Vad gör vi? Kids edition del 5

Bukefalos 30 år!

Jag förstår att det inte är en helt okomplicerad väg dit, men gud så skönt för er och barnen att ni kan få det att funka. All credd till dig!
Tack ❤️ Det går oftast bra nuförtiden, ur mitt perspektiv så har han utvecklats mycket och jag har mer tålamod när vi inte bor under samma tak.

Ibland är det dock inte lika lätt, som idag när jag hämtade barnen och han deklarerade att han inte tyckte våra blonda, mycket ljushyade barn som varit i trädgården ett par timmar mitt på dagen behövt smörjas med solkräm för han hade minsann hört på nyheterna att vårsolen inte alls är så stark som man tror 🤯 "Och man kan lika gärna få cancer av solkräm"

Så ja, det går upp och det går ner...
 
Min son började självmant putsa ett fönster som han tyckte var skitigt idag. Jag tror vi får jobba på tekniken för även om det var A for effort så var det tusan i mig renare innan 😂
PXL_20260502_184244672.webp
 
Jag har full förståelse för att det är svårt att lära sig alla ord som finns när man är 2,5 år gammal... men jag tycker det kändes något orättvist att bli arg på mig när jag inte förstod att hon ville ha den grå hårhandduken när hon väldigt bestämt bad om den rosa bhn :laugh:
 
Någon annans unge som var fullkomligt vidrig i 3-års åldern? Det känns som att sonen vaknar varje morgon med krig i sinne. Han skriker, slåss, kastar saker och förstör. Säger man till honom får man ett T-Rex vrål till svar och några repriser på beteendet. Höjer man rösten så är det nästintill så att huvudet snurrar ett varv och han kryper iväg i brygga. Jag försöker djupandas igenom det här. Kan någon ge mig hopp? Vi praktiserar alla metoder vi lärt oss i böcker, försöker ha tålamod och väljer våra strider. Men han tar kål på mig ibland. Nu fick jag lämna honom vid läggning och bara gå ut och säga ”Jag vill inte vara med dig när du är såhär elak.” Så fick maken ta över.
 
Någon annans unge som var fullkomligt vidrig i 3-års åldern? Det känns som att sonen vaknar varje morgon med krig i sinne. Han skriker, slåss, kastar saker och förstör. Säger man till honom får man ett T-Rex vrål till svar och några repriser på beteendet. Höjer man rösten så är det nästintill så att huvudet snurrar ett varv och han kryper iväg i brygga. Jag försöker djupandas igenom det här. Kan någon ge mig hopp? Vi praktiserar alla metoder vi lärt oss i böcker, försöker ha tålamod och väljer våra strider. Men han tar kål på mig ibland. Nu fick jag lämna honom vid läggning och bara gå ut och säga ”Jag vill inte vara med dig när du är såhär elak.” Så fick maken ta över.
Har den t-shirten, så att säga. Sonen var inte arg eller så men betedde sig som en speedad duracellkanin som trotsade allt man sa. Dottern har varit mer ilsken, men det började runt 2 och håller i sig än 😅 Det var kanske inte mycket till tröst men här har det ändå tett sig lite olika så man får ändå vila på olika sätt mellan varven.
 
Mina föräldrar har barnvaktat idag. Jag är såklart jättetacksam att de gör det, men vet inte om det är så mycket hjälp egentligen... Kom hem trött och dessutom lite sen för tio minuter sedan. Inget barn sover och det ser ut som kriget dragit fram. I barnens sovrum är det fullt dagsljus för ingen har ens bemödat sig med att dra ner någon mörkläggningsgardin. Nä, det är väl självklart att inga barn tänkt sova då.

Så nu gissar jag att jag kommer sitta här och natta till 21:30-22 i vanlig ordning när det blir såhär. Blir sen kvällsmat idag...
 
Mina föräldrar har barnvaktat idag. Jag är såklart jättetacksam att de gör det, men vet inte om det är så mycket hjälp egentligen... Kom hem trött och dessutom lite sen för tio minuter sedan. Inget barn sover och det ser ut som kriget dragit fram. I barnens sovrum är det fullt dagsljus för ingen har ens bemödat sig med att dra ner någon mörkläggningsgardin. Nä, det är väl självklart att inga barn tänkt sova då.

