Oengagerad karl=jag häxa

[Lobelia]

Om jag blir arg så sitter det nog i långt mer än en minut. Sur/butter däremot kan jag ju bli en kortare tid.
Nej men precis, så är det för dig. Vi är helt enkelt olika

Då är du i läget jag också skriver om, att du fastnar i känslan och då är det klart det tar mer energi, som jag också skrev om.

 

[FadeAway]

Är det? Jag tänker att han antagligen blir arg tillbaka för att hon skriker och sedan har de ett gräl. De kanske säger mer saker som blir fel och sedan är det igång. Konflikten slutar ju inte för att en person vräkt ur sig. Jag tänker också att om man blir så arg över att snubbla över en väska så är det säkert inte första gången det händer och då finns det mer bakom som inte alls löses av att man skriker rakt ut just där och då. Således inte alls över på den minuten.

OT: Ni som tycker att det är ok att skälla när ni blir arga. Hur känner ni själva när ni blir utskällda av någon oavsett om ni anser att att personen har "rätt eller ej"?

Exet blev inte arg men gick och surade i veckovis. Jag tar alla gånger att nån skriker på mig om det är befogat än att den surar i evigheter.

 

[Enya]

Exet blev inte arg men gick och surade i veckovis. Jag tar alla gånger att nån skriker på mig om det är befogat än att den surar i evigheter.

Det finns väl inget jobbigare än någon som är stött eller sur och tycker att någon har gjort fel och inte riktigt vill ta upp det och man märker det, det liksom suras osv.
Det är löjligt.
Gräsligt.
Fjantigt.
Och folk tycker det är jobbigt med människor som blir arga och höjer rösten ett snäpp (obs, inte skriker, inte gormar och inte håller på 38 miljoner år, utan just höjer rösten ett snäpp en kort stund över saker som inte är orimliga alltså och sedan är det över igen). Jag föredrar alla gånger att någon höjer rösten åt mig en minut eller nåt när jag uppenbart gjort fel, för att sedan låta saken vara ur världen. Långsinthet är ett jävla ofog. Delar av min familj är det, tex min mamma och syskon och jag kan helt ärligt säga att det är hemskt att leva med.
"Nej jag är inte arg.Det är lugnt."
Nä, du är sur som ättika, och du tänker sura i evigheter nu och låta det förpesta stämningen mellan oss istället för att kommunicera och prata om vad som egentligen gjorde dig arg. Jag har tex sagt upp bekantskapen med min ena syster just därför att hon tar så mycket energi, hennes surande för bagateller, jag har ingen aning om var jag har henne, vad hon tycker osv, men sura är hon kung på. Jag orkar verkligen inte med sånt.

 

[Luff]

Helt ok att bli utskälld om jag gjort något fel.
Men skäller någon ut mig och jag inte gjort fel så svarar jag.
Bägge sakerna har hänt.

Själv säger jag ifrån om någon gör fel - men inte för att jag är arg.

Är jag arg så kan jag skälla ut.
Men då handlar det om framkallande av fara eller mobbing (där är jag emotionell kan jag lova).

En bil med släpkärra höll en gång på att köra på mig o barnen.
Jag var säker på vart bilen var på väg så jag åkte dit och den föraren fick sig en mycket nedvärderande utskällning inför andra.
Jag hoppas att han aldrig glömmer den.
Jag glömmer aldrig synen av släpkärran framför min ögon när jag kastar undan bilen ner i det tack o lov grunda diket. Och han stannade inte för att se hur det gick.

