Skillnader och likheter mellan psykiatriska diagnoser

[Problematisk]

Nej, själva diagnoskriterierna är inte andra.
De grundläggande autistiska svårigheterna visar sig på så olika sätt hos olika individer när det kommer till det rent praktiska. Beroende på hur de samverkar med ens personliga egenskaper i övrigt, vad som "döljs" av att man har utvecklat olika kompensationsstrategier eller sekundära psykiska problem osv. Så mycket handlar om vad man ska titta efter för att se tecknen som visar om man fyller diagnoskriterierna. Dessa konkreta yttre tecknen är ofta annorlunda om du är högfungerande och/eller kvinna.

Det är inte olika, dock har jag hört att det kan vara svårare att upptäcka hos tjejer/kvinnor av olika anledningar och därför kan missas.

'man' har börjat se att kvinnor och män har autism på samma sätt, men det visar sig på väldigt olika symptom. Kvinnor tenderar att ha bredare specialintressen som dessutom inte är lika uppslukande som för männen. Kvinnor 'maskar' också och lär sig sociala regler och minspel osv. Från början var ju ett kriterie för autism att man var just kille, för att samma problematik kunde inte ses hos tjejer. Idag vet vi, tack o lov, annorlunda.

Om det finns åtkomstbart någonstans vet jag inte, utan detta är vad jag själv hört i vården samt under föreläsningar och dylikt. Men någonstans måste det finnas nerskrivet tycker jag.

Tack för era svar! Det där har jag ju hört förr, minns jag nu när jag läser det. Har till och med läst en bok av en tjej med autism/asperger, efter tips här på buke, som var en ögonöppnare

 

[Magiana]

Alla tycks hela tiden förutsätta att jag kommer att få hjälp. Det tror inte jag.

 

[escodobe]

Och behandlaren kommer behandla mig som mindre vetande.

Nej. Varför skulle dom göra det?

 

[tuaphua]

Alla tycks hela tiden förutsätta att jag kommer att få hjälp. Det tror inte jag.

Jag förstår att det känns hopplöst nu och att du känner dig sviken och dumpad av vården. Men jag tror och hoppas du kommer få hjälp. Om du inte får det finns det ju folk här som erbjudit sig strida för att du ska få det. Så om du bara låter folk hjälpa dig tror jag absolut du kan få hjälp att må bättre.
Du är inte helt ensam på så vis. Även om det inte är en nära kontakt irl sas så finns det ju folk här för dig.

 

[Monsterliter]

Hej Magiana!

Nu har det gått över 15 år sedan jag fick min första diagnos, depression. Denna ändrades sedan till bipolär 2 och sedan tillkom även panikångestsyndrom. Och sedan ska vi inte tala om den förjävliga mängd fysiska krämpor som de flesta inom sjukvården kommit fram till härrör från mitt skraltiga psyke.

De första åren av psykdiagnoser och kontakt med sjukvården var fruktansvärt jobbiga för mig. ALLT orsakade rejäl ångest, allt från att träffa psykolog till att ta blodprov eller kolla upp inflammation i handleden. Jag bröt ihop efter varje tillfälle och det enda sättet för mig var att dricka alkohol då det fungerade som lugnande för mig. Inget jag rekommenderar, men jag vill bara göra tydligt hur jobbigt jag tyckte all kontakt med sjukvården var. Jag pallade knappt med det.

I mitt eget fall handlade det om mina egna destruktiva tankegångar, att jag kände mig så värdelös att jag inte fattade varför samhället brydde sig om en skit som mig. Jag utgår inte att det är så för dig. Jag hade ett enormt stöd i min man som accepterade att jag gång på gång på gång bröt ihop efter något så enkelt som ett blodprov. Jag hoppas innerligt att du också har/kan skaffa dig någon som du känner är på din sida! Det kan vara någon på nätet, en barndomskompis, en psykolog, en präst, whatever. Du ska inte behöva gå igenom det du gör ensam, särskilt om du inte får stöd av din familj.

Jag fick jättemycket och hjälp av sjukvården, psykolog, sjukgymnast, bra läkare som tog min fysiska problem på allvar osv. Det FINNS bra hjälp att få. Du verkar ha haft en extrem otur. Eller så kanske du inte riktigt varit riktigt mottaglig för den som erbjudits? Jag var det INTE i början, men sakta men säkert började jag faktiskt se vitsen med att gå till en psykolog, gå på träffar, lyssna på vad läkarna pratade om.