Så nu gissar jag att jag kommer sitta här och natta till 21:30-22 i vanlig ordning när det blir såhär. Blir sen kvällsmat idag...

Jag var på en möhippa igår med ett stort gäng mammor och det lät som att alla vittnade om samma sak, vår föräldrageneration som verkar vara lite röriga och har dålig koll på saker när de passar barnen. Bortsett från min egen mor som är en enhörning i sammanhanget så kan jag verkligen känna igen det. Vi får presenter till barnen som är 6 år + när de är hälften så gamla, de ställs varma kaffekoppar i barnens höjd utan uppsikt, de verkar ha tappat förmågan med ögon i nacken och för att inte tala om allt socker. Nu har vi fått säga till barnens farfar att inte köpa bullar eller glass varje gång han kommer eftersom han hämtar en stående vardag varje vecka. Jag är enorm tacksam över hans engagemang men jag tycker inte heller att glass och bullar är vardag, varje vecka. En i sällskapet igår suckade över att det är som att ha med sig ett till barn när hennes mamma är med.

Jag tror ju givetvis inte att våra föräldrar var sämre än vad vi var, jag tror snarare att förutsättningarna och normerna är helt annorlunda och att det blir en krock av det. Vår generation får ju mycket kritik för att vara helikopterföräldrar, och det finns nog en hel del sanning i det. Samtidigt vet jag en morförälder som inte anser att solskydd på barnen är så viktigt, en annan där en bebis satt och sög på bits när farfadern skruvade garderob, ett barn som kräktes efter besök hos morföräldrar av för mycket godsaker osv. Jag blir lite fascinerad ändå, av att detta verkar vara en så vanlig upplevelse hos många jag känner. Samtidigt som jag verkligen inte vill låta någon skugga falla på alla engagerade och kärleksfulla mor- och farföräldrar. Det är bara... intressant.
 
Jag var på en möhippa igår med ett stort gäng mammor och det lät som att alla vittnade om samma sak, vår föräldrageneration som verkar vara lite röriga och har dålig koll på saker när de passar barnen. Bortsett från min egen mor som är en enhörning i sammanhanget så kan jag verkligen känna igen det. Vi får presenter till barnen som är 6 år + när de är hälften så gamla, de ställs varma kaffekoppar i barnens höjd utan uppsikt, de verkar ha tappat förmågan med ögon i nacken och för att inte tala om allt socker. Nu har vi fått säga till barnens farfar att inte köpa bullar eller glass varje gång han kommer eftersom han hämtar en stående vardag varje vecka. Jag är enorm tacksam över hans engagemang men jag tycker inte heller att glass och bullar är vardag, varje vecka. En i sällskapet igår suckade över att det är som att ha med sig ett till barn när hennes mamma är med.

Jag tror ju givetvis inte att våra föräldrar var sämre än vad vi var, jag tror snarare att förutsättningarna och normerna är helt annorlunda och att det blir en krock av det. Vår generation får ju mycket kritik för att vara helikopterföräldrar, och det finns nog en hel del sanning i det. Samtidigt vet jag en morförälder som inte anser att solskydd på barnen är så viktigt, en annan där en bebis satt och sög på bits när farfadern skruvade garderob, ett barn som kräktes efter besök hos morföräldrar av för mycket godsaker osv. Jag blir lite fascinerad ändå, av att detta verkar vara en så vanlig upplevelse hos många jag känner. Samtidigt som jag verkligen inte vill låta någon skugga falla på alla engagerade och kärleksfulla mor- och farföräldrar. Det är bara... intressant.
I mitt fall handlar det nog mest om att de börjar bli gamla, men såklart spelar generationsbiten in. Har dock aningen äldre föräldrar än många jämnåriga/med jämnåriga barn, och jag har många runtomkring mig vars föräldrar är otroligt mycket mer engagerade i barnen än mina är. Här går det bättre när inte jag är med, men det är frustrerande att det skapar så mycket merjobb att få hjälp. En hel dag går åt eftersom de kommer vid lunchtid, sen ska vi åka iväg och äta något som dom gillar, sen ska det fikas och däremellan visar mormor Instagram för barnen, typ. Usch vad jag klagar, jag låter antagligen ruskigt otacksam, men just ikväll undrar jag om det verkligen är värt det.

