Talang och/eller hårt arbete och motivation?

[Nahar]

Om vi släpper dykspåret.
Hur orkar man traggla tex fattningar om målet är ett dressyrprogram med byten i varje om man just galoppen är hästens och ens själv svaga punkt?
Hur låter man bli att tappa sugen om man harvar runt på samma procent hela tiden trots att man tränar som en gnu och andra som har lättare för sig och kanske har lite mer pengar att lägga på en bättre häst och kan träna mer för instruktör?
Om man har en distanshäst, att ge sig ut och tugga mil efter mil i skritt när det regnar och blåser på tvären?

Grit. Det är också något vi behöver öva för att bli bra på. Att se värde inte i att uppnå ett mål utan att genomföra handlingen i sig. För mig är det en stor belöning att se att jag är stark nog att ta mig ut och cykla i ösregnet, eller göra tåhävningar innan frukost. Men så tycker jag ju också om att göra dessa saker, de är en del av min identitet, mina värderingar, vad som gör mig till mig. Jag känner en stark lojalitet till mig själv och de saker jag vill uppnå, att inte svika de eder jag svurit (bildligt talat).

Om vi vänder på det: Varför är det svårt för dig att inte tappa sugen? Vilka tankar och känslor är det som sätter stopp, och hur kan du vända på dem?

 

[Philosophia]

redcord? Slingträning? Jag vet inte ens vad det är?

Googla! https://redcord.com/medical-professionals/neurac-method/

Framförallt så används det vid skador, men skador beror inte sällan på dålig proprioceptionen och dålig kontakt med kroppens små muskler, och redcord används med fördel även i renodlat träningssyfte för att bli bättre på det man vill bli bättre på, oavsett om det handlar om att springa fortare, hoppa högre, rida, eller, antar jag, dyka.

 

[Philosophia]

Om vi släpper dykspåret.
Hur orkar man traggla tex fattningar om målet är ett dressyrprogram med byten i varje om man just galoppen är hästens och ens själv svaga punkt?
Hur låter man bli att tappa sugen om man harvar runt på samma procent hela tiden trots att man tränar som en gnu och andra som har lättare för sig och kanske har lite mer pengar att lägga på en bättre häst och kan träna mer för instruktör?
Om man har en distanshäst, att ge sig ut och tugga mil efter mil i skritt när det regnar och blåser på tvären?

Jag tror att det handlar om att se mening och glädje i att bryta ner helheten i små dela och nörda in sig på och nöta detaljer, särskilt de detaljer där man inte riktigt lyckas. Jag håller exempelvis på att lära mig bli en bättre paddlare, och ett paddeltag kan antingen ses som en rörelse från det att ena paddelbladets sätts i vattnet till att det andra paddelbladet tas upp ur vattnet, eller så kan man se paddeltaget som en rörelse som består av en mängd olika rörelser som ska koordineras och tajmas, där delar av kroppen ska hitta kraft medan andra delar ska vara avspända. För att komma dit så kan jag sitta och göra nöta övningar som simulerar små delar av paddeltaget, både i surfskin och på gymmet. Belöningen blir mina små individuella framsteg som jag exempelvis kan se genom att jag helt plötsligt paddlar snabbare utan mer ansträngning.

 

[Ramona]

Jag förstår att du är uppmuntrande, och övertänkande är jag bra på. men fakta är att når jag inte upp till kurskritetierna får jag inte det passet som gör att jag kan gå vidare till första grottkursen.

Hur orkar man traggla tex fattningar om målet är ett dressyrprogram med byten i varje om man just galoppen är hästens och ens själv svaga punkt?
Hur låter man bli att tappa sugen om man harvar runt på samma procent hela tiden trots att man tränar som en gnu och andra som har lättare för sig och kanske har lite mer pengar att lägga på en bättre häst och kan träna mer för instruktör?
Om man har en distanshäst, att ge sig ut och tugga mil efter mil i skritt när det regnar och blåser på tvären?