Det tog mig också lång tid att acceptera min diagnos. Men de mediciner och hjälp jag har fått har betytt enormt mycket för mig och sett ut ett längre perspektiv så har de ändrat mitt liv totalt. Från att vara ständigt långtidssjukskriven så jobbar jag nu 100%. Även om min sjukdom gör sig påmind varje dag så funkar livet och jag ser mig som "nästan normal" (detta är mitt uttryck som jag har för att beteckna mig själv, det här med vad 'normal' skulle vara är en helt annan diskussion). Jag kan fortfarande bli bitter över att mitt liv hela tiden ska vara så krångligt, att jag måste hålla på med en massa mediciner, gå på årlig undersökning på psyket, alltid ha lugnande i närheten ifall jag skulle få en panikångestattack, ta blodprov 4 ggr/år osv. Jag måste hålla koll på mitt psyke på ett sätt som tex min man inte alls behöver göra. Det kan göra mig så avundsjuk - fortfarande, efter 15 år.

Kontentan i denna långa harang är att jag, som hade stora problem att acceptera en psykisk diagnos, fick massor av bra hjälp och jag kan utan problem säga att det räddade livet på mig. Jag vill bara att du ska veta att det FINNS bra hjälp. Håll ut och kämpa vidare!

 

[Saeta]

Jag har aldrig tänkt tanken att någon skulle följa med. Dessutom har jag ingen aning om vem det skulle vara.

Psykologen idiotförklarade mig i det ögonblicket han kommenterade boendet. Jag trivs med huset och grannarna, men inte orten som är halvdöd.

Men skit i psykologen. Det verkar ändå inte vara någon du träffar längre? Eller varför är hans åsikter så viktiga?

Och behandlaren kommer behandla mig som mindre vetande.

Varför? Och vad menar du med mindre vetande? Det är ju inte så att något förändras bara för att du får en diagnos på pappret. För du hade ju diagnosen innan du fick den också, bara att det inte stod på något papper.

 

[Grazing]

Alla tycks hela tiden förutsätta att jag kommer att få hjälp. Det tror inte jag.

Vad är alternativet att tro då? Man måste ju tro på att det finns hjälp om det behövs hjälp och det finns hjälp om man är lite öppen för saker och ting och inte så snabbt förkastar allt.

Alternativet är ju att må dåligt helt enkelt och ha ett kämpigt liv. Och visst är det okej om man vill också, men många får hjälp och det finns hjälp. Dock måste man vilja ha den.

 

[Grazing]

Psykologen idiotförklarade mig i det ögonblicket han kommenterade boendet. Jag trivs med huset och grannarna, men inte orten som är halvdöd.

Psykologen tyckte att det är för komplicerat och krävande att bo i hus och att jag därför ska bo i lägenhet för det är enklare. Själv har jag ingen aning om vad man gör i en lägenhet. Sitter och glor? Jag kommer dö tristessdöden. Och så kommer jag bli irriterad på grannarna. M.m.

Men alltså, var det orden som psykologen sa eller är det så du tolkade det? Jag kan förstå om psykologen menade på att hus osv kanske är för mycket att rå om ifall inte orken finns. Det är inte att idiotförklara någon, det är många som flyttar från hus för att dom inte orkar med all skötsel som krävs och vill ha det enklare, det är inget konstigt med det. Att bo enklare och inte ha kraven som hus kräver kan göra att det blir mera energi till annat i livet.

Min mamma sålde sitt hus och flyttade till lägenhet men skaffade en koloniträdgård då hon fortfarande ville hålla på med plantering osv, det finns många alternativ.

 

[Magiana]

Jag förstår att det känns hopplöst nu och att du känner dig sviken och dumpad av vården. Men jag tror och hoppas du kommer få hjälp. Om du inte får det finns det ju folk här som erbjudit sig strida för att du ska få det. Så om du bara låter folk hjälpa dig tror jag absolut du kan få hjälp att må bättre.
Du är inte helt ensam på så vis. Även om det inte är en nära kontakt irl sas så finns det ju folk här för dig.

Det känns helt främmande att någon skulle vilja mig väl. Inte på sikt i alla fall.

Hej Magiana!

