Vad gör vi? Kids edition del 5

[Jahopp]

Jag tycker att alla mest berättar hur jobbigt det är faktiskt. Nu när jag väntar två barn får man höra sjukt mycket om hur tufft det kommer bli. Och det fattar ju jag med att det blir. En jävla omställning från 1 till 3.
Jag har dock inte tyckt att det varit jobbigt att ha ett barn, men vi fick en chilledill unge som mest varit väldigt nöjd.

Samma här, allt känns mindre jobbigt än jag tänkte mig, än så länge iaf. Dock mer intensivt

Känner nog ingen som hållt på och förskönat, mer tvärtom, absolut, så var mer intställd på dom känslorna
Själv försöker jag vara nyanserad och ärlig om någon frågar

Tyckte jag även från vårdens håll fick mycket info om att man kan må dåligt och att det kan vara en tuff omställning

 

[Libbsticka]

Jag gillar hur libreo appen skriver om känslor. Det är alltid väldigt respektfullt. Tycker det är viktigt att inte prata enbart rosaskimmer för då tror jag föräldrar som mår dåligt kan känna sig dåliga och ensamma.

Stör mig däremot på jargongen som råder nu där man bara pratar om hur jobbigt det är och hur dryga barn är. Tycker det kan lämnas lite för lite plats för glädjen med barn.

Jag ser barntiden som en otroligt privilegierad tid i mitt liv som är kort! Sen är barnets barndom indelad i ännu kortare faser. Så när det är tungt och tufft med sömnlösa nätter tänker jag " detta är en fas, det är snart över, stå ut lite till". Och när allt är alldeles underbart tänker jag " detta är bara en kort fas, den är snart över. Passa på och njut och vara närvarande."

Tror vi tillhör en generation som inte är vana att vara självuppoffrande. Och just under småbarnsåren måste man i perioder i stort sett förinta sig själv och acceptera det.

 

[Midsommarblomster]

Jag vet att ämnet är oerhört känsligt för många. Men likväl... en stor framgångsfaktor för oss, kanske den största, under våra tvillingars bebistid var att de inte ammade. Det gjorde att båda föräldrarna kunde ta lika stort ansvar för matningen, eller i praktiken att det inte spelade någon roll vem som gjorde det. Det betydde för oss större handlingsfrihet i den stressiga och omtumlande vardagen, bättre balans, och på köpet en bättre anknytning mellan barnen och pappan. Det är inte rätt för alla, men det var det för oss.

Håller med om att det är känsliga ämnen och jag tror att vi alla har upplevt att det har pratats om att få barn på både konstruktiva, destruktiva, inkännande och uppmanande sätt. Det är lite att gå på äggskal, eftersom allas upplevelser oftast är starka men vitt skilda varandra. Jag tror att jag själv har trampat i klaveret mer än en gång innan erfarenheten växt över tid. Jag tror överlag att vi skulle kunna bli bättre på att prata om hur olika det är. Föräldrar är olika, barn är olika, förutsättningarna är olika. Gravida och nyblivna föräldrar bollar gärna tankar med mig har jag märkt och jag tror att det är det enda jag säger nu för tiden, ”det är så oooolika” och ”ni kommer hitta något som fungerar för just er”. Eller, som du gör här, delar med mig men är övertydlig med att det är en personlig erfarenhet. Men det är svårt, ibland råkar man säga något lite svepande och så var det ett äggskal just där.

Så jag vet inte.. en allmän reflektion bara. Jag tror vi på ett generellt plan både kan bli bättre på att prata om bredden och inte enbart våra egna perspektiv, men också bli bättre på att stänga öronen när vi förstår att det här handlar om någon annan och inte mig (jag med!)

 

[Nordthor]

Håller med om att det är känsliga ämnen och jag tror att vi alla har upplevt att det har pratats om att få barn på både konstruktiva, destruktiva, inkännande och uppmanande sätt. Det är lite att gå på äggskal, eftersom allas upplevelser oftast är starka men vitt skilda varandra. Jag tror att jag själv har trampat i klaveret mer än en gång innan erfarenheten växt över tid. Jag tror överlag att vi skulle kunna bli bättre på att prata om hur olika det är. Föräldrar är olika, barn är olika, förutsättningarna är olika. Gravida och nyblivna föräldrar bollar gärna tankar med mig har jag märkt och jag tror att det är det enda jag säger nu för tiden, ”det är så oooolika” och ”ni kommer hitta något som fungerar för just er”. Eller, som du gör här, delar med mig men är övertydlig med att det är en personlig erfarenhet. Men det är svårt, ibland råkar man säga något lite svepande och så var det ett äggskal just där.