Jag tror att det handlar om att se hela biten och inte koncentrera sig på det man har svårt för. Jag tänker lite montessori-principen att jag också övar på det jag är bra på, vilket höjer poängen på dressyrprogrammet så att min dåliga fattning inte syns så bra i slutresultatet. Att ge sig ut och tugga mil är samma sak. Det handlar om att ha målet i sikte och höja prestationen. Sen är det ju självklart så att vi alla tappar motivationen och hoppet om livet ibland. Man orkar ju inte med hur mycket motgångar som helst. Varför är just denna biten så jobbig? Jag tänker att du ju tragglade bilkörningen länge innan du fick till den också och det gick ju hur bra som helst till slut. Du har ju det i dig att träna och nöta för nu är det ju inga konstigheter för dig att köra bil ens i centrala delarna av stan.

Sen tror jag ärligt att du har så lätt för mycket inlärning eftersom du är så smart, så när du väl stöter på patrull på någonting så känns det väldigt motigt eftersom det enligt dig tar så lång tid. Men jag tror ärligt inte att du har så mycket svårare än alla andra. Du har svårare än vad du vill ha. Och du har svårare än vissa andra kanske. Men hur många är det som aldrig ens kommer till den nivån där du är?? Hur många är det som aldrig ens tar sig igenom PADI-kursen? Snacka inte ner dig själv nu, för du är faktiskt duktig på det du gör. Lite mer balans och kroppskontroll så kommer du strax nå dit du vill.

 

[tuaphua]

Yoga kan jag tänka mig att prova, men jag totalvägrar mindfullness eller meditation.

Feldenkrais då?
Jag fick gå i sån enskild behandling efter svår whiplashskada. Det var en känd ortoped som rekommenderade det trots att han eg inte fick. Han visste hur mkt det kunde hjälpa.
Kvinnan jag gick till var den som tog Feldenkrais till Sverige. Hon var superduktig och jag fick mkt bättre kroppsmedvetenhet och kontroll. Den biten hade nackskadan förstört rejält innan.
Jag kunde sluta hicka tex genom att bara söka igenom kroppen och hitta muskeln och sen slappna av i den. Funkar fortfarande över 20 år senare.
Det gjorde mig till en mycket bättre ryttare också.

 

[tuaphua]

Om vi släpper dykspåret.
Hur orkar man traggla tex fattningar om målet är ett dressyrprogram med byten i varje om man just galoppen är hästens och ens själv svaga punkt?
Hur låter man bli att tappa sugen om man harvar runt på samma procent hela tiden trots att man tränar som en gnu och andra som har lättare för sig och kanske har lite mer pengar att lägga på en bättre häst och kan träna mer för instruktör?
Om man har en distanshäst, att ge sig ut och tugga mil efter mil i skritt när det regnar och blåser på tvären?

Håller med om att man nog måste tycka om nörderiet och förstå innebörden av detaljnötandet och också kunna finna lycka och nöjdhet över små delmål.