Nu har det gått över 15 år sedan jag fick min första diagnos, depression. Denna ändrades sedan till bipolär 2 och sedan tillkom även panikångestsyndrom. Och sedan ska vi inte tala om den förjävliga mängd fysiska krämpor som de flesta inom sjukvården kommit fram till härrör från mitt skraltiga psyke.

De första åren av psykdiagnoser och kontakt med sjukvården var fruktansvärt jobbiga för mig. ALLT orsakade rejäl ångest, allt från att träffa psykolog till att ta blodprov eller kolla upp inflammation i handleden. Jag bröt ihop efter varje tillfälle och det enda sättet för mig var att dricka alkohol då det fungerade som lugnande för mig. Inget jag rekommenderar, men jag vill bara göra tydligt hur jobbigt jag tyckte all kontakt med sjukvården var. Jag pallade knappt med det.

I mitt eget fall handlade det om mina egna destruktiva tankegångar, att jag kände mig så värdelös att jag inte fattade varför samhället brydde sig om en skit som mig. Jag utgår inte att det är så för dig. Jag hade ett enormt stöd i min man som accepterade att jag gång på gång på gång bröt ihop efter något så enkelt som ett blodprov. Jag hoppas innerligt att du också har/kan skaffa dig någon som du känner är på din sida! Det kan vara någon på nätet, en barndomskompis, en psykolog, en präst, whatever. Du ska inte behöva gå igenom det du gör ensam, särskilt om du inte får stöd av din familj.

Jag fick jättemycket och hjälp av sjukvården, psykolog, sjukgymnast, bra läkare som tog min fysiska problem på allvar osv. Det FINNS bra hjälp att få. Du verkar ha haft en extrem otur. Eller så kanske du inte riktigt varit riktigt mottaglig för den som erbjudits? Jag var det INTE i början, men sakta men säkert började jag faktiskt se vitsen med att gå till en psykolog, gå på träffar, lyssna på vad läkarna pratade om.

Det tog mig också lång tid att acceptera min diagnos. Men de mediciner och hjälp jag har fått har betytt enormt mycket för mig och sett ut ett längre perspektiv så har de ändrat mitt liv totalt. Från att vara ständigt långtidssjukskriven så jobbar jag nu 100%. Även om min sjukdom gör sig påmind varje dag så funkar livet och jag ser mig som "nästan normal" (detta är mitt uttryck som jag har för att beteckna mig själv, det här med vad 'normal' skulle vara är en helt annan diskussion). Jag kan fortfarande bli bitter över att mitt liv hela tiden ska vara så krångligt, att jag måste hålla på med en massa mediciner, gå på årlig undersökning på psyket, alltid ha lugnande i närheten ifall jag skulle få en panikångestattack, ta blodprov 4 ggr/år osv. Jag måste hålla koll på mitt psyke på ett sätt som tex min man inte alls behöver göra. Det kan göra mig så avundsjuk - fortfarande, efter 15 år.

Kontentan i denna långa harang är att jag, som hade stora problem att acceptera en psykisk diagnos, fick massor av bra hjälp och jag kan utan problem säga att det räddade livet på mig. Jag vill bara att du ska veta att det FINNS bra hjälp. Håll ut och kämpa vidare!

Jag har många års erfarenhet av psykisk sjukdom och vården. Men jag har aldrig fått fungerande hjälp. I stället botade jag min panikångest på egen hand. Det tog 27 år men några av dessa år fungerade jag hyfsat.

Den sista psykiatern jag hade ville förtidspensionera mig.

 

[monster1]

Alla tycks hela tiden förutsätta att jag kommer att få hjälp. Det tror inte jag.

Hela poängen med att söka hjälp är ju att få hjälp. En liten del av dig måste ju ändå tro att det finns hjälp att få eftersom du kämpar på.

Du kan ju även be din behandlare att inte berätta om diagnosen för dig när de väl satt en diagnos så de vet vad som ska behandlas. Det är ju egentligen enda poängen med att diagnostisera något att kunna ge den rätt behandling. Mycket av dina tankar kring det här tror jag är en del av ditt mående snarare än sanningar. Sjukdomen/måendet lurar hjärnan och säger att inget går, de kommer nedvärdera dig etc etc. Det är inte sant, det finns massor därute som vill hjälpa dig som ser att du är ytterstkompetent och gör massor av bra saker. Men att du haft det tufft och mår dåligt och därför behöver lite hjälp. Hjälp som får dig att må bättre.

