Mina föräldrar är runt 80. Jag tror kanske att mitt första inlägg missuppfattades lite. Här är det snarare inga smulor på köksbordet utan min mamma diskar och plockar iordning osv. Barnen får mat och alla basbehov. Det är snarare att de inte riktigt skapar sig en relation med barnen utan de sätter sig i varsin soffände och tittar i sina telefoner eller somnar. Och barnen ter sig nog lite som maskiner för dem, dvs man pratar inte med dom om något såvida man inte har en uppmaning eller konkret uppgift, och skulle något barn trilskas så hittar man inte en workaround utan det ska bara funka.
Nu har jag kanske hängt ut dem tillräckligt och till stor del är det nog en bitterhet över min egen barndom som yttrar sig i det här. Jag går vidare med min dag med pms och otacksamhet...
Jag tror att det är ganska vanligt att ens egen relation med sina föräldrar, och deras styrkor och tillkortakommanden, blottas en del när man får egna barn. Man är inte längre vuxna som umgås kring bara vuxna saker utan kastas någonstans tillbaks in i det där med vardag, barn, bestyr och ansvar. Det kan ju kännas, minst sagt.