Jag fick en ponny som ung. Han var utdömd för lynnesfel, dålig ridexteriör, isländskorsning med 13 000 orena gångarter varav ingen var galopp. Han var farlig och jag okunnig. När jag sedan ramlade över bra tränare utvecklades mina stallkompisars dressyrhästar med bra exteriör/gång och villigt lynne massor. Vi utvecklades ju också mkt. Men vi startade på minus 300 och de på noll.
En sväng tappade jag suget. Jag var besviken på mig och häst. Jag visade inget och var noga med att berömma hästen etc. Ingen anade ngt utom min ena tränare. Hon sade åt mig att ta 3 dagar ledigt och fundera på vad som var viktigast för mig, just den hästen eller lättare avancera inom dressyr och tävlingssatsa. Och sedan se till att vara nöjd med beslutet och lämna tvivlen för hästens skull.
Hästen var viktigast för mig. Och jag släppte allt där och då. Och behöll honom tills han dog som 30-åring.
Mina tränare tyckte jag som person skulle satsa på svårklass och minst levad och tyckte också skolsprång kunde finnas med i målen. Men så klart inte på den hästen.
Men jag älskade hästen och vi hade KUL! Och mycket blod, svett och tårar..
Den hästens svårigheter har utvecklat mig enormt som ryttare. Alla år utbildande honom, tex ett år helt utan att försöka galoppera ens bara för att stärka honom när han hade så svårt för galopp, gav mig en massa kunskaper som gör att rida mer begåvad häst känns så himla enkelt. Man lär sig så mkt smådetaljer som man kan missa om man forcerar igenom på enklare sätt.
Och vilket pannben, envishet, förmåga till att hålla sig kall det gett.
Precis som tidigare lyfts i tråden så kräver topprestation oftast en himla massa jobb och en himla massa nötande.
Sen vill jag också lyfta vikten av en riktigt bra tränare. Jag hade inte kunnat ett skit om hästutbildning, inte kunnat jobba med det och inte ha ett system jag känner mig säker i utan outstanding tränare som både är extremt pedagogisk, tuff och ger mig delmål jag får känna mig duktig att klara under den långa vägen mot svårklass och mer.
Jag trodde aldrig jag skulle göra levad eller lära hästar ligga. Jag trodde jag skulle rida MSV C max. Men med bra tränare har vägen mot målet varit otroligt givande. Och om jag hade fastnat så hade jag nog testat annan tränare eller som du gör nu och försökt lägga in mer träning av ngt slag.

 

[Sassy]

Jo, men jag tror ändå att du tänker för mycket och gör en för stor grej av det.

Jag jobbar med den typen av dykning, och trots att vi har arbetsdykare med ett helt liv av erfarenhet, som är eftertraktade runt hela världen, och trots säkerhetsrutiner enligt konstens alla regler (det är tex inte ovanligt med tryckkammare och läkarteam ombord) så finns det alltid en risk att någon inte överlever om man ska in.

Vi har alltid valt att hellre backa än att försöka med något dyk på insidan om minsta tvekan finns, och har lyckligtvis varit förskonade från allvarliga olyckor under de åren som jag jobbat med det här, men vi har haft dykare på sjukhus ändå.

Det är helt magiskt när det man väntat på dyker upp i det svinkalla, beckmörka djupet med 3 knop ström, men man kan inte tro att det är samma sak som andra dyk.

(Och med det sagt så är jag övertygad om att TS kan lösa det om det känns värt att ta sig hela vägen dit.)

 

[Philosophia]

Googla! https://redcord.com/medical-professionals/neurac-method/

Framförallt så används det vid skador, men skador beror inte sällan på dålig proprioceptionen och dålig kontakt med kroppens små muskler, och redcord används med fördel även i renodlat träningssyfte för att bli bättre på det man vill bli bättre på, oavsett om det handlar om att springa fortare, hoppa högre, rida, eller, antar jag, dyka.

Jösses vilken dålig meningsbyggnad.

 

[clusia]

Om du pratar med din dykarintstruktör vad säger hen att du behöver gör för att nå sina mål? Om du pratar med dykare som gör det du vill göra, hur har de nått dit? Hur tränar de i vardagen för att göra det du vill göra? Om du tar upp med dom att du vill öka din kroppsmedvetenhet, vad säger de då? (Du behöver inte svara men det kanske kan ge dig nya tankar och idéer)

Alla fastnar på platåer, varesig det är springa en viss runda på en viss tid, lyfta en viss vikt eller utöva en galoppfattning på ett visst sätt. Ibland hjälper det att bara nöta vidare på det man håller på med, ibland får man testa något annat ett tag och komma tillbaka senare. Personligen brukar jag tänka att när det är tungt, svårt och jobbigt, det är då jag lär mig, annars har jag bara pysslat med sådant jag redan kan.

 

[escodobe]

Det blir ju lite OT, men blir glad att se någon annan dela dessa värderingar.

