Vi har en ridskola ett stenkast bort. Jag var ju själv hästtjej, men kommer nog inte att dra i den tråden själv. Det är både dyrt och bökigt som stadsbo, jag tyckte att det gick bra under ridskoletiden men så snart jag ville ha en egen häst eller åtminstone en medryttarhäst så blev det komplicerat. Jag är inte så sugen på att bli hästägare idag, och att hitta andra hästägare som man kommer bra överens med och där behoven och viljan matchar över tid visade sig vara ett omöjlighetsuppdrag. I varje fall för mig som ung.
Men.. det fanns ingenting som jag älskade så mycket som hästarna när jag var barn och ungdom. Jag kunde inte tänka på någonting annat. I ärlighetens namn, om mina barn får samma passion för någonting så spelar det ingen roll vad det är - jag kommer göra det för dem. Om jag så måste lära mig köra hästtransport och bråka med envisa ponnyer. Och visst finns det värre, någon kan ju få för sig att bli violinist