 

[Magiana]

Men alltså, var det orden som psykologen sa eller är det så du tolkade det? Jag kan förstå om psykologen menade på att hus osv kanske är för mycket att rå om ifall inte orken finns. Det är inte att idiotförklara någon, det är många som flyttar från hus för att dom inte orkar med all skötsel som krävs och vill ha det enklare, det är inget konstigt med det. Att bo enklare och inte ha kraven som hus kräver kan göra att det blir mera energi till annat i livet.

Min mamma sålde sitt hus och flyttade till lägenhet men skaffade en koloniträdgård då hon fortfarande ville hålla på med plantering osv, det finns många alternativ.

Nej, han menade att jag var funktionshindrad och att det var för svårt och komplicerat för mig att bo i hus.

 

[monster1]

Nej, han menade att jag var funktionshindrad och att det var för svårt och komplicerat för mig att bo i hus.

Sa han det?

 

[Grazing]

Nej, han menade att jag var funktionshindrad och att det var för svårt och komplicerat för mig att bo i hus.

Men, sa han att han menade det? Dom orden, att du var funktionshindrad och att det var för svårt för dig att bo i hus? Så konstaterande och utan att känna dig? Känns som att det är din tolkning av det. Som sagt, det är lätt att missförstå och tolka saker fel om man inte mår bra. Ibland är det bra att inte vara för snabb i sitt sätt att tolka saker och ting.

 

[tanten]

Men, sa han att han menade det? Dom orden, att du var funktionshindrad och att det var för svårt för dig att bo i hus? Så konstaterande och utan att känna dig? Känns som att det är din tolkning av det. Som sagt, det är lätt att missförstå och tolka saker fel om man inte mår bra. Ibland är det bra att inte vara för snabb i sitt sätt att tolka saker och ting.

Vi har haft en konsult på jobbet. En av de saker som hn betonade var att inte tolka vad andra säger utan att ta emot neutralt.

Vi människor är snabba att tolka. Jag är sån. Vill gärna snabbtolka andra människor till att vilja mig illa.
Det var nyttiga övningar vi gjorde. Bara höra exakt vad som sades utan att lägga till egna värderingar.

Skitsvårt men nyttigt.

 

[tuaphua]

Det känns helt främmande att någon skulle vilja mig väl. Inte på sikt i alla fall.


Jag har många års erfarenhet av psykisk sjukdom och vården. Men jag har aldrig fått fungerande hjälp. I stället botade jag min panikångest på egen hand. Det tog 27 år men några av dessa år fungerade jag hyfsat.

Den sista psykiatern jag hade ville förtidspensionera mig.

Men varför skulle folk inte vilja dig väl? Du har väl inte gett folk skäl att tycka illa om dig?
Du är väl varken elak, ego, oärlig eller ett as rakt av? Du verkar väl snarare vara omtänksam, ärlig, bussig etc?

Varför skulle folk vilja såra dig? Det är orimligt!
Sen att vissa har uppfört sig illa mot dig säger inget om dig som person. Alla har vi behandlats som skit av någon i livet, vissa mer än andra. Och det gör extra ont när det är familj eller folk vi tycker om.
Men det betyder inte att du är mindre värd eller svårare att tycka om etc. Att andra uppför sig som as ligger hos dem, inte hos dig.

Och hur andra har varit betyder inte att alla andra kommer vara likadana. Det vet du ju.. Men iom att du oftare tänker och känner det motsatta blir ju det mer sant för dig. Därför vill jag banka in det motsatta. Även om jag tjatar om saker du rent intellektuellt vet. För du är elak mot dig själv utan fog.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, han menade att jag var funktionshindrad och att det var för svårt och komplicerat för mig att bo i hus.

Magiana, med all kärlek i världen: du MÅSTE släppa det där nu. Seriöst. Släpp det! Du drar upp det gång på gång, bara skit i det. Vi behöver inte ens dividera om vad han faktiskt sa eller menade, bara släpp det. Gå vidare!

 

[Monsterliter]

Magiana, jag menar inte, obs INTE, att du på något sätt gjort fel men hur ställer du dig till tanken på att din egen tolkning av dina möten med sjukvården är en del av din problembild? Att ditt sätt att uppfatta vissa situationer är en del av de problem du brottas med? Så var det absolut för mig!

 

[Magiana]

Hela poängen med att söka hjälp är ju att få hjälp. En liten del av dig måste ju ändå tro att det finns hjälp att få eftersom du kämpar på.

Du kan ju även be din behandlare att inte berätta om diagnosen för dig när de väl satt en diagnos så de vet vad som ska behandlas. Det är ju egentligen enda poängen med att diagnostisera något att kunna ge den rätt behandling. Mycket av dina tankar kring det här tror jag är en del av ditt mående snarare än sanningar. Sjukdomen/måendet lurar hjärnan och säger att inget går, de kommer nedvärdera dig etc etc. Det är inte sant, det finns massor därute som vill hjälpa dig som ser att du är ytterstkompetent och gör massor av bra saker. Men att du haft det tufft och mår dåligt och därför behöver lite hjälp. Hjälp som får dig att må bättre.

Jag har kämpat för att få hjälp förut nen inte fått det. När jag återinsjuknade i panikångest för en massa år sedan gick jag till vården och trodde jag skulle bli utredd och sedan få hjälp och vård. Det var naivt att tro det visade det sig. Jag fick medicin och "övertalningsterapi", d.v.s. en gång i månaden var det en som försökte övertyga mig om att det inte var farligt att gå i centrum. För att bevisa det fick jag sällskap av en person från mottagningen som följde med till centrum men som inte hade någon terapeutisk roll. Givetvis fungerade inte detta och läkaren som gett mig terapin slutade och jag blev lämnad i sticket.

Jag mådde fortfarande dåligt, dels av panikångesten men också rent allmänt, så jag sökte hjälp igen. Denna gång gjordes en rorchach-test. Det testet är ganska så omstritt, men det visste jag inte då. Efter testet fick jag komma till mottagningen och få svar på vad testet gett. Jag minns inte så mycket av vad de sa mer än att jag ansågs ha hög logisk förmåga. Det nämndes ingenting om någon diagnos. Sedan lämnades jag därhän. Ingen uppföljning, ingen vård. Ett år senare behövde jag ansöka om tidsbegränsad sjukersättning igen och fick då papper från FK. Där stod att psykvården trodde att jag kunde ha en borderline personlighetsstörning. (Detta ändrades sedan till att jag var gravt personlighetsstörd). Jag ringde då till min dåvarande psykiater (som jag aldrig träffade personligen. Han skrev bara ut medicin till mig.) Jag ville bl.a. veta vad en personlighetsstörning var och på vilka grunder jag ansågs ha det. Han sa då bara att "du har en personlighetsstörning och det är ingen som kommer att ändra på det. Du ska vara glad att du bara fick den diagnosen och ingen tyngre diagnos." Jag kände mig bara idiotförklarad och fick såklart ingen hjälp heller. (Jag kände mig som ett hopplöst psykfall, som inte var värd något.)

Fem (!) ÅR efter mitt insjuknande, fick jag kbt. Jag fick lära mig att ta mig i kragen helt enkelt. Det var i alla fall så jag uppfattade det. Det funkade lite ett kort tag men jag blev snabbt sämre igen när psykiatern tyckte jag var redo för arbetslivet och inte ville förlänga min sjukersättning. Vid den tidpunkten arbetstränade jag några timmar i veckan och tanken att behöva gå till arbetsförmedlingen och söka jobb gav mig sådan ångest att jag kraschade igen.

Så jag har inte så god erfarenhet av vården. Jag har bett om hjälp, men inte fått det. Men som vanligt, det här handlar ju om mig. Då blir det så här. Det här är det jag förväntar mig.

Sa han det?

Ja, precis som han även sa att jag föredrar att umgås med äldre personer och är lillgammal (men det förnekade han senare).

Om jag nu hela tiden sitter och missförstår honom så är han ju jävligt kass på att uttrycka sig, eftersom jag inte upplevt att jag haft problem med missförstånd med andra på det här sättet.

Men varför skulle folk inte vilja dig väl? Du har väl inte gett folk skäl att tycka illa om dig?
Du är väl varken elak, ego, oärlig eller ett as rakt av? Du verkar väl snarare vara omtänksam, ärlig, bussig etc?

Varför skulle folk vilja såra dig? Det är orimligt!
Sen att vissa har uppfört sig illa mot dig säger inget om dig som person. Alla har vi behandlats som skit av någon i livet, vissa mer än andra. Och det gör extra ont när det är familj eller folk vi tycker om.
Men det betyder inte att du är mindre värd eller svårare att tycka om etc. Att andra uppför sig som as ligger hos dem, inte hos dig.

Och hur andra har varit betyder inte att alla andra kommer vara likadana. Det vet du ju.. Men iom att du oftare tänker och känner det motsatta blir ju det mer sant för dig. Därför vill jag banka in det motsatta. Även om jag tjatar om saker du rent intellektuellt vet. För du är elak mot dig själv utan fog.

Jag saknar helt enkelt erfarenhet av att folk vill mig väl. Jag vet inte hur det känns att vara omtyckt eller respekterad. Däremot vet jag mycket väl hur det känns att bli avvisad, att inte duga.

Magiana, jag menar inte, obs INTE, att du på något sätt gjort fel men hur ställer du dig till tanken på att din egen tolkning av dina möten med sjukvården är en del av din problembild? Att ditt sätt att uppfatta vissa situationer är en del av de problem du brottas med? Så var det absolut för mig!

Det är mina erfarenheter av vården som format min åsikt. Förut var jag ganska naiv och trodde jag skulle få hjälp. (Se ovan.)

 

[MissFideli]

Jag har inte heller nån bra erfarenhet av psykiatrin. Min första läkare tyckte jag skulle börja ha sex oftare, det skulle göra att jag mådde bättre. Samtidigt som han skrev ut en av de starkaste och mest missbrukade mediciner som fanns.
Jag har också gått diverse olika terapier och konstaterat att jag inte är mottaglig, därför har jag slutat med sånna.
Fick världens bästa läkare för 6 år sen som hade jättebra tips terapier och åsikter, vilket jag verkligen värderade högt. Tyvärr upphandlar min kommun psykiatrin och vid övertagandet av nya företaget så hade min "bästa" läkare inte skrivit med mig som patient och därmed fanns jag heller inte med i fördelningen av läkare. Så sen 6 månader har jag ingen fast läkarkontakt utan får påfyllning av recept via telefonsvarare.
Så jag förstår absolut misstron till psykiatrin. Men man får fundera på hur man vill ha det. Mår du bra utan kontakt med dom, ja, då finns det ju ingen anledning att ha det. Mår du inte bra utan kontakt, så är det tyvärr så att man måste fortsätta kämpa vidare och hoppas att man någon gång hittar rätt.

 

[kryddelydd]

Den första ville inte förklara. Jag blev avsnäst med orden att "Du har en personlighetsstörning och det är det ingen som kommer att ändra på. Du ska vara glad att du bara fick den diagnosen och inget tyngre". Sen lämnades jag hängande. Jag fick ingen förklaring och ingen hjälp. Och jag upplevde psykiatern som hotfull och nervärderande, att jag bara var ett hopplöst psykfall utan värde.

Gällande autismen har det skrivits i min journal, bl.a. att jag inte söker ögonkontakt. Tro fan att jag inte gör när jag är utmattad, deprimerad och förväntas vända ut och i på mig själv i en situation där jag känner mig utsatt och i underläge. Till vardags beter jag mig inte så och har inte gjort.

En annan grej är att jag anses ha ett specialintresse. Detta sägs jag ha för att jag gjort en plantering under en sommar. När jag frågade psykologen om vad som var skillnaden mellan ett specialintresse och ett vanligt intresse så svarade han inte rakt på frågan utan bollade tillbaka den till mig. Grejen är att jag har mängder med intressen och dessa är i sin tur väldigt breda. Det finns också saker jag skulle vilja göra men som jag ännu inte har gjort.

Sen anses jag rigid för att jag vägrar att bo i lägenhet. Psykologen sa att "andra kan ju bo i lägenhet och det går bra". Jaha, så alla människor är likadana? Jag bor nog hellre i en husvagn faktiskt. Eller ett kollektiv. Eller ett hyrt hus. Men jag har ändå aldrig riktigt trivts med annat boende än ett eget hus. Det går med annat men där finns ändå en saknad som skaver.

Så som du skriver här på bukefalos, verkar du ganska rigid i dina uppfattningar många gånger.

Och väldigt låst i tankegången.
Och verkar ha svårt att ändra ditt sätt att tänka.