Min prognos slog ganska rätt in, nu somnade sonen äntligen. Dags för middag, disk, plocka iordning inför imorgon och så lite nedvarvning på det 🙈
 
I mitt fall handlar det nog mest om att de börjar bli gamla, men såklart spelar generationsbiten in. Har dock aningen äldre föräldrar än många jämnåriga/med jämnåriga barn, och jag har många runtomkring mig vars föräldrar är otroligt mycket mer engagerade i barnen än mina är. Här går det bättre när inte jag är med, men det är frustrerande att det skapar så mycket merjobb att få hjälp. En hel dag går åt eftersom de kommer vid lunchtid, sen ska vi åka iväg och äta något som dom gillar, sen ska det fikas och däremellan visar mormor Instagram för barnen, typ. Usch vad jag klagar, jag låter antagligen ruskigt otacksam, men just ikväll undrar jag om det verkligen är värt det.

Min prognos slog ganska rätt in, nu somnade sonen äntligen. Dags för middag, disk, plocka iordning inför imorgon och så lite nedvarvning på det 🙈

De gångerna jag själv suckat extra högt så har jag påmint mig själv om att det ändå är fint att barnen får ha den relationen. Så känns det hopplöst för din egen del så kanske det är en tröst ändå, att du underlättar den relationen för barnens skull. Det kan hjälpa mig ibland när jag står där och röjer undan dubbelt jobb i köket.
 
Jag var på en möhippa igår med ett stort gäng mammor och det lät som att alla vittnade om samma sak, vår föräldrageneration som verkar vara lite röriga och har dålig koll på saker när de passar barnen. Bortsett från min egen mor som är en enhörning i sammanhanget så kan jag verkligen känna igen det. Vi får presenter till barnen som är 6 år + när de är hälften så gamla, de ställs varma kaffekoppar i barnens höjd utan uppsikt, de verkar ha tappat förmågan med ögon i nacken och för att inte tala om allt socker. Nu har vi fått säga till barnens farfar att inte köpa bullar eller glass varje gång han kommer eftersom han hämtar en stående vardag varje vecka. Jag är enorm tacksam över hans engagemang men jag tycker inte heller att glass och bullar är vardag, varje vecka. En i sällskapet igår suckade över att det är som att ha med sig ett till barn när hennes mamma är med.

Jag tror ju givetvis inte att våra föräldrar var sämre än vad vi var, jag tror snarare att förutsättningarna och normerna är helt annorlunda och att det blir en krock av det. Vår generation får ju mycket kritik för att vara helikopterföräldrar, och det finns nog en hel del sanning i det. Samtidigt vet jag en morförälder som inte anser att solskydd på barnen är så viktigt, en annan där en bebis satt och sög på bits när farfadern skruvade garderob, ett barn som kräktes efter besök hos morföräldrar av för mycket godsaker osv. Jag blir lite fascinerad ändå, av att detta verkar vara en så vanlig upplevelse hos många jag känner. Samtidigt som jag verkligen inte vill låta någon skugga falla på alla engagerade och kärleksfulla mor- och farföräldrar. Det är bara... intressant.
Fast de är ”gamla” mina föräldrar är otroligt engagerade och ställer upp jättemycket (vi har 40 mil emellan så det är en resa varje gång jag behöver barnvakt) men de är 70+, jag kan känna samma sak hemma hos dom, det är smulor de inte ser, de är lite sega, de glömmer som sagt kaffekoppar framme (men det gör jag med nu när mitt barn är 7, reflexen går ur fort, även om vi har besök av mindre barn..) det tar två dagar att städa efter att de passat barn hemma hos oss, matbordet är dåligt avtorkat, golvet är fullt av smulor och skräp, och barnet har fått för mycket socker.
Men så var det inte när jag bodde hemma. De är bara äldre, ser sämre, hör sämre, reagerar sämre och tänker lite långsammare..
Däremot brukar de lyckas få barnet i säng på hyfsat vettig tid, men det är inte så svårt med mitt barn. Hen är bra på att somna på en nivå jag är avundsjuk på🙈.
 