Jag tror att det handlar om att se mening och glädje i att bryta ner helheten i små dela och nörda in sig på och nöta detaljer, särskilt de detaljer där man inte riktigt lyckas. Jag håller exempelvis på att lära mig bli en bättre paddlare, och ett paddeltag kan antingen ses som en rörelse från det att ena paddelbladets sätts i vattnet till att det andra paddelbladet tas upp ur vattnet, eller så kan man se paddeltaget som en rörelse som består av en mängd olika rörelser som ska koordineras och tajmas, där delar av kroppen ska hitta kraft medan andra delar ska vara avspända. För att komma dit så kan jag sitta och göra nöta övningar som simulerar små delar av paddeltaget, både i surfskin och på gymmet. Belöningen blir mina små individuella framsteg som jag exempelvis kan se genom att jag helt plötsligt paddlar snabbare utan mer ansträngning.

Ja, ett

Håller med om att man nog måste tycka om nörderiet och förstå innebörden av detaljnötandet och också kunna finna lycka och nöjdhet över små delmål.

Jag fick en ponny som ung. Han var utdömd för lynnesfel, dålig ridexteriör, isländskorsning med 13 000 orena gångarter varav ingen var galopp. Han var farlig och jag okunnig. När jag sedan ramlade över bra tränare utvecklades mina stallkompisars dressyrhästar med bra exteriör/gång och villigt lynne massor. Vi utvecklades ju också mkt. Men vi startade på minus 300 och de på noll.
En sväng tappade jag suget. Jag var besviken på mig och häst. Jag visade inget och var noga med att berömma hästen etc. Ingen anade ngt utom min ena tränare. Hon sade åt mig att ta 3 dagar ledigt och fundera på vad som var viktigast för mig, just den hästen eller lättare avancera inom dressyr och tävlingssatsa. Och sedan se till att vara nöjd med beslutet och lämna tvivlen för hästens skull.
Hästen var viktigast för mig. Och jag släppte allt där och då. Och behöll honom tills han dog som 30-åring.
Mina tränare tyckte jag som person skulle satsa på svårklass och minst levad och tyckte också skolsprång kunde finnas med i målen. Men så klart inte på den hästen.
Men jag älskade hästen och vi hade KUL! Och mycket blod, svett och tårar..
Den hästens svårigheter har utvecklat mig enormt som ryttare. Alla år utbildande honom, tex ett år helt utan att försöka galoppera ens bara för att stärka honom när han hade så svårt för galopp, gav mig en massa kunskaper som gör att rida mer begåvad häst känns så himla enkelt. Man lär sig så mkt smådetaljer som man kan missa om man forcerar igenom på enklare sätt.
Och vilket pannben, envishet, förmåga till att hålla sig kall det gett.
Precis som tidigare lyfts i tråden så kräver topprestation oftast en himla massa jobb och en himla massa nötande.
Sen vill jag också lyfta vikten av en riktigt bra tränare. Jag hade inte kunnat ett skit om hästutbildning, inte kunnat jobba med det och inte ha ett system jag känner mig säker i utan outstanding tränare som både är extremt pedagogisk, tuff och ger mig delmål jag får känna mig duktig att klara under den långa vägen mot svårklass och mer.
Jag trodde aldrig jag skulle göra levad eller lära hästar ligga. Jag trodde jag skulle rida MSV C max. Men med bra tränare har vägen mot målet varit otroligt givande. Och om jag hade fastnat så hade jag nog testat annan tränare eller som du gör nu och försökt lägga in mer träning av ngt slag.

Ja, ett av problemen är att jag har en väldigt ojämn begåvningsprofil, vissa teoretiska sakar har jag väldigt lätt för och som Ramona säger - det har tagit mig långt. De fysiska och matematiken har alltid varit svårt, men jag har haft ett liv där det inte varit i problem om jag inte varit duktigt nog på det. Jag kan rida ok för skogsmullenivå och varit glad och nöjd med det för att det ändå gör att jag får ut mycket av hästar/ridning ändå. Jag har aldrig slitit så enträget mot något högt mål innan. Utan antingen har det varit rätt lätt eller så har jag gett fan i det.