 

[TinyWiny]

Det finns väl inget jobbigare än någon som är stött eller sur och tycker att någon har gjort fel och inte riktigt vill ta upp det och man märker det, det liksom suras osv.
Det är löjligt.
Gräsligt.
Fjantigt.
Och folk tycker det är jobbigt med människor som blir arga och höjer rösten ett snäpp (obs, inte skriker, inte gormar och inte håller på 38 miljoner år, utan just höjer rösten ett snäpp en kort stund över saker som inte är orimliga alltså och sedan är det över igen). Jag föredrar alla gånger att någon höjer rösten åt mig en minut eller nåt när jag uppenbart gjort fel, för att sedan låta saken vara ur världen. Långsinthet är ett jävla ofog. Delar av min familj är det, tex min mamma och syskon och jag kan helt ärligt säga att det är hemskt att leva med.
"Nej jag är inte arg.Det är lugnt."
Nä, du är sur som ättika, och du tänker sura i evigheter nu och låta det förpesta stämningen mellan oss istället för att kommunicera och prata om vad som egentligen gjorde dig arg. Jag har tex sagt upp bekantskapen med min ena syster just därför att hon tar så mycket energi, hennes surande för bagateller, jag har ingen aning om var jag har henne, vad hon tycker osv, men sura är hon kung på. Jag orkar verkligen inte med sånt.

Det håller jag helt med dig om och jag tror att det väldigt ofta grundar sig i konflikträdsla alternativt okunskap/dåliga erfarenheter om/av att man ens kan ta upp problem utan att någon går till attack. Jag föredrar att folk tar upp problemet på ett vettigt sätt och att man därefter kan diskutera det hela och komma fram till en lösning istället för att börja gapa. Gapande leder till försvar och inget blir bra när båda står där i försvarsställning, ord sägs som aldrig går att ta tillbaka i stridens hetta och man sårar varandra och problemet kommer upprepas igen och igen tills parterna förhoppningsvis går skilda vägar.
Diplomati är fantastiskt fina grejer.

 

[monster1]

Det finns väl inget jobbigare än någon som är stött eller sur och tycker att någon har gjort fel och inte riktigt vill ta upp det och man märker det, det liksom suras osv.
Det är löjligt.
Gräsligt.
Fjantigt.
Och folk tycker det är jobbigt med människor som blir arga och höjer rösten ett snäpp (obs, inte skriker, inte gormar och inte håller på 38 miljoner år, utan just höjer rösten ett snäpp en kort stund över saker som inte är orimliga alltså och sedan är det över igen). Jag föredrar alla gånger att någon höjer rösten åt mig en minut eller nåt när jag uppenbart gjort fel, för att sedan låta saken vara ur världen. Långsinthet är ett jävla ofog. Delar av min familj är det, tex min mamma och syskon och jag kan helt ärligt säga att det är hemskt att leva med.
"Nej jag är inte arg.Det är lugnt."
Nä, du är sur som ättika, och du tänker sura i evigheter nu och låta det förpesta stämningen mellan oss istället för att kommunicera och prata om vad som egentligen gjorde dig arg. Jag har tex sagt upp bekantskapen med min ena syster just därför att hon tar så mycket energi, hennes surande för bagateller, jag har ingen aning om var jag har henne, vad hon tycker osv, men sura är hon kung på. Jag orkar verkligen inte med sånt.

Men hade det spelat någon roll om hon skällde på dig direkt istället för alla de där småsakerna än att hon blir sur över dom? Det bästa är väll om folk helt enkelt inte blir varken sura eller arga över vad som uppfattas som småsaker? Man behöver inte veta vad utåtagerande människor tänker reagera heller. Det är ju oftast dagsform som tenderar att avgöra om de ska blir arga och skälla ut en eller om det är en "bra dag" och det är "inga problem". Jag uppfattar många runt omkring mig som är sk känslomänniskor (dvs släpper ut allt) som helt slumpartade. Vissa dagar reagerar de inte alls och nästa dag blir man utskälld för ungefär samma sak. Det beror ju såklart på att det deras känsloyttringar beror på hur de känner just då och det varierar. Så det är ju inte som att utåtagerande och konsekvent beteende på något sätt hänger ihop. Surhet är ju förövrigt och också en typ av ilska antagligen omvandlad till ett visst mått bitterhet.

