Olika syn på ekonomi i en relation

[hundtant]

Viktigt att presentera det som "det här behöver jag för att må bra i vår relation" istället för "såhär tycker jag att man borde göra", så att du inte riskerar att låta överlägsen eller som att du hackar på honom. Han kanske inte tar det bra ändå till att börja med, men förhoppningsvis kan han acceptera det när han hunnit smälta det lite.

"Det här behöver jag för att må bra", det är ju vad alla parterapeuter rekommenderar. Men när det gäller den enes pengar? "Jag behöver att du sparar pengar för att jag ska må bra i vår relation", det funkar ju inte. Det låter bara som ett sätt att försöka linda in kravställningen.

Det andra du skriver, där tänker jag om att man t ex beslutar sig för att köpa hus tillsammans, då pratar man väl igenom hur man ser på behov av buffert, renoveringsbudget osv. Det måste vara en ömsesidig grej.

 

[tanten]

Partner har erbjudit sig att betala för mig men det kändes inte alltid okej. Jag har alltid velat ha min egen ekonomi.

Mina erfarenheter gör att jag aldrig mer skulle vilja dela ekonomi med nån.
Om ekonomin är knal hamnar den som tjänar minst gärna i kläm. Jag är ett levande exempel på det.

 

[Görel]

Mina erfarenheter gör att jag aldrig mer skulle vilja dela ekonomi med nån.
Om ekonomin är knal hamnar den som tjänar minst gärna i kläm. Jag är ett levande exempel på det.

Jag höll på att bli det innan jag kom till insikt.

 

[Palermo]

Problem kan ju uppstå om man vill göra saker tillsammans som en partner inte har råd med.
Jag har tidigare varit den i relationer som inte kunnat spara. Jag har då inte kunnat resa tillsammans eller ens gå ut och ta ett par öl helgen innan lön.
Partner har erbjudit sig att betala för mig men det kändes inte alltid okej. Jag har alltid velat ha min egen ekonomi.

Ja, så klart. Men då hade du väl inte haft resepengar undanstoppade som ensamstående heller? Jag tänker att livet inte är problemfritt. Att sluta vara Jag och bli halva Vi istället, är för min del inte lösningen.

 

[Palermo]

Jag har ingenting emot pargegga. Eller familjegegga, eller vad det nu kan vara för människogegga. Jag är mer för att leva ihop, och dela, människor emellan, än individualism. Personligen då.

Det är något annat. Leva ihop och dela, går ju i princip inte om man inte faktiskt är två (oavsett barn, barnen är man ju oundvikligen ganska symbiotisk med under några, i efterhand ganska få, år). Tänker jag.

 

[Palermo]

"Det här behöver jag för att må bra", det är ju vad alla parterapeuter rekommenderar. Men när det gäller den enes pengar? "Jag behöver att du sparar pengar för att jag ska må bra i vår relation", det funkar ju inte. Det låter bara som ett sätt att försöka linda in kravställningen.

Det andra du skriver, där tänker jag om att man t ex beslutar sig för att köpa hus tillsammans, då pratar man väl igenom hur man ser på behov av buffert, renoveringsbudget osv. Det måste vara en ömsesidig grej.

Så himla bra beskrivet! Däremot, "jag behöver att allt är helt gemensamt för att må bra", är på något vis rimligt att säga (det innehåller inte lika tydligt ett inlindat krav). Och huset, inklusive buffert för att pannan går sönder, kan ju vara en gemensam grej utan att allting är en relationsgegga. Huset är ju en sak, med ett värde på en marknad, och ganska lätt att se på som just det. (Till skillnad från barn.)

Sen tror jag helt enkelt inte att så perfekta relationer (människor) existerar i verkligheten att "allt är gemensamt" INTE påverkas av maktobalans, och då ser jag hellre att vi inte låtsas något annat. Här på buke är vi ju övervägande kvinnor, och kvinnor har ofta den lägre inkomsten i heteroförhållanden. Det påverkar ju rimligen hur man ser på den där maktobalansen.