Jag lägger ned massor av mängdträning och det som känns motigt är att det går så långsamt att få framsteg. De flesta av mina "vardagsdykbuddys" har svårt att förstå varför jag håller på som jag gör - de har inte intresset själva för det jag vill göra och de ser ju diskrepansen mellan vad jag lyckas med irl och vad jag vill göra. Jag brukar vara väldigt bra på att ge fan i vad tolk tycker men jag känner mig ändå lite som de som dyker upp på idolcastingen och inte kan ta en ton rätt.

Det känns också väldigt barnsligt lite orättvist att en del har så mycket lättare för vissa saker. Vissa människor har ju lättare att göra fysiska saker. Att jag kan kan lägga timmar i poolen eller sitta i soffan och torröva och ändå så går det så himla långsamt.

Och har haft andra förutsättningar. I år har jag lagt lite mer än 40 000 på ny utrustning, vilket har hjälpt och dessutom gör att jag kan fortsätta i ett visst projekt som kräver vissa saker.
Jag har slitet som fasiken i en väldigt dyr utrustningsdel som jobbat mot mig så att säga. Men det visste jag ju inte skulle vara ett problem eftersom det är utrustning som funkar utmärkt om man vill göra det jag gör till vardags och dessutom inte är 152 cm.
Hade jag för 2år sedan kunnat köpa den där när vi lokaliserade,den som en stor "felkälla" så hade det sparat mig mycket frustration osv.

Att stå ut i motvinden så att säga.

 

[Inte_Ung]

Yoga kan jag tänka mig att prova, men jag totalvägrar mindfullness eller meditation.

Klättra, dansa, zumba eller fotboll då?
Faktiskt vad som helst som tränar kroppsmedvetenheten.
Du har ingen nytta av andlighet för att lösa problemet.
Du behöver känna din kropp.
När jag tog dyksert (Padi) så hade jag en oerhörd nytta av min kroppskontroll, balans, vattenvana och universitetsstudier i Fysik.
Jag rev liksom bara av den.
Jag har dansat balett, showdans, jazzdans, sällskapsdans och gammalt.
Jag lovar att det gjorde skillnad.
Att stå på ett ben och vicka på en fot på rätt sätt ger en bra uppfattning om den egna kroppen.

 

[Inte_Ung]

Men det är väl en stor grej att klara ett sådant dykcertifikat? Är väl inte något konstigt med att TS ber om råd kring hur hen kan komma vidare i sin träning när det gäller något som är väldigt utmanande både fysiskt och psykiskt. Jag tror snarare att du nedvärderar insatsen som krävs.

Visserligen.
Men när det gäller träningen, att få kroppen att göra som man vill, så är det känna som man skall göra.
Inte tänka.
Om man tänker för mycket så lägger det en spärr mot att känna det som man behöver för att nå full kroppskontroll.
Fungerar även i ridning.
Känn efter mer och tänk mindre.

 

[Inte_Ung]

Om vi släpper dykspåret.
Hur orkar man traggla tex fattningar om målet är ett dressyrprogram med byten i varje om man just galoppen är hästens och ens själv svaga punkt?
Hur låter man bli att tappa sugen om man harvar runt på samma procent hela tiden trots att man tränar som en gnu och andra som har lättare för sig och kanske har lite mer pengar att lägga på en bättre häst och kan träna mer för instruktör?
Om man har en distanshäst, att ge sig ut och tugga mil efter mil i skritt när det regnar och blåser på tvären?

Det är en helt annan fråga.
Jag har slutat att rida för att det blev för motigt med allt arbete runtomkring.
Hästarna har jag kvar, och utrustningen.
Men efter att en häst dog under dramatiska former i bukhinneinflammation och mitt framtidshopp lade sig med ryggen före i en betongring och nästan dog av cirkulationssvikt, så tappade jag sugen.
Man gör det ibland.
Nu, några år senare, så tänkte jag återuppta promenadridning.
Ibland så kanske man skall acceptera det, att det inte blev mer än så.
Litet sport så där för rekreation.

