Detta med att komma objuden.
Vad har ni som ogillar när folk kommer oanmälda för viktigare saker i era liv än era vänner, släkt, nära och kära? Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta en timme eller två?
Hos mig är folk välkomna jämt. Dygnet runt om det är så. Vad har jag om jag inte har mina vänner? Vad har jag om ingen vill umgås med mig? Ska jag sitta själv på min gård och uggla?
Nä, tack och lov har jag vänner som vill umgås med mig! Det är jag faktiskt innerligt tacksam för. Jag har ett stort socialt kontaktnät som jag fullkomligt älskar.
Och kommer man mitt i någonting får man glatt vara den som sätter på kaffet och fixar, eller hjälpa till tills jag är klar och kan göra det själv.
Menar du på riktigt att mina nära och kära skulle vara mindre värda för mig för att jag inte vill att de kommer förbi i tid och otid? Så är det inte!
Det finns inget viktigare för mig än människorna i mitt liv som faktiskt bryr sig och står mig nära, och som jag bryr mig om. Hade någon av dem verkligen behövt mig, varit i kris, haft en riktigt dålig dag, behövt hjälp med något akut, då är det ingen tvekan om att jag hade släppt allt direkt, även mitt jobb. Men för att jag ska kunna göra det måste jag också vara trygg i att när det inte är kris så får jag ta tag i de saker som måste göras; jobb, hus, djur, trädgård, ärenden, träning, vila, whatever, som behövs för att jag ska må bra och ha ett fungerande liv. Om inte jag mår bra kan jag ju inte vara där för mina vänner.
Mina vänner är viktiga, men är en god vän verkligen den som kommer förbi oinbjuden och vill HA av mig, min tid, min fika, min energi, eller är en god vän den som vill GE, ge mig tid, energi, fika, kärlek? Och om en verkligen vill ge, och inte ta, då ser jag inte hur en kan komma förbi utan någon förvarning och tro att det inte på något sätt är att ta, även om jag är generös och gärna ger.
Det finns såklart de av mina nära som faktiskt kan vara hos mig utan att störa alls, som inte ens skulle störa mitt jobb - men även då blir det ett avbrott när de kommer, och en liten, liten stress i mig som säger ”de är här, de behöver dig, varför ska de vänta?” Så generös är jag, att jag alltid vill sätta andra först, och därför måste jag också vara extra rädd om den tid jag har för mig själv. Annars tar jag slut fort i min kärlek till andra.
Samtidigt så ser jag syrran som bor i lägenhet och den där spontana "stanna till och prata" kanske snarare sker om man möts på gatan, man svänger liksom inte förbi en lägenhet. 
Maken jobbar 6-16, jag jobbar varierat och en del hemifrån. Kvällar och helger renoverar vi. Jag tränar hunden, maken spelar golf och vi är båda ledare i en förening så vintersäsongen har vi träning två dagar i veckan. 