 

[FadeAway]

Men hade det spelat någon roll om hon skällde på dig direkt istället för alla de där småsakerna än att hon blir sur över dom? Det bästa är väll om folk helt enkelt inte blir varken sura eller arga över vad som uppfattas som småsaker? Man behöver inte veta vad utåtagerande människor tänker reagera heller. Det är ju oftast dagsform som tenderar att avgöra om de ska blir arga och skälla ut en eller om det är en "bra dag" och det är "inga problem". Jag uppfattar många runt omkring mig som är sk känslomänniskor (dvs släpper ut allt) som helt slumpartade. Vissa dagar reagerar de inte alls och nästa dag blir man utskälld för ungefär samma sak. Det beror ju såklart på att det deras känsloyttringar beror på hur de känner just då och det varierar. Så det är ju inte som att utåtagerande och konsekvent beteende på något sätt hänger ihop. Surhet är ju förövrigt och också en typ av ilska antagligen omvandlad till ett visst mått bitterhet.

JA! Hellre lösa konflikter direkt än att gå och bära på dem. Jag kan vara arg max en kvart och jag behöver få bli arg. Exet störtade ut, från att vi satt och åt om han blev arg, kunde åka iväg med bilen eller dylikt. Var jag arg så förvägrades jag att lösa det. Han kom hem timmar senare när jag inte förmåddes vara arg längre. För mig var det känslomässig tortyr.

 

[Ruffe]

Ni som skriver att ni blir arga, höjer rösten/skriker och sen är det bra med det. Förväntar ni er att den som är föremålet för ilskan också ska släppa det lika snabbt?

Ni skriver att ni mår dåligt av att hålla ilskan inom er och behöver få ut den men den som fungerar på ett annat sätt kan ta väldigt illa vid sig av att någon höjer rösten/ skriker.

Nu förstår jag att vi alla fungerar olika och har olika sätt att reagera men det som för någon i slutändan inte är så farligt, utan man behövde pysa ut lite över något som gjort en arg, kan för en annan vara en jättestor sak som den kan älta och må dåligt över en längre tid tom

 

[Roheryn]

Upplever inte du att det tar energi av dig att bli arg?

Nu vet jag att frågan inte var riktad till mig, men tar mig friheten att svara ändå. Jag upplever att jag ibland FÅR energi av att bli arg, att jag på något sätt kan omvandla ilskan till energi, fokus och driv. De händelser som @Lobelia beskriver (två med häst, en med handboll) hade kunnat vara hämtade ur mitt liv - jag har haft flera sådana händelser där jag blivit arg och på något vis känt att jag behöver visa världen eller mig själv att jag VISST kan, vill eller vågar någonting och sedan har genomfört det mycket bättre än jag sannolikt skulle gjort utan ett visst mått av ilska som drivkraft. Och de tillfällena ger i alla fall mig en kick efteråt - en stor känsla av glädje och stolthet!

Och för att förtydliga - här handlar det inte alls om att få några utbrott och gapa och skrika, utan snarare om att använda ilskan som "bränsle" för att öka fokus och målmedvetenhet!

 

[Ullmerkott]

Ni som skriver att ni blir arga, höjer rösten/skriker och sen är det bra med det. Förväntar ni er att den som är föremålet för ilskan också ska släppa det lika snabbt?

Ni skriver att ni mår dåligt av att hålla ilskan inom er och behöver få ut den men den som fungerar på ett annat sätt kan ta väldigt illa vid sig av att någon höjer rösten/ skriker.

Nu förstår jag att vi alla fungerar olika och har olika sätt att reagera men det som för någon i slutändan inte är så farligt, utan man behövde pysa ut lite över något som gjort en arg, kan för en annan vara en jättestor sak som den kan älta och må dåligt över en längre tid tom

Undrar detsamma! Jag uppfattar ilska uttryckt i ord/kroppspråk/tonläge som en form av verbalt våld. Och jag tycker inte alls att det är den som blir utsatt som borde lära sig att inte bry sig.

 

[sthu]

Ni som skriver att ni blir arga, höjer rösten/skriker och sen är det bra med det. Förväntar ni er att den som är föremålet för ilskan också ska släppa det lika snabbt?

