar ett rop av förtjusning eller någon som inte kan tygla sin glädje som arg och det vore tråkigt.

Och svårt? Inte svårare än att tolka sinnesstämning i allmänhet ljudvolymen är bara en liten procent av kommunikationen. Den som automatiskt tror att någon är arg för att denne höjer rösten har uppenbarligen problem, kanske har den haft en argsint förälder och det triggar en respons.

Ursäkta men jag har ju just skrivit tvärtom. Alltså att det inte är enbart ljudvolymen. Varför läser du inte vad jag skriver.

 

[Lobelia]

Vet inte hur lång en powernap är i dina ögon men här är den inte längre än kanske 5-10 km löpning/hopplock av enkla rätter som jag kan sätta i mig för att återställa blodsockerbalansen. Dvs kanske upp till ungefär 60 minuter. Med andra ord kan jag lika gärna pausa för en stunds löpning/matfix som att jag lägger mig en stund.

Oj en härskarteknik
Jag vill bara påtala att du här istället för att diskutera vill få det att se ut som jag är okunnig och sen snällt upplysa mig. Det är en tämligen ful härskarteknik.

Upplysningsvis talar du om flera tidsaspekter i ditt inlägg och jag försökte relaterat till dem alla, men jag tänker inte lägga mer tid på inlägg av det här slaget mer än att upplysa om vad du håller på med. Jag antar att det inte var medvetet. Det blir dock en tråkigt ton i tråden om den mer går ut på att vara nedlåtande än att diskutera.

Inte heller jag förstår vilken tråd du är i. Många här kräver mer än vissa av er andra kräver för att faktiskt bli arga men vi blir det, ibland. Ibland väljer man att inte agera, ibland säger man att något gjort en arg.

Jag har vid flera tillfällen retat upp mig på saker jag själv först anser är småsaker jag inte kommer tycka lika om i morgon och därför först låtit bli att ta upp det för att sedan ångra mig och ta upp det, förklarat att jag först kände att det jag faktiskt inte trodde att det skulle reta mig så som det gjorde men /.../. Ibland är det att jag bara "måste" bli arg på något (vilket då brukar gå över när blodsockerhalten återställs/jag tagit en powernap osv ). Av den sistnämnda anledningen är jag väldigt glad för att jag brukar kunna stanna upp och reflektera över mina känslor.

 

[Lobelia]

Ursäkta men jag har ju just skrivit tvärtom. Alltså att det inte är enbart ljudvolymen. Varför läser du inte vad jag skriver.

Det är det här du skriver, det är hela inlägget

Ja men med folk som har lätt för att börja ropa eller höja rösten så är det ju jättesvårt att veta om det är en skitsak eller dödsallvar.

Men jag läste inlägget innan igen sedan och insåg att vi är helt överens i det mesta där men dock har jag sällan problem med folk som höjer rösten jämnt, vet man att de gör det känne man dem ju och då brukar det vara lätt att tolka