 

[SaraMara]

Jag jobbar med den typen av dykning, och trots att vi har arbetsdykare med ett helt liv av erfarenhet, som är eftertraktade runt hela världen, och trots säkerhetsrutiner enligt konstens alla regler (det är tex inte ovanligt med tryckkammare och läkarteam ombord) så finns det alltid en risk att någon inte överlever om man ska in.

Vi har alltid valt att hellre backa än att försöka med något dyk på insidan om minsta tvekan finns, och har lyckligtvis varit förskonade från allvarliga olyckor under de åren som jag jobbat med det här, men vi har haft dykare på sjukhus ändå.

Det är helt magiskt när det man väntat på dyker upp i det svinkalla, beckmörka djupet med 3 knop ström, men man kan inte tro att det är samma sak som andra dyk.

(Och med det sagt så är jag övertygad om att TS kan lösa det om det känns värt att ta sig hela vägen dit.)

Jag har numer lagt ner dykningen helt tror jag, har från ingenstans drabbats av panik redan på grunt vatten och massor av dyk i betydligt tuffare miljö, hände något mentalt när jag fick barn tror jag, men alltså grottdykning och teknisk vrakdykning, jag är impad av att ts ens VILL...

Jag har dykt säkert 20 dyk i cenotes i Mexico och har haft turen att tas med på linor som kanske egentligen inte är tillåtna men som funkat, och det har varit magiskt på ett nästan utomkroppsligt sätt - men jag har också suttit bredvid gänget som skulle göra sin full cave-slutövning och lyssnat på hur de lägger upp strategin om 'each to his own' (hur man redan från början gör upp att inte leta liksom) och hört makens dykpolare berätta om hur nästan alla känner till ngn som det gått åt helvete för. Riktig grottdykning skojar man inte med liksom. Lite gaslock, en jävla massa sediment och beckmörker. Huvva.

Jag är själv en total quitter, om det inte funkar på två försök ger jag typ alltid upp, så jag kan inte uttala mig om hur man går vidare - men däremot tänker jag att det kan vara en jäkla fördel att få nöta stenhårt vad gäller just den här typen av livsfarliga aktiviteter. Om man 'glider igenom' kurserna för lätt (vilket jag tror att jag gjorde i mina vanliga dykkurser, med flaxen att ha skaplig kroppskontroll och en dykinstruktör som sambo som dykbuddy, och därmed kunna hänga på mer avancerade grejer än jag egentligen skulle ha gjort tror jag), så blir ju misslyckandet närmre och större.

TS: du kommer ju ha nött alla jävla livsviktiga grejer så mkt mer än många andra och därmed när det sitter vara en drömbuddy att ha med sig, skulle tusen ggr hellre dyka med ngn i krävande miljö som nött, kämpat, inte gett upp och inte fått panik än med någon som mig som kanske hade haft flax att komma igenom (skulle dock aldrig ens försöka - hej klaustrofobi!) kurserna men som mentalt är helt usel. Försök hitta styrka i det svåra tänker jag, att du kommer ha så många timmars träning och robusthet i din kropp när det väl sitter att du kommer vara stentrygg i tuffa situationer. Du har ju redan 'misslyckats' på så många sätt då att du har värsta grymma verktygslådan att ösa ur och därmed alla lösningar klara!!

 

[escodobe]

Jag har numer lagt ner dykningen helt tror jag, har från ingenstans drabbats av panik redan på grunt vatten och massor av dyk i betydligt tuffare miljö, hände något mentalt när jag fick barn tror jag, men alltså grottdykning och teknisk vrakdykning, jag är impad av att ts ens VILL...

Jag har dykt säkert 20 dyk i cenotes i Mexico och har haft turen att tas med på linor som kanske egentligen inte är tillåtna men som funkat, och det har varit magiskt på ett nästan utomkroppsligt sätt - men jag har också suttit bredvid gänget som skulle göra sin full cave-slutövning och lyssnat på hur de lägger upp strategin om 'each to his own' (hur man redan från början gör upp att inte leta liksom) och hört makens dykpolare berätta om hur nästan alla känner till ngn som det gått åt helvete för. Riktig grottdykning skojar man inte med liksom. Lite gaslock, en jävla massa sediment och beckmörker. Huvva.

Jag är själv en total quitter, om det inte funkar på två försök ger jag typ alltid upp, så jag kan inte uttala mig om hur man går vidare - men däremot tänker jag att det kan vara en jäkla fördel att få nöta stenhårt vad gäller just den här typen av livsfarliga aktiviteter. Om man 'glider igenom' kurserna för lätt (vilket jag tror att jag gjorde i mina vanliga dykkurser, med flaxen att ha skaplig kroppskontroll och en dykinstruktör som sambo som dykbuddy, och därmed kunna hänga på mer avancerade grejer än jag egentligen skulle ha gjort tror jag), så blir ju misslyckandet närmre och större.

TS: du kommer ju ha nött alla jävla livsviktiga grejer så mkt mer än många andra och därmed när det sitter vara en drömbuddy att ha med sig, skulle tusen ggr hellre dyka med ngn i krävande miljö som nött, kämpat, inte gett upp och inte fått panik än med någon som mig som kanske hade haft flax att komma igenom (skulle dock aldrig ens försöka - hej klaustrofobi!) kurserna men som mentalt är helt usel. Försök hitta styrka i det svåra tänker jag, att du kommer ha så många timmars träning och robusthet i din kropp när det väl sitter att du kommer vara stentrygg i tuffa situationer. Du har ju redan 'misslyckats' på så många sätt då att du har värsta grymma verktygslådan att ösa ur och därmed alla lösningar klara!!

Ironiskt nog är mörker och noll sikt den delen som bekymrar mig minst, för att vara hobbydykare så har jag gjort en del ovanligt svåra dyk ur den aspekten där du ser inte handen framför masken och simmar enbart på att du trevar dig fram med händerna bland bråten...

Utan jag kämpar istället tills jag blir blå med en sån sak som att klippa fast en boltsnap på rätt sätt i er ring trots att jag gjort det säkert 1000 gånger...
Då är det tufft att inte låta quittern vinna

 

[SaraMara]

Ironiskt nog är mörker och noll sikt den delen som bekymrar mig minst, för att vara hobbydykare så har jag gjort en del ovanligt svåra dyk ur den aspekten där du ser inte handen framför masken och simmar enbart på att du trevar dig fram med händerna bland bråten...

Utan jag kämpar istället tills jag blir blå med en sån sak som att klippa fast en boltsnap på rätt sätt i er ring trots att jag gjort det säkert 1000 gånger...
Då är det tufft att inte låta quittern vinna

Det förstår jag - verkligen - men försök tänka att det är paniken som är värst att hantera och den klarar du ju!!!

 

[Fruentimber]

Visserligen.
Men när det gäller träningen, att få kroppen att göra som man vill, så är det känna som man skall göra.
Inte tänka.
Om man tänker för mycket så lägger det en spärr mot att känna det som man behöver för att nå full kroppskontroll.
Fungerar även i ridning.
Känn efter mer och tänk mindre.

Det var inte vad jag bemötte, tack ändå.

 

[Inte_Ung]

Det var inte vad jag bemötte, tack ändå.

Nej men det var vad jag tror att @Ramona menade.

 

[Nahar]

Ironiskt nog är mörker och noll sikt den delen som bekymrar mig minst, för att vara hobbydykare så har jag gjort en del ovanligt svåra dyk ur den aspekten där du ser inte handen framför masken och simmar enbart på att du trevar dig fram med händerna bland bråten...

Utan jag kämpar istället tills jag blir blå med en sån sak som att klippa fast en boltsnap på rätt sätt i er ring trots att jag gjort det säkert 1000 gånger...
Då är det tufft att inte låta quittern vinna

Har du problem med motoriken i andra sammanhang än dykning så finns det kanske hjälp att få hos fysio?

 

[Otherside]

Vad säger dina instruktörer? Är de uppriktiga nog att tala om för dig om du bör ge upp din dröm då kraven kommer att vara dig övermäktiga, eller ser de din potential och envishet och passion och uppmuntrar dig att jobba vidare?