 

[hundtant]

Problem kan ju uppstå om man vill göra saker tillsammans som en partner inte har råd med.
Jag har tidigare varit den i relationer som inte kunnat spara. Jag har då inte kunnat resa tillsammans eller ens gå ut och ta ett par öl helgen innan lön.
Partner har erbjudit sig att betala för mig men det kändes inte alltid okej. Jag har alltid velat ha min egen ekonomi.

Jag ser det som att det man inte har råd med, det gör man inte. Oavsett om man är tillsammans med nån eller inte. I min samborelation hade jag väldigt mycket mer inkomst än min partner, han insåg att han behövde spara ihop till sin del när vi reste. Och hade han inte gjort det så hade jag nog rest själv. (Han envisades hårdnackat med inte att låta mig betala en del åt honom)

 

[hundtant]

Så himla bra beskrivet! Däremot, "jag behöver att allt är helt gemensamt för att må bra", är på något vis rimligt att säga (det innehåller inte lika tydligt ett inlindat krav). Och huset, inklusive buffert för att pannan går sönder, kan ju vara en gemensam grej utan att allting är en relationsgegga. Huset är ju en sak, med ett värde på en marknad, och ganska lätt att se på som just det. (Till skillnad från barn.)

Sen tror jag helt enkelt inte att så perfekta relationer (människor) existerar i verkligheten att "allt är gemensamt" INTE påverkas av maktobalans, och då ser jag hellre att vi inte låtsas något annat. Här på buke är vi ju övervägande kvinnor, och kvinnor har ofta den lägre inkomsten i heteroförhållanden. Det påverkar ju rimligen hur man ser på den där maktobalansen.

Ja, jag tänker att stora ekonomiska beslut (t ex hus) helst är sådant som växer fram i relationen, inte att den ene säger att Nu vill jag att vi sätter oss ner och pratar om det här. Jag är dock inte målinriktad alls, så jag har passat bäst med såna som inte heller är det.

Men i ts fall verkar det ju inte gälla sådant, hon tar inte upp andra exempel än att hon oroar sig för hans pension.

 

[Palermo]

Ja, jag tänker att stora ekonomiska beslut (t ex hus) helst är sådant som växer fram i relationen, inte att den ene säger att Nu vill jag att vi sätter oss ner och pratar om det här. Jag är dock inte målinriktad alls, så jag har passat bäst med såna som inte heller är det.

Men i ts fall verkar det ju inte gälla sådant, hon tar inte upp andra exempel än att hon oroar sig för hans pension.

Nej, jag kan inte heller riktigt relatera. Om en sambo sa att det var dags att sätta sig ner och diskutera vårt framtida husköp, hade det för mitt vidkommande inte lett till att vi projekterade ett hus, för jag vill inte ha ett. Hur diskussionen sett ut efter det, är ju meningslöst att fantisera om, men jag hade inte låtit mig övertalas/övertygas av ekonomiska argument. Vill den andra ändå ha ett hus, står det hen naturligtvis fritt. Jag betraktar inte förhållandet som en bas för konsumtion, i första hand.

(För mig är ekonomi väldigt mycket begränsat till att lönen kommer in, jag betalar mina vanliga räkningar och lever mitt vanliga liv, och sen kommer en ny lön. Om jag hade tjänat hälften av vad jag gör, eller det dubbla, hade så klart det där vanliga livet sett lite olika ut. Det är inte så mycket att orda om.)

 

[hundtant]

Nej, jag kan inte heller riktigt relatera. Om en sambo sa att det var dags att sätta sig ner och diskutera vårt framtida husköp, hade det för mitt vidkommande inte lett till att vi projekterade ett hus, för jag vill inte ha ett. Hur diskussionen sett ut efter det, är ju meningslöst att fantisera om, men jag hade inte låtit mig övertalas/övertygas av ekonomiska argument. Vill den andra ändå ha ett hus, står det hen naturligtvis fritt. Jag betraktar inte förhållandet som en bas för konsumtion, i första hand.

(För mig är ekonomi väldigt mycket begränsat till att lönen kommer in, jag betalar mina vanliga räkningar och lever mitt vanliga liv, och sen kommer en ny lön. Om jag hade tjänat hälften av vad jag gör, eller det dubbla, hade så klart det där vanliga livet sett lite olika ut. Det är inte så mycket att orda om.)

Ja, när det gäller sådär stora saker är det nog bäst om man parar ihop sig med nån med ungefär samma syn. Visar det sig tidigt att den ena vill ha en gård i framtiden och den andre älskar storstadspuls så passar man nog inte så bra ihop.

 

[Enya]

Jag har ingenting emot pargegga. Eller familjegegga, eller vad det nu kan vara för människogegga. Jag är mer för att leva ihop, och dela, människor emellan, än individualism. Personligen då.

Som en fortsättning på ditt inlägg.

Jag har inget emot att leva ihop med gemensam ekonomi om det är en person som har samma syn på livet och sparandet och allt det där som jag. Hade det varit en person med andra mål så hade det varit egen ekonomi att föredra, så jag kan se att båda delarna har sina platser beroende på hur man är som person och hur ens partner är.

Att jag inte vill- eller kan, pensionsspara betyder inte att jag inte hade bidragit med en sparbuffert i ett gemensamt boende som i TS fall om det vore så vi beslutat oss att bo, men att spara bara för sparandet skull är inte min grej. Man kan dö i morgon. Jag lever hellre i dag och sparar i så fall till det jag ser framför mig än det som kanske eventuellt kommer 40 år fram. Det betyder inte att jag i så fall tänker leva på partner som pensionär och låta hen betala när vi går ut och äter eller reser eller liknande utan bara- ät själv, res själv, mitt intresse är inte där, om det sker så pass ofta att jag inte kan spara lite grann till det allt eftersom.

För mig handlar det faktiskt om respekt åt båda hållen. Man är inte en sämre människa för att man inte sparar nämnvärt. Man är inte en sämre människa för att man inte pensionssparar. Eller för att man inte går ut och äter eller reser och ser det som intressant stup i kvarten. Kan man leva ihop trots olikheterna så fine, men de behöver trots allt respekteras tycker jag.

 

[Palermo]

Ja, när det gäller sådär stora saker är det nog bäst om man parar ihop sig med nån med ungefär samma syn. Visar det sig tidigt att den ena vill ha en gård i framtiden och den andre älskar storstadspuls så passar man nog inte så bra ihop.

Ja, när man ser den typen av olikheter verkar det vara sällsynt att parterna kommer fram till att särbo är lösningen. (Båda verkar ju också önska sig bostäder som ofta är svåra att klara på en inkomst.)

 

[Inte_Ung]

"Det här behöver jag för att må bra", det är ju vad alla parterapeuter rekommenderar. Men när det gäller den enes pengar? "

Jag tycker att kravet att "Jag inte i framtiden skall behöva täcka upp för dina dåliga val."
Är fullt rimligt.

 

[Unafraid]

Jag tycker att kravet att "Jag inte i framtiden skall behöva täcka upp för dina dåliga val."
Är fullt rimligt.

Den meningen kommer inte leda till någon trevlig och konstruktiv diskussion skulle jag gissa.

 

[Inte_Ung]

Den meningen kommer inte leda till någon trevlig och konstruktiv diskussion skulle jag gissa.

Om det blir så är det inte en relation för mig.
Och då får det vara så.
Inte en relation för mig då.

Jag lever nämnligen hellre ensam än att riskera att behöva täcka upp för någon som gör dåliga val mitt framför mina ögon.
Det skulle skava alldeles mycket för mig att ha det så.

 

[Inte_Ung]

För mig är ekonomi väldigt mycket begränsat till att lönen kommer in, jag betalar mina vanliga räkningar och lever mitt vanliga liv, och sen kommer en ny lön.

Så skulle inte jag klara av att leva.
För mig så skulle den sortens liv kännas väldigt torftigt.

Jag behöver skapa någon sorts mervärde där mitt liv blir bättre med tiden.
Annars så skulle min själ skrumpna ihop och dö.

Man behöver nog inse att alla människor inte är kompatibla.

 

[hundtant]

Jag tycker att kravet att "Jag inte i framtiden skall behöva täcka upp för dina dåliga val."
Är fullt rimligt.

Jag har alltid utgått från att jag inte ska täcka upp för någon annan, och att ingen annan ska täcka upp för mig.

 

[Bulldoozer]

Jag behöver hjälp med hur jag ska bemöta min sambo gällande pengar. Vi har separat ekonomi.

Han har ett helt vanligt knegarjobb med helt okej lön - men han har inte en enda krona sparad. Han lever upp alla pengar, har han pengar över så köper han saker Till detta tillkommer även nästa grej: han har precis börjat jobba i Sverige efter strax över 10 år utomlands = han har ingen pension heller 40 år gammal!

Jag blir lite orolig av att han är så ”efter” mig (jobbat i 20 år, har sparande, har bostadsrätt). Jag är rädd att jag kommer behöva försörja honom när vi är pensionärer

Problemet är att han tar ALLT som kritik (dåligt självförtroende), dvs även om jag utgår ifrån att JAG känner mig lite stressad av det - så kommer han troligtvis vända det till att jag hackar på honom Men jag kanske är orimlig…? Är jag orimlig?

Jag vill bara att han börjar spara några tusen varje månad i stället för att köpa tex tröjor för pengarna. Jag har erbjudit mig att hjälpa honom starta upp ett fondsparande men det gav inget.

Jag ser inte problemet?
Ni är sambos med separat ekonomi så fortsätter ni så är det inget som egentligen rör dig?
Jättemycket hinner hända innan pension tänker jag, ni kanske inte ens är tillsammans då, eller så dör en av er knall och fall innan pensionsdagen eller så har han lyckats ta sig upp i karriären och har helt andra förmåner och förutsättningar.

Jag skulle inte orka oroa mig så långt i förväg eller göra det till min agenda att tjata på min partner att spara. Är gift och då är situationen annorlunda, min man sparar noll och intet men jag ser till att vi har ett sparande + att jag försöker se till att jag själv har ett sparande inför pensionen. I vårt fall är situationen omvänd, eftersom min man har betydligt högre lön, betydligt bättre tjänstesparande och förmåner så kommer han ha betydligt bättre pension även utan eget sparande. Dessutom är han delägare i firman och kommer få avkastning där samt att han antagligen kommer kunna få en nätt summa om han säljer sin andel.
Trots att jag jobbat betydligt mer än honom, ofta två jobb, så mer än 100% stor del av mitt yrkesliv, så kommer min pension vara askass..

Jag försöker se till att vi har buffert, att jag själv har lite att ta av och slipper bli fattigpensionär och checkar nån gång ibland in om maken kört igång nåt sparande men är helt okej med att han inte har det. Han är okej med att han betalar mestadels av våra omkostnader och jag lägger pengar åt sidan åt både oss och mig.
Sen kan ju allt fortfarande hända, nån av oss blir sjuk, vi skiljer oss, hans firma går i konkurs, jag blir arbetslös osv osv. Så det känns onödigt att oroa sig allt för mycket i förväg eller göra det till nåt man blir osams kring.

 

[Mineur]

"Det här behöver jag för att må bra", det är ju vad alla parterapeuter rekommenderar. Men när det gäller den enes pengar? "Jag behöver att du sparar pengar för att jag ska må bra i vår relation", det funkar ju inte. Det låter bara som ett sätt att försöka linda in kravställningen.

Det andra du skriver, där tänker jag om att man t ex beslutar sig för att köpa hus tillsammans, då pratar man väl igenom hur man ser på behov av buffert, renoveringsbudget osv. Det måste vara en ömsesidig grej.

Se där, då har jag kanske varit parterapeut i ett tidigare liv!

Om "Jag behöver att du sparar pengar för att jag ska må bra i vår relation" sammanfattar din tolkning av det jag skrev så har jag uttryckt mig otydligt. Som jag skrev så skulle jag akta mig noga för att lägga mig i t.ex. pensionssparandet eftersom jag inte har med det att göra, lika lite som jag har att göra med huruvida min partner lägger sina pengar på kläder eller datorspel när de grundläggande utgifterna är betalda - det är hens pengar.

Däremot ser jag inget fel i att kräva att båda parter bidrar till hushållet på ett jämlikt sätt - och i det inkluderar jag en buffert (som det då alltså behöver sparas ihop till) för att lösa div. kriser. Det är ju en bostadskostnad det också, när man valt att bo tillsammans i en bostadsform där man själv ansvarar för reparationer och renoveringar när behov uppstår. TS sambo har ju valt att flytta in i en sådan bostadsform med henne, då känns det för mig väldigt orättvist om TS ska behöva stå för kostnaden av t.ex. en ny TV eller diskmaskin on den förra går sönder och sambon inte har några pengar kvar. Eller om räntan skulle gå upp, föreningens avgift skulle öka, osv. Visst skulle man kunna lösa det genom att sambon blir skyldig TS hälften av pengarna tillsvidare men jag ser inte hur det skulle vara bättre?

Ditt sista stycke ser jag inte riktigt hur det motsäger det jag skrev? Jag tycker också att det ska vara ömsesidigt och det måste ju innebära att den ena parten kan initiativ till en sådan diskussion ifall det är viktigt för hen? I det här fallet är det ju redan läge att diskutera just buffert eftersom TS sambo som sagt flyttat in med henne i en bostadsform där en sådan är ytterst relevant.

Jag menar alltså bara att man ska ha en öppen konversation för att etablera var respektive part står när det gäller eventuella större inköp i framtiden - inköp som de allra flesta behöver spara ihop till och inte bara kan ta från en löning till en annan. Vill båda parter åka på en större resa tillsammans eller köpa bil nästa år kan det vara vettigt att prata om hur det hela ska finansiseras och där får man komma fram till något som fungerar för båda. Har man inga sådana mål eller behov är det ju en icke-fråga och då kan man återgå till "business as usual" fram till att ett sådant behov uppstår hos någon av parterna.

 

[MidnightSoul]

Jag behöver hjälp med hur jag ska bemöta min sambo gällande pengar. Vi har separat ekonomi.

Han har ett helt vanligt knegarjobb med helt okej lön - men han har inte en enda krona sparad. Han lever upp alla pengar, har han pengar över så köper han saker Till detta tillkommer även nästa grej: han har precis börjat jobba i Sverige efter strax över 10 år utomlands = han har ingen pension heller 40 år gammal!

Jag blir lite orolig av att han är så ”efter” mig (jobbat i 20 år, har sparande, har bostadsrätt). Jag är rädd att jag kommer behöva försörja honom när vi är pensionärer

Problemet är att han tar ALLT som kritik (dåligt självförtroende), dvs även om jag utgår ifrån att JAG känner mig lite stressad av det - så kommer han troligtvis vända det till att jag hackar på honom Men jag kanske är orimlig…? Är jag orimlig?

Jag vill bara att han börjar spara några tusen varje månad i stället för att köpa tex tröjor för pengarna. Jag har erbjudit mig att hjälpa honom starta upp ett fondsparande men det gav inget.

Boendet är något som du äger i eran situation. Iochmed att han bara betalar halva avgiften förväntar han sig att ha något att säga till om vid renoveringar? Kommer han bidra till renoveringar och om nånting går sönder?

Jag började pensionsspara vid 36-37. Jag diskuterar pensions spar med min mor till och med. Annars brukar vi inte diskutera ekonomi särskilt ofta. Ser inget konstigt med det, det handlar om att hon vill att jag ska ha ett vettigt liv när jag pensionerar mig. Hade inte ekonomi för det innan.

Jag förstår varför du stör dig. Skulle nog känna samma. Jag vill kunna äta ute som exempel en del när jag blir äldre och kunna äta vad jag vill. Då vill jag inte behöva täcka upp någon annans kostnader konstant för att vi ska kunna göra det. Turas om vid behov, det är sånt man gör. Men konstant, nej tack.