Ni skriver att ni mår dåligt av att hålla ilskan inom er och behöver få ut den men den som fungerar på ett annat sätt kan ta väldigt illa vid sig av att någon höjer rösten/ skriker.

Nu förstår jag att vi alla fungerar olika och har olika sätt att reagera men det som för någon i slutändan inte är så farligt, utan man behövde pysa ut lite över något som gjort en arg, kan för en annan vara en jättestor sak som den kan älta och må dåligt över en längre tid tom

Om man går runt och mår dåligt länge, oavsett om det är för att någon blev arg eller för att man inte fick bli arg, då är det läge att söka hjälp. Det är inte sunt något av det.

Så ja, jag förväntar mig att personen jag blev sur på kan hantera det.

 

[Lobelia]

Ni som skriver att ni blir arga, höjer rösten/skriker och sen är det bra med det. Förväntar ni er att den som är föremålet för ilskan också ska släppa det lika snabbt?

Ni skriver att ni mår dåligt av att hålla ilskan inom er och behöver få ut den men den som fungerar på ett annat sätt kan ta väldigt illa vid sig av att någon höjer rösten/ skriker.

Nu förstår jag att vi alla fungerar olika och har olika sätt att reagera men det som för någon i slutändan inte är så farligt, utan man behövde pysa ut lite över något som gjort en arg, kan för en annan vara en jättestor sak som den kan älta och må dåligt över en längre tid tom

Vad jag vet har ingen skrivit om att de skriker, men visst finns det folk som gör det.

Jag förväntar mig att alla tar ansvar för sitt eget mående, den som mår dåligt av att någon visar känslor inom rimliga gränser har uppenbarligen problem och bör ta itu med dem. Man kan inte förvänta sig att gå genom livet utan att stötta på att någon höjer rösten enstaka gånger, det är en del av livet att folk visar att de har känslor. Vi är som sagt alla olika och triggas av olika saker, och man får ett extremt jobbigt liv om man lever (eller snarare inte lever) för att undvika att någonsin göra någon upprörd eller såra någon, i synnerhet inte om folk är så lättpåverkade att de mår dåligt över längre tid för att någon höjt rösten.

Ingen mår bra av att hålla ilskan inom sig och blir man arg behöver man hantera det på något vis, det gäller alla oavsett om man visar den eller inte. De som håller den inom sig riskerar att, som du skriver, pyser över men det är knappaste en lösning då det lär ske igen och igen.

 

[Ullmerkott]

Om man går runt och mår dåligt länge, oavsett om det är för att någon blev arg eller för att man inte fick bli arg, då är det läge att söka hjälp. Det är inte sunt något av det.

Så ja, jag förväntar mig att personen jag blev sur på kan hantera det.

Men varför skulle den personen kunna eller ens behöva hantera känslan, när du inte vill/kan hantera den själv?

 

[Enya]

Det håller jag helt med dig om och jag tror att det väldigt ofta grundar sig i konflikträdsla alternativt okunskap/dåliga erfarenheter om/av att man ens kan ta upp problem utan att någon går till attack. Jag föredrar att folk tar upp problemet på ett vettigt sätt och att man därefter kan diskutera det hela och komma fram till en lösning istället för att börja gapa. Gapande leder till försvar och inget blir bra när båda står där i försvarsställning, ord sägs som aldrig går att ta tillbaka i stridens hetta och man sårar varandra och problemet kommer upprepas igen och igen tills parterna förhoppningsvis går skilda vägar.
Diplomati är fantastiskt fina grejer.

Ja det känns som konflikträdsla.

Men jag förstår inte likhetstecknen med att bli arg och att gapa? Att höja rösten är inte att gapa.

I går blev jag är på min snart 14 åriga dotter. Hon skulle städa sitt rum, jag har tjatat om det i en hel vecka, pedagogiskt, förklarat, pratat. I går gick jag in till henne och sa att hon var tvungen att faktiskt städa sitt rum, man kan liksom inte dra ut på det. Hon började med sitt "jag ska bara" och "detta var roligare". Hon har inga problem med att få saker gjorda, ingen diagnos eller så utan en helt vanlig tonåring som himla lite med ögonen i smyg och testar hur långt hon kan slippa göra en sådan här astråkig sak och helt enkelt dra ut på det och säga "jag håller på".