Fast de är ”gamla” mina föräldrar är otroligt engagerade och ställer upp jättemycket (vi har 40 mil emellan så det är en resa varje gång jag behöver barnvakt) men de är 70+, jag kan känna samma sak hemma hos dom, det är smulor de inte ser, de är lite sega, de glömmer som sagt kaffekoppar framme (men det gör jag med nu när mitt barn är 7, reflexen går ur fort, även om vi har besök av mindre barn..) det tar två dagar att städa efter att de passat barn hemma hos oss, matbordet är dåligt avtorkat, golvet är fullt av smulor och skräp, och barnet har fått för mycket socker.
Men så var det inte när jag bodde hemma. De är bara äldre, ser sämre, hör sämre, reagerar sämre och tänker lite långsammare..
Däremot brukar de lyckas få barnet i säng på hyfsat vettig tid, men det är inte så svårt med mitt barn. Hen är bra på att somna på en nivå jag är avundsjuk på🙈.

Ålder spelar nog absolut in. I min krets är mor-och farföräldrar ofta kring 65, give or take, och jag tycker inte att det där med åldern skulle märkas i andra sammanhang. Men sen tror jag också att man har vissa "ögon" som småbarnsförälder som man inte hade innan barnen, och som du säger så håller det sannolikt inte i sig särskilt lång tid efter heller. Det är väl en era i livet då man har åtta armar och ögon i nacken och en sjätte sinne och rutiner i ryggmärgen allt det där som egentligen är lite av en extremsport. Det är väl egentligen inte så konstigt att det inte håller i sig.
 
Ålder spelar nog absolut in. I min krets är mor-och farföräldrar ofta kring 65, give or take, och jag tycker inte att det där med åldern skulle märkas i andra sammanhang. Men sen tror jag också att man har vissa "ögon" som småbarnsförälder som man inte hade innan barnen, och som du säger så håller det sannolikt inte i sig särskilt lång tid efter heller. Det är väl en era i livet då man har åtta armar och ögon i nacken och en sjätte sinne och rutiner i ryggmärgen allt det där som egentligen är lite av en extremsport. Det är väl egentligen inte så konstigt att det inte håller i sig.
Nej jag tycker inte heller det. Mina föräldrar är strax över 70 så när mitt barn var i ”era” åldrar var de ju 70-, men det var likadant då. Har ju kollegor i samma ålder som är grymt skarpa, men man glömmer nog fort hur det är med barn. Innan jag fick egna blev jag ganska utmattad av att umgås med barn intensivt och det var ganska skönt att man kunde lämna tillbaka dem. Men just det där passandet med glas/varma saker/ömtåliga saker har jag redan märkt att jag helt glömt bort/slutat med. När jag var i det satt jag och puttade in kollegors kaffekoppar på fikat 🙈. Sen e jag ganska glad att de lägger tid på att vara med barnet istället för att städa. Mitt största issue när mina föräldrar är här är att de aldrig startar diskmaskinen om jag är borta (vi lär 2-3/dag och de kör kanske 1-2/vecka) och när de ska hjälpa till att duka av 😅. De ställer saker helt fel så det blir blandat kladd där den rena disken torkar.. men de har ju sitt system hemma, få andra vuxna ställer man såna krav på privat som på sina föräldrar tänker jag.
 
Mina föräldrar är runt 80. Jag tror kanske att mitt första inlägg missuppfattades lite. Här är det snarare inga smulor på köksbordet utan min mamma diskar och plockar iordning osv. Barnen får mat och alla basbehov. Det är snarare att de inte riktigt skapar sig en relation med barnen utan de sätter sig i varsin soffände och tittar i sina telefoner eller somnar. Och barnen ter sig nog lite som maskiner för dem, dvs man pratar inte med dom om något såvida man inte har en uppmaning eller konkret uppgift, och skulle något barn trilskas så hittar man inte en workaround utan det ska bara funka.

Nu har jag kanske hängt ut dem tillräckligt och till stor del är det nog en bitterhet över min egen barndom som yttrar sig i det här. Jag går vidare med min dag med pms och otacksamhet...
 

Liknande trådar

  • Barnböcker (utbruten från Vad gör vi? Kids edition del 5)
  • Särintressen hos barn
  • Vad gör vi? CCXXX
  • Ryggsäck till första klass

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

  • Valp, tips och råd
  • Valp 2026

Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp