Nu var ju denna frågan inte riktad till mig, men jag svarar hur jag tänker för jag tänker ungefär likadant som
@Grazing.
Detta med att träffa någon man är släkt med är väl ett dilemma som är pratat och diskuterat många gånger, till och med Skilda Världar handlade ju om detta. Vet man inte om att personen finns så är det ju som att träffa vilken kille som helst, där rår man ju inte för att man bli attraherad, och kanske till och med går hem och tänker att det var ett härligt ONS. Men det är ju en kriminell handling just nu, även om kanske ingen hade blivit straffad just här. Att däremot bli tillsammans med en person man vuxit upp med inom familjen och ha en relation med denna är på ett psykologiskt plan problematiskt, eftersom det ju ändå är tabubelagt.
Och detta med inavelsproblematiken. En gång är liksom ingen gång. Men börjar man i generationer gifta sig med släkten blir det ju värre. Den forskningen som finns visar väl att obesläktade föräldrar har 2% risk att få barn med missbildningar, men närbesläktade ligger på 4-6% beroende på inavelsgrad. Argumentet att det är risk för att avkommorna blir missbildade håller inte riktigt heller, eftersom vi inte förbjuder kvinnor över 40 år att skaffa barn, trots att vi vet att riskerna där är förhöjda. Vad är skillnaden?