Jag kände att jag fick nog och blev arg, höjde rösten någon, inte mycket och sa "Det räcker nu med att dra ut på det. Jag har bett dig i en vecka, jag vet att det är tråkigt men det ska göras och du får se till att göra det nu, det här är oacceptabelt helt enkelt." Jag gapade inte, jag skrek inte, jag var inte orimlig, jag höjde rösten ett snäpp, ungen la armarna om brösten och plirade surt på mig först och sa sedan "okej, jag ska". Jag svarade i lugn samtals ton att det var bra och att jag ser fram emot att hon är klar sedan för jag är sugen på glass och tycker att vi ska ha en tallrik glas att svalka oss med. Hon är inte alls sur utan svarar "oh ja, det måste vi ha i den här värmen". Jag går ut från rummet och kommer en meter från dörren och då kommer hon efter och ger mobilen till mig och säger att jag kan ha den så länge så går det fortare att städa så att vi kan få glass. Ingen av oss är sura eller arg, ingen av oss har tagit illa vid sig.
Jag anser inte att jag gjorde fel. Rummet var i övrigt städat en timme senare. Jag anmärkte på lite (de fuskar lite ) och hon fixade det medan jag stod i rummet och så gick vi och tog glass sedan.

I min familj har vi temperament, vi blir arga. Jag har några syskon med problem att hantera sin ilska pga diagnoser, men samtidigt är min ilska ofta på den här nivån. Förresten är nog ilska ett fel ord egentligen. Arghet, min arghet är på den här nivån. Tex när de inte städat efter sig i köket. Jag kan bli arg och höja rösten ett snäpp och säga "den som inte städat efter sig i köket kan gå ut och göra det nu, ni vet vad som gäller". Här är det inte heller så att jag väljer att bli arg första gången de missar utan det är när det börjar bli en vana när jag sagt ifrån flera gånger. Jag gormar inte heller, och det här är liksom det enda som sker. I samma stund sista bokstaven är sagd är det lugnt igen och jag kan prata normalt, men jag tycker mig ha rätt att bli arg och förmedla det. Att orimligt gapa, skrika, gorma, bete sig illa, fortsätta med att vara elak och otrevlig är fel och inte till gagn för någon. Folk har skrikit på mig och jag har skrikit på andra, men då har man fått be om ursäkt och göra om. Det är inte heller något som händer ofta numera, det var vanligare när jag var ung

För mig är arg inte att gapa och skrika och bete sig orimlig och explodera över bagateller eller över dumma saker, det är inte heller att säga sårande saker som man ångrar sedan eller vara otrevlig. Det är inte arg för mig.

 

[Lobelia]

Undrar detsamma! Jag uppfattar ilska uttryckt i ord/kroppspråk/tonläge som en form av verbalt våld. Och jag tycker inte alls att det är den som blir utsatt som borde lära sig att inte bry sig.

Det är faktiskt ditt problem om du uppfattar varje tecken på att någon är arg som någon form av våld. Du kan inte rimligen förvänta dig att omvärlden ska skydda dig från att utsättas för helt normala känslor.

 

[sthu]

Men varför skulle den personen kunna eller ens behöva hantera känslan, när du inte vill/kan hantera den själv?

Jag kan hantera den? Var har jag skrivit att jag inte kan hantera det?

Jag har sagt att jag behöver få uttrycka ilska. Inte att jag måste ta ut det på någon som inte kan hantera det eller att jag måste skrika och gorma. Det kan räcka med en rynkad panna och att säga vad som upprör. För mig räcker det. Kan en frisk vuxen människa inte hantera det ser jag det snarare som att problemet ligger hos den.

 

[Lobelia]

Men varför skulle den personen kunna eller ens behöva hantera känslan, när du inte vill/kan hantera den själv?