Så jag vet inte.. en allmän reflektion bara. Jag tror vi på ett generellt plan både kan bli bättre på att prata om bredden och inte enbart våra egna perspektiv, men också bli bättre på att stänga öronen när vi förstår att det här handlar om någon annan och inte mig (jag med!)

Vi hade en himla fin kväll igår, jag och min gravida kompis. Och just det där kom vi fram till. Att det är olika för alla. Det är en omställning, och lite av ett äventyr, att få barn. Men det är liksom ingen som kan säga så mycket annat i förväg. Själv har jag haft svårt att anpassa mig till det nya livet (mest för att jag har en tendens att INTE se faserna, allt är för evigt i mitt huvud när det blir jobbigt). Det är ju något jag behöver jobba på och inte enbart knutet till att ha fått barn.

 

[Midsommarblomster]

Jag gillar hur libreo appen skriver om känslor. Det är alltid väldigt respektfullt. Tycker det är viktigt att inte prata enbart rosaskimmer för då tror jag föräldrar som mår dåligt kan känna sig dåliga och ensamma.

Stör mig däremot på jargongen som råder nu där man bara pratar om hur jobbigt det är och hur dryga barn är. Tycker det kan lämnas lite för lite plats för glädjen med barn.

Jag ser barntiden som en otroligt privilegierad tid i mitt liv som är kort! Sen är barnets barndom indelad i ännu kortare faser. Så när det är tungt och tufft med sömnlösa nätter tänker jag " detta är en fas, det är snart över, stå ut lite till". Och när allt är alldeles underbart tänker jag " detta är bara en kort fas, den är snart över. Passa på och njut och vara närvarande."

Tror vi tillhör en generation som inte är vana att vara självuppoffrande. Och just under småbarnsåren måste man i perioder i stort sett förinta sig själv och acceptera det.

Jag håller verkligen med dig, och samtidigt vill jag bara tillägga att den person vi blivit fram tills vi får barn ju är alla våra samlade erfarenheter, och all vår samlade kunskap som vi gör vårt bästa med. Om vår generation inte är vana vid att vara självuppoffrande, vilket jag verkligen håller med om, så är det ju inte en egenskap som ligger nära till hands utan någonting som vi helt enkelt aldrig har fått lära oss. Att kunna tränga undan våra egna behov, helt, under en tid kräver en del verktyg som jag tror att många utav oss helt enkelt inte har i verktygslådan. Jag har läst ganska mycket om "generation-me" de senaste åren, både för att förstå mig själv och samhället men också för att få grepp om det här för att kunna driva en förändring. Jag tror att vår självcentrerade mentalitet gör oss olyckliga, som samhälle. Ett sidospår i diskussionen om att få barn, men har man då växt upp i den här generationen som har mycket begränsad erfarenhet av att inte få sina egna behov tillfredsställda så förvånar det mig inte att omställningen blir väldigt stor. Tillräckligt stor för att driva fram depression, uppenbarligen (även om mödrar i alla tider upplevt detta). Det handlar ju också om vilka förväntningar man upplever sig ha från omvärlden under den här tiden i livet. Så jag tycker inte att du är fel ute, men jag ser gärna att vi pratar mer om hur man kan hantera den här omställningen och hur man kan skaffa sig de här verktygen. För att få höra att man bara måste acceptera någonting som man uppenbarligen kämpar med, kanske i ett väldigt djupt mörker, kan vara både sårande och frustrerande om man inte vet hur man ska komma ur det på egen hand.

Jag ser med oro en yngre generation där "generation-me" har fått en snöbollseffekt och enligt statistik mår unga sämre än någonsin. Nu går många in i vuxenvärlden och försöker löneförhandla sina instegsjobb som om de vore seniorer. Det oroar mig. Det är vi vuxna som ska förbereda barnen på vuxenlivet och bygga resiliens. Om de inte har den så har vi misslyckats.

Personligen försöker jag driva en förändring där vi återgår till att tänka mer på community, och att vi blir rika av att ge och bygga relationer. Vi kunde ju det en gång i tiden. Allt var (verkligen) inte bättre förr men vi kanske ska damma av guldkornen.

Nu är jag bortom trådens ämne, sorry! Men det väcker uppenbarligen mycket tankar hos mig, detta.

 

[Jahopp]

Jag ser med oro en yngre generation där "generation-me" har fått en snöbollseffekt och enligt statistik mår unga sämre än någonsin. Nu går många in i vuxenvärlden och försöker löneförhandla sina instegsjobb som om de vore seniorer. Det oroar mig. Det är vi vuxna som ska förbereda barnen på vuxenlivet och bygga resiliens. Om de inte har den så har vi misslyckats.

Personligen försöker jag driva en förändring där vi återgår till att tänka mer på community, och att vi blir rika av att ge och bygga relationer. Vi kunde ju det en gång i tiden. Allt var (verkligen) inte bättre förr men vi kanske ska damma av guldkornen.

100%

 

[Midsommarblomster]

Annars har jag precis handlat så vi kan göra fruktsallad med färska bär när barnen kommer hem. Jag ska försöka få med mig dem på lite trädgårdsarbete efter förskolan, en kanna saft och några krattor känns väldigt lockande såhär i sensommarsolen.

För övrigt är barnen verkligen i en urgullig ålder just nu. Det är bara pärlor, enhörningar, dinosaurier, bilar, dockor och en gränslös fantasi. De har också upptäckt att kuddkrig är det roligaste som finns

 

[Sleepan]

Jag vet att ämnet är oerhört känsligt för många. Men likväl... en stor framgångsfaktor för oss, kanske den största, under våra tvillingars bebistid var att de inte ammade. Det gjorde att båda föräldrarna kunde ta lika stort ansvar för matningen, eller i praktiken att det inte spelade någon roll vem som gjorde det. Det betydde för oss större handlingsfrihet i den stressiga och omtumlande vardagen, bättre balans, och på köpet en bättre anknytning mellan barnen och pappan. Det är inte rätt för alla, men det var det för oss.

Ja, jag har ju den erfarenheten från barn 1 och tyckte att det var guld värt. Är inte främmande för att amma, men flaska kommer absolut att användas. Helt eller delvis.

 

[Madde_padde]

Vi kommer ha 4 år mellan våra och det känns bra tycker jag. Visst att stora tjejen kommer vilja göra andra grejer än tvillingarna, men också skönt att hon är lite självgående
Utgår från att det kommer bli jobbigt, men kul! Och jag ser absolut framför mig att jag ska släpa iväg alla barn och hund på olika grejer men jag kanske ångrar mig
Kommer inte helaamma. Inte ens säkert jag ammar alls

Nej då jag/ vi lever ungefär samma liv som tidigare trots fyra barn. Tror barnen blir de man gör dem till faktiskt. Folk omkring är ofta hjälpsamma så de brukar lösa sig. Nu har jag dock inte tvillingar men fått 4 barn på 8 år, de är med på alla möjliga galna upptåg

 

[Sleepan]

Nej då jag/ vi lever ungefär samma liv som tidigare trots fyra barn. Tror barnen blir de man gör dem till faktiskt. Folk omkring är ofta hjälpsamma så de brukar lösa sig. Nu har jag dock inte tvillingar men fått 4 barn på 8 år, de är med på alla möjliga galna upptåg

Låter bra

 

[rosapantern]

Haft en fantastisk dag. 6-åringen är ledig på fredagar, så vi lämnade de andra barnen hos dagmamma (de går ibland på lediga dagar eftersom jag jobbar mest kväll).
Vi drog till badhuset där vi var nästan helt själva, fikade, handlade och han fick välja tacos till middag. Sen drog världens oväder in med åska och orimligt stort hagel så då blev det mys inne.

Detta var så välbehövligt då han är en sexåring med enorma känslostormar och det varit mycket nytt med skolstart.
Han sa när han la sig att det var den bästa dagen i hans liv och att vi borde ha egentid oftare.

 

[Human]

Konstaterar här hemma att 1,5-åringen är betydligt bättre än 3,5-åringen på att säga tack, snälla och förlåt Men passar på att uppskatta det medan det funkar, räknar kallt med att allt det lilla vett det lilla stöket ändå har just nu försvinner käpprätt åt skogen lagom till 2-årstiden

 

[FeatherCloud]

Konstaterar här hemma att 1,5-åringen är betydligt bättre än 3,5-åringen på att säga tack, snälla och förlåt Men passar på att uppskatta det medan det funkar, räknar kallt med att allt det lilla vett det lilla stöket ändå har just nu försvinner käpprätt åt skogen lagom till 2-årstiden

Så var det här, lilla E var så orimligt artig till omkring 2,5-årsåldern. Tack, förlåt, snälla osv... Idag när jag bad henne be sin bror om ursäkt för att hon slagit honom fick jag en utsträckt tunga till svar...

 

[Imogen]

Så var det här, lilla E var så orimligt artig till omkring 2,5-årsåldern. Tack, förlåt, snälla osv... Idag när jag bad henne be sin bror om ursäkt för att hon slagit honom fick jag en utsträckt tunga till svar...

Haha samma här! Min dotter charmade alla på förskolan när hon sa ”tack så mycket” efter att de bytt blöja på henne
Sen kändes det som att artigheten försvann med blöjorna

 

[Midsommarblomster]

Så var det här, lilla E var så orimligt artig till omkring 2,5-årsåldern. Tack, förlåt, snälla osv... Idag när jag bad henne be sin bror om ursäkt för att hon slagit honom fick jag en utsträckt tunga till svar...

Sonen är inne i en riktigt trotsig 2-års period. Han testar gränser in i absurdum och när man tillslut höjer rösten så åker underläppen fram och ögonbrynen ner, följt av ett avgrundsvrål. ”DU BRÅKAR MED MIG!!!!!!!!!!!” och krokodiltårar. När jag skulle lägga honom idag sa jag att han inte får tugga på sin napp, varpå han stoppar in båda napparna i munnen, lutar sig ut över sängkanten och börjar turbo-tugga på båda två någon centimeter framför mitt ansikte. Så jag sa ”Då tar jag dom nu då” varpå han skriker ”NEJ!”, slänger sig ner i sängen med ryggen mot mig, drar täcket upp till hakan och grymtar ”dumma mamma….”

Aja, inget fel på hans spirit i varje fall

 

[Libbsticka]

Vår tvååring är fortfarande väldigt artig och tillmötesgående. Viktigast här är att inte bli exkluderad, och få göra saker själv.

Han härmar också allt man gör. Vilket kan vara hysteriskt roligt men också lätt oroande för vad som sägs på dagis

Vi kämpar nu. Jag svårt att röra mig på grund av graviditeten och mannen kan/får inte röra sig efter sin operation. Jag måste jobba åtminstone två veckor till men kan tack och lov sitta hemma till stor del. Var på jobbet torsdag fredag och idag har jag svårt att ta mig upp i sängen då jag har så ont i höfterna.

 

[Blyger]

Herrejävlar idag är en tung dag. Totalt kaos. Mini har ögoninflammation och stora är förkyld med tillhörande astma. Allt handlar om att försöka släcka bränder och helst ge dem någon form av mat ibland.
Jag gick upp med barnen i morse och tokdäckade under eftermiddagen. Mannen lika trött, eventuellt på väg att bli förkyld han med.

 

[FeatherCloud]

Här har vi en ganska tuff helg, jag och barnen. Mest för att jag för första gången på ett par månader har ganska jobbig pms, och barnen är trötta efter lång vecka i skolan och förskolan. Det var också första gången på väldigt länge som vi bara skulle ha en hemmadag igår, och även om det är lugnt och skönt så innebär det också mycket potential för skav och konflikter. Speciellt när man själv är som ett irriterat getingbo

Idag är det lite bättre, åtminstone hittills. Idag ska vi över till pappan eftersom det vankas kompiskalas för Lilla E, och ikväll kommer mina föräldrar och tar hand om barnen medan jag får åka på min kvällskurs, så vi ska nog överleva den här dagen också

 

[Mirre]

Dottern handlade själv idag, hon fick pengar av panten igår och struttade runt med egen kundkorg på affären Så stolt Hon var bestämd med att hon skulle köpa produkt och tittade länge på hyllan med tvål, sminkborttagning och allt vad det var medan jag febrilt försökte hitta något lämpligt för en 6 åring. Slutade med att hon köpte en Niveakräm och en kexchoklad.

 

[Madde_padde]

En helg med dressyrtävling, kalas för barnens kompisar och 40/45 års fest med tillhörande övernattning i husvagnen som vi hade med. Vår ettåring vägrade sen sova i husvagnen, besök när vi kom hem idag och så avslutade vi precis dagen med en hundpromenad och så handling på ica hela familjen. Fyra barn och trötta föräldrar mötte vi samma kille ett par gånger på affären, varje gång var vi i vägen.

Påvägen ut ursäktade vi oss som ställt till hans shopping, han svarar då att det var tvärt om han var imponerad av oss och vår handling. Att de är jobbigt just när man är i det men sen saknar man det. Bra avslut på helgen endå, man behöver påminna sig att njuta lite av stunden ibland även om de går i ett rasande tempo hela tiden