Ett mycket rimligt sätt att hantera en känsla är att ge uttryck för den inom rimliga gränser, exempelvis att det syns på minspelet, att man spänner sig eller höjer rösten. Den som inte klarar av det utan att känna sig misshandlad, fysiskt eller psykiskt, har förmodligen gansak stora problem att vara ute i samhället eller ens se på nyheterna på TV.

 

[Enya]

JA! Hellre lösa konflikter direkt än att gå och bära på dem. Jag kan vara arg max en kvart och jag behöver få bli arg. Exet störtade ut, från att vi satt och åt om han blev arg, kunde åka iväg med bilen eller dylikt. Var jag arg så förvägrades jag att lösa det. Han kom hem timmar senare när jag inte förmåddes vara arg längre. För mig var det känslomässig tortyr.

Min äldsta son har jag fått lära den tekniken. Han har haft svårt att hantera sin ilska och stoppa sig från att agera. Så han har fått lära sig att lämna situationen och försöka få sina egna känslor i styr först, för man kommer ingenstans med känslor som svallar över och går till personangrepp som man egentligen inte menar. Dels så säger och gör man saker man ångrar och dels kan man ändå inte ta till sig den andra sidan av saken.

Han går ut och kommer igen sedan, kan fortfarande vara lite arg och förmedla det, men inga utbrott elelr otrevligheter och det går att diskutera och prata om det. Detta är ett mycket bättre sätt än att sitta kvar i situationen.

Det kanske ditt ex också fått lära sig?

 

[Enya]

Men hade det spelat någon roll om hon skällde på dig direkt istället för alla de där småsakerna än att hon blir sur över dom? Det bästa är väll om folk helt enkelt inte blir varken sura eller arga över vad som uppfattas som småsaker? Man behöver inte veta vad utåtagerande människor tänker reagera heller. Det är ju oftast dagsform som tenderar att avgöra om de ska blir arga och skälla ut en eller om det är en "bra dag" och det är "inga problem". Jag uppfattar många runt omkring mig som är sk känslomänniskor (dvs släpper ut allt) som helt slumpartade. Vissa dagar reagerar de inte alls och nästa dag blir man utskälld för ungefär samma sak. Det beror ju såklart på att det deras känsloyttringar beror på hur de känner just då och det varierar. Så det är ju inte som att utåtagerande och konsekvent beteende på något sätt hänger ihop. Surhet är ju förövrigt och också en typ av ilska antagligen omvandlad till ett visst mått bitterhet.

Ja, jag hade i alla fall hellre föredragit att hon sa fall blev arg. Det är inte så lätt att gå och gissa varför ens syster nu är sur. Vad har man nu gjort för fel man inte vet om. Hur kan man lösa ett problem, som hon uppenbarligen tycker finns men som hon måste sura om istället, om det inte pratas om. Så om hon nu måste bli arg över små saker så bli arg, inte sur. Då vet jag var jag har henne och kan förklara och svara. Eller strunta i det.

 

[Lobelia]

Nu vet jag att frågan inte var riktad till mig, men tar mig friheten att svara ändå. Jag upplever att jag ibland FÅR energi av att bli arg, att jag på något sätt kan omvandla ilskan till energi, fokus och driv. De händelser som @Lobelia beskriver (två med häst, en med handboll) hade kunnat vara hämtade ur mitt liv - jag har haft flera sådana händelser där jag blivit arg och på något vis känt att jag behöver visa världen eller mig själv att jag VISST kan, vill eller vågar någonting och sedan har genomfört det mycket bättre än jag sannolikt skulle gjort utan ett visst mått av ilska som drivkraft. Och de tillfällena ger i alla fall mig en kick efteråt - en stor känsla av glädje och stolthet!

Och för att förtydliga - här handlar det inte alls om att få några utbrott och gapa och skrika, utan snarare om att använda ilskan som "bränsle" för att öka fokus och målmedvetenhet!

Precis så, känslor är halt okej, så länge man kan hantera dem, och visst kan de ge en kick och för min del bra minne av att jag lyckades.

Problemet är när man fastnar i känslorna och inte kan gå vidare